Äntligen här, och alla små fikaförberedelser är gjorda. Nu gäller det bara att sjunka in i den asociala friden så jag slutar distraheras av att alla stirrar på mig. Vilket jag lätt kan få för mig.
Jaha, de senaste dagarna har jag sovit. Och ätit. Enbart. Finns en del att tycka om det, men jag orkar inte. Tydligen innebar torsdagens aktiviteter en extremt stor påfrestning för min kropp, men trevligt var det. I onsdags var vi alltså ute, först på Svejk och sen på Pelikan. Där blev min Trash Bar-längtan mig alltför stark så trots tröttheten tog Nelly och jag en taxi för att nå vårt mål så snart som möjligt. Nelly blev smått hysterisk när chauffören var på väg att köra ända fram till ingången så han hejdade sig och sen gled vi in förbi kön som om vi aldrig gjort annat.
Trots att det alltid går så bedrövligt dåligt för mig att spela biljard på Trash Bar så gick jag med på att ta en omgång ändå, inte minst för att de två jugoslaverna redan utklassat allt i sin väg. Att förlora mot dem skulle gå snabbt och framförallt inte vara någon skymf. Men vad det nu berodde på så spelade jag helt gudomligt bra och vi förlorade med blott en boll. Vilken ojämförlig upplevelse att höra publikens uppskattande jubel istället för dess glåpord och hånskratt som vi fått vänja oss vid andra kvällar.
Sen kom Jocke och César, fulla och glada, och därpå Nick som inte synts till i dessa krokar på sistone eftersom han haft fullt upp med Vickans kompis Annicka, den tuffa brud som på minst laglydigt möjliga sätt skjutsade oss till en mc-klubb i Hammarbyhamnen i höstas när jag hade låtsasgift mig med den där FN-soldaten på Kellys.
Hursomhelst så blev jag nervös av att ha honom i närheten, dels för att min engelska blir allt värre men huvudsakligen för att han är så söt och har sagt uppskattande saker om mig till Nelly. Nu gjorde han det även till mig, han sa att jag var ”very beautiful”, varpå jag skakade hans hand till tack. Vilket kan verka en smula fånigt, men hur gör man då? När jag vände ryggen till för att beundra jugoslavernas stötar skojade Nelly med honom om de horny blickar han gav mig, vilket hon inte försummade att rapportera till mig senare. Då stod vi utanför, och den där sångaren i In the Colonnades som jag hade pratat med på lördagen slog sina lovar omkring oss och envisades med att tilltala mig på ett helt obegripligt fyllespråk.
Nellys och mina försök att hitta en gratis efterfest misslyckades och när vi så tog farväl av Nick så tryckte han ömma kyssar på mina kinder med förklaringen ”she’s so sweet” till sin kompis. På vägen därifrån blev Nelly helt rabiat i sina försök att övertala mig att gå tillbaka till honom och ta hem honom till mig, vilket jag lika styvnackat vägrade. I diskussionen blandade sig även middags-Mickes kompis Perra och hans andra kompis Pelle som vi stött ihop med därinne.
Det lustiga med Perra var att jag hade blivit presenterad för honom, men när han dök upp igen lite senare och frågade om cigg så kände jag inte igen honom och vägrade honom till och med lite rulltobak efter det att Jocke bett honom bidra till vår ölkassa vilket fick Perra att hota honom med stryk. Då gömde sig Jocke bakom César med en väldig fart och jag vände ryggen till mot Perra, som sedan sprang och beklagade sig inför Nelly om hur snorkig jag var.
I alla fall, plötsligt stormade Nick förbi med språng och Nelly ylade att jag skulle springa efter, men jag var fast besluten att låta Nick fortsätta beundra mig vilket måste innebära att han inte fick någon möjlighet att studera mig närmare, så jag gick i sakta mak mot nattbussen eftersom Perra och Pelle inte verkade vilja bjuda på någon taxi. En bra bit framför gick Nick och fast jag smög tyst så vände han sig plötsligt om och hur det nu var så följde han med mig hem.
Och nu är problemet detta: jag är ganska övertygad om att han numera tycker att jag är en osedvanligt trist och spänd och stel och humorlös typ. När han satt och tittade på mig på nattbussen så frågade jag om han glodde på mina finnar, bara en sån sak. Därefter var min engelska så hemsk, jag satt mest och babblade obegripligheter. Plus att jag var lite spänd, han är så annorlunda. Och självsäker på ett sätt som får mig att vilja anpassa mig, vilket gör mig ännu onaturligare. Och detta att min engelska vokabulär var enormt begränsad i bakfyllan. Att han stannade ända till sex på kvällen är obegripligt. Fast vi tillbringade ju rätt mycket tid med att ha det fantastiskt trevligt i sängen.
Han tog mitt nummer och när vi skildes åt vid tunnelbanan så sa han att han skulle ringa snart eller att vi skulle ses ute. Jag vet ju att han inte tappat intresset för Annika (något avtändande hade han pratat en del om deras förhållande) men det är ju inte en stadig kärlek jag vill ha heller. Bara något slags bekräftelse på att han inte tycker att jag är outhärdligt trist. Därför vore det kul om han ringde. Och jag kan inte sluta att jämföra mig med Nellys lättsamhet och avslappnade sätt att vara rolig och intressant, där kommer jag helt klart till korta.
Jaja. Hade han inte varit så himla sexig så hade jag nog inte brytt mig lika mycket.
Det här är ingen blogg. 