28/8-93 Lördag, på Ritorno

Sitter här och ska egentligen läsa seminarietexter vilket såklart inte blev av i torsdags för då låg jag bakfull och eländig i sängen hela dagen, mestadels med Nick bredvid mig. För att få iväg honom ljög jag ihop en date med Doris på Billströms och han skulle också till Medborgarplatsen så vi hade sällskap på tunnelbanan där han satt med snurrande huvud och kollade in tjejer. Något sexuellt umgänge hade vi tack och lov inte haft (gud kan inte den där feta gubben vid bordet mittemot sluta prassla med vad det nu är?) för efter kvällens äventyr var jag inte det minsta tänd på honom längre.

Det var väldigt rörigt och jag var väldigt full men i korthet hände följande: Nick var plötsligt på Trash Bar och jag kände knappt igen honom och var inte överdrivet kärvänlig när jag gjorde det, så han malde i evigheter om varför han försvunnit sist vi sågs och att han så gärna ville att vi skulle vara vänner vilket jag antog en kylig hållning till eftersom han är helt opålitlig och självupptagen.

Sen gick vi andra till Rogers vid operan där Nick också befann sig och hur det nu var så kom han vid ett tillfälle fram och meddelade att han hade en kompis som också legat med mig. Denna kompis var Anders, så jag grabbade tag i Nick och drog ut honom på gatan och ville veta allt om hur Anders mådde och hur de lärt känna varandra o.s.v, men det enda Nick ville diskutera var om Anders varit ett bättre ligg än han själv.

Till slut stod vi där och bråkade och jag är inte helt klar över vad jag sa, men bra var det. Att Nick var en opålitlig egoist t. ex. Då tyckte han att jag var omogen och typiskt svensk och inte visste någonting om män och bara bråkade för att jag var mallig över min bra engelska. Håhåjaja. Han fick följa med mig hem ändå till slut och bjöd på taxi gjorde han, så vi åkte längs Riddarfjärden i gryningen med J. M. Jarre på dånande volym, underbart.

Nåja, jag börjar förstå att Nelly inte tycker att han är söt, han ter sig med ens väldigt oattraktiv i mina ögon. Tyvärr lånade han min Dylan Thomas-bok som jag köpte på Oxfam i London så jag måste träffa honom igen.

Att jag ville skriva nu berodde inte på att jag ville bevara denna (i övrigt trevliga, Nelly och Doris och Lotta och Vickan och Annika var också med) kväll utan för att jag plötsligt fick en sådan hemskt stark Londonlängtan och jag saknade mina bilder som jag suttit och glott på ideligen senaste tiden. De är dock hemma, jag har så mycket kräftor och cider till ikväll att släpa på.

Och Elvira fick brev från Neilson i torsdags! Han skriver bara om hur mycket han saknar henne och visserligen är det fullt av språkfel och handstilen ser misstänkt kvinnlig ut, men ack om ändå Jason kunde skriva till mig! Men så fort händer en själv så förvandlas det från komplimang till ett jobbigt elände och maniacMicke-varning, förutom att jag antagligen skulle ifrågasätta Jasons mentala tillstånd.

Och att jag sitter och suckar över bilden på Frank är mig egentligen en gåta, för han betedde sig ju en aning tölpaktigt på slutet (nu sitter gubbjäveln och prasslar igen, vill han ha stryk?) och hade jag varit betuttad i honom då så hade jag ju mina chanser. Antagligen är han en symbol för det spännande London, liksom Jason är. Jag vill ju knappast ha hit någon av dem. Nä, jag behöver nya killar att tänka på härhemma, men sällan har tanken på fyllehångel varit mig så främmande som igårkväll på La Fontana när Elvira satt och längtade efter ett sådant. Och att slippa en karl därhemma känns så skönt.

Nu pluggar jag hur flitigt som helst men håller på att längta ihjäl mig efter att få titta på Londonbilderna. Som återförsel till en svunnen era av äventyr. Usch, när jag tänkte på hur roligt det var att prata engelska så kände jag att jag aldrig vill prata med Nick igen. Hur kan någon vara så självupptagen och dito ömkande? Alla ska vara helt förstående inför hans person, annars är man enligt honom fördomsfull och trångsynt, typiskt svensk alltså.

Nu orkar jag inte plugga mer men det är en halvtimme kvar tills jag ska spela biljard med pappa och Gustav. Jag är så ruskigt trött, begriper inte varför. Jag sov ju nästan hela torsdagen och igår tog jag en liten tupplur på eftermiddagen och gick inte och la mig speciellt ruskigt sent. Och jag är inte heller trött på det där sättet som man blir av att ha sovit för mycket utan verkligen sömnig.

Just nu vill jag inte gå på någon kräftskiva utan sova istället, men i så fall skulle jag väl sitta klarvaken i sängen och känna mig ensam. Hursomhelst så oroar jag mig lite över att Karin kommer, jag har ju inte hört av mig sen midsommarafton då jag bara uteblev från vårt möte innan festen på Lidingö. Usch.

För att muntra upp mig sitter jag och drömmer om att jag ska flytta till London efter jul. Eländiga undergångstankar om varför det inte skulle bli av dyker förstås upp, men strunt i det. Jag ska inte ha mer packning än nu senast, inga travar av koffertar den här gången utan bara några ombyten så jag om nödvändigt kan bo i en squat. Helst vill jag jobba på Franks pub, han pratade ju om att skaffa en egen, men då gäller det ju att bli vän med honom igen om han nu anser att vi blev något annat. Nellys kompis Sharon sa också att hon kunde lära upp mig inom bartenderyrket vilket kan behövas. Förhoppningsvis kan jag ordna studielån också. Det är bara fyra månader kvar om jag åker i januari så måtte jag inte förlora drivkraften.