Egentligen är det bra, jag har pluggat flitigt, men jag rids av en mycket otrevlig döds- och aids- och Nick-ångest i en äcklig blandning. Varför jag börjat grubbla över detta nu är obegripligt (och otrevligt), kanske för att Nick aldrig dök upp med min bok och inte har ringt och på det hela taget beter sig som en skit.

Usch. När det mesta i övrigt är så bra – egentligen inte, inga pengar, sjuk, pappa en idiot, men ändå, inte den där totala meningslöshetskänslan som rått under sommaren – varför ska jag då plåga mig själv med detta Måste jag alltid ha mer eller mindre ångest? Varför måste jag mardrömsfantisera om att nås av ryktet om att Nick är HIV-smittad? Jag funderar på om jag borde gå till en psykolog för jag verkar oförmögen att leva ett någorlunda harmoniskt liv nuförtiden (om någonsin, men första halvåret på Ringvägen framstår i mitt minne som en lycklig tid). Och framförallt verkar jag inte klara av att utnyttja min kapacitet, jag bara drömmer om allt jag skulle kunna göra, vilket som en ytterligt klen tröst får mig att se mitt liv som så pass meningslöst och outnyttjat att det inte gör något om jag dör i unga år och inte får några barn att glädja mamma med. Tankegångar som grävts upp ur våren -88, helt klart.

Men det är i alla fall så att jag inte vet vad jag ska göra med livet fast jag ändå inte tror på någon objektiv bedömare. Jag måste ju känna själv att jag lever bra, men klarar jag det själv? Just nu tror jag på en intensiv och medryckande kärlek som livräddare.

Har lämnat seminarieeländet hos Bosse (läraren) vid Mariatorget och sen cyklat hit med låtsasintyg på mina futtiga fattandes poäng som jag sedan fick av den buttre indiern på institutionen. Nu sitter jag här med intyg och ångest.

Inte ens att sitta här var någe kul, alldeles för mycket folk plus att jag alldeles nyss flyttade från kanten av en surmulen spanjors bord till ett som är alldeles för långt från någon vägg och med detsamma blev en massa bord vid fönstren lediga.

Undrar bara varför denna vidriga noja dykt upp nu, en och en halv månad efteråt.

Nu på Kungstornet!
Vad gäller det sista jag skrev så påminns jag kvickt om hur jag efter att Timo inte dök upp på vår ”date” genast ordnade dagenefter-piller från min gamle gynekolog. Kan vara ett sammanträffande, men det ‘är ”lustigt” hur jag reagerar när någon jag hoppat i säng med uteblir från en träff. Fast om jag jämför med hur maniac-Micke reagerade när jag uteblev så verkar jag ganska normal ändå. Åtminstone plågar jag mig själv och inte de uteblivna. Ja jag har ju fått en massa erfarenheter under sommaren ändå.

Vad som gör att jag just för ögonblicket är rätt gladlynt är att plötsligt dök gamle idéhistorie-Kalle upp på Café 6:an, jag blev riktigt rörd av glädje och med ens stod Claes och Eleonor där också och knappt hade de hunnit sätta sig förrän även Hasse joinade sällskapet! Tur att jag av sömnbrist var för cool för att bli hysterisk av uppmärksamhetsspridandet. Dessutom har jag inte träffat Kalle på längst tid så jag ägnade mig mest åt honom. Det bästa var dock när jag insåg att jag borde ha flängt iväg till CSN för länge sen och skulle gå, för då stod Micke B. där med skägg och skinnjacka och allt! Jag blev så överrumplad att jag knappt kom mig för med att krama honom. Och till och med han verkade glad över att träffa mig! När jag efter långa haranger om London och filosofin och annat insåg att det var 20 minuter kvar tills CSN stängde så beklagade han att han bara hade en hjälm, för annars hade han kunnat skjutsa mig på motorcykeln. Vad har hänt med honom? Obegripligt. Och när jag brådstörtat sa att vi måste hitta på något snart såg han positiv ut! (Varför har jag klåda i underlivet när jag skrev det där ordet? Psykosomatiskt eller?) Så det var enormt roligt att jag träffade så många vänner därute, och ändå missade jag att registrera David L. på vägen ut förrän det var för sent.

Konstigt nog är jag inte ett dugg trött. Som sagt, ingen sömn och snabba cykelturer lättar ens hjärta. Jag slog helt klart hastighetsrekord på sträckan universitetet – CSN, svischade förbi gröngula ljus som om jag aldrig gjort annat. Bara för att trotsa mamma såklart, hon yrkade å det bestämdaste på att jag skulle åka tunnelbana idag eftersom jag är sjuk och konstigt nog var det ren slöhet som fick mig att cykla, för det är bedrövliga kommunikationer från universitetet till CSN och tillbaka och jag hade mitt tidsschema att passa med knepiga öppettider överallt. Att jag sitter här nu istället för att flänga fram och åter än en gång beror såklart på att CSN inte kunde ge mig något intyg på direkten, ja inte förrän imorgon och kanske skulle det skickas med posten ikväll. Håhåjaja. Men det var 25 tröga nummer före mig när jag trängde mig på en vilsen CSN:are i ett hörn så jag bråkade inte.

Jag ska aldrig sova mer, det här är som en briljant fylla nästan. Minus utåtriktadheten. På tal om den har jag förstås plågats av att jag överhuvudtaget haft några kontakter med det motsatta könet. Vad trodde jag egentligen hade förändrats i mitt uppskattningsbehov sedan jag var sjutton? Samma mesiga viljelösa tendenser som alltid. Förödmjukande helt enkelt. Jag vill vara en sån där tjej som aldrig skulle ligga med en kille första kvällen och jag vill vara det ALLTID, inte bara under vissa pryda perioder. Varför måste jag göra så jävla många misstag för att nå samma slags tillfälliga insikt gång på gång? Det är något lurt med mitt psyke.

Just nu är jag någorlunda som jag vill vara, rätt aktiv och målmedveten (jag ringer mina vänner, bara en sån sak!) men slipper inte mitt förflutna för det. Egentligen är jag både rätt stabil och enormt vilsen, mitt tvivel på min förmåga att leva är oändligt. Ibland känns det som om jag misslyckats fullständigt även om jag jämför mig med en jämnårig i Herzegovina. Att jag skulle skada pappa en liten smula i alla fall om jag föll igenom totalt är en klen tröst. Mamma t.ex. Trots hennes svagheter och förmåga att irritera halvt ihjäl mig kan ingen som hon ge mig glimtar av olika sätt på hur ett meningsfullt liv skulle kunna vara. Även om hon inte klarar att leva ett sånt själv för jämnan får hon mig att famla förgäves efter något jag missat chansen till. Känns det som. Ack, man är verkligen fånge i sig själv och bara för att jag skriver såhär kommer gnagandet smygande. Bäst jag cyklar iväg till posten nu.

Har haft första litteraturseminariet som faktiskt var riktigt intressant. Murdochs engelska är både begriplig och krävande, bra blandning. På rasten satt gamla Lena och jag med några av de andra som verkade trevliga faktiskt, jag längtar redan efter att supa med dem.

Av sådant blev det dock ingenting igår som jag och Germanicus tänkt, för jag var bedrövligt hostig och trött och uträttade verkligen ingenting av värde på hela dagen.

Nu har jag minsann varit på biblioteket också och lånat Wittgensteinböcker. Måste bestämma mig för vad jag ska skriva idéhistorieuppsatsen om. Men jag känner mig inge vidare aktiv utan tvärtom seg och håglös.

Har fikat med pappa. Det gick bra men nu sitter jag med gråtklump i halsen. Jag behöver verkligen gråta!

De två senaste veckorna har min ångest varit grotesk. I väntan på resultatet av Nicks före detta flickväns hiv-test hann jag övertyga mig själv om att det skulle vara positivt och plågade mig själv oupphörligen med att föreställa mig konsekvenserna av det. Igår fick jag veta att det var negativt men min dödsångest har inte försvunnit spårlöst för det.

Jordbävningen inom mig rasar än, det är så mycket jag är förvirrad över. Vad vill jag, vem är jag? Inte längre abstrakta frågor utan det verkliga kaoset inombords. Vad jag vet är dock att jag inte vill ägna mig åt att förbanna finnar, fetma och annat som jag inbillat mig skiljer mig från mitt VeckoRevy-ideal av en riktig, lyckad människa. Mitt eget jag känns viktigare nu när jag ställts inför risken att förlora det. Att hålla fast vid mig själv, ta reda på vad jag vill, inte låta mig tryckas till marken av min oförmåga att tillfredsställa omvärlden. Inte nedvärdera mig själv. Men det verkar bli ett himla jobb med att få mig själv att sluta känna oförmåga att leva.

Att jag inte skrivit beror inte på depression tack och lov, snarare på att jag försökt plugga flitigt. Inte har jag lyckats särskilt bra, men viljan finns i alla fall!

I helgen har jag varit barnvakt i Bagis, suttit i soffhörnet i två dygn och ägnat något mer uppmärksamhet åt MTV och mat än åt Wittgenstein. Gjorde inte av med några pengar åtminstone. Igårkväll tittade jag och Gustav på både Point Break och Kramer versus Kramer, jättebra. Elvira var ute och ”tog en öl” med Jocke. Klockan ett ringde hon för tala om att hon inte skulle komma hem så tidigt, suck.

Och nu är jag här, något tidig till min träff med Doris eftersom jag missade det där med vintertiden i natt. Lika bra det, borde alltid ha klockan en timme före. Så nu blir det Wittgenstein.

Typiskt att när jag nu äntligen nått Ritorno, och inte i gryningen som jag tänkt mig, så drabbas jag nästan genast av mental utmattning och uppgivenhet. Jag är fortfarande på introduktionen av Wittgensteinboken som jag ”hållit på med” i en vecka, jag kommer ju inte framåt! Ska bära upp alla mina lättillgängliga tidningar på vinden, inget annat än nyttiga böcker får läsas hädanefter.

Germanicus kom och tog farväl, honom har jag ju inte ringt så det var väl tur att han råkade sitta här.

Synd att jag inte känner minsta städlust trots att jag är harmonisk. Mitt hem har förfallit under depressionen, lampknapparna är kladdiga och travarna är fler än nånsin. Känner stor shoppinginspiration däremot, men vet att studielånet inte räcker till sprättning. Nä, jag vill faktiskt åka hem, även om kökkenmöddingen inte är så lockande. Men jag är hungrig. Tyvärr, för jag bantar ju.

Har börjat denna soliga dag på ett något mer aktivt sätt än igår och avslutar den förhoppningsvis inte heller lika slött. Verkligen dags att jag lever som jag vill för jämnan och inte bara korta stunder. Borde ta mig sjutton ställa sängen på vinden. Hädanefter ska det i alla fall sys och läsas och pysslas på kvällarna, så det så.

Fast ikväll åker vi till Åbo, jag, Nelly, Lotta och Nina. Kul, men illa för mina pluggbehov. Förordet på Wittgensteinboken är avklarat nu i alla fall, så pass mycket uträttade jag igår. Och så läste jag en intervju med den för mig tämligen obekante Carl Eric af Geijerstam som talade så vackert om betydelsen hos det lilla i livet och eftersom jag just haft en ångestknäpp över världens fasor så lät det så lämpligt för mig att också rikta min koncentration inåt och mot de små händelserna och upplevelserna.

Jag oroar mig ofta över att jag inte förmår njuta mer av skönhet. I naturen kan jag sällan slappna av och absorbera för barren sticks och marken är hård och jag vill gå hem och äta mackor. Kanske yoga vore något för mig, en hjälp att lugna ner mig på ett inte slött utan kontemplerande sätt så jag inte flyr från strävande tankar.

Nu har jag läst en del i dagboken och det jag skrev under min dunderångestperiod fick förstås mina tankar att närma sig oro igen, vad meningslöst! Jag orkar inte oroa mig över det okända. Blir alltmer tydligt att det är jag själv som står i vägen för ett harmoniskt sinnelag. Jag känner en sådan stark livslust att allt som hotar mitt liv blir skrämmande på riktigt. Men jag klarar inte att plågas av orotvångstankar på det här viset, de gör framtiden till en börda istället för till ett äventyr.

Som vanligt sitter jag och grubblar djupt och länge över hur jag ska tillbringa min dag och samtidigt slippa ifrån de ”plikter” som skulle kunna lösa mina sysselsättningsproblem. Varför kan jag inte bara sätta igång med dem? Och varför kunde jag inte ha gjort det för en månad sedan?

Framförallt är det Slàvateaterbilderna som ger mig magknip. Nu är de i alla fall inlämnade och ska hämtas imorgon, men jag har fortfarande inte ringt regissören. Att jag ska klanta mig även på ett så pass roligt och ”enkelt” jobb. Jag frågar mig varför jag inte säljer kameran och glömmer allt fotande när jag nu beter mig som om det var ett servicehuselände jag höll på med. Jag verkar ju inte tycka om att fota hursomhelst. Jag önskar att jag var en mer begriplig människa.

Här igen, det var ett tag sen sist. Men allt är sig likt. När jag äntligen ringde regissören i morse var ingen hemma. Och igår var det upptaget. Vad skönt det ska bli när det här är ordnat, och jag ska banne mig se till att jag sköter mina uppdrag bättre framöver.

Jag är väldigt sugen på att fota mina vänner, bara jag får tillgång till dem så. Igår missade jag fikningen på Lasse i parken, eftersom jag sov tre tunga timmar istället för en på eftermiddagen. Nu har jag drömt om Hedda två gånger i rad, igår och i natt. Igår var hon ihop med grann-Johan och båda var förskräckligt hånfulla och nedlåtande mot mig, liksom gänget från idéhistorian som jagade mig på Östermalm.

Nu ska jag inte börja tjata om min mentala och praktiska slöhet igen, men nog är den extrem. Min ambitiösa storstädning som jag påbörjade i söndags var helt avsomnad igår, fast jag stack ju ut på förmiddagen eftersom solen sken, alltid något. Och jag läser Koestlers självbiografi som är intellektuellt stimulerande till skillnad från alla gamla VeckoRevynar som jag drar fram vid behov av kravlös underhållning.

Jag undrar vad jag ska ta mig till för att slippa vara så missnöjd med mig själv. Dagar späckade av intressanta och givande aktiviteter kanske skulle hjälpa, när jag städade i förrgår kände jag stundtals lycka. Jag måste fixa en ny, fungerande, väckarklocka och gå upp tidigt om dagarna. Alltså äta frukost i köket så jag inte blir liggande i sängen hela förmiddagen.

Om drygt en vecka bär det av till London vilket jag knappt förmår glädjas åt eftersom det har varit och är en sådan väldig massa bestyr kring det hela så att det knappt känns som om det kommer att bli av.

Har fikat med pappa. Det var ju som vanligt, han blev arg över mina ”föebråelser”. Antingen är det jag säger inte min sak att ta ansvar för eller så har jag redan tjatat tillräckligt om det. Han har tyvärr rätt i att jag måste sluta anklaga honom, men på grund av att jag känner mig så dum som förväntar mig någon annan respons än hans ilska, och inte för att göra tillvaron lättare för honom. Eller våra stunder tillsammans mer meningsfulla snarare, vilket han anser att de bör bli.

”Det är inte ovanligt att föräldrar och vuxna barn bryter kontakten med varandra om viljan till den inte är ömsesidig” kläckte han ur sig. Så för mig återstår bara att inse att jag inte har en pappa längre utan en bekant. Det är så han vill ha det. Jag vet inte vad jag ska göra åt det. Sen blev det en massa tjafs om pengarna till Londonresan också eftersom jag nämnt en för låg summa sist vi pratades vid. Han trodde tydligen att jag försökte lura honom.

Förutom detta så är jag alldeles för tjock, det dallrar förfärligt. Och jag måste komma åt att prata med Nelly ordentligt innan hon åker till Finland på måndag. Sista tiden har jag känt något slags motvilja från hennes sida, hon vill aldrig träffas på tu man hand och verkar kylig. Något som gör mig nervsjuk.

Vilket också att den där Erik Mikael (kompositören) ringde i förrgår gör. I ren förvirring gick jag med på att ses igår, men när han ringde igen vägrade jag svara. Jag vet inte vad jag ska ta mig till! För jag orkar inte träffa honom. Eller det kan jag väl göra, men jag är ju inte intresserad av honom. Usch vad jobbigt. Varför kunde det inte ha varit Anders som plötsligt hörde av sig igen istället?

Snart ska jag gå och spela biljard med Germanicus. Eller Kopernikus som Elvira sa i torsdags när vi tre var på Trash Bar. Himla kul faktiskt, trots trista typer och trots att Elvira var lika skamlöst och sårbart flirtig och utbjudande som jag själv i den åldern.

Sitter här på ett hak med Doris som intygat att jag är jag på passcentralen, så nu kan jag äntligen legitimera mig. Allt verkar nu vara fixat inför Londonresan, konstigt nog verkar det alltså bli av. Kommer inte att tro det förrän jag är där.

Nu pratar vi om killar, tro det eller ej. Felipe och Anders och Nick och Sam och såna. Slutsatsen är som vanligt att man inte kan begripa sig på dem, såklart. Och jag har insett med ord att jag i mitt umgänge med karlar är väldigt nojig, nu kom Doris tillbaka från toan så jag får utveckla det nån annan gång.

Nu är vi på Kristallen. Vad kul vi har tillsammans! Med vår gemensamma bakgrund, varför är inte vi ute mer? Bara vi två. Kanske för att vi är lika dåliga på att ringa båda två.

En mager liten herre med stripig page kom fram till oss och tiggde cigg. Sen satte han sig bredvid och rabblade texterna till låten som spelades medan vi ignorerade och irriterades. ”I know twentyfour words” sa han och fnissade obegripligt. Sen gick han och vi njöt av friden när jag hörde en biljardboll slå i väggen bakom oss. Det visade sig att den strukit längs med Elviras huvud vilket fick killen som stött att bli gräsligt generad och oss att skratta hysteriskt åt det läskiga i situationen.

Vår beskyddare Frank, som låter oss bo gratis ovanpå sin pub, har inte synts till. Typiskt att det blev såhär Londonskt och kul i slutet av resan.

En långhårig medelålders man i avklippta jeansshorts och linne och gympadojor spelar luftgitarr på sin biljardkö till underbara Rebel Yell. Men varför ignorerade Frank oss totalt när han kom in nyss? Vad har vi gjort?

Har kopierat Londonbilderna på Teknis och kostade på mig en baguette för att orka med på gympan klockan fem. Bilderna blev rätt bra.

Jösses, nu spelar de en av Londonlåtarna ute i köket – If I can’t have you som vi gick och skrålade för jämnan efter att ha hört den på Capital Radio i Franks sovrum. Jag är verkligen ledsen över att vara hemma igen, jag vill tillbaka till äventyren på Devonshire Arms.

Sista kvällen var som sig bör kaotisk. Elvira och jag satt i gräset vid Camden Lock med räkmackor och cider, gemensamt bläddrandes i Woman när de tre söta killarna som jag spanat in en bit bort tog kontakt med oss. Den sötaste ägnade sig enbart åt att komplimentera Elvira medan den fulaste låg utsträckt bredvid mig, intensivt gloendes. Sen gick vi till en pub och bilderna därifrån fick mig att skratta längtansfullt.

Till slut tog vi med killarna hem till oss, fast jag misstänkte att Frank inte skulle bli överförtjust om han inte fick känna sig som the one and only. Han verkade mycket riktigt lite purken när jag hängde i baren för att prata med honom, men bjöd snällt på cider. Sen satt jag och pratade nästan enbart med Jason (den näst sötaste) i Elviras och min stamhörnsoffa. Hon satt bredvid och hånglade med Neilson.

Inser att detta inte går att återge i ord, men vad som hände var iallafall att jag återigen stod i baren för att diskutera kvällens aktiviteter med Frank som med ens verkade helt ointresserad av att umgås med mig och systern så jag bad honom säga rent ut vad han ville göra. ”I want to sleep with you” säger han då, den knölen, och tjatar om att jag minsann inte behöver någon väckarklocka i morgon bitti, ”because I’ll nudge you” för vi skulle lägga Elvira i en annan säng och sova tillsammans i hans! Detta berättade jag upprört för Jason som menade att jag måste förstå hur engelsmän fungerar. De är gentlemän till en början, men sen talar de klarspråk, och i Franks fall var det ingenting att förvånas över eftersom jag skulle åka hem nästa dag och det här var sista chansen.

Detta resonemang tyckte Nelly lät rimligt när jag återgav det, inte minst för att jag ju satt och pratade med Jason hela tiden vilket fått Frank att inse att han hade en rival. Hur det nu än är med det så blev tydligen Jason inspirerad av Frank för efter att ha dryftat filosofiska problem med mig satt han plötsligt och sa att jag var ”shockingly beautiful” och att han funnit något hos mig som han saknade hos sin flickvän och att han var så enormt confused och att han önskade att han träffat mig för en månad sedan o.s.v

Glömde ny penna. Har registrerat mig.

Jaha. Nu på gamla Billströms och var till en början lycklig över allt jag ordnat utan vidare uppskjutande (registrering, boklåning till seminarieuppgifterna och framförallt undersökande av huruvida min filosofiuppsats klarat sig, vilket den hade, jag är av med den!) men så ringde jag hem till telefonsvararen på vilken Anna V. desperat försökte övertala mig att vara med på ZTV och berätta om au pair-livet. Är det det som ger mig ångest i magen?

Eller är det att Nelly också hade ringt och lät distanserad och likgiltig som vanligt, och sa ”vi kanske ses ikväll”, när vi redan bestämt möte på Söderbiljarden klockan fem? Då jag dessutom tänkt prata med henne om det som gnagt i ett par veckor – att hon sa till mig att hon inte var sur över något angående mig när jag sen får höra av Doris att Nelly suttit klagat över hur självupptagen jag är, anförandes exempel som den där gången när jag inte kom till Ritorno och inte tänkte på att ringa dit eftersom jag hastigt och lustigt blivit medtvingad till Dalarna (hur många timmar sammanlagt har jag inte suttit och väntat på Nelly på Ritorno?) och att jag gått in med skorna på hemma hos henne fast jag inte låter henne göra det hos mig (men jag brukar fråga innan!) och att jag åkte hem till henne för att kolla att allt stod rätt till efter den där natten med Nick när det bara tutade upptaget hos Nelly, det skulle inte jag ha gillat att hon gjorde enligt henne.

Som vanligt sitter jag och försvarar mig, men jag tycker framförallt att det är ju skitsaker. Varför måste hon berätta om sitt missnöje för Doris när hon inte kan göra det för mig? Det smärtar både att hon snackat skit om mig och att hon tiger om det inför mig.

Nu har jag i alla fall nästan bestämt mig för att ställa upp i ZTV. Igårkväll när Nelly ringde och frågade så satt jag ju och önskade att jag varit ett sånt slags människa som utan tvekan sagt ja. När jag sedan sa nej av samma skäl som Nelly själv så blev hon sur och sa att hon hoppats att jag ville hjälpa henne med detta. Så jag har tydligen återigen bevisat att jag är oduglig som vän, jag ställer aldrig upp.

Nu ringde jag till Ritorno och frågade efter henne där eftersom hon inte är hemma, och någon av galningarna där kunde höras skrika ”Neeeelly! Joddeladiho!” i lokalerna, men hon var inte där.

Jag vill inte att det ska vara för hennes skull som jag tackar ja till ZTV utan för min inombordsliga förtryckta uppmärksamhetslusta. Och Elvira blir väl vansinnig om hon får veta att jag tackat nej. Fattar inte att jag blivit så feg och larvig med åren, som 13-åring lät jag mig med förtjusning intervjuas av Rapport efter att ha spelat fiol inför både tv-kameror och publik. Som 12-åring deklamerade jag tre dikter ensam på aulascenen inför mängder av föräldrar. Numera rodnar jag fortfarande av skam vid minnet av mitt plågsamma lilla föredrag på språkfilosofiseminariet då jag var så nervös att jag inte kunde andas och dessutom tvunget måste informera åhörarna om detta. Suck.

Fast att slänga sig ut i det mest skrämmande är väl bästa sättet att tygla sin skräck kan jag tro. Därför har jag nu även bestämt mig för att åka till London efter jul, det ska bli av. Att hitta en ansvarsfull person i behov av min lägenhet kan ju inte vara så svårt, ska ringa värden och höra om reglerna för andrahandsuthyrning. Och CSN för att få veta om jag kan läsa på distans och ändå få studielån.

Och jag ska göra ZTV-grejen! Ja! Jag ska fortsätta på min nya någorlunda effektiva utveckling och inte skjuta upp ens min lust att synas och höras, jag ska omedelbart upphöra med att vänta på det rätta ögonblicket som aldrig kommer då jag är viss om att ingen annan har mer att komma med än jag själv, vilket är vad som hejdat mig i det mesta hittills, alltmedan jag fortsätter att drömma om ett nytt jag som kastar sig ut i världen, skriver böcker, säljer bilder och uppträder inför publik. Fan, jag vet att jag kommer att klara det jättebra att intervjuas i tv. Det är ju inte ens direktsänt.

Nu har jag ringt ZTV och sagt ja, i och för sig inte till Anna själv, men ändå, tärningen är kastad. Och jag lät väl rätt förvirrad och osammanhängande vilket jag hoppas att den som tog mitt meddelande inte säger till Anna för sist jag träffade henne satt jag verkligen och babblade obegripligt i fyllan på Kungskällaren. Men jag är ju ingen totalförvirrad person heller! Även om jag får för mig att jag stundtals framstår som en sådan.

För att komma in på något helt annat, nämligen mitt kära London och min kära resa dit, så fortsatte sista kvällen med ytterligare komplimanger från Jason, t. ex. att han inte trott att jag behövde några komplimanger för att stärka min självkänsla och att det verkligen pågick något speciellt mellan oss, kände inte jag också det? ”Visst”, sa jag i ivrig väntan på fler självkänslestärkande komplimanger. Jag är för övrigt inte helt säker på att jag mottog de jag fick på ett för mig tillfredsställande sätt, jag verkade nog alldeles för häpen och tvivlande.

Dessutom pratade jag en del smörja, som att jag blivit avundsjuk på Neilsons komplimanger till Elvira (sa inte Jason att han märkt det också? Usch!) och ännu värre, att varför hade han själv prisat hennes blå ögon och inte mina om han nu föredrog auburn eyes som han sa?
Riktigt så hopplöst uttryckte jag mig väl inte, men nästan. Han försvarade sig med att han bara sagt att de var ”icy” vilket innebar cold och inte är mycket till komplimang.

Sen sa jag nånting också om att jag verkligen kunde vara mig själv med honom (struntprat, vem kan jag det med? Men i ciderruset är vi alla öppenhjärtiga vänner!) och det var ungefär då som Roy (den fule) fick ett vredesutbrott efter att i timmar ha suttit och betraktat två par varav inget släppte in honom. Jag sa till Jason att det var bättre att de gick vidare på egen hand och reparerade sin vänskap än att de riskerade den för vår skull, vi som skulle lämna landet nästa dag. Innan hade jag dessutom sagt att han inte skulle vara så confused utan satsa på sin flickvän som ju också hade auburn eyes och äckligt (enligt mig) lockigt hår inte minst och framförallt bodde i samma land som han själv. Så jag var väl rätt cool stundtals, kanske för att jag faktiskt inte alls spanat in honom särskilt ordentligt utan bara tyckte att han var söt och trevlig och något intresse från honom hade jag inte alls räknat med.

Roy hade stått ute på gatan, ilsket väntandes på att Jason och Neilson skulle slita sig från oss, så de gick ut till honom för att om möjligt förlänga dispensen lite. Efter en stund kom Jason in igen och sa att Roy var arg för att han var kär i mig, och efter kvällens alla överraskningar, levererade av både Jason och Frank, kunde ingenting förvåna mig, men jag låtsades tvivla. Han hade ju knappt pratat med mig! Hur kunde han då vara kär? Saken var dock den att ända sedan han varit på väg att lägga huvudet i mitt knä ute vid Camden Lock och frågat om jag ville ha hans foto så hade jag undvikit kontakt med honom efter bästa förmåga. Så jag skulle utan vidare kunnat tillräkna mig den kvällens tredje galning, eller beundrare, om inte Neilson, enligt Elvira senare, sagt att Roy var arg för att han var kär i henne.

Ljög Jason för att inte ge min självkänsla ett dödsbringande slag eller ville Neilson smickra Elvira? Nåväl, who knows and who cares s.a.s, till slut följde vi med ut på trottoaren för att ta farväl och jag vet inte om det var Jason eller jag som tog initiativet men rätt som det var stod vi och kysstes. Jag tror att det var han, för jag hann inte fukta läpparna. Sen så var han så himla ivrig att få förklara exakt vad han menade med att han var så confused och ville ringa mig nästa dag vilket inte gick eftersom jag då var på båten, eller på lördagen, vilket inte heller gick eftersom jag kom hem så sent, eller på söndagen då, vilket gick bra. ”När?” undrade han och jag sa anytime och inte har jag märkt att han har ringt inte. Fast det var visst någon som ringde utan att säga min telefonsvarare någonting har jag för mig, och inte var jag hemma hela dagen heller, så man vet ju aldrig.

Jag ska skicka några av mina underbara Londonbilder till honom i alla fall. Neilson hade sagt att han också skulle ringa på söndagen vilket han inte gjorde. De hade ju inte sovit på några dygn när de träffade oss, kan förklara en del, men kul var det.

Detta är ju så fantastiskt typiskt! Jag ringde ännu en gång till ZTV för att prata med Anna och då var även Nelly där och hade redan gjort det där jäkla au pair-inslaget! Samtidigt som jag känner en viss lättnad så ser jag med sorg min chans till lite glamour och berömmelse fly sin kos. Nåväl, det viktigaste var väl att jag insåg att jag kan klara en sån här sak. Nu ska jag till Systemet och sen ska jag spela biljard med Nelly och sen ska vi hem till Vickan och supa och sen blir det Kellys och Trash Bar. Synd att jag inte längre har något imorgon som det vore bra att vara bakfull till.

Nu på Söderbiljarden. Solen sken därute, tänk vad skönt. Mår faktiskt ovanligt bra i mig själv, ska bara reda ut ett och annat med Nelly. Att jag fixat så mycket sen jag kom hem känns så skönt, ska och måste fortsätta med det, det är ju inte ens jobbigt. Även om denna chans att vara med i tv gick mig förbi så ska jag likväl hoppa huvudstupa in i saker som skrämmer mig genom att inte ens vara farliga utan bara för att de måste göras. En krokikurs t. ex.

Och det ska bli så roligt att bita tag i C-kursen, det blir så djupt och svårt och jag ska gå där med en trave böcker under armen försjunken i tankar ute på universitetet. Inte ett enda seminarium ska jag missa och jag ska läsa allt, i god tid och noggrant. Vad jag redan imorgon ska läsa är texterna till mina idéhistorieuppgifter, för jag behöver ha de där tre poängen för att få mitt studielån. Vad mer? Det är säkert massor som ska göras och jag ska göra det utan uppskjutande. Fast regissörseländet försöker jag trots allt glömma. Men jag måste ringa honom och inte låtsas som om han inte finns.

Sitter här och ska egentligen läsa seminarietexter vilket såklart inte blev av i torsdags för då låg jag bakfull och eländig i sängen hela dagen, mestadels med Nick bredvid mig. För att få iväg honom ljög jag ihop en date med Doris på Billströms och han skulle också till Medborgarplatsen så vi hade sällskap på tunnelbanan där han satt med snurrande huvud och kollade in tjejer. Något sexuellt umgänge hade vi tack och lov inte haft (gud kan inte den där feta gubben vid bordet mittemot sluta prassla med vad det nu är?) för efter kvällens äventyr var jag inte det minsta tänd på honom längre.

Det var väldigt rörigt och jag var väldigt full men i korthet hände följande: Nick var plötsligt på Trash Bar och jag kände knappt igen honom och var inte överdrivet kärvänlig när jag gjorde det, så han malde i evigheter om varför han försvunnit sist vi sågs och att han så gärna ville att vi skulle vara vänner vilket jag antog en kylig hållning till eftersom han är helt opålitlig och självupptagen.

Sen gick vi andra till Rogers vid operan där Nick också befann sig och hur det nu var så kom han vid ett tillfälle fram och meddelade att han hade en kompis som också legat med mig. Denna kompis var Anders, så jag grabbade tag i Nick och drog ut honom på gatan och ville veta allt om hur Anders mådde och hur de lärt känna varandra o.s.v, men det enda Nick ville diskutera var om Anders varit ett bättre ligg än han själv.

Till slut stod vi där och bråkade och jag är inte helt klar över vad jag sa, men bra var det. Att Nick var en opålitlig egoist t. ex. Då tyckte han att jag var omogen och typiskt svensk och inte visste någonting om män och bara bråkade för att jag var mallig över min bra engelska. Håhåjaja. Han fick följa med mig hem ändå till slut och bjöd på taxi gjorde han, så vi åkte längs Riddarfjärden i gryningen med J. M. Jarre på dånande volym, underbart.

Nåja, jag börjar förstå att Nelly inte tycker att han är söt, han ter sig med ens väldigt oattraktiv i mina ögon. Tyvärr lånade han min Dylan Thomas-bok som jag köpte på Oxfam i London så jag måste träffa honom igen.

Att jag ville skriva nu berodde inte på att jag ville bevara denna (i övrigt trevliga, Nelly och Doris och Lotta och Vickan och Annika var också med) kväll utan för att jag plötsligt fick en sådan hemskt stark Londonlängtan och jag saknade mina bilder som jag suttit och glott på ideligen senaste tiden. De är dock hemma, jag har så mycket kräftor och cider till ikväll att släpa på.

Och Elvira fick brev från Neilson i torsdags! Han skriver bara om hur mycket han saknar henne och visserligen är det fullt av språkfel och handstilen ser misstänkt kvinnlig ut, men ack om ändå Jason kunde skriva till mig! Men så fort händer en själv så förvandlas det från komplimang till ett jobbigt elände och maniacMicke-varning, förutom att jag antagligen skulle ifrågasätta Jasons mentala tillstånd.

Och att jag sitter och suckar över bilden på Frank är mig egentligen en gåta, för han betedde sig ju en aning tölpaktigt på slutet (nu sitter gubbjäveln och prasslar igen, vill han ha stryk?) och hade jag varit betuttad i honom då så hade jag ju mina chanser. Antagligen är han en symbol för det spännande London, liksom Jason är. Jag vill ju knappast ha hit någon av dem. Nä, jag behöver nya killar att tänka på härhemma, men sällan har tanken på fyllehångel varit mig så främmande som igårkväll på La Fontana när Elvira satt och längtade efter ett sådant. Och att slippa en karl därhemma känns så skönt.

Nu pluggar jag hur flitigt som helst men håller på att längta ihjäl mig efter att få titta på Londonbilderna. Som återförsel till en svunnen era av äventyr. Usch, när jag tänkte på hur roligt det var att prata engelska så kände jag att jag aldrig vill prata med Nick igen. Hur kan någon vara så självupptagen och dito ömkande? Alla ska vara helt förstående inför hans person, annars är man enligt honom fördomsfull och trångsynt, typiskt svensk alltså.

Nu orkar jag inte plugga mer men det är en halvtimme kvar tills jag ska spela biljard med pappa och Gustav. Jag är så ruskigt trött, begriper inte varför. Jag sov ju nästan hela torsdagen och igår tog jag en liten tupplur på eftermiddagen och gick inte och la mig speciellt ruskigt sent. Och jag är inte heller trött på det där sättet som man blir av att ha sovit för mycket utan verkligen sömnig.

Just nu vill jag inte gå på någon kräftskiva utan sova istället, men i så fall skulle jag väl sitta klarvaken i sängen och känna mig ensam. Hursomhelst så oroar jag mig lite över att Karin kommer, jag har ju inte hört av mig sen midsommarafton då jag bara uteblev från vårt möte innan festen på Lidingö. Usch.

För att muntra upp mig sitter jag och drömmer om att jag ska flytta till London efter jul. Eländiga undergångstankar om varför det inte skulle bli av dyker förstås upp, men strunt i det. Jag ska inte ha mer packning än nu senast, inga travar av koffertar den här gången utan bara några ombyten så jag om nödvändigt kan bo i en squat. Helst vill jag jobba på Franks pub, han pratade ju om att skaffa en egen, men då gäller det ju att bli vän med honom igen om han nu anser att vi blev något annat. Nellys kompis Sharon sa också att hon kunde lära upp mig inom bartenderyrket vilket kan behövas. Förhoppningsvis kan jag ordna studielån också. Det är bara fyra månader kvar om jag åker i januari så måtte jag inte förlora drivkraften.

Jag är så ruskigt trött men nu har jag i alla fall köpt mig en ny dagbok. Allt annat återstår, som att polisanmäla min stulna väska, ringa Soc, hämta cykeln. Och att komma över denna känsla av att inte stå ut med livet. Jag trodde mig ha blivit ganska harmonisk av min Ölandsvistelse men så ringde pappa idag och hans gamla vanliga självupptagenhet och skräck för att vika sig det minsta från sin livsfilosofi, ”mitt sätt = det rätta sättet”, det rev upp mitt inre igen.

När jag verkligen tänker och inte låtsas som ingenting gentemot mig själv så undrar jag ibland hur jag ska klara av allt det här. Och jag känner mig så misslyckad. Det är som om tiden är ute, resultatet är fastslaget, och jag är underkänd.

Nu har jag varit på en polisstation och anmält min väska och det var ju rätt kul på sätt och vis. Förutom att svetten rann längs ryggen och att jag blev en aning generad när killen bakom disken ville veta omständigheterna runt stölden. Tidpunkt och plats och så, jag som inte minns någonting. Sen fick jag rabbla upp väskans innehåll och nu har jag just läst igenom anmälningssammandraget där mina förlorade ägodelar är prydligt uppspaltade. Jag blir alldeles varm av tillfredsställelse över att någonting i mitt liv kan vara så överblickbart och ordnat.

Jag har dessutom hämtat cykeln bakom Riche där den stått i drygt en vecka och kunde inte låta bli att önska mig bakåt i tiden till när jag sist såg den. Då skulle jag inte ha stjälpt i mig några Screwdrivers inte, hur bjudna på de än hade varit. Man lär sig.

Är för tillfället ganska samlad. Kanske för att jag sträckläst underbart bra Bangkåserier som inspirerat min ande, tyvärr inte min skrivförmåga.

Men klarar jag bara att komma upp i tid för att ringa Soc imorgon så ska jag väl klara resten också. Fast nu blev jag påmind om att jag ska fixa mörkrum och flyttbil också, mitt mod sjönk genast. En sekund i taget får jag ta.

Och nu ska jag läsa om någon som har det värre i ”Ett ögonblick i sänder”, jättebra.

Tillägg 11/2 22:

Det bör förklaras varför jag anmälde min ”stulna” väska. Efter en sedvanligt intensiv kväll på Trash Bar släpade jag med mig en kille hem till Fredhäll. Han betalade taxin. När jag ska låsa upp porten upptäcker jag att jag inte har någon väska och alltså inga nycklar. Vi åker hem till honom i Alvik istället.

Där bjuder han på varm choklad och är trevlig. Tills det går upp för honom att jag inte tänker ha sex med honom, då kör han ut mig. Jag irrar omkring i Alvik i gryningen utan att hitta till tunnelbanan, så till slut kliver jag in i ett hus och ringer på dörren till en lägenhet på bottenvåningen. En ung, tjock kille öppnar, åtföljd av sin stora hund. Han är vänlig nog att förklara hur jag tar mig till tunnelbanan. Jag lyckas ändå inte hitta dit utan börjar trava över Alviksbron. Detta tröttnar jag snart på, så jag sträcker upp tummen i vädret när det kommer en bil. Den stannar och jag får lift av en medelålders karl ända hem till Nelly. Hon har sällskap av sitt Trash Bar-fynd, en kille vars frisyr och klädsel får honom att se ut som en medlem i Hep Stars.

Vi dricker kaffe och går igenom gårdagskvällens bravader. När jag ringer Trash bar påstår de att min väska tyvärr inte finns där, så framåt lunch åker jag hem och tar emot en låssmed.

Och några veckor senare ringer någon från Trash Bar, min väska var tydligen kvarglömd där trots allt.

Har fikat med pappa och är gråtfärdig nu förstås. Han undrade varför jag vill älta hans synder och jag frågar mig själv detsamma. För jag vill inte helt och hållet medge att vad jag kämpar för är att han ska inse att han har fel och att det är mamma han vill ha. Varje gång jag tänker att det inte är så det är så slits mitt inre itu.

Jag önskedrömmer fortfarande om att bli lagom allvarligt sjuk så att deras gemensamma omsorg gentemot mig ska förena dem. För jag klarar inte att se detta som slutgiltigt. Jag anstränger mig för fullt nu för att inte gråta. Det gäller att inte vidröra tanken på mig som deras barn, jag måste distansera mig, inte kännas vid dem som mina föräldrar.

Svettig efter cykelturen. Idag har jag skällt argt och högljutt på mig själv för min oförmåga att uträtta någonting utan att skjuta upp det först. Till slut ringde jag faktiskt Jontes labb, där det var semesterstängt såklart. Nu återstår den komplicerade uppgiften att ringa Pressens Bild och be om hjälp med mörkrum. Vem jag nu ska våga fråga.

Vid femtiden ska Nelly och Germanicus komma hit för vidare avfärd mot The Cew. De hoppade i säng tillsammans efter torsdagskvällen när jag gjorde sammalunda med Sonnie. För vår del hände dock inte mycket, trots hans fördelaktiga yttre var jag inte speciellt exalterad. Kanske för att han är en så nära vän till Soma och company, det känns lite incestuöst på något vis. Nelly däremot har aldrig haft någonting emot att idka sexuellt umgänge med mina vänner. Eller filosofikurskamrater snarare.

Hon är väl en smula nervös nu inför att träffa Germanicus igen såhär första gången efteråt. Och han, den tölpen, hade mage att fråga mig hur det hade gått med Sonnie! Jag avstod helt finkänsligt från att beröra ämnet nattsällskap vad gällde honom själv.

Nu kom Hasse, eller rättare sagt för tre påtårar sen. Tyvärr ville han veta vad min B-uppsats ska handla om och att jag knappt vet det själv stod ganska klart. Något är på tok med min mage, jag har kväljningar.

Nu har Hasse gått. Jag blev riktigt sugen på att träffa det gamla schackgänget igen, fast Hasses historier om hur de blivit portade både här och var är lite avskräckande.

Ja herre du min skapare. Nu har jag pluggat Wittgenstein och antagligen är det mig det är fel på och inte R. Hallers bok, för jag begriper ingenting. Trist.

På sistone har jag känt mig så märkligt likgiltig gentemot manssläktet, inte på det där viset att jag inte tror att jag någonsin ska kunna träffa Mr Right, utan jag har funnit ämnet ifråga helt ointressant. Det är rätt skönt, att släppa problemet med hur jag ska bete mig för att fånga en hyfsad karl.

Förutom att min hakhy ser helt fruktansvärd ut och att jag är ganska tjock så är tillvaron för ögonblicket trevlig. Jag fasar dock för att det ska dyka upp någon jag känner, jag vill sitta ifred med mina finnar. Klockan är bara elva ungefär. Jag hade kommit ut i solen långt tidigare dock om jag inte haft såna besvär med att hitta någonting att ha på mig som inte var för varmt men täckte tillräckligt mycket ändå.

Hoppas hjärtinnerligen att jag tog kolossalt mycket miste men alldeles nyss spatserade det in någon som kunde ha varit maniac-Micke och det räckte mer än väl för att ge mig problem med hjärtverksamheten. Han satt sig vid bordet bredvid, så fräck kan väl inte ens maniac-Micke vara? Jag vågar inte titta. Tack gud! Det var inte han.

Inte kan jag pudra över finnarna heller, om jag ska bli solbränd. Jag har solglasögon på mig vilket är väldigt ovant. Om jag ska prata med folk måste jag ta av mig dem, annars är det ganska skönt med avskärmningen.

I onsdags var vi ute igen, jag, Nelly och Germanicus, efter ett antal partier biljard. Lustigt nog lyckades jag vinna alla utom ett trots min extremt låga blodsockerhalt som innebar yrsel och elände. Sen satt vi hos Nelly och drack California White, fast Germanicus föredrog förstås något dubbelt så dyrt och läbbigt surt rödvin. Han lyckades dessutom verka än mer provocerande än vanligt med en massa babbel om varför folk knarkar och har rätt att göra det.

Sen satt vi på Pelikan med Pamela och Björn och dennes kompisar och till slut hamnade vi på Trash Bar såklart där det inte hände någonting utöver det vanliga. Tack och lov.

På nattbussen hem blev jag dragen i håret av ynglingen bakom som visade sig vilja ha kontakt. Det var en söt pojke som gått på både Engelbrektsskolan och Södra ett år över mig och dessutom spelar han i samma band som Kalle Kåks. Jag blev riktigt kär i honom och kollade upp honom i en gammal skolkatalog det första jag gjorde när jag kom hem.

Jag har med mig både en av Germanicus Modesty Blaiseböcker och den gamla filosofiplågan The Name of the Game som jag länge tänkt läsa (”om” kan jag knappast säga) för att bringa lite reda i vad språkseminarierna egentligen gick ut på. Min idéhistorieuppsats får anstå eftersom jag inte begriper ett ord av mitt material.

Äntligen här, och alla små fikaförberedelser är gjorda. Nu gäller det bara att sjunka in i den asociala friden så jag slutar distraheras av att alla stirrar på mig. Vilket jag lätt kan få för mig.

Jaha, de senaste dagarna har jag sovit. Och ätit. Enbart. Finns en del att tycka om det, men jag orkar inte. Tydligen innebar torsdagens aktiviteter en extremt stor påfrestning för min kropp, men trevligt var det. I onsdags var vi alltså ute, först på Svejk och sen på Pelikan. Där blev min Trash Bar-längtan mig alltför stark så trots tröttheten tog Nelly och jag en taxi för att nå vårt mål så snart som möjligt. Nelly blev smått hysterisk när chauffören var på väg att köra ända fram till ingången så han hejdade sig och sen gled vi in förbi kön som om vi aldrig gjort annat.

Trots att det alltid går så bedrövligt dåligt för mig att spela biljard på Trash Bar så gick jag med på att ta en omgång ändå, inte minst för att de två jugoslaverna redan utklassat allt i sin väg. Att förlora mot dem skulle gå snabbt och framförallt inte vara någon skymf. Men vad det nu berodde på så spelade jag helt gudomligt bra och vi förlorade med blott en boll. Vilken ojämförlig upplevelse att höra publikens uppskattande jubel istället för dess glåpord och hånskratt som vi fått vänja oss vid andra kvällar.

Sen kom Jocke och César, fulla och glada, och därpå Nick som inte synts till i dessa krokar på sistone eftersom han haft fullt upp med Vickans kompis Annicka, den tuffa brud som på minst laglydigt möjliga sätt skjutsade oss till en mc-klubb i Hammarbyhamnen i höstas när jag hade låtsasgift mig med den där FN-soldaten på Kellys.

Hursomhelst så blev jag nervös av att ha honom i närheten, dels för att min engelska blir allt värre men huvudsakligen för att han är så söt och har sagt uppskattande saker om mig till Nelly. Nu gjorde han det även till mig, han sa att jag var ”very beautiful”, varpå jag skakade hans hand till tack. Vilket kan verka en smula fånigt, men hur gör man då? När jag vände ryggen till för att beundra jugoslavernas stötar skojade Nelly med honom om de horny blickar han gav mig, vilket hon inte försummade att rapportera till mig senare. Då stod vi utanför, och den där sångaren i In the Colonnades som jag hade pratat med på lördagen slog sina lovar omkring oss och envisades med att tilltala mig på ett helt obegripligt fyllespråk.

Nellys och mina försök att hitta en gratis efterfest misslyckades och när vi så tog farväl av Nick så tryckte han ömma kyssar på mina kinder med förklaringen ”she’s so sweet” till sin kompis. På vägen därifrån blev Nelly helt rabiat i sina försök att övertala mig att gå tillbaka till honom och ta hem honom till mig, vilket jag lika styvnackat vägrade. I diskussionen blandade sig även middags-Mickes kompis Perra och hans andra kompis Pelle som vi stött ihop med därinne.

Det lustiga med Perra var att jag hade blivit presenterad för honom, men när han dök upp igen lite senare och frågade om cigg så kände jag inte igen honom och vägrade honom till och med lite rulltobak efter det att Jocke bett honom bidra till vår ölkassa vilket fick Perra att hota honom med stryk. Då gömde sig Jocke bakom César med en väldig fart och jag vände ryggen till mot Perra, som sedan sprang och beklagade sig inför Nelly om hur snorkig jag var.

I alla fall, plötsligt stormade Nick förbi med språng och Nelly ylade att jag skulle springa efter, men jag var fast besluten att låta Nick fortsätta beundra mig vilket måste innebära att han inte fick någon möjlighet att studera mig närmare, så jag gick i sakta mak mot nattbussen eftersom Perra och Pelle inte verkade vilja bjuda på någon taxi. En bra bit framför gick Nick och fast jag smög tyst så vände han sig plötsligt om och hur det nu var så följde han med mig hem.

Och nu är problemet detta: jag är ganska övertygad om att han numera tycker att jag är en osedvanligt trist och spänd och stel och humorlös typ. När han satt och tittade på mig på nattbussen så frågade jag om han glodde på mina finnar, bara en sån sak. Därefter var min engelska så hemsk, jag satt mest och babblade obegripligheter. Plus att jag var lite spänd, han är så annorlunda. Och självsäker på ett sätt som får mig att vilja anpassa mig, vilket gör mig ännu onaturligare. Och detta att min engelska vokabulär var enormt begränsad i bakfyllan. Att han stannade ända till sex på kvällen är obegripligt. Fast vi tillbringade ju rätt mycket tid med att ha det fantastiskt trevligt i sängen.

Han tog mitt nummer och när vi skildes åt vid tunnelbanan så sa han att han skulle ringa snart eller att vi skulle ses ute. Jag vet ju att han inte tappat intresset för Annika (något avtändande hade han pratat en del om deras förhållande) men det är ju inte en stadig kärlek jag vill ha heller. Bara något slags bekräftelse på att han inte tycker att jag är outhärdligt trist. Därför vore det kul om han ringde. Och jag kan inte sluta att jämföra mig med Nellys lättsamhet och avslappnade sätt att vara rolig och intressant, där kommer jag helt klart till korta.

Jaja. Hade han inte varit så himla sexig så hade jag nog inte brytt mig lika mycket.

Kan min tydligen otyglade handstil bero på en hel termos kaffe på fastande mage eller? Nu kom det en oborstad karl och satte sig mittemot. Han frågade i och för sig, men nu sitter han och dricker öl och sånt gör mig nervös. Snart blir han väl social också, hemska tanke.

Som om jag inte suttit för mig själv länge nog idag. Han dök alltså inte upp på String, den där knölen. Tydligen är killar med page som älskar intensivt ingenting att lita på. Nu vet jag det. Och mer har jag knappast att tillägga i denna fråga, utom att det verkar lite besynnerligt att han föreslog att vi skulle fika om han nu inte ville träffa mig igen.

Nu ställde karln sin ölburk på bordet och märkligt nog äcklades jag enormt av den svaga alkoholstanken, jag menar som jag hällt i mig på sistone. Jag måste verkligen ringa Germanicus ikväll, för jag har stora minnesluckor i tiden jag tillbringade med honom och hans vänner i söndags. Och jag måste få veta om jag gjorde mig till åtlöje. Den där Timo och hans frånvaro på vår dejt bryr jag mig inte om, men om jag var full och otrevlig mot hans vänner så blir det hela mer förödmjukande. Om jag ”betedde” mig så förtjänar jag att struntas i, liksom. Äsch. Han får skylla sig själv, så ser jag det faktiskt för en gångs skull.

Men det irriterar mig att jag knappt minns någonting när jag nu träffade lite nytt folk. Om jag har trevligt så vill jag ju minnas det. Jag minns iallafall att jag lyckades roa mig själv rätt bra, men troligtvis ingen annan, på Trash Bar. Sällan har jag blivit så överröst med smicker, en del visserligen framtvingat men ändå. Stackars Germanicus till exempel beklagade jag min fulhet en hel del inför. Stora håven blev flitigt använd. Usch, han som verkade tycka bra om mig.

Han sa i alla fall bland annat att hans långhårige kompis visat intresse för mig, och gud vet vad jag gjorde av detta. Babblade väl oupphörligt om det på den där Kebabbaren som vi gick till sen, kan jag tro. Med där var också Timo och den långhåriges kusin, och henne är jag också lite orolig för vad slags intryck jag kan ha gjort. Jag befarar det värsta, eftersom jag minns att jag svartsjukt trodde att Timo var intresserad av henne.

Sen var det då den här Micke som kommit fram till mig och Nelly i början av kvällen för att få sällskap. Trots sin fattigdom bjöd han på lite öl och var trevlig, men när sedan jag och Nelly sprang omkring och tiggde mera öl av folk så blev han gramse. Helt plötsligt kommer han fram när jag bearbetar en snåljåp som bäst och är jättesur för att jag inte vill sitta hos honom. Sen ursäktade han sig med att han blivit så förtjust i mig o.s.v, men när jag därefter ägnade mig åt Germanicus och kompani så började han bråka om att jag skulle följa med honom hem! Vilket jag vägrade. Det lustiga är att när jag två dagar senare är på väg till daten med Timo och har stannat för rött vid korsningen Renstiernas-Folkungagatan, vem kommer då fram och hejar om inte han! Bad om ursäkt för sitt beteende gjorde han också, men tog avsked med ett ”vi hörs!” som förbryllar mig – gav jag honom mitt nummer? Och kommer han att ringa?

Har mest sovit på sistone. Nu ska jag träffa pappa här, är orolig. Vill inte sitta sur, men är ju sur. Eller snarare arg, ledsen, besviken, förbannad. Har tydligen lyckats förtränga allt detta rätt bra den senaste tiden, men nu har det återvänt. Inte minst i och med mitt besök i Bagis i söndags. Tanken på min avmagrade, förtvivlade men ändå tappra mamma får min avsky mot pappa att kännas oändlig.

Har mycket duktigt varit ute på universitetet och ordnat saker.

Igårkväll ringde Andreas som jag träffade på Trash Bar förra veckan. Han inbjöd mig till ett releaseparty ikväll.

Vad jag tydligen glömt att bevara till eftervärlden är att för ett par veckor sedan ringde det någon och sa: ”Hej, det är Micke. Vi träffades på Trash Bar”, vilket var väldigt lustigt eftersom jag träffat minst tre olika Mickar och en Michael där. Jag lyckades dock luska ut att det var den första Micken, den svartsjuke, och han ville ”fika eller nånting” och han skulle ringa igen torsdagen en vecka senare. Då låg jag och sov i vanlig ordning hela förmiddagen. Jag hade stängt av telefonsvararen för att hinna svara, men inte ens det förmådde få upp mig ur sängen. Det är klart att det kanske inte var han som ringde cirka fem gånger, och han har inte hörts av sedan dess. Nelly tror att med tanke på hans svartsjuka läggning på Trash Bar så blev han antagligen tillräckligt upprörd vid min bekännelse att jag inte riktigt visste vem han var (jag kom inte på något mer finkänsligt sätt att få veta) för att inte ringa.

Vem vet, och vem bryr sig höll jag på att skriva. Kul att han ringde en gång i alla fall. Nu kom Nelly.

Följde med en kille hem efter Trash Bar i söndags och har inte så mycket ångest över det, knappt nåt hände, som över att jag malde i evigheter om att han hellre skulle ha velat ha Nelly med sig, trots att han förnekade det. På morgonen orkade jag inte ligga och vänta på att han skulle sova färdigt utan åkte hem. Det jobbiga är att han verkade väldigt rar och trevlig medan jag betedde mig så himla töntigt att jag inte vill stöta ihop med honom igen, samtidigt som jag vill det. Men han kan ju knappast vilja det. Usch.

I fredags var det kul, på det där releasepartyt. En av kompositörerna blev väldigt intresserad av mig, trots att han var gift. Andreas som bjöd in mig hade bara ögon för Nelly vilket inte hindrade henne från att börja hångla med mitt gamla fyllehångel hemma i Andreas säng, medan både han och jag låg på ömse sidor om dem. Jag hade just somnat tack och lov, annars hade jag nog blivit lika sur som Andreas som körde iväg oss.

I söndags var det också kul trots allt. Vi var omgivna av killar hela kvällen och träffade massor av bekanta! Mattias, Lindas expojkvän Christer, Vera från Södra Latin och bäst av allt, gamle filosofi-Anders! Och sen kom den där killen, Lintan, som vi började prata med för att vi kände igen honom så väl, från Pelikan bland annat. Så risken är ju stor att vi ses igen. Hoppas innerligt att jag i så fall är i stånd att verka trevlig.