Förutom att jag exponerar alla fettvalkar och är omgiven av Östra Realslyngel så lyckades jag få mina Byggforskningsrådspengar på ett ganska förödmjukande vis. Jag var där i morse för att prata med en viss Margareta Sjögren om fler bilder till den där antologin och efteråt passade jag på att slinka förbi den där Peter Bylund till vilken jag äntligen fått iväg räkningen för att höra hur det gick med mina pengar. Han hade inte ens fått min räkning men hittade den i ett fack. Jag var på intet sätt krävande eller framfusig, men han frågade om jag var fattig och jag sa ja, inlindat i ursäkter över att jag först dröjer ett halvår med att överhuvudtaget skicka räkningen och sen kommer och vill ha pengarna efter en vecka. Han sa åt mig att vänta i fikarummet medan han skulle försöka ordna det hela och där satt jag och bläddrade fram och tillbaka i Hemmets Journal och log mot främlingar i tre kvart när den rundhylte Bylund återvände bara för att föreslå att jag skulle komma tillbaka en timme senare, så jag cyklade hem och ringde lite (bl.a. till kurs-Jeanette som ska låna norska boken) och hämtade mina efterlängtade vantar vilka gjorde det något mer njutningsfullt att cykla i kylan.

Absolut senast två minuter över halv ett var jag tillbaka och stod i porten som överenskommet och väntade och väntade. Kvart i ett åkte jag upp och letade efter Bylund som inte stod att finna. Däremot klev han precis ur hissen när jag kom ner igen. ”Du var ju inte här halv ett, så jag åkte upp och jobbade lite”, sa han och jag kunde bara stirra klentroget på honom för inte tjafsar man med någon som har ens check på 7.774:- i nypan, men jag måste säga att hans intoleranta klockslagsfascism verkligen förtog intrycket av att han fått göra en god gärning, som Nelly försökt trösta mig med när jag klagat över hur pinsam hela storyn var. Hursomhelst, jag fick ju min check iallafall, och han ropade efter mig när jag börjat lomma iväg som en skamsen hund att han tyckte om mina bilder och det var ju roligt. Men usch vad det kändes som att traska in till patron med kepsen i näven och nacken böjd.

Jag har tröstat mig lite med att i rasande fart spendera 450:- ungefär på kassettband och batterier och äntligen! hörlurar, så när jag stod utanför äckligt fullproppade Åhléns i solen med J. Romans Drottningholmsmusik i öronen så upplevde jag faktiskt en halv minut eller så av den där livskvaliteten som andra människor verkar ha hela dagarna fulla av. Jag har det iallafall inte tror jag, för dagarna och veckorna går så rasande fort så det är inte klokt. Ändå gör jag ingenting annat än fikar, går på föreläsningar och ligger i sängen. Jag fylls av ekande ödslig tomhet vid tanken på det, att tiden rinner iväg så fort och jag bara låter det ske som i ständig väntan. Ändå vet jag ju att det jag väntar på redan är här, alltså livet. Vad klämkäckt skrivet av mig.

Men den här veckan t. ex, jag har inte ens ”hunnit” ringa vare sig Doris eller Ylva eller någon annan för den delen. Jag försöker trösta mig med att eftersom jag tillbringar varje möjlig minut i väggstirrande kontemplation så är det väl det jag behöver just nu och att det säkert är nyttigt på lång sikt. Men det verkar ju inte vara någon ände på det! Jag oroar mig för att jag är på väg att sjunka gradvis allt längre in i total apati. Vad ska man tro? Jag har helt klart blivit lite för epikureisk tror jag, med ögonblickets sinnesfrid som enda mål. Jag säger bara det, att om jag inte börjar fota och kopiera snart så blir jag galen.

Nu kom Elvira, och jag stirrade på henne i fem sekunder, tänkandes ”vad är det där för fräck människa som bara kommer och sätter sig”, utan att känna igen henne! Otäckt.

Hur ska det gå med mina studier tro? Dels försov jag mig till föreläsningen igår och fick inte ens ångest. Dels upptäckte jag nyss av en ren slump att det är uppsatsseminarium idag klockan tre. Som tur är hinner jag till det.

Gick hit i regnet, det tog evigheter kändes det som. Mina underarmar är verkligen groteskt feta, noterar jag ganska ointresserat. Jag har åtminstone lyckats komma i ett par jeans, det är inte varje dag minsann. Min bantning har väl inte gått så värst strålande, och hemma är det villervalla.

I fredags spontanköpte jag en bambusoffa i ren desperation och släpade upp den gamla olivgröna på vinden. Mina armar ömmar än. Så i min fasta beslutsamhet att aldrig vara nöjd med något ligger jag nu i timmar och blänger på den nya soffans blommönstrade kuddar som inte passar till något, särskilt inte till den sekelskiftesromantiska stil jag tänkt mig i mitt hem. Nåja, det får väl gå. Tyvärr är jag luspank igen vilket gör mig maktlös i min inredningsiver.

I helgen satt vi hos Nelly och sen blev det Pelikan, eftersom Ritz börjat med inträde hela kvällen, fick vi veta efter att ha utstått deras 30-meterskö. Ja inte mig emot.

Nu sitter jag och nojar lite över om det verkligen kan vara Stefan som sitter några bord bort, vänd mot mig. SkåneStefan alltså. Men jag tror inte det.

Jaha, när jag hade trängt mig in på Kristallen i hopp om ett ragg eller så, så var det faktiskt en karl som började prata med mig där jag satt och glodde. Jag hade spanat in honom litegrann i ögonvrån faktiskt och han var rätt söt. Vi bytte nummer och han lovade ringa nästa gång han skulle på auktion i Sundbyberg vilket jag nästan hoppas att han inte gör, för det var lite avtändande att han jobbade som vaktmästare på Sabbatsberg (granne med Nelly!) och verkade lite ointellektuell på nåt vis. Och hans underarmar var ganska plufsiga. Intet mot mina visserligen, men ändå. Jaja, vad vet jag.

Vad skrämmande att jag kanske inte känner igen en kille jag hoppat i säng med! Fast det gör jag nog, det är väl inte han där borta. Han borde ju känna igen mig i så fall.

Stötte på gamla Mogge på vägen hit, han är så söt och rar. Påmindes än en gång om att jag inte ringt Stefano på ett halvår.

Den där Patrick gav mig i alla fall en söt puss på kinden när han gick. Tyvärr uppskattade jag den inte efter förtjänst eftersom jag bara sagt att, eller föreslagit att, han kanske skulle gå och kolla efter sina kompisar inne på Kristallen, för då satt vi med mitt gäng inne på Pelikan och stället stängde. Jag hade inte alls menat att han skulle dra, tvärtom. Och han hade just frågat om jag skulle ta tunnelbanan vilket jag skulle, så jag förstod verkligen inte varför han ville skiljas åt redan då och kände mig en aning snöplig.

Länge sedan man hörde av Micke B. Det är väl min tur att ringa i och för sig. Nicklas var på Kristallen i lördags, i sällskap med den där rätt söte men tunnhårige Tom som kände igen mig men inte mer trots att vi faktiskt träffats ute en hel del. När jag förklarade att jag var Micke B:s kurskamrat gick det dock upp ett ljus för honom. Sen träffade jag honom igen utanför när jag stod och kollade om Patrick skulle dyka upp igen vilket han inte gjorde. Då verkade i alla fall Tom väldigt intresserad av att jag skulle följa med till Riche och höll mig i handen och höll på. Jag avböjde dock, trots hans charmiga blick, och tog farväl av honom genom att skaka hans hand med en förhoppning om att snart ses igen, och detta såg Killian som sedan på väg mot tunnelbanan undrade vem det var jag betett mig så formellt emot och jag beklagade mig länge och högljutt över hur misslyckad jag var i mina kontakter med det motsatta könet vilket detta var ett tydligt tecken på, att jag var formell mot en söt och charmig kille, och jag frågade Killian vad jag skulle ta mig till. ”Det räcker om du är dig själv, alltså visar hur trevlig och intelligent du är” sa han och lät som om han menade det. Han var rätt drucken, men ändå.

Lustigt att jag känner mig så uppskattad av mina vänners pojkvänner, men sällan av andra killar.

Egentligen har jag ingen lust att skriva, för jag har ingenting roligt att skriva om. Igår var det ännu en dag som gick till spillo i apatins och fetmans våld. På något vis har det gått så långt att jag inte har lust ens med att slöa. Att det ändå blir så beror väl på att det trots allt är mindre jobbigt att stanna kvar i sängen än att kliva upp, och lättare att äta besinningslöst än att inte äta och tvingas tänka.

Men det har gått för långt nu. På kvällarna kan jag känna skräck inför ännu en ny dag av förfall framför mig. Alla telefonsamtal jag ska ringa, och borde ha ringt för en månad sen, skjuter jag upp som om jag inte kunde tänka förnuftigt. Och det kan jag inte heller, väljer alltid den mest onyttiga vägen. Som om depressionen tvingar mig att bara ägna mig åt mig själv på ett sätt som enbart ökar ångesten. Allt jag borde göra finns ju kvar och dess tyngd ökar alltmer. Jag vet inte vad jag ska göra. Vad finns det att göra? Vad ska jag ta mig till?

Att jag inbillar mig att min oroliga olycklighet har att göra med mitt fett gör det hela ännu värre. Jag låter min fetma beröva mig de flesta källor till glädje. Gamla vänner vill jag inte träffa, kläder vill jag inte sy, fest vill jag inte ha, förrän jag blir smal. Och det kommer jag inte att bli genom min nuvarande metod i alla fall – att sjunka allt djupare in i självförakt och självömkan i min försummade lägenhet dag efter dag.

Och livet som går förbi skrämmer vettet ur mig. Hur mycket jag än anstränger mig kommer jag inte på något som kan muntra upp mig, för ingenting ter sig roligt längre, bara jobbigt, besvärligt. Och mitt fett låter jag ligga i vägen för allt som skulle vara roligt annars. Fast det är ju inte sant, mitt fett har inte så mycket med detta att göra som mitt självförakt. Istället för att rycka upp mig själv ur det här, slösar jag min energi på att gräma mig över all tid som gått utan glädje och kreativitet.

Och allt okreativare blir jag. Jag sover så mycket jag kan, för jag orkar inte vara vaken. Och när jag är vaken äter jag, som om jag hela tiden flyr för livet. Men från livet också. Och trots att min ensamhet är olidlig, undviker jag umgänge. Igår skulle jag ha fikat med Doris och Pamela men när jag klätt på mig överfölls jag av den där förtvivlade olusten att göra någonting annat än att ta mig till ICA och köpa mat för mina sista pengar (men 20:- la jag undan till kaffet här tack och lov). Jag tror att det bara är då, när jag börjar glufsa i mig, som jag känner glädje. Kortvarig sådan förstås.

Jag hatar det där, det stjäl så mycket tid och ökar bara mitt självförakt, men när det händer känns det som det enda tänkbara, det enda jag klarar att göra, som om inget alternativ fanns. Men jag vet ju att det inte blir bättre av det, att ingenting förändras inom mig annat än till det sämre.

Jag har ju gått igenom detta förut, och det gör det hela ännu jävligare. Att jag en gång lyckats ta mig ur det men rasat ner med huvudet före igen. Jag vet ju att jag kan bli lycklig bara om jag slutar med det här, för det förstör så mycket av mitt liv. Det får mig att hata mig själv så mycket att jag inte känner mig värd någon annans kärlek heller.

Gud vad jag hatar mitt liv nu. Allt jag vill är att skapa, med ord, med tyg, med umgänge, med vad som helst, men det enda jag gör är att förstöra. Jag vet om det men fortsätter och fortsätter. Jag har lovat mig själv att aldrig mer, jag har understundom känt entusiasm inför saker jag ska göra och trott att nu vänder det, men så fort jag känner mig det minsta hopplös och misslyckad så faller jag dit igen. Vilket gör att jag känner mig ännu mer hopplös och misslyckad. Jag får mig själv att känna mig värd inget mer än ett kladdigt, ensamt, mörkt och äckligt liv. Jag sitter där i min sörja och drömmer om det liv jag levt en gång då jag blev euforisk av trötthet, inte åt för att få ro, njöt av varje ensam minut för att de var så få.

Vad ska jag göra för att få det livet tillbaka? Än så länge har jag trott att det här kommer att gå över, men när? Hur mycket mer tid ska jag förspilla, tid som jag kämpar med att fördriva utan att njuta av den, när jag redan förlorat så många dagar genom detta.

Det är synd att jag kan behärska mig med mina vänner, för ingen av dem får en chans att förstå.

Servitören ignorerade mig. Det kanske inte var hans bord, men ändå. Jag kände mig diskriminerad p.g.a. minkpälsbrist och fick för mig att jag såg ut som en knarkare, så jag gapade på honom efter kaffe.

Jag kom hit för tidigt nämligen, Marika och balettfolket skulle inte komma hit förrän halv fyra och kaffe är jag ju alltid sugen på. Jag hoppas att det ska få mig att inte verka lika sinnesslö som jag alltid lyckas göra i Marikas sällskap.

Så nu ska jag fota igen. Om inte den där filmen jag tappade/glömde här sist har hittats så måste jag fota om det mesta och alltså våga mig in i sminklogen igen. Men jag är ju ändå här nu, så det spelar ingen roll. En positiv effekt av min livsleda är tydligen att jag gör vad som krävs av mig om jag bara lyckas ta mig dit där jag ska göra det. T.ex. till telefonen eller Drottningholm. Det senare ack så mycket lättare än det förra.

När jag kom hem igårkväll efter att ha smitit ifrån Pelikan utan att meddela någon bara för att jag inte stod ut, så fanns det fyra meddelanden på telefonsvararen vilket förvånade mig högeliga eftersom jag ju tillbringat kvällen med de som brukar ringa. Först var det irritationsmomentet Maria, om min soffa som jag lovat henne p.g.a. överrumpling, sen mamma som med inställsam stämma undrade hur jag hade det, sen Patrick från i lördags som denna gång faktiskt lyckades klämma ur sig både vad han hette och att han ville att jag skulle ringa. Suck, suck. Sen var det då Ylva som något uppgivet meddelade att det var sjätte eller sjunde gången hon ringde och om jag fick lust att använda min telefon nån gång så kunde jag ju ringa henne. Trippelsuck. Vad i hela friden finns det för förklaring som jag kan ge henne till att jag inte hört av mig? På fyra månader dessutom, herregud. När det som faktiskt muntrar upp mig mest är att träffa mina vänner. Å vad livet rinner ifrån mig. Sommaren är återigen slut och jag märkte den knappt.

Som sagt, av vänner mår man bättre. Det är det jag menar med att jag verkligen motverkar mina syften när jag isolerar mig i min deppighet, för då blir det ju bara ännu värre. Men långsiktigare än två minuter är jag inte som deppig, tyvärr. Efter att ha tömt mig en del över Nelly i torsdags, om föräldrarna mest, och efter Pamelas kalas igår, då jag träffade människor som av för mig okänd anledning faktiskt verkar tycka om mig, så känns livet lite lättare. Trots att det återigen ser ut som ett grovsoprum hemma hos mig. Men varje minut utan borrande byggjobbare gör det lättare att stå ut i röran.

Nu är det grått och kallt och snart är klockan halv fyra, så jag ska börja masa mig iväg.

Sen tror jag att vad jag behöver är en Filofax i skinn för 300:-.

Nelly:

”Dear old chap,

Här sitter vi, jag färskt biten i läppen av Doris , & vi båda åldersgräns nobbade från Riche. Dömda att tillbringa natten på Birger Bar. Vi har precis lyckats skrapa ihop till en öl att dela på. Ska vi ha ngt mer att dricka i natt är det helt beroende på vem du lyckas flirta ”upp”. Jag själv är en pinsam varelse i dessa lägen. Förresten skriver jag med Papas handstil just nu. Troligen för att jag är berusad. I vanliga fall skriver jag mer som Mama.

Baren var stängd. Detta stör mig och förargar dig. Mig för att jag är en true alcoholic & dig för att du inte klarar av (eller har lärt dig acceptera) Svensk Krog Service.”

Kära gamla Billis. Fortfarande knastrar fläkten och sätter sig tanter bredvid en utan att fråga om det är ledigt och utan att bry sig om mina sura blickar. Gardinerna är nya och servitrisens bebis har blivit större men annars märks inte mycket av tidens gång här inne. Ishockeyteckningarna sitter kvar och konditoriinteriörerna vars perspektivåtergivning inte har med denna världen att göra likaså.

Nu har jag bebisspya lite varstans, för f.d. servitrisen som även under sin mammaledighet verkar tillbringa all vaken tid här skulle ringa och frågade om jag ville hålla bebisen som just spytt på henne, och det gjorde jag förstås med glädje, samt skrev ner adressen hon fick på telefon alltmedan bebisen slet mig i håret. Det är ju inget mindre än ljuvligt att hålla en sån där liten en, men dels fick jag en hastig skymt av det att en småbarnsmor behöver minst tre armar, och dels blir jag alltid lite förlägen i sällskap med bebisar, för vad pratar man med dem om egentligen? Jag älskar dem, men är nog inte riktigt på samma våglängd som dem. Så är det med killar också.

En tjej från kursen tror jag sitter bort i hörnet. Hon verkade trevlig på gruppövningen idag. Överhuvudtaget fick jag en annan bild av mina kurs”kamrater” idag när vi bara var en tio stycken. Det verkar ju helt ok faktiskt, och en av killarna var dessutom söt. Så nu både grämer jag mig över alla kontaktchanser jag kan ha missat förra veckan, och ser resten av kursen an med något mer förväntan än tidigare.

Nu kom Hasse och jag är något störd. Ännu mer störd blir jag av att en tjej nu satte sig bredvid mig utan att fråga om det var ledigt. Jag är förföljd av folk som gör så. Hasse är i och för sig trevlig men jag vill sitta själv och skriva, plugga och glo.

Och nu har jag fått va ifred. Hasse har satt sig med Cilla + kompis, fast vi hade väldigt trevligt ett tag. Så kom Ossian in och jag försökte göra mig osynlig, jag orkar inte ens heja på honom. Han satte sig med de andra tack och lov. Billis är rätt hopplöst minns jag nu, just för att det är nästan omöjligt att få sitta ostörd här. Alltid är det nån som dyker upp.

Jaha, jag har läst en del i Tradition och Revolution och den är lättläst men jag blir rastlös och illa till mods efter ett tag och vill åka hem. Men Nelly ska komma om en timme ungefär och jag vill inte vara en dålig kompis och inte vara här då. Dessutom, vad är det jag vill hem till? Ris med ärtor och en kaosartad lägenhet med tobak överallt?

På tal om tobak så har jag knappt någon kvar, och inga pengar heller. Ännu en anledning att invänta Nelly, hon måste ha en tia att låna mig. Hopplöst att vara så här fattig. Att min lön kanske inte kommer förrän nästa vecka orkar jag inte tro, det vore förfärligt.

I lördags när jag kom hem från Drottningholm där den tjocke scenarbetaren för övrigt hittat min film (hurra!) och där jag som vanligt kände mig som en elefant, omgiven av slanka viga balettkroppar, så ringde Nelly och ville att jag skulle komma över och dricka rödvin. Trots att jag brukar vara orörlig som en stenbumling när jag väl kommit i hemmakläderna och dessutom lagat middag så gav jag mig iväg och det var tur det. För vi satt i några timmar och drack och pratade gamla Londonminnen (mest jag, jag urskuldade mig med att jag hade så mycket prat inom mig på grund av min umgängesovilja på sistone), och sen fick vi lift med några grannars taxi till Riche där vi efter en ovanligt trist och seg kö inte blev insläppta av den blekfete, totalt osympatiske dörrvakten som höll hårt på åldersgränsen, 23 år, just när det gällde oss. Och jag blev förstås arg och snäste så nu kommer jag väl inte in ens när jag är 30. Usch vad förödmjukande, särskilt som Riche är ett ställe som man aldrig vill gå till utan bara gör det när man är tvungen för att det är öppet till tre och gratis.

Vi gick i alla fall tvärs över gatan till Bistro Jarl där det visserligen var gott om folk men tråkigt sådant. Alla såg ut att komma direkt från förortskontoret.

Usch vad less jag är. Jag vill gå. Min handstil är hemsk och mitt språk torftigt.

Jag letade igenom väskan i jakt på småpengar nog att köpa tobak för och lyckades få ihop 26:50 som är i minsta laget, när jag bland kvittona hittade först en tjugolapp och därpå en hundring vilka jag stirrade på i utter disbelief så att säga. Men de verkade finnas inte bara i mina panka hallucinationer och när jag insåg att jag inte är tvungen att äta ris ikväll så blev jag så glad att nu har jag bestämt mig för att stanna. Men det är för mycket folk här. Dock inte lika vidrigt packat som Ritorno igår.

I alla fall, i lördags kväll. Vi hade ju trevligt i varandras sällskap trots den visuella torftigheten, och när B.J. stängde så gick vi tillbaka till Riche och vankade där i hopp om att hitta någon med en efterfest att erbjuda. Plötsligt såg jag ett bekant ansikte som dög i brist på bättre, nämligen Mattias Palme som jag aldrig bytt ett ord med men sett dels på olika SSU-evenemang och dels på Södra Latin och dessutom på Teknis. Han kände igen mig också, vilket även hans kompis gjorde, en f.d. SSU:are han med. Dem gick vi och fikade med på ett ställe där man skulle stå vid höga bord, så fika är ju fel ord. Men kaffe drack vi. En tjusigt klädd karl hade försökt få med oss på efterfest och jag var ju lockad, men Mattias väste i mitt öra ganska uppjagat och övertygande ”Följ inte med honom! Följ inte med honom!”, och det tyckte jag var omtänksamt och rart. Dessutom hade han haft mamma som föreläsare på arkitekthögskolan och sa uppskattande saker om henne, så han gjorde väldigt gott intryck på mig.

Jag har alltid trott att han var en blyg mes. Nästan lite förälskad blev jag, i alla fall efter det (jo, att det visade sig att hans sötare kompis hade en tjej! (21/9))

Hmm, undras vad jag skulle skriva där? För Daniel från fotoskolan kom och störde, och sen kom Nelly och vi två promenerade till Lasse i parken och hämtade hennes cykel. (8/9)

Saker att göra för att må bra:

1. Motionera
2. Fota
3. Sy
4. Krokikurs
5. Disciplinerad regelbunden pluggning

Akuta saker:

1. Städa
2. Tvätta

Ville bara skriva att jag mår så bra! Inget ätatillsjagspricker-behov på en och en halv vecka t.ex. Och i helgen hade jag så roligt! Det enda som förmörkar mitt sinne är att Thomas från färglabbet inte dykt upp och fikat som han skulle, och att Nelly inte ringt. Jag väntar ett tag till, sen vill jag iväg och köpa tyg på Åhléns och fika på Ritorno eller nåt.

Inge vidare bra dag. Sov alldeles för länge och drömde mardrömmar i mängder. Sen åt jag för mycket. Nu har jag i alla fall lyckats ta mig hit. Inte får man röka, men jag tyckte att jag behövde lite kaffe i väntan på nästa IKEA-buss. Kaffet smakade dock bedrövligt. Huvudvärk har jag, plus att jag känner mig som en inlindad elefant i de här kläderna.

Hur kommer det sig att jag tycker att jag duger egentligen, och är rätt söt och så, och klok och trevlig, men att det känns som att det ändå inte är tillräckligt bra för vissa killar? Och andra killar kan jag tycka att jag är för bra för. Konstigt.

”Jag är ju perfekt och utmärkt”, sa Nelly.

”Lugna dina läppar!”, sa Nelly.

Varför kan jag ta åt mig av en ganska tråkig killes komplimanger, men inte av en underbart söt en’s? Förresten bad inte den söte om mitt telefonnummer, det säger allt. Att det är hopplöst och kört. Hur ska jag orka leva med det? När vi faktiskt är skapade för varann.

Jag kom iväg hit, det gjorde jag. Men inte hittade jag föreläsningssalen! B5 var det, och jag har irrat och letat och hållt på, men gav upp utan tårar. Jag intalar mig att jag klarar mig utan gymnasietrista föreläsningar och det stämmer nog, men i så fall bara om jag pluggar på egen hand. Vilket inte har blivit av. Istället jobbar jag heltid med att fördriva dagarna på minst ansträngande möjliga sätt.

På vägen hit, precis när jag svängt under bron och kunde se universitetet breda ut sig, mötte jag en annan cyklist i hjälm och precis innan vi var jämsides kände jag igen gamle Feffe-Micke som jag hejade på och han sken upp. Jag fortsatte dock, för jag trodde att jag var sen, men vände mig tack och lov om och såg att han stannat. Pinsamt. Så jag cyklade tillbaka till honom. Han är ju så söt. Jag kände hur jag ville stråla i hans närvaro. Han jobbade kvar på måndagspuben och ville att jag skulle gå med i kulturutskottet. Bra idé. Verkar vara enda sättet för mig att lära känna folk här. Min klass är säkert inte hopplös, men jag träffar den ju så sällan. Inbillar mig att jag redan uppfattas av den som slö och konstig.

Jag verkade säkert helt obalanserad och osammanhängande när jag pratade med Micke. Typiskt.

Lyckligtvis gick jag med på att gå ut med Nelly igårkväll, trots att jag höll på att somna. Vi hade tänkt ses på Bistro Bohème, men tack vare en plötslig snilleblixt ringde jag dit och kollade och mycket riktigt skulle de just stänga. Så vi grubblade länge och väl över vart vi då skulle gå. Det är så mycket att beakta, ölpris, läge, klientel, stämning o.s.v. Jag var nästan villig att gå på Riche, jag ska förklara varför när jag är mera sugen på att skriva långt och detaljerat. Till slut enades vi om Café Tivoli och jag cyklade dit som ersättning för den uteblivna cyklingen till servicehuset samma dag vilken kom sig av att jag försovit mig.

Så satt vi där och hade så himla roligt och trevligt i ”blott” varandras sällskap. Jag tror att min apati-och slöhetsdepression har gått över nu. Bara det att jag vill umgås tyder på det. Jag har börjat fatta att livet inte är evigt, höll jag på att säga, alltså att jag inte kan låta bli att träffa mina kära vänner och istället stanna hemma för att kontemplera hur ofta som helst, dels för att jag hatar att missa händelser och dels för att det är nu det pågår, livet och umgänget och det. Jag bör tvärtom ta varje chans att träffa folk, för jag mår ju bra av det och det är de dagar jag umgåtts mest som sedan lyser i minnet allra starkast.

Som i torsdags. Usch, nu har jag redan närmat mig det där jag ska skriva detaljerat om. Men det började med att jag pysslade i lägenheten, satte upp tyg vid sängen och färgade mitt nya överkast blått och satte upp gardiner och det blev så fint. Sen kom Elvira och fikade några timmar och jag njöt av varenda sekund med min syster som är så fantastiskt söt och klok och rolig att jag inte vet till mig av lycka över att hon är min. Samtidigt som jag i vanlig ordning ångestade över att jag träffar henne så sällan och inte har ringt henne på jättelänge.

Överhuvudtaget grämer det mig oerhört att jag inte varit så umgängessugen och glad hela sommaren som jag är nu. För skillnaden är bara att jag orkar anstränga mig något mera nu (inte tillräckligt mycket dock, jag har fortfarande inte ringt Ylva, Micke B., Johan, Gunilla, Stefano och alla andra som jag inte hört av mig till på månader).

Jag är i sånt val och kval över huruvida jag ska klippa lugg eller ej. Varje ful tjej med lugg jag ser får mig att vilja behålla mitt Veronica Lake-svall, men så fort jag ser en vacker luggförsedd tjej så vill jag klippa mig genast. Nu sitter jag för övrigt och läser om vad som egentligen hänt i sommar för att se om mitt intryck av enbart isolerat slöande hela dagarna stämmer. Faktiskt verkar det inte så.

Vad skönt att läsa det jag skrev 3/9 när jag jämför med hur mycket bättre jag mår nu! Och hur någorlunda fint jag har det i min lägenhet nu, det är bara köket kvar att piffa upp. Men ändå jobbigt att inse hur dåligt jag mådde då.

Nu ska jag cykla iväg och shoppa lite. Vad roligt det är att ha lust med saker!

Igårkväll var det inte så bra, min mage blev alldeles för full av middagen och det fick mig att äta ännu mer. Att jag vägrade ringa alla dem jag hade bestämt mig för att ringa ökade verkligen min otympliga svettiga otrivsamhet.

Men nu är det en ny dag. Jag sov ut till tio och drack kaffe i köket vilket jag ska fortsätta med för ju mer tid jag spenderar vaken i sängen desto passivare verkar jag bli. Plus att det är förödande för blodcirkulationen i baken att sitta i sängen. Sen gick jag och skräpade i ett par timmar utan att egentligen få någonting gjort, det är jag så fantastiskt duktig på. Men jag kom ändå iväg hit till slut. Jag köpte några band på PUB igår, med 60-talsmusik och klassiskt och det gör det roligare att cykla när jag slipper lyssna på mina gamla uttjatade band. Särskilt ”Like a rubberball” spelar jag om och om igen nu på ett av de nya banden.

Jag hade nog hoppats att min nya kärlek skulle vara här, även om jag inte ens är säker på att jag skulle känna igen honom och framför allt inte har en aning om vad jag skulle ta mig till om han var här. Verkar vara ännu en sån där hopplös olycklig avståndsförälskelse så förhoppningsvis har jag glömt honom om ett par veckor även om det inte känns så nu.

Det var alltså i torsdags jag träffade honom. När Elvira varit hos mig och fikat så kom Doris och Nelly. Vad kul det var, så spontant, för först var det meningen att jag skulle komma hem till Nelly vid tiotiden när hon återvänt från sin föreläsning i Uppsala. Så ringde Doris på eftermiddagen och vi kom överens om att ses hos mig lite tidigare. Sen slutade det med att Nelly struntade i föreläsningen så hon kom också vid åtta. Så man måste inte planera i veckor innan vilket jag fått för mig som om jag skulle behöva tid att förbereda mig inför att träffa folk. Det är väl därför jag avskyr att folk kommer hem till mig utan att ringa innan och så. Även om sånt kan få mig att känna mig rätt bohemisk och spontan och livslevande efteråt, som att jag faktiskt upplever saker.

Bäst som jag satt och skrev, kände jag igen en tjej lite längre bort som Agas kompis Mariana. Hon var med på Riche i torsdags förresten. Henne gick jag fram och hälsade på, trevlig tjej. Hennes kompis Natalie var också med i torsdags, så allt jag ville var att fråga om min nya kärlek men det gjorde jag förstås inte. De sa att Aga fyller år idag och tyckte att vi skulle hitta på något på torsdag som överraskning, samla ihop vin och folk och så. Bra idé. Hoppas att de samlar ihop P. också. Som sagt, de var söta och rara men jag kände mig som vanligt töntig och fånig men än sen. De frågade till och med om jag ville sitta med dem men jag avböjde med motiveringen att jag skulle plugga så då var jag ju tvungen att göra det också. Den där Aristoteles alltså. Suck. Knepig typ.

Allt jag vill nu är att köpa vin och dricka det med Nelly och försöka låta bli att sitta och glo sorgset och drömmande och tjata om min olyckliga kärlek. Svårt. Det gör mig vansinnig att så många tjejer är så söta eller i alla fall har allt det jag föreställer mig att söta killar vill ha. Och som jag inte har. Det är hopplöst det där med min övertygelse att jag inte är god nog åt en kille som jag tycker är söt. Vad har jag att erbjuda en sötnos, tänker jag.

Vi pratade om det i söndags, Nelly och jag, hur man upphöjer en dyrkad kille till skyarna och på så sätt verkligen känner sig lägre stående, ovärdig gudomens kärlek. Och på samma sätt förpassas den kille som råkar falla för ens misslyckade underlägsna person till träsket under en såsom varande ännu mera misslyckad och framförallt dum. Enda lösningen på detta verkar vara att den man förälskar sig i, själv förälskar sig i en i samma sekund så att man aldrig hinner med att vare sig göra honom för mycket eller för lite värd sig själv.

Pluggat lite till och fick rastlöst ont i magen av det. Om jag ska återgå till torsdagen nu så satt vi då hemma hos mig och drack vin och pratade om den ekonomiska krisen och tuperade håret och spelade ABBA och skrattade åt våra respektive vitt skilda anledningar till att börja gå och simma igen. Doris: för disciplinens skull. Jag: så jag får fastare mage och rumpa och så. Nelly: så jag kommer upp på morgnarna. Och vi enades om att vi var väldigt olika men ändå lika. Ibland undrar jag vad jag skulle ta mig till utan dem, hur skulle jag någonsin kunna hitta några bättre vänner? Tyvärr kanske jag får veta det snart, om jag inte hör av mig till Doris lite oftare. Jag känner mig ändå närmare henne nu än för t.ex. ett halvår sedan även om jag fortfarande känner mig lite oavslappnad på tu man hand med henne.

Plötsligt klack det till i hjärtat när jag såg killen som satt sig vid Marianas och Natalies bord, de gick just, för jag fick för mig att det var den där Patrick och blev livrädd. Men det var det nog inte, han ser för ung ut. Jag är nog hemskt sugen på att bli klar med den här dagboken, så mycket tjafs som jag skriver. Eller så är jag bara ovanligt skrivglad efter en sommar av kreativ torka.

Back to Thursday. Vi skratttade gott också åt (åh nu såg jag två så söta tjejer och blev alldeles knäckt) Nellys två toppenrepliker. Dels vad man ska säga åt en riktigt irriterande besserwisser med ömtåligt ego när han mal som bäst så man känner sig dum i huvet: ”Jaja, det där vet väl varenda människa, vart är det du vill komma egentligen?” Superbt. Sen var det repliken till den man tror sig ha skämt ut sig inför i fyllan och villan kvällen innan: (med ett roat leende) ”Du var visst lite full igårkväll va?” Och vi tänkte att jag skulle ringa till Micke B. eftersom jag tjatade om att han säkert glömt bort mig vid det här laget, och då avfyra den första repliken när (om) han satte igång som han brukar, och försöka få med honom ut för att nästa dag kunna säga den andra. Jag avstod dock.

Sen åkte vi iväg och hade tänkt gå på Kellys vid Odenplan, men det var stängt, så vi hamnade på nåt taffligt ställe tvärs över gatan med billig öl och flipper, så det dög. Då hade vi med oss en gammal Södra Latinare, Jonas, rätt söt, som Doris kände och som verkade tillräckligt bedårad av henne för att te sig likgiltig inför mina försök till charmigt beteende. Precis som vanligt. Tur att hon gick hem sen.

Vi satt där i alla fall, på övervåningen dit vi rusat när de spelade ”Golden Brown” och drack snakebites och spelade Jenga tror jag det hette, en pelare av små träbitar vilka man skulle peta ut och placera på toppen så länge det gick utan att den rasade. Nelly rev två gånger, Jonas en.

Sen gick Doris och Jonas (åt varsitt håll) och Nelly och jag tog en taxi till Riche för klockan var mycket. Vi kom in utan problem och i garderoben stod min gamla klasskompis Camilla som jag inte träffat på sex år säkert. Inne på lilla avdelningen satt Aga med ett gäng kompisar så vi satte oss med dem. Nu börjar jag närma mig själva poängen så att säga så jag måste lugna mig lite med att hämta påtår och ringa Nelly igen. Hoppas hon är hemma!

Det var hon inte. Jag får sån lust att köpa lite nya kläder, piffa upp mig själv. Måste iväg och shoppa snart.

I alla fall. Vi satt där och pratade med Aga och hennes vänner, ett par söta tjejer och ett par mindre söta killar, när det rätt som det är kommer fram en annan kille och pratar med den fulaste. Till saken hör att jag följt en serie på TV2 inte minst av den anledningen att han som spelar den manlige huvudrollen var så fantastiskt söt så jag inte kunde se mig mätt på honom. Och den här killen som dök upp var väldigt lik honom. Och jag var drucken.

Så jag såg på honom och kastade mig över tjejen bredvid mig, det var Natalie det, och frågade henne nåt fånigt om huruvida hon visste om den där killen var en sån som alla tjejer tycker är söt, för i så fall vågade jag inte prata med honom. Hon visste inte så noga men trodde inte det, så jag gick raskt fram till baren där han stod och frågade om han sett den där serien, ”Gryningens ryttare”. Det hade han inte, han hade bara ettan tydligen, så jag sa att han var väldigt lik hjälten i den vilket verkade smickra honom. Vi pratade ett tag men han var ganska okoncentrerad och flamsig och jag frågade hans kompis vad det var med honom och fick veta att han bara var full. Så jag gav upp och återvände till vårt bord.

Efter ett tag kom han dit och sken faktiskt upp och vinkade när han såg mig men vid det laget hade jag beundrat honom tillräckligt länge för att inse att han var för söt för mig och inte kunde vara ute efter annat än att förödmjuka en ful ovärdig brud som jag.

Hur det nu var hade det hamnat en väldigt full och ful kille bredvid mig som oupphörligt ryckte mig i armen och ville ha öl av mig, och jag blev alltmer irriterad. Till slut tog sig Nelly an honom, hon satt mittemot mig, och jag flyttade till stolen bredvid henne och den här söte killen satte sig bredvid mig. Oj vad vi skrattade åt det där Nelly och jag, att vi är så måna om att rekonstruera hur stolarna stod. Men det är viktigt för minnesbilden tycker jag.

Killen hette i alla fall Pontus och då föll jag helt och hållet för det är ju det gulligaste namn jag vet. Vi satt mittemot varann och jag använde hans ben som armstöd och vi pratade om allt möjligt, fast jag hade fullt upp med att beundra honom och tjatade antagligen löjligt mycket om att han såg ut som en spansk hjälte. Vid något tillfälle tryckte han en puss på min mun och då återvände väl min ”insikt” om att han var för söt för mig o.s.v. och menade han något med den där pussen så var det bara att han ville ha ett känslolöst fyllehångel och ingenting annat.

Jag vet inte hur länge vi satt och pratade, Nelly påstår att det var i evigheter men det beror nog på att hon satt och pratade med det där fyllot för att försöka övertala honom att inte begå självmord vilket han tänkt sig. Att jag inte minns bättre vad vi pratade om! Han körde i alla fall 47:ans buss och avskydde det trots att jag uttalade min beundran för busschaufförer, och så målade han. Han frågade faktiskt vad jag höll på med, vad jag nu svarade för trist på det. Och han delade en ”upphittad” öl med mig och även det Marlboropaket han knyckte från någon ouppmärksam stackare. Jag borde kanske sky en människa med ett sådant beteende men jag är ju likadan själv när jag är full och vill inte att folk ska sky mig för det.

Så stängde Riche alldeles för tidigt som vanligt och vi gick ut. I väntan på garderoben (som vi slapp betala. Tack Camilla!) frågade Nelly honom om han ville följa med och dricka kaffe någonstans. Hon är ju en pärla. Det ville han dock inte, trots att vi stod där utanför och tjatade lite, utan han skulle cykla hem, och tog farväl av mig genom att trycka en puss på min panna. Sen gick jag och ylade hela vägen mot busshållplatsen om detta. Varför ville han inte fika med oss? Varför bara en pannpuss? Varför bad han inte om mitt nummer? Varför hade just jag en sån otur med killar?

Nelly nämnde då Micke B. och Hjalmar som exempel på vilken tur hon hade med killar och jag var precis på gång att fortsätta min klagolåt när hon plötsligt ropade: ”Men hejsan!” och Pontus vinglar förbi på sin cykel och bromsar in vid busshållplatstrottoaren. Frågan är: hur mycket hade han hört? Nelly har försökt lugna mig med att han var alldeles för full för att kunna cykla precis bakom oss tillräckligt länge för att kunna höra allt jag sa.

Vi stod och pratade med honom ett tag, det vill säga, jag stod och höll i hans pakethållare i ett krampaktigt kärleksfullt grepp och Nelly pratade med honom om att de bodde nära varandra. Han bodde nämligen på Tomtebogatan, vid St Eriksplan. Mitt minne är ju luddigt, men han erbjöd sig att skjutsa mig, eller oss, men vi avböjde med tanke på våra kära liv.

Så gick Nelly iväg och jag stod mittemot honom och fånade mig säkert enormt för jag var ju så tagen av hans söthet och ville att han skulle följa med oss. Hur fånig var jag egentligen? För plötsligt lade han armen om mig och tittade på mig och sa ”Var inte så vacker!” vilket han fick säga en gång till, för jag trodde han sa ”Du var inte så vacker” och utbrast ”Va?!”. Hade det varit en förolämpning hade jag väl i och för sig inte förvånats en tiondel så mycket som av en komplimang.

Sen gav han mig en mjuk puss på munnen vilken jag besvarade men inte lät utvecklas till en kyss. För jag tänkte att även om jag är för ful så är jag ändå inte hur lättillgänglig som helst. Jag var i alla fall så överväldigad av hans uppenbarelse att det nästan kändes som en lättnad när han cyklade iväg, och då stod jag med Nelly i busskön och ylade vidare och herrejösses vad hon skrämde mig genom att muttra ”Han står bakom oss nu.”, vilket han inte gjorde förstås.

Nu kom en ruskigt söt kille som ska sitta bredvid mig med sin macka och jag tittade upp och mötte hans blick och då ilade det till i hjärtat som sjutton. Så Pontus är nog inte helt oumbärlig vilket det kan vara bra att påminnas om.

På andra sidan är Doris beskrivning av hur en klänning är uppbyggd. Den gjorde hon i måndags när hon och jag och Nelly och Peter satt på gamla Tim’s med varsin öl efter simning (fast det var bara jag som simmade, minns jag nu), fikning och shopping.

Nelly och Peter satt kvar och drack öl, Doris åkte och gympade och jag åkte hem och målade mitt skåp i dalablått och började sy den klänning som jag har på mig nu och som jag gått hela vägen hit och känt mig mer Sune Mangs-lik än någonsin i. Det är någonting vid höfterna, det veckar sig liksom och framhäver verkligen alla valkar på ett otrevligt sätt. Den är dock väldigt fin, som klänning betraktad. Till all lycka hittade jag ett Burdamönster att sy efter så jag slapp använda mig av Doris skiss. Då hade det blivit katastrof.

På vägen hit, precis efter St. Eriksbron, såg jag Tomas di Leva på långt håll komma emot mig, så jag blev lite stirrig och började pyssla med håret och hålla på men tänkte att jag skulle ju inte glo stint ner i trottoaren bara för att en kändis var på väg så jag tittade upp och då hade han och hans kompis hunnit komma väldigt nära mig så jag log fånigt och eftersom di Leva hade solglasögon på sig och ingen blick att möta så tittade jag på kompisen istället som tittade på mig så att våra blickar möttes så där sugproppsaktigt fick jag för mig. Ja hade det inte varit för min fettvalksframhävande klänning och svettblanka ansikte så hade jag nästan sett det som en korrelativ uppskattningsblick. Eller korrelerande. Nelly har mitt filosofilexikon.

Jag hade hoppats att någon jag känner skulle vara här, speciellt Micke B. då förstås. Kan inte vara mycket av min drömbild som överensstämmer med hur han faktiskt är med tanke på hur mycket jag plötsligt tänker på honom. Och på hur det pirrar i magen när jag gör det. Är han verkligen vad jag behöver eller är det bara ”bättre än ingenting”-uppskattning jag känner? Kanske min motvilja inför att fyllehångla med någon jag inte kommer vara säker på att känna igen två dagar senare har något att göra med saken. För ett lyckat fyllehångel är just vad jag behöver. Tyvärr känner jag mig inte så säker på att lyckas ikväll med alla fettvalkar.

Om en timme ska jag träffa gänget plus Matilda och Noel på Limerick, en irländsk pub vid Tre Backar, så jag hinner faktiskt inte åka hem och sy om klänningen eller byta om eller nåt vilket är synd eftersom jag gärna vill göra ett sött intryck, speciellt på Noel.

I tisdags träffade jag Nelly på Bistro Bohème, nästan enkom för att jag ville visa klänningen som jag då suttit och knåpat med hela dagen. Det ville jag alltså, innan jag provat den. När jag gjort det stod jag framför spegeln i evigheter för att försöka komma fram till exakt vilken ställning jag skulle använda mig av under kvällen för att se så lite avskyvärd ut som möjligt, men lyckades inte. Sen satt ju Nelly och sa att klänningen var jättefin och att den satt så bra, men vad vet hon om mina valkar? Hon är ju helt klart förblindad av kärlek till mig, det märks på hennes komplimanger som jag absolut inte kan fästa någon vikt vid om jag vill veta hur andra människor uppfattar mig. Vilket är såsom en enda stor vandrande skvalpande mage. Plus den jättelika finnen jag har på hakan och som skymmer allt annat i mitt ansikte förutom dess glansiga yta.

Så säger Nelly också att jag har en förvrängd självuppfatttning, men det har jag inte. För om jag har fel, varför har jag i så fall inga beundrare om jag får fråga? Micke B. till exempel, är helt klart inte en sån. Han har fortfarande inte ringt om sin filmrulle. I och för sig är han tydligen bortrest men han är väl inte borta hur länge som helst? Det är två veckor sedan jag ringde första gången och visserligen var det ett så långt pip att mitt meddelande kanske inte kom med, men så ringde jag för en vecka sen också. Han är en knöl helt enkelt.

Annars har väl inget hänt sen sist. Jo nu är jag ju arg på mamma igen, för när jag ringde i förmiddags fick jag veta att hon just vinkat av resten av familjen som är på väg upp hit. Saken är den att sist vi pratades vid sa hon att de skulle åka i morgon, söndag, och jag hade tänkt fråga mormor om hon hade några möbler som jag kunde få (särskilt sekretären då) och som de kunde ta med sig i bilen. Nu åkte de idag istället eftersom Gustav (naturligtvis) måste få sina skridskor slipade innan lägret han ska på, och det tyckte jag att mamma kunde ha ringt och sagt så att jag hunnit prata med mormor till dess. Så jag blev arg, och mamma sa ”varför ska jag göra allt” och ”det var väl inte min uppgift” och liknande självömkande saker. Bäst att ha lågt ställda förväntningar på födelsedagen tydligen med tanke på hur obetydlig roll jag verkar spela i den familjen. (Suckar jag, självömkande.)

Tur att man har Nelly i alla fall som ringer och ringer och ger komplimanger och är så rolig. Jag känner skräck vid tanken på hösten då hon ska få tandställning, och därför måste sluta röka, gå på antabus, och alltså inte dricka, ska plugga, och därför kanske flyttar till Uppsala. Vilken mardröm!

Igår fick jag en massa färgrullar av Måns inne på Pressens Bild-redaktionen. Först kom han svansande och frågade om jag plåtade nånting, och jag sa förstås ja, och sen svansade han även in i rökrummet och sa att han lagt ett kuvert på printern till mig som jag inte fick öppna förrän jag kom hem. Jag öppnade det redan i trappen förstås, och där låg cirka 15 Fujifärgrullar. Jag blev jätteglad men också fundersam. ”En klar invit” tyckte Nelly, men å andra sidan sa Dahlskog tidigare den dagen att han hade bytt från Fuji till Kodak eftersom det inte gick att telefota Fuji, så det är ju mer sannolikt att de hade en massa Fuji till ingen nytta helt enkelt.

Sen gick jag på Konsumet där bakom DN och blev blixtförälskad i den underbart söte Jim Morrison-liknande killen där som hämtade extrapristvättmedel inne på lagret åt mig. Så hädanefter skippar jag VivoPressen eller vad det nu heter.

Nu stänger de snart här så jag funderar över var jag ska slinka in och sätta på mig mina nyinköpta strumpbyxor någonstans, istället för dessa stinkande målarfärgsfläckiga tightsen. Oj vad oregerlig min hand blev helt plötsligt då!

Efter Limerick ska vi dricka vin i någon park och sedan blir det troligtvis Pelikan (vi måste ju gå ”hem” nån gång, tyckte Nelly igårkväll) och sedan Cafe Tivoli (för där brukar man alltid stöta på bekanta vid stängningsdags som vet vart man kan gå sen, tyckte Nelly. Jaa, sa jag och sedan skrattade vi åt det eftersom jag alltid, d.v.s. båda gångerna, åkt direkt hem därifrån. Får väl se hur det blir ikväll.)

Har just fikat med min far. Han bryter alltid upp för tidigt och lämnar mig osäker på om jag tråkat ut honom eller ej och om han tyckte att jag var ful, fast jag inser det meningslösa och onödiga i såna tankar. Det enda som verkade missnöja honom var ju att jag inte skickat iväg mina räkningar än, vilket faktiskt är obegripligt. Fast kanske inte. Han ville att jag skulle fråga mig själv varför jag är så slarvig med sånt och jag klurade ihop någonting om att steget var så långt för mig mellan mitt fotoarbetande och att få betalt för det, det fanns knappt något samband.

Till råga på allt är jag fullständigt pank just nu vilket jag upptäckte i söndags då bankomaten vägrade ge mig mina sista 500 spänn eftersom det inte fanns några. Jag fick låna 300 på villkor att jag skickade räkningarna ikväll. Ja, varför inte.

Ska vi ta lördagen nu då. Den var ju mer än vanligt händelserik må jag säga. Till att börja med satt vi på Limerick som var jättemysigt, billig öl och framförallt billig Irish Coffee. Först var det jag, Nelly, Doris, Pamela och Åsa (kul att träffa henne, det var länge sen och hon är faktiskt trevlig) och vi hade hur trevligt som helst, min klänning beundrades och så, när jag rätt som det är ser Hedda kliva in. En kraftig chockupplevelse, jag har inte sett henne på ett år. Hon var sig lik och i vanlig ordning fick jag enorm prestationsångest vad gällde att vara trevlig och intelligent och säga smarta välformulerade saker. Fattar inte varför. Det är som om jag anade ett konstant missnöje med mig hos henne, som om jag ständigt var tvungen att anstränga mig för att duga i hennes ögon. Med betoning på anstränga, jag kan inte slappna av och låta henne ta mig som jag är utan spänner mig till bristningsgränsen och tolkar varje tonfall och min hos henne som är annat än hängivet uppskattande som tecken på att jag inte håller måttet.

Så när vi sedan satt i Humlegården och drack vin och den flaska jag delade med mig av till Hedda välte mot henne för andra gången och hon snäste ”skärp dig!”, då satt jag ända tills vi skulle gå och kämpade mot tårarna och sa knappt ett ljud ens till de andra. Det kändes som ett fruktansvärt nederlag efter all möda jag lagt ner på att hålla henne nöjd och glad vilket jag på något snett vis sett som mitt ansvar.

När vi skulle gå frågade jag henne varför hon snäst och hon hade förstås märkt att jag ”surat” över det men fattade inte varför utan tyckte att jag var enbart fånig vilket inte gjorde mig mer avslappnad precis. Resten av kvällen försökte jag låtsas som ingenting men var fortfarande olycklig samtidigt som jag skämdes över att jag varit så känslig. Nu funderar jag på att skriva till henne och beskriva hur jag känner det för jag tror inte att jag klarar att göra det muntligt.

Vi hamnade i alla fall på Pelikan där John och Ossian var och dem satt vi med. Jag fick äntligen prata filosofi med John igen och kände mig ganska smart faktiskt när vi diskuterade Wittgensteins språkfilosofi vilken jag borde vara expert på vid det här laget. Men inte är. I så fall hade jag varit klar med B-uppsatsen. Usch.

Sen ville jag in på Kristallen och trängas. Jag var verkligen i trängande behov av lite karluppskattning, jag började till och med fråga ut John om hur man hittade en flört. Pinsamt. Och Ossian råkade bränna mig med sin cigg men vägrade bli ledsen över det som den kaxige lille slyngel han är så vi höll på ett tag med att fräsa med tungorna mot varandra så saliven yrde. Trots detta sa han att jag hade en fantastisk byst och det var ju uppmuntrande. Framförallt var det något som var bra att ha när jag mosade in mig på Kristallen med skärpan inställd på flört vilket dock aldrig brukar lyckas där (undantaget Jari, men det var ju rätt misslyckat).

Hur det nu var så frågade jag en söt kille om cigg (inte bara i flörtsyfte, mina egna var på upphällningen) och så började vi prata. Han var skåning och där med några likaledes skånska kompisar som dock inte var lika söta så jag spetsade in mig på den här Stefan som han hette. Så stängde Pelikan och vi gick iväg mot McAllan hela gänget, utom Hedda som redan gått hem. Hur det nu var så kom vi inte in på sluskstället och alla avvek utom Nelly och jag och Stefan och hans kompis Mattias (tror jag) som åkte till det där stället vid St. Eriksplan, Tritnaha. I en taxi märk väl, jag var mig sannerligen inte lik.

Redan då hade jag bestämt mig för ett fyllehångel med Stefan för han var väldigt söt och charmig. Efter många om och men kom vi till slut in på det där stället och så satt vi på en avsats och jag väntade och väntade på att han skulle börja tafsa. Under tiden pratade vi om lite av varje och det var faktiskt jättekul att sitta med en kille som verkar tycka att man är trevlig att umgås med. Märkligt nog tvivlade jag inte på hans intresse särskilt mycket, kanske för att mitt eget var så uttalat raggmässigt. Ingen av oss hade några pengar till mer än varsin öl, och lika bra var det med tanke på hur lång kvällen varit. Min berusning höll sig någorlunda i schack faktiskt trots blandningen av öl, Irish Coffee och vin. Till slut la han i alla fall armen om mig och jag drog en suck av lättnad.

I samma stund kom den där Mattias fram och Stefan flög upp och fram till honom och jag fick för mig att de tjafsade om något. Jag ville ju bara att han skulle sätta sig bredvid mig med sin arm igen, men istället satte han sig på huk framför mig och sa att han måste åka hem eftersom han skulle ta tåget hem till föräldrarna i Helsingborg klockan åtta. Jag vägrade dock ge upp när det nu kommit så pass långt och föreslog att vi skulle ge oss av tillsammans, för det var ju så trångt och svettigt här, man stod ju inte ut! Hemma hos honom var det någon kompis som sov över så vi tog nattbussen hem till mig. Jag tjatade om hur stökigt jag hade det och att min säng var bäddad med ett överkast som underlakan ända tills han sa ”men sluta nu!” och jag kände mig fånig.

Så satt vi på min säng och drack kamomillté och så la vi oss ner, jag med huvudet på hans arm och vi pratade och pratade. Då gjorde det mig detsamma vad som hände, för det var så trevligt bara att ha kroppskontakt och prata. Hans dialekt var så söt. Till slut föreslog han att vi skulle ta filten över oss och då sa jag morskt att vi kunde lägga oss under täcket och så hoppade jag upp och slet av mig kläderna trots att det var nästintill dagsljus. Det förvånade mig redan då. Han gjorde detsamma och så kröp vi under täcket och jag pratade på så jag blev andfådd ända tills han pussade mig på axeln (då blev jag verkligen andfådd). Jaha, och så höll vi på. Han hade verkligen muskulösa ben, och baken var helt underbar. När han klädde av sig hade han förvarnat mig om att han hade ett ärr på bröstet och det såg faktiskt rätt läskigt ut och kom tydligen från en operation han genomgått som spädbarn. Det störde dock inte det minsta.

Så visade det sig att han inte hade någon kondom så jag låg ett tag och funderade över om jag skulle försöka leta rätt på en och kom fram till att det verkligen var dags att avbryta celibatet så jag frågade vad han tyckte och han hade förstås inget emot det. Sen skulle jag naturligtvis hålla på och tjafsa om att jag fått kondomer när jag var med i SSU och haft temakväll med RFSU, som om jag tyckte att det var skamligt att ha kondomer hemma. Sen hade vi jävligt kul, även om jag inte nådde några himmelska höjder precis.

Nelly kom så jag hann inte avsluta min story som jag skulle rodna av att läsa. Pryd som jag är. Enligt Doris.

Sen hände ju inte så mycket mer. Rätt som det var upptäckte han att klockan var sju och då fick han fasligt brått medan jag stod i min rutiga morgonrock och kände mig lite snopen. Så pussade han mig farväl några gånger och eftersom han just hade ringt sin översovande kompis så att denne skulle släppa in honom så hade han strukit under sitt nya nummer i telefonkatalogen och sa att jag kunde ju ringa om jag ville. Då krafsade jag ner mitt eget nummer på en lapp och gav honom. ”Men jag är så dålig på att ringa”, sa han. Frågan är huruvida det kan tolkas som att han vill ha fortsatt kontakt. Sen gick han, och jag återvände till sängen och sov två timmar innan jag gick till jobbet.

Nelly ringde såklart för att få veta vad som hänt och blev mäkta nöjd med att det var så pass mycket. När jag i vanlig gammal ordning började mala om att han inte skulle ringa o.s.v. så blev hon tyst och sa sedan med så underlig röst att jag trodde att hon skojade ”Jag vet inte hur jag ska säga det här…” ”Vadå, vadå?” ”Grabbjäveln har en flickvän!” Och det var ju precis vad man kunnat vänta sig. Visserligen var jag rätt nöjd med vad jag redan fått och kände faktiskt ingen förälskelse direkt men lite snöpligt var det ju.

Det var tydligen hans kompis som sagt det till Nelly när vi redan gått iväg och man kan fråga sig varför. Ja det är mycket man kan fråga sig. Det skulle ju förklara varför det såg ut som om Stefan och Mattias ”tjafsade” på Tritnaha när han just lagt armen om mig. Vad vet jag. Nelly tycker i alla fall att jag ska ringa honom om ett par veckor när han kommer hem från Helsingborg och att det ska ske när vi sitter på Charles Dickens (efter ett par öl förstås) så att jag kan be honom slinka dit. Han bor ju i andra hand på Tjärhovsgatan.

Nog om detta. Igår började jag tycka rätt illa om Micke B. I förrgår kom han hit för att få filmen på sin studentbror som jag framkallat och kopierat och David kom också roligt nog. Han åker till Tanzania på ett år idag och eftersom ingen haft hans Skellefteånummer hade jag inte trott att jag skulle få ta farväl av honom, men det fick jag. I alla fall, vi satt här och fikade ett par timmar. Nelly var också här eftersom hon dels hade lunch och dels en lugn dag på jobbet. Vi enades om att slå runt lite kvällen efter, alltså igår torsdag. Problemet var ju att jag jobbar kväll så jag sa att i så fall fick jag möta dem någonstans klockan tolv. Så ringde jag Micke B. igår för att bestämma detaljerna och då var han tydligen inte ett dugg pigg på att vara ute så sent eller att gå ut överhuvudtaget och som vanligt tog jag allt personligt och som ett tecken på att han inte tyckte om mig så efter att ha försökt entusiasmera honom med klent resultat ville jag inte förödmjuka mig med mer tjat utan sa att han kunde ju be David ringa mig under kvällen så jag i alla fall fick träffa honom. Han hade i och för sig upprepat att han var på dåligt humör och trött men jag kunde inte se det som ett skäl att inte vilja träffa mig.

Hur det nu var så ringde David vid elvatiden då jag redan bestämt mig för att åka hem och sova, men när han lockade med Kristallen så stängde jag av färgprintern med rekordfart och hojade dit. Han hade då flytt Hannas krog och så småningom kom de andra också, Micke B. och Solveig (som läser läkarlinjen tillsammans med några av Davids gamla Skellefteåvänner) och hennes vad det nu var René från Schweiz.

Vad som då händer är att Micke B. inte ens kommer fram och hälsar. Jag står vid fönstret med David och det enda jag ser av Micke B. är att han står och pratar med en riktig liten babydoll-bimbo, blond, lång, smal med uppspärrade ögon och plutmun och allt. En så osannolikt bimboartad uppenbarelse att jag inte ens blev svartsjuk (bara lite). Men att han ignorerade mig tyckte jag var skandal.

När vi såg lediga platser i soffan passerade jag Micke B. + bimbo och sa något skämtsamt om att jag tyckte att man borde hälsa på folk som gör bilder åt en och han sa att det inte kom på fråga när man inte fått dubbla kopior och jag sa att hade jag vetat att han skulle säga upp bekantskapen för en sådan sak så hade jag gjort tre av varje.

Kan det verkligen vara så att han ignorerade mig av samma anledning som jag honom, nämligen stolthet, att inte vara den mest efterhängsne? Eller bryr han sig så lite om mig att han inte ens märker mig? Så jävla nonchalant tycker jag ändå inte att man ska vara mot någon som man är så pass bekant med i alla fall.

Sen satte han sig vid andra änden av soffan och ganska snart dök bimbon upp och drack av hans rödvin och klämde sig ner på hans stol så vi diskuterade detta i min hörna. David och Solveig trodde inte att Micke B:s intresse var lika stort som hennes. ”Hon kanske inte är tillräckligt intellektuell” sa jag vilket jag tyckte var roligt sagt men Solveig rörde inte på munnen.

Mittemot satt John och Ossian vilka trevligt nog ägnade mig tillräckligt med fylleuppmärksamhet för att jag skulle känna mig lite stolt uppskattad. När min öl tagit slut gick jag runt bordet för att be John om att få låna pengar till en ny. Han var dock lika pank som jag och Ossian skulle spara sina pengar till en Kretaresa, så det verkade kört ända tills jag visade ärret efter ciggen Ossian råkat bränna mig med i lördags. Då muttrade han uppskattande om kvinnlig list och grävde fram 37 spänn.

När lamporna tändes blev det lite prat om La Fontana men eftersom både Solveig och Micke B. ville åka hem (med respektive sällskap antar jag) så kände jag mig inte så hemskt lockad av ett fyllesällskap bestående av David, John och Ossian. Dessutom ville jag kunna cykla rakt.

Nu är Nelly här, hon kommer banne mig alltid precis när det bara är slutet kvar. Men nu har jag ju ”micke att berätta” (hihi) för henne.

Ja det slutade i alla fall med att vi stod utanför Pelikan och tog farväl av David. Sen kramade Micke B. om Solveig men ignorerade mig, så jag började läxa upp honom lite för att han varken sagt hej eller hej då till mig. Då sträckte han fram handen! Jag nöjde mig dock inte med att skaka hand utan tvingade på honom en kram och cyklade sen hem, rätt så sur.

Idag fyller jag 22 år men känner mig fullständigt ohögtidlig. Nelly och mamma har ringt och sjungit på telefonsvararen, och den älsklige Jonte har också ringt och grattat. På jobbet har jag ju varit tvungen att tala om för folk att jag fyller år och det var ganska kul.

Ikväll ska jag träffa Nelly och Doris på Bistro Bohème men först ska jag äta mackor och Hobnobs trots att jag inte är hungrig men nåt ska man unna sig på sin födelsedag. Att jag unnar mig sånt även alla andra dagar har nu satt sina svåruthärdliga spår, jag är stor som ett hus och dallrar konstant.

Jag ska också dricka den där gamla folkölen som Doris glömt kvar, för att känna mig lite festlig.

Klockan är snart 18:00 och jag har inte ätit en smula på hela dagen och undrar om det är därför jag känner mig så väldigt svag och svimfärdig. Det har jag dock svårt att tro med tanke på min nästintill obegränsade fettreserv. Känns i alla fall härligt att för en gångs skull slippa plågas av dåligt samvete över allt jag stoppat i mig under dagen. Mitt dåliga samvete orsakas just nu istället av att labb-Thomas skulle komma förbi efter sitt städjobb och fika hos mig vid sex-sjutiden nån gång. Att jag istället sitter här beror på att det visade sig att introduktionsföreläsningen i idéhistoria var idag mellan tre och sex och klockan tre skulle jag träffa Nelly + hennes engelska vänner på Billis och fick ringa dit i all hast och ändra till Bistro Bohème klockan åtta och jag orkar inte åka hem emellan. Gör jag det kommer jag säkert att äta också. Det får inte ske.

Jaha, mina kurskamrater var ju en klar besvikelse. Alldeles för många tjejer och inga söta pojkar. Dessutom verkade hälften eller mer komma direkt från gymnasiet. Jag pratade dock lite med tjejen bredvid mig, Agnes, och hon verkade trevlig. Alldeles för söt och smal för min smak tyvärr.

Professorns introduktion var så långsam och sövande att jag nog inte var den enda som undrade om jag valt rätt ämne. Föreläsaren var turligt nog bättre. Som vanligt tog syret slut efter tio minuter i salen, har det något att göra med min plötsliga heshet? Rätt som det var hade min röst förvandlats till en viskning.

I lördags var vi på Café Tivoli efter att ha suttit hos mig (Doris, Peter, Pamela, Nelly, Sharon och John) och jag hade pratat med Micke B. innan eftersom jag skjutit upp mitt inflyttningsparty från den lördagen till nästnästa (förhoppningsvis, jag måste i alla fall ha en snyggare matta och något att dölja soffan med till dess) och han ville inte komma hem till mig men jag sa att vi antagligen skulle till Tivoli (i och för sig hade Nelly bestämt sig för Ritz visade det sig, men när vi kom dit var kön så lång att vi aldrig hade hunnit in gratis före tio) och han och Daniel dök upp där konstigt nog, så han avskyr mig kanske inte!

Just det, efter den där torsdagen när vi var på Kristallen och han var så tråkig mot mig så hade ju mina sympatier avtagit något gentemot honom. Han ringde på lördagen och lämnade ett meddelande om att han hittat fler idéhistoriaböcker men jag ringde inte tillbaka, jag hade inte fått någon kurslitteraturlista än. Så ringde han igen i torsdags, av samma anledning, så han kanske tycker rätt bra om mig ändå.

Vad som oroar mig nu är hur jag betedde mig i lördags. Jag hade inte druckit så mycket (lite whisky + knappt en flaska vin) men det var på ganska fastande mage och jag blev rätt full när jag dessutom drack tre öl på Tivoli. Sådär ”avslappnat” full, så jag knappt orkade tänka. När Micke B. dök upp satt jag vid ett bord med tre killar som dragit ner mig på en stol men de visade sig vara ena tråkmånsar (alltså rätt fula och ogenerösa med öl) så när Micke B. plötsligt satt på huk bredvid mig blev jag överlycklig, sådär ”Heeeej!” med entusiastisk kram. Det var väl inte så farligt, men sen satt vi med de andra och pratade och jag hade tydligen sett surt på Nelly när hon deltog i vårt samtal och dessutom babblade jag helt klart en massa smörja. Av vilken jag förträngt det mesta.

Jag minns dock att det irriterade mig oerhört att Nelly lyckades låta så skärpt vilket jag faktiskt insåg att jag inte gjorde.

Min berusning störde mig inte för övrigt, jag tror tyvärr att jag levde ut den rätt ohämmat. I början av tredje ölen sa Micke B. nånting om att jag var en fyllkaja vilket Daniel tydligen sagt för att göra mig arg, fick jag veta vid förfrågan. Det blev jag tack och lov inte, jag var väl för avtrubbad. Suck.

Så nu tror i vilket fall som helst Micke B. säkert att jag är kär i honom, men där har han fel. Jag är bara i behov av hans uppskattning, troligen står detta behov i intim relation med hans ovilja? Svårighet? Att tillfredsställa det.

Förra lördagen innebar hjärtsmärta av långt vidare format. Då åkte jag ner med pappa och Gustav till Björn och Karins 100-årskalas i Vetlanda och hade en sällsynt lyckad helkväll sånär som på sista halvtimmen eller så. Under middagen orsakade Björn många skrattsalvor (pappa sa efteråt att han hört mitt smittande skratt klinga genom de andras och han satt ändå en bit bort) och alla vid ungdomshörnan var så trevliga att prata med – Patrick som var min bordsherre, Mattias som satt mittemot, hans flickvän Jenny, hennes utbytesstudent, och Håkan som satt på min högra sida och som var väldigt söt och lite blyg och inte heller ointresserad visade det sig. För hur det nu var så pratade vi mer och mer med varandra och dansade tryckare och stod i trädgården och kollade på månen. Just när han sagt något om hur trevligt det var att vara fånig och göra just detta och smugit en arm om min midja så kom Mattias och Jenny och störde. När de sedan började hångla vid krusbärsbusken och jag egentligen inget hellre ville än att följa deras exempel så började jag istället recitera ”Näcken” av Stagnelius som jag av någon outgrundlig anledning tyckte passade tillfället perfekt. Antagligen blev jag rätt nervös av min mors närvaro på andra sidan häcken.

Mitt minne är rätt luddigt på grund av den generösa tillgången på gratis vin och sherry, men jag vet att Håkan redan oroat mig under natten med att vara trött och fundera på att gå hem och sova innan rådjursjakten i gryningen. Han var alltså en äkta bonde, hade jobbat som skogsavverkare men pluggade nu på KomVux. Jag hade med alla medel försökt få honom att stanna (d.v.s. påvisat det onödiga i att sova så snart innan gryningen och hällt i honom kaffe. Det var efter det, när vi var i köket, som han sa till en annan gäst att han skulle ut och lufta ”sin” dam. Och det var nog efter det som vi tittade på månen. Och innan hade vi nog dansat.).

Efter vårt uteblivna hångel, om det nu var mitt fel eller hans, så höll jag på ett tag med att rota igenom skivsamlingen för att hitta något annat än trist jazz och när jag till slut lyckats hitta Bob Dylan och föreslog lite mer dans, så ville Tråkan gå hem. Då hade vi tidigare pratat om att jag skulle väcka honom i tid till jakten, så jag hade nog spetsat in mig på att sova i åtminstone samma rum som han. Det visade sig dock att huset var fullt och att mamma lovat Gustav att jag skulle sova med honom i bilen, så jag följde Håkan ut genom dörren och längs vägen en bit bort, övertygad om att han skulle fixa saken ändå. Istället sa han ”ja, hej då” när vi stod omfamnade, och jag förstod ingenting. Han menade på att han ju inte kunde sova med mig + bror i bilen, och jag kunde tydligen inte sova med honom + bror i hans föräldrahem runt vägkröken, och dessutom skulle vi kanske aldrig ses mer så han ville inte att något skulle hända mellan oss eftersom han skulle passera trakten så ofta och påminnas om mig.

Detta tyckte jag var den mest genomskinliga ursäkt jag hört. Vad som störde mig än mer var att han visade sig ha en prilla snus under läppen som han vägrade att avlägsna, så inte ens en kyss skulle det bli. Jag var alldeles förbryllad av denna helomvändning och kände mig inte så lite förödmjukad. Just det, jag har glömt det viktigaste nästan! När vi stod där och kollade på månen så sa han att det var så roligt att träffa någon man tyckte om. ”Månen?” sa jag. ”Nej dig” sa han. Så nu sa jag något idiotiskt om att jag trodde att han tyckte om mig och han sa att just därför. Argument som inte biter det minsta på kärlekskrankt fyllo. Så när vi stod lutade mot vår bil, jag i hans armar, och han plötsligt kliar näsan mot min jackärm och samtidigt fräser till med näsan och säger ”ett tecken på mitt kvinnoförakt”, så tyckte jag att det hade gått för långt och vände mig bort och hängde min väska över axeln. ”Ska du gå?” frågade han, lite undrande. ”Ja, det är nog lika bra”, sa jag iskallt och travade iväg mot huset och ignorerade totalt hans än mer undrande ”ja, hej då” bakom mig.

Sen låg jag i bilen en stund senare och funderade länge över vilken skit han hade varit. Och vaknade med ett plågsamt ryck några timmar senare då allt stod i ett helt annat ljus. Då gick det upp för mig att hans sista kommentar med största sannolikhet hade varit ett skämt och att jag hade varit en idiot. Kämpigt.

Ända tills tåget med Gustav och mig gick från Sävsjö station vid halv två hoppades jag att Håkan skulle dyka upp så jag fick ställa allt till rätta. Att förklara saken för Mattias föll mig dock inte in annat än som omöjligt, tyvärr. Så nu funderar jag på att skicka ett litet brev till Håkan, i ett brev till Mattias, bara för att göra klart att han verkligen förgyllde min kväll. Om han nu bryr sig, jag måste ha framstått som en packad slinka.

Förra måndagen, på min födelsedag, var jag helt förstörd över det här när jag berättade om det för Doris och Nelly. Den underbara Nelly försökte övertala mig att tänka att hans bestående intryck av mig knappast bestämdes enbart av min fylleklängiga stil den där sista stunden (hur illa den nu var. Jag befarar som vanligt det värsta), utan han hade ju faktiskt verkat tycka om mig (åtminstone tidigare på kvällen). Och om jag tyckte att jag hade varit en idiot som bara rusat iväg sådär så trodde Nelly att det var intet mot vad han känt sig som efter att ha sagt något så dumt, skämt eller ej. Ja var det inte ett skämt så är han ju inget att ha, för övrigt.

Men det är så sorgligt att det som började så bra skulle sluta så katastrofalt. Och det är ju delvis hans fel. Varför, o varför skulle han peta in den där prillan för? Jag kan inte riktigt se någon annan förklaring än att jag plötsligt fick honom att börja tycka illa om mig. Men jag tror, och hoppas, i alla fall att det var han och inte jag som började kramas därute på vägen. Suck, suck. Hur ska jag någonsin kunna träffa någon? Och han var ju så söt. Men han kanske var en omsvärmad skitstövelcasanova, vad vet jag? Utom att han verkade rätt blyg i början, faktiskt.

Spelar roll, jag sabbade det ändå. Oavsett hans beteende så sabbade jag det genom att inte sköta det snyggt, lite mera lyhört, lite mindre desperat. Nå, jag vidhåller ändå att jag antagligen inte är mogen ett förhållande innan jag börjat tycka bättre om mig själv och vårdar mig genom att göra roligare saker än att sitta i sängen och käka all ledig tid. Idag har jag åtminstone lyckats.

För övrigt är jag osams med föräldrarna vilket har sitt ursprung även det i förra helgen. Stjärnorna måste ha varit mig osedvanligt ogynnsamma den 16:e.

Nu har jag läst lite om mitt ”händelserika” liv längre bak i boken och min hjälplösa undran över varför varken César eller Stefan väckt så starka känslor inom mig som Håkan försöker jag tillbakatvinga genom att intala mig det hopplösa med en bondkille som jagar rådjur. Ändå måste jag erkänna att han inte lämnar mig lika kall som de två andra gör. Kanske beror det på att det gick så snett och att jag har fritt spelrum att fantisera om hur bra det kunde ha gått om jag varit smartare. Men det är jag inte. Så jag borde inte ångra vad som skett. Jag är den jag är, tyvärr.

Idag har varit en skön dag. Visserligen väcktes jag halv sju av att telefonen ringde och det var mamma som med gråtmild röst sa att hon var ledsen över att det blivit så här och att hon borde lyssna på mig även om hon inte förstod mig, o.s.v. Eftersom jag inte hann upp för att svara innan telefonsvararen satte igång så har jag ingen aning om vad som fick henne att ringa så tidigt och med ett sådant gråtdarr på rösten.

I fredags hade jag kommit över min ilska någorlunda, kanske tack vare gråt och skrik mot mamma respektive pappa två kvällar i rad, men på lördagen fanns ett meddelande på telefonsvararen där mamma talade om för mig hur illa jag betedde mig som inte ringt mormor än och tackat för presenterna, vilket hon väl hade rätt i, men vad som gjorde mig rasande var hennes anklagelse om att jag inte ringt för att jag var missnöjd med presenterna och tyckt att det var ”för lite”. Det gällde väl snarare hennes presenter än mormors. Det sista jag sa till mamma på torsdagskvällen var ju att hon inte ens frågat vad jag önskade mig. Hon lyckades i alla fall pricka in ett rätt, Chanel No 5.

Jag skulle väl inte vara så ”otacksam” om det inte varit för det som alltså hände förra söndagen. Mamma kom fram till mig där jag satt och pratade med Mattias på verandan och undrade med sitt mest irriterande, oroliga tonfall ”hur blir det nu då?”. Fram till dess hade det varit bestämt att jag och Gustav skulle ta tåget upp till Stockholm och föräldrarna skulle ta en ”sväng” förbi Öland och hämta mammas packning + min sekretär och sedan åka upp till Stockholm samma dag. Nu hade de dock ändrat sig och skulle vänta med hemfärden till måndagen, vilket jag inte hade något emot, trots att det var min födelsedag, för jag skulle bli så nervös av att de körde så långt och så sent annars.

Problemet var att mamma inte stod ut med tanken på att Gustav skulle vara själv med Elvira i Bagis utan ville att jag skulle följa med dit. Jag kunde däremot inte fatta att en snart tolvårig kille inte skulle kunna åka T-centralen – Bagis på egen hand och tyckte det var helt onödigt att jag skulle åka åt helt fel håll bara för att följa honom. Att tillbringa natten i Bagis lockade mig inte heller, dels ville jag bara hem så fort det gick, dels började jag jobba klockan åtta nästa dag och det tar tre kvart att åka till Thorildsplan från Bagis, jämfört med tre minuter hemifrån mig. Sen fyllde jag ju dessutom år den dagen och hade ingen lust att ha så mycket besvär på min födelsedag. Vid det här laget hade mamma blivit nästintill hysterisk och sa att jag var så ogin och aldrig visade någon god vilja, vilket gjorde mig så explosivt rasande att jag höll på att sprängas och inte stod ut med att se någon den närmsta kvarten. Därefter knallade jag bort till mamma där hon just stod och berättade för pappa vilka problem jag orsakade dem och att de var tvungna att ta med sig Gustav till Öland och då hade de naturligtvis inte plats att ta med sekretären!

Jag måste tillägga här att på lördagsmorgonen ringde pappa och sa att mamma inte skulle följa med på festen utan åka upp till Stockholm istället och passa Elvira, vilken pappa osmart nog givit lov att stanna hemma, utan att först prata med mamma. Så hon blev hysterisk över att Elvira skulle tillbringa en natt ensam också, men gick att lugna ner. I vilket fall som helst, nu var det ju dags igen och jag tjafsade lite med föräldrarna, mer om att mamma sagt att jag var ogin än om ”problemet”. Det tyckte ju inte pappa var något intressant förstås, och till slut fräste jag att jag följde väl med till Bagis då. ”Men du måste ju stanna där också!” sa mamma, och jag gapade ”Ja, ja!” och vände på klacken och efter exakt samma antal sekunder som vanligt hörde jag pappas ”Och så går hon bara?”.

Å himmel vad förbannad jag var, jag stod inte ut med att se mamma efter det, knep ihop ögonen så fort hon hamnade i mitt synfält. När pappa skulle skjutsa Gustav och mig till stationen kom hon med en plastpåse med presenter och då hade jag redan stått och haft ångest ett tag över att vi skulle skiljas som ovänner nu när hon skulle köra mormors bil till Öland, så trots att det nästan fick mig att kräkas att hon nu låtsades som om vi aldrig hade bråkat bara för att allt var ordnat för hennes del så kramade jag henne och sa ”Kör försiktigt.”

Mitt farväl av de andra var något mera kärleksfullt dock. Sen åkte vi hem då, jag och Gustav och jag var väl inte världens muntraste ressällskap eftersom jag satt och ältade Håkanhistorien hela vägen. Sen lagade jag middag i Bagis (men lät Gustav koka sina nudlar själv) och glodde på tv och kollade Gustavs skott med sin nya ishockeyklubba och sen åkte jag hem, för mamma hade ringt Elvira och bl.a. sagt att det var ok att jag inte stannade hela natten. Tack!

Morgonen därpå ringde mamma när jag stod i duschen och på telefonsvararen hade hon sjungit ”ja må hon leva” och det var älskling hit och Dinkandoj dit och jag ville bara spy. Jag var fortfarande så arg, dels över hennes krav, dels över hennes ilska när jag inte vill gå med på dem, dels över det hon sagt om att jag aldrig visade någon god vilja o.s.v. Och hon bara låtsades som om ingenting hänt. Det hade det väl inte heller, för hennes del. Hon anser sig tydligen ha all rätt att visa sitt missnöje på det sätt som passar henne och förväntar sig sedan att allt ska vara glömt när hon blivit nöjd.

På kvällen satt jag ju med Nelly och Doris på Bistro Bohème och berättade dels om Håkan och dels om detta. Nelly och Doris upprördes nog mest över mammas sätt att klema bort Gustav och tyckte att det var skandal, och Pamela som kom senare såg sambandet mellan min ilska över detta och att jag själv, tolv år gammal, knappast ansågs behöva barnvakt utan tvärtom satt barnvakt själv, åt mina småsyskon.

Hur som helst, på tisdagen ringde mamma till jobbet och föreslog att jag skulle komma till Bagis på kvällen och käka middag för att ”fira” och jag gick föga entusiastiskt med på det, dels för att middag i Bagis tedde sig måttligt festligt och mamma tidigare pratat om restaurangbesök, och dels för att jag inte kunde förtränga vårt gräl lika lätt som hon tydligen kunde. Så jag började prata om det, att hon tyckte att jag var så ogin o.s.v. och att hon inte brytt sig om mina behov och önskemål utan bara sina egna. Först svarade hon med att hon trott att jag skulle uppskatta att umgås med mina syskon, typiskt försök att framkalla dåligt samvete vilket föräldrarna verkar anse att jag ensam ägnar mig åt, sen blev hon förbannad förstås och tyckte att om jag fortfarande var så upprörd över det där så var det ju ingen idé att jag kom till Bagis. ”Nä, det är väl inte det. Hej då.” sa jag och la på, tacksam över att slippa åka dit och antingen gräla eller inte låtsas om min ilska.

På onsdagen ringde pappa och sa att han tänkte komma med sekretären och det gjorde han, så enormt lättretlig när vi bar upp den från bilen att det var skrattretande. Jag hade redan gissat att han antagligen skulle vara sur över att jag ”gjort” mamma arg, och det visade sig stämma förstås. Sen kånkade han iväg med min TV vilket han inte förvarnat mig om alls. Den gav han mig veckan innan och när det visade sig att den var åtta är gammal och jag ringt till den otrevlige försäljaren och fått veta att det inte gick att titta på kabelTV på den, så hade pappa förstås blivit rätt sur och insinuerat att jag var kräsen och missnöjd och allt vad det var, vilket jag lyckades överleva.

Nu tog han den alltså och jag hade sett fram emot Mr Bean hela dagen och muttrade något om att jag skulle missa det och snart stod vi förstås i köket och gapade. Jag började gråta förstås, särskilt över att han sa att jag bara krävde och krävde och aldrig gav igen. Då sket jag i hans ömtåliga känslor och sa att det var ju jävla skitsnack med tanke på hur många timmar av mitt liv jag ägnat åt att lyssna på hans och mammas problem och visat intresse och förståelse.

Det hade vi tjafs om i våras när jag till slut inte orkade med både deras och mina egna problem. Särskilt jobbigt tyckte jag det var att varje gång jag fikade med pappa sitta och lyssna till hur jobbigt han hade det med mamma vilket verkade vara det enda han ville prata med mig om, i timmar. Jag kände mig som en ersättning för hans avslutade psykoanalys och att dessutom överösas med mammas bekymmer med pappa, med Elvira, med Gustav fick mig att känna mig som en jävla slaskhink. Dessutom gällde det ju människor vars bekymmer var mina, på sätt och vis, jag höll på att bli ett nervvrak.

När jag drog upp detta citerade pappa förstås mamma som sagt till honom att jag tyckte att han bara satt och ältade sig själv och inte brydde sig om mig när vi fikade. Det kan jag ju skriva under på förstås men det var ju inte så lyckat av mamma att säga det på det viset. Av någon anledning påstår mamma att hon aldrig sagt det. Antagligen har hon sagt det under något av sina raseriutbrott, så att det ska räknas som osagt när hennes ilska gått över.

Ja, det där höll vi på att tjafsa om i alla fall, pappa sa att det var ju tråkigt om jag bara suttit och låtsats intresse och sympati och att det var min sak att säga ifrån om jag ville prata om annat. Jag sa att det här handlade ju om ett mönster som jag inte blivit medveten om förrän det hänt många gånger. Men sa ingenting om att mönstret också bestod av att jag underdånigt utplånade mig själv för att få hans gillande.

Nu är jag helt svettig och har ont i armen av allt skrivande. Jag ska väl gå hem.

Skitdag. Har bara sovit och ”ätit” och byggjobbarna har borrat oupphörligen, åtminstone när det störde som mest. Nu har jag gått hit, mina ben värker. Sen ska jag kolla om min cykel står kvar utanför Bistro Bohème där jag lämnade den i måndags när vi åkte till Kvarnen. Den är säkert stulen.

Var jag bara sinnesförvirrad för ett år sen vid den här tiden, eller varför var jag så mycket lyckligare då än nu? Nu har jag bara ångest över det mesta, att jag är för tjock, finnig, för gammal. Särskilt det sista. Vid 22 års ålder tycker jag att jag borde ha uppnått mer, om inte yttre framgång så åtminstone inre sinnesfrid.

Av mina IKEA-planer blevo intet förstås. På kvällarna sitter jag och dreglar över IKEA-katalogen och Sköna Hem, full av inspiration om hur jag ska piffa upp mitt hem. Nu, däremot, ter sig en sådan uppgift ogenomförbar, det är för mycket som krävs. Gardiner, mattor, dukar, hyllor, ny soffa, tavlor – ja, det är väl ungefär det som behövs. Till att börja med. Som det är nu är det så fult att jag blir deprimerad vid blotta anblicken. Håhåjaja.

Och att bo på nedre botten blir allt outhärdligare. När byggjobbarna sätter igång med sitt borrande klockan sju så hela sängen skakar så gråter jag nästen av förtvivlan och försöker tänka ut ett sätt att hämnas. T.ex. att banka på den där husvagnen där de sover med en slägga mitt i natten. Det är en klen tröst att det troligen är tvättstugan de håller på med nu, för den ligger precis under mig.

En annan jobbig sak är att jag är övertygad om att byggjobbarna vet att jag ligger i sängen till tolv varje dag. No privacy, helt enkelt. Så jag ömsom beklagar mig över detta hemska straff som nedre botten är, ömsom skäller på mig själv för att jag har mage att klaga på en så fin lägenhet som är min dessutom.

Men att jag inte inrett den. Istället för att sy gardiner ligger jag i sängen och tycker synd om mig själv. Problemet är delvis att jag inte kan välja tyger. När jag tänker på att allt ska matcha ger jag upp direkt.

Och soffan. Det är dens fel alltihop. Den är så ful att jag inte står ut att se på den. Att klä om den har jag funderat mycket på, men det skulle kräva så himla mycket tyg! 8 meter minst. Så då tänker jag att jag kan lika gärna köpa en ny, och bläddrar gång på gång igenom soffdelen i IKEA-katalogen och drömmer om blommig bulliga saker för 4.500. Nä, vad jag ska göra nu, efter en påtår så jag får valuta, är att cykla till Fridhemsplan och köpa 10 meter eller så av något blommigt tyg, och göra slag i saken. Jag ska inte låta min soffa deprimera mig till passivitet längre.

Nu har jag läst igenom lite av det tidigare skrivna och slås än en gång av det lustiga i att jag i fullt tillstånd blir så irriterad över brist på tafsningar hos den jag spanat in (alltså Stefan ena gången, Håkan andra). Speciellt Håkan tyckte jag ju var en riktig knöl för att det inte hände så mycket och Stefan satt jag otåligt och väntade på kroppskontakt med. Vad är det tecken på, desperation eller ökad mognad (snarare det förra, tror jag) att killarna numera är skitstövlar om de inte vill hoppa i säng med en på direkten?

Jag har inte skrivit på evigheter, dessutom är jag sur och missnöjd. Lägenheten är underbar förstås men jag sover ju bara i den. Vad jag saknar mest nu är energi, ork att glädjas, ork att göra roliga saker istället för att fly in i sömnen närhelst jag får en chans. Hoppas att det är pms som gör att jag känner mig så otillfreds och plågad. Det är som en ständigt molande irritation. Jag är ofta oföretagsam men nu är det olidligt.

Samtidigt som jag skyller på jobbet att jag är dödstrött så är det tur att jag åtminstone åtta timmar om dygnet ägnar mig åt något. Felet med mitt liv är att varje dag är en kamp just nu. Så lätt är det att omärkligt mista sina bra aktiva vanor, som att simma, skriva, fika, vilket är vad jag vill göra. Ändå störtar jag ner i sängen så fort jag kommer hem.

Jag har fortfarande inte skrivit de där räkningarna till exempel. Och min B-uppsats har jag inte ägnat en tanke på veckor. Jag är totalt försloffad som jag sa till Nelly häromkvällen. Tack och lov att jag har henne, det tänker jag ofta. Och att hon tål att utsättas för min så gott som ogrundade ilska, som igår då jag nästan grät av vrede för att hon inte ringt mig på jobbet utan bara umgåtts med Doris.

I tre väldigt snabba veckor nu har jag jobbat på Pressens Bild och det har gått fint med undantag för den här veckan. På måndagen möttes jag av beskedet om att en negativficka som jag var den sista att använda en vecka tidigare var spårlöst försvunnen. Sånt händer ibland, men hade varit illa nog för en vikarie som jag. Det som gjorde det hela än värre var att det var Selanders Årets Humorbild-negativ det handlade om. Ingen anklagade mig direkt, det behövdes inte heller, så skyldig som jag kände mig. Jag letade i pärmar med chefen Rolf och rannsakade mitt minne och föreställde mig panikslaget att jag förvirrat lagt negativen i soppåsen istället för i lådan inne på arkivet. Och negativen förblev borta, ingen hade sett till dem. Inte heller de två fjortisarna som jobbar på arkivet och har till uppgift att sortera in negativen kunde påminna sig ha sett dem. Och att de skulle ha råkat sortera in dem i fel pärm var så gott som uteslutet enligt chefens sekreterare Lillemor, för flickorna var ju så himla noggranna.

Så där gick jag och kände mig som världens slarvigaste och en riktig bov, det var ju Årets Bild det handlade om! Och alla tittade anklagande på mig, tyckte jag. Jag bara väntade på en artikel i Expressen om detta oerhörda slarv av en värdelös vikarie. På onsdagen vågade jag prata lite med arbetskamraterna om mina kval och märkte att om några anklagade mig så inte var det de! Och av Elisabet fick jag veta att dessa små arkivflickor, som tydligen var så oantastliga, råkade vara chefens och hans sekreterares döttrar! Så att inte de behövde stå och bläddra i pärmar, som jag, fick med ens en förklaring.

Och på torsdagen, när jag sorgset satt och knapprade på färgprintern och vid det laget gett upp allt hopp, kom Erika och sa: ”De har hittat neggen!” och detta tyckte jag var de vackraste ord jag någonsin hört så hon fick upprepa dem innan jag vågade tro henne och kunde knäppa mina händer mot taket och utbrista ”Tack gode gud!”. Och sen kunde jag inte vänta tills jag fick rusa ut i korridoren och möta världen skuldfri. Negativen hade hittats i pärmen bredvid Selanders och jag kände mig så triumferande att jag ville skrika. Det var de där vidriga mesbrudarnas fel, det var chefens dotter och hans sekreterares dotter som klantat sig! Vilken lycka!

Och jag kommer in i rökrummet för att ta en firarcigg och där sitter Rolf och pratar i telefon. Jag vågar knappt titta på honom, med ens känns min glädje försmädlig. För så fort jag mötte honom dessa hemska dagar hade jag alltmer ångestfullt frågat ”Och ni har inte fått fatt på neggen än?” och han hade alltmer ovänligt svarat nej, utan ett ord till tröst så att jag skulle slippa känna mig så skyldig som jag antog att jag i allas ögon var. Så vad skulle nu Rolf säga när det visat sig att jag inte gjort något fel, skulle han dela min glädje, be om ursäkt för att jag någonsin blivit misstänkt? Han sa ingenting. När han avslutat sitt samtal reste han sig upp och gick utan ett ord eller ens en blick åt mitt håll. Så aktare vad han sjunkit i min aktning. Och tvärtom, vad jag uppskattar framförallt Elisabet och Anneke som båda vidhöll att negativen måste sorterats fel. Anneke hade dessutom sagt detta till sekreteraren Lillemor vilket gjort denna förgrymmad men ändå ledde till att hon faktiskt hittade dem.

Jaja, slutet gott, och jag har ju blivit ännu noggrannare på kuppen. Men nog tog det nästan knäcken på mig, speciellt efter en sådan intensiv helg som den förra var med flytt och allt. Det var plågsamt att packa alla dessa grejer! Men på fredagen kom Nelly, Doris och Micke B. och då blev det desto roligare, jag får nästan lust att flytta igen bara därför. Alla kånkade och bar så svetten rann. Det enda som gick sönder var min spegel, i hörnet. Och nästan alla mina grannar som jag någonsin pratat med kom förbi och lyckades låta som om de verkligen skulle sakna mig, till min stora stolthet inför de andra.

När allt var inkånkat i nya lägenheten, under många glada skratt, liksom under bilturen då vi trängdes därfram, åkte jag och Micke tillbaka för att lämna igen bilen och ”lyckades” ha trevligt så åtminstone fram tills dess hatade han mig inte… Jag övningskörde lite på vägen bakom Ringvägen vilket var en pärs, jag kunde knappt svänga och ännu mindre stanna. Och innan dess hade vi ställt Nellys cykel i gamla lägenheten och då försökte Micke B. verkligen skruva loss min kökshylla vilket rörde mig djupt, att han ansträngde sig utöver det nödvändiga för min skull. Sen åkte vi tunnelbana tillbaka.

Att jag var så förtjust över hans hjälpsamhet och trevlighet och att han till och med verkade ha trevligt i mitt sällskap beror väl på att jag oroat mig innan för att han ställt upp med att köra flyttbilen bara på grund av överrumpling och att han egentligen tyckte att det skulle bli rena pinan jämfört med att umgås med roliga, intressanta, vackra människor. Jag duger ju aldrig i mina egna ögon! Alltså i andras ögon, i mina egna.

Som om jag inbillade mig att det var under Micke B:s värdighet att umgås med mig. Och han är ju inte en man av stora känslomässiga uttryck direkt vilket kan vara en förklaring till min eviga osäkerhet angående vad han egentligen tycker om mig. Den är numera större än någonsin tyvärr.

Nelly kom nu. Ack flydda tider då jag kände mig smalare än hon. Jag får väl fortsätta den spännande storyn om förra fredagen sen.

Nu sitter jag i Ulriksdalparken med Nelly, Doris, Pamela, Annika, Fredrik (hennes kille), Karin, Cissi, Josse. Vi har druckit vodka, Nelly och jag och nu mår jag bra, till skillnad mot hemma hos henne då jag kände mig mer än vanligt fet och ful och inte kunde hitta något att ha på mig. Nu har jag Doris lila tighta långa tröja med en vågad urringning (till och med mer vågad än jag brukar ha, så det är rätt spännande) vilken jag mycket plågat böljade fram i på vägen hit, allt skakade. Lustigt nog känner jag mig rätt fin nu. Och Annikas pojkvän sitter ibland och vrålstirrar, vad nu det kan bero på, han kanske tycker att jag är det fulaste han sett. Nelly berättar sin snuskiga dröm, den hörde jag redan på tunnelbanan idag. Alla är trevliga. Jag trivs, mot förmodan.

Nelly: ”Jag har tänkt på det där med Micke. Till att börja med har jag kommit fram till att jag inte hyser extremt starka känslor för honom. Även om jag gjorde det skulle det bara vara martyriskt & meningslöst då han så tydligt sagt sitt om det hela. (Troligen är det därför jag inte känner för honom som annars är så lätt att göra.)

Dessutom har jag insett hur okamratligt jag beter mig mot dig. Bara för att jag blivit sårad kan jag omöjligt kräva av dig att du ska förtrycka dina känslor för honom. Alltså uppmanar jag dig att göra vad du vill, vad som står i din makt. Hoppas bara du lyckas bättre än mig, han är en fin grabb. (Fast att bara ta honom för ett knull utan något mer (som det blev för mig) tycker jag är onödigt. Men det bestämmer du själv. Jag är inte med i leken längre.)

All min kärlek, Nelly”

Gick hit i solskenet och vinden och mådde fint. En sån där stund man tror att man kommer att minnas med saknad på vintern och som får en att hoppas att man faktiskt lyckats uppleva lite sommarglädje.

Nåväl. Att jag efter några timmars sömn gått och simmat på morgonen med Nelly, Doris och Pamela två dagar i rad har faktiskt förtagit mycket av mitt intryck av mig själv som slö och asocial. Idag dammsög jag också, men upplever ändå lägenheten som totalt förslummad och nersliten efter blott två veckors boende. Jag har helt enkelt försummat den och den straffar mig genom att alltför tydligt spegla min självdestruktiva läggning. Jag har verkligen rasat tillbaka till femtonårsåldern igen på många vis. Usch vad tröttsamt.

Först kom ett gäng skröpliga tanter, med vårdbiträdena i släptåg vilka just nu kämpar med att få ner käringarna för två trappsteg. Sen blev det plötsligt fullt av unga söta spädbarnsföräldrar. Mer krävs inte för att jag ska må fysiskt dåligt.

Men nu när mina föräldrar är på bilsemester i Europa har jag insett att jag inte ska gnälla så himla mycket över småsaker som fettvalkar och sånt. Det enda hos mig som verkligen borde bekymra mig är ju min oförmåga att göra mycket mer på min lediga tid än att ligga på sängen och peta mig i näsan. Lycka och aktivitet dansar ringdans när det gäller mig.

Nu kom en söt kille och satte sig precis så att han har förstklassig utsikt över min putande mage, Hoppas att han har annat att tänka på.

På tal om killar så sitter jag faktiskt här och väntar på Micke B. som ska överlämna en rulle färgfilm för framkallning. Jag vägrar tro att det är det enda skälet till att han faktiskt ringde häromdagen.

Vid det laget hade jag insett att det inte berodde på att han var en knöl att han inte ringt trots mitt meddelande förra lördagen (efter Festen) och mitt ack så bedjande flyttkort, utan att han faktiskt inte hade fått flyttkortet. Det kom nämligen i retur i måndags, med ”Adressaten okänd” stämplat över. Jag hade i mitt knåpande med själva hälsningen glömt att skriva gatunumret. Så undras just hur han fick tag på mitt nya nummer?

Igår ringde jag och lämnade ett meddelande och när jag kommit hem ringde han. Jag frågade förstås om han haft trevligt på min fest och hasplade fram något om att jag själv inte mindes så väldigt mycket. Att jag fått det mesta berättat för mig senare nämnde jag dock inte. Han visade prov på sin storslagna intuitionsförmåga genom att undra om jag var orolig för att ”ha betett” mig, och det tyckte han tydligen inte att jag hade. Betyder det att han faktiskt inte hade något emot mitt enligt Nelly enormt flörtiga beteende eller är det helt enkelt så att han tycker att detaljerna är för pinsamma för att påminna om? Vi stod ju ändå ett tag och kramades i köket. Jaja. Skönt att han vill träffa mig i alla fall. Hans likgiltighet är vad jag är mest rädd för även om han gärna kunde få älska mig. 

Jobbet går bra. I förrgår fyllde prinsessan Victoria 15 år och halv tio på kvällen kom vår utsände fotograf Tony in i fikarummet, där vi satt och kollade på hennes första tv-intervju, med tolv filmrullar vilka jag fick ägna mig åt med väldig fart de följande tre timmarna, och jag njöt obeskrivligt av att behärska det.

Annars är det väldigt lugnt på kvällarna. Igår jobbade den där söte, som blir allt fulare ju mer tystlåten (=stum) och tråkig han visar sig vara. Så var det spänningsmomentet borta.

Plötsligt blev jag lite uttråkad. Hoppas Micke B. kommer snart. Eventuellt dyker även Nelly upp, igår kväll innan jag pratat med Micke B. så var jag livrädd inför att sitta själv med honom och fick Nelly att lova att komma trots den bakfylla vi förutspådde eftersom hon var stupfull redan halv nio efter x antal öl på Charles Dickens. Men nu är jag inte så säker på att jag vill att hon ska komma. Jag har ju nästan aldrig träffat Micke B. på tu man hand. Fast jag är rätt nyfiken på vilken av bilderna på mig som den där fulle killen På Charles Dickens tydligen tyckte att det var en snygg tjej på. Antagligen den där suddiga.

Gud vilken söt bebis som just ska till att ammas här mittemot mig. Jag kan sitta och vrålstirra på mammorna här i mina ansträngningar att leva mig in i moderslycka. Får jag någonsin uppleva den? Lite lyckligt kär-lycka vore inte heller så dumt.

I och för sig, nu avlöser spädisarna här varandra i sina vrål och jag får ont i magen.

Det var länge sedan jag fick sol på mig och all min imponerande solbränna är borta, fast nu kanske jag får lite. Jaha, nu kom en rätt söt (och smal!) tjej som den söte killen rusade fram till och kramade. Typiskt.

Nu börjar jag bli varm. Och vilken handstil! Undrar varför min dagbok är så kladdig på pärmen.

Så har jag till slut varit på IKEA. Det första jag gjorde var att gå och fika för bussfärden tog knäcken på mig eftersom jag tvingades stå inklämd hela vägen mellan IKEA-fanatikerna.

Nu sitter jag på gräsmattan vid busshållplatsen. Det är en halvtimme kvar tills bussen går. Bredvid mig har jag min kasse med inköpen, det blev inte så mycket. Ingen idé att köpa gardiner och mattor och sånt insåg jag, när jag nu inte vet vilka färger jag vill ha. Dessutom blir jag så villrådig av mångfald så jag antar att mamma måste följa med nästa gång. Fast jag blev tillräckligt irriterad på egen hand.

Dags att plita lite igen. Som jag har ältat nu i en månads tid så är det mig obegripligt hur folk klarar att jobba heltid och dessutom få någonting annat gjort.

Halskedjan som jag lånat av Nelly verkar bli glödhet i denna brännande sol. Att sitta i skuggan är dock uteslutet, här ska det bli solbränna. Sorgligt bara att jag är så fet. Mina överarmar dallrar mer än någonsin och jag har sett min stjärt tillräckligt många gånger i hallspegeln på sistone för att veta att den inte är rund och go utan fet och slapp. Visserligen är det skamligt att deppa över lite fett när man har fast sommarjobb och egen lägenhet och inte bor i Sarajevo. Så det så. Men jag har tydligen en meningslöshetsdepression nu för tiden och det är eländigt. Att vilja vilja, men inte vilja liksom.

Nelly och jag satt på Bistro Bohème i förrgår och jämförde depressionssymptom och då ansåg jag att livet skulle kännas bra mycket mer lekande om vi hade fler bekanta, det vill säga träffade nytt och roligt folk när vi gick ut. Samtidigt så blir jag på dåligt humör när Nelly ber Doris och Pamela att följa med oss ut och supa. Jag vill att det bara ska vara hon och jag, i alla fall ibland. Och att se Doris smal och tjusig i vackra kläder är oslagbart som depressionsframkallare.

Jag fattar ändå inte varför jag ska tycka så illa om mig själv. Det är så himla tjatigt. Tänk om jag kunde ägna mig åt Wittgenstein istället för att älta mina fettvalkar. Så fick jag något gjort i alla fall. Och ju mer jag tänker på att banta desto mer fixerad blir jag vid att äta. Jag behöver tydligen något som kan konkurrera med min fetma om uppmärksamheten. Hypnos eller lycklig kärlek till exempel.

Fast det där med att träffa en glad, söt, intelligent kille i lagom ålder som faktiskt föredrar just mig framför alla andra, det verkar rätt hopplöst tycker jag. Och fyllehångla har jag tappat lusten till. Gjorde det i lördags med en 28-årig läkarstuderande som jag träffade på Riche men utan större entusiasm måste jag säga. Desto ivrigare var jag med att hindra honom från att följa med mig hem.

I tisdags var jag på Charles Dickens med Nelly, Doris och Peter och efter ett par öl kändes det faktiskt som om jag var en aning förälskad i Micke B. men nu vete fan.

Ringde Nelly nu för att be henne ta med den där fina Dorisblusen till mig. Annars går jag inte ut ikväll! Hon var dock i duschen.

Det här med Micke B. ja. Jag hade inte träffat Peter sedan min inflyttningsfest då han sa saker som efteråt gjorde mig ledsen och arg men det berodde tydligen på missuppfattning. Exempelvis hade han på Mickes förfrågan sagt att Feffe inte var så snygg och detta eftersom han trodde att jag och Micke hade något på gång! Och jag ville ju veta vad Peter mindes av hur jag hade varit. Jag har fått viss information av Doris och Nelly om vad som hände under min whisky-blackout. Av Micke B. har jag ju bara fått veta att jag inte ”betedde” mig, vilket plötsligt får mig att befara att inte heller han minns så mycket. Vore trist om det lilla som jag minns hände berodde på en blackout även hos honom.

Jaja. Peter sa i alla fall att jag hade flörtat som besatt och, när jag krävde detaljer, varit ”väldigt tillgänglig”. Suck.

Nelly sa att det var helt ok att Peter berättade lite mer utförligt om vad som hänt mellan Micke B. och mig, och då nämnde han förstås det där med att Micke B. och jag hade stått och kramats vid diskbänken, vilket är ungefär det enda jag minns av den natten efter det att jag satt i soffan med två kaffekoppar framför mig, den ena med min Jonny Walker Red Label i och den andra med Peters Black Label, och då tänkte jag att jag äntligen skulle få ta reda på skillnaden dem emellan. Efter det slog det dock slint och resten av festen är ett dimmigt töcken.

Jag minns dock som sagt svagt vår kram i köket, och tyvärr har jag något slags oerhört svagt minne av att vi pratade också och att Micke B. kan ha sagt något om att han inte var kär i mig eller nåt. Jag är dock inte mer säker på det än på huruvida vi gjorde något mer än kramades, och det var det jag ville höra om Peter visste. Doris hade ju sett oss i köket hon med och raskt skvallrat för Nelly i vardagsrummet om att vi stod och hånglade vilket fick Nelly att springa ut på gatan och sitta i parken och gråta omväxlandes med att stå nedanför mitt fönster och tjuvlyssna. Doris var dock i efterhand inte helt säker på att Micke B. och jag faktiskt hånglat så därav mitt hopp att Peter sett och mindes nog för att veta. Å vilket tjat.

Nu är jag äntligen framme vid poängen, och ja, Peter hade för sig att Micke B. och jag hade pussats. I så fall på grund av rent medlidande med en okysst, kan jag tänka mig. Dessutom är alla fulla karlar ute efter sex med vem det vara månde, har jag insett. Och framförallt inser jag att om Micke B. hade varit det minsta intresserad av mig så hade det hänt mer den natten. Fast Nelly menar att med tanke på att hon var närvarande så hade han inte en chans att visa så mycket intresse även om han velat. Mitt flörtiga beteende åsåg hon med blickar som ville döda, och även om jag var för omsluten av whiskydimmor för att lägga märke till det så var nog Micke B. desto mera medveten.

I alla fall så började Nelly gapa och gasta med fingrarna i öronen att hon inte ville höra mer och var nära att bränna mig med sin cigg av ilska över att jag eventuellt pussats med Micke B., så Peter vågade inte berätta mer.

Nu kom Aga och Ronnit. Aga som jag inte har ringt fast hon har gjort det massa gånger. Suck. Hon mådde bra i alla fall, men de skulle ner och bada så vi hann inte prata så länge. Ska ringa, vill träffa henne ordentligt.

I alla fall, Doris hade tyckt att det varit spänning i luften mellan mig och Micke B. den där gången när vi sågs här för att jag skulle få hans film. Nelly och Doris dök ju upp då efter ett tag vilket inte enbart gladde mig, det var så mysigt att sitta själv med Micke B. I och för sig blev jag avlastad ansvaret att roa honom på egen hand. Om Doris anade spänning så är det ur min synvinkel inget konstigt med det eftersom jag för min del inte visste och fortfarande inte vet vad han mindes och framförallt vad han tyckte om vad som hände den där natten.

Nu kom underbara Nelly så jag ska väl sluta tjata om den där spinkige blekfisen, utan haka men med gräsliga vänner.

Här sitter jag igen, något illamående och trött, och glor argt på mina tjocka slappa armar. Har plötsligt väldiga ambitioner vad gäller mina muskler. Mina armar kräver armhävningar.

I morse vaknade jag med sängen full av tunnbrödsrulle-kladd och i en minut kunde jag inte för mitt liv minnas vad jag gjorde igårkväll. Sen klarnade det någorlunda. Jag mötte Nelly och Doris här och sen åkte vi hem till mig och satt på klipporna nedanför Snoilskyvägen med underbar utsikt över Essingeöarna och vattnet och kvällssolen, vilket fick mig att gång på gång utbrista ”tänk att jag bor här!”. Pamela och Annica kom dit och vi hade ruskigt trevligt. Så småningom åkte vi in till Café Tivoli, ett nytt ställe vid Mariatorget med en kö så lång att vi tog en öl på Black and Brown mittemot medan vi väntade på att den skulle bli kortare. Det blev den inte, men in kom vi. Och i ett hörn hade de flipper, vilken lycka! Jag fick vara med några killar och spela men var nog en aning för berusad för att kunna imponera på sötnosen som höll min öl när det var min tur. Fast när han och jag spelade tillsammans gick det riktigt bra faktiskt.

Med ett flin funderar jag nu över huruvida det kan ses som tecken, eftersom det alltid gick så vansinnigt dåligt när jag och Feffe spelade med varsin flipperknapp.

Tyvärr får jag nog aldrig veta om sötnosen var något för mig eftersom Nelly dök upp rätt som det var och hade hittat César vid ett bord där de andra satt. När Nelly frågat var jag skulle sitta hade César tydligen lyst upp och sagt ”här!” och pekat på sin egen och hans kompis stolar. Så när jag kom fick jag sitta mellan dem.

Hur det nu var så satt César bara och pratade med en söt tjej vid kortändan av bordet, och jag pratade med hans kompis Christian som av någon säkert pinsam anledning flera gånger sa att han var lyckligt sambo. Antagligen på grund av att jag satt och ömkade mig över att ingen ville ha en ful tjockis som jag. Speciellt upprörde det mig att César inte ville ha mig och jag kan mycket väl tänka mig att jag satt och gapade om det i evigheter.

Vad det nu berodde på så lutade sig plötsligt den där söta mörka tjejen fram och grabbade tag i mig och gastade någonting om att eftersom César tyckte om mig och jag tyckte om honom så var det bara att köra hårt, ungefär. Antagligen hade jag babblat en massa smörja när Cesar var på toaletten. Usch vad pinsamt. Och hans kompis Christian som faktiskt var väldigt trevlig (speciellt när han sa att hans sambo var mycket ”bredare” än jag. Hmmm. Han kanske var bög, och hans sambo en bredaxlad kille?), han sa att César var så blyg så vad jag borde göra var att hugga tag i hans huvud och kyssa honom. Haha.

Det gjorde jag nu inte, däremot högg jag tag i hans arm och tvingade honom att sitta armkrok med mig. Fram till dess hade han banne mig inte låtsats om mig, vilket han nu blev tvungen att göra. Fast jag tror att det enda vi pratade om var den där mörka tjejen. Sen stängde stället och på vägen ut stötte jag ihop med den där söte arbetskompisen Björn som dock skulle hasta till toaletten så det enda jag hann skämma ut mig med var att jag gav honom en öm kram. Jag menar, vi som bara sitter och moltiger i rökrummet på jobbet!

Av någon anledning ville jag inte följa med de andra till McAllan, jag tror att jag gapade till Nelly (och gud vet hur många andra!) om att det var för att César var så ointresserad, men i själva verket tror jag att det snarare var en tunnbrödsrulle som lockade. Det köpte jag i alla fall på Mariatorget och så bar jag den varsamt alla kvarteren till nattbussen och inte ens under resan hem åt jag av den utan sparade den ända tills jag satt i min säng. Därav allt kladd.

Det var en trevlig kväll i alla fall på det hela taget. César bryr jag mig egentligen knappast om, men ännu ett fyllehångel med honom hade ju inte varit så dumt.

Det var måndagen efter min inflyttningsfest, den 6:e tror jag, som Nelly och jag träffade honom på Bistro Bohème där jag söp för att förtränga den där negativångesten. Sen hamnade vi på La Fontana och César och jag dansade tryckare till sista låten. Så åkte vi hem till mig och drack té allihopa, och när jag hoppat i säng och Nelly brett ut sig i soffan frågade César om han fick sova i sängen med mig och det var ju precis vad jag hoppats på. Så blev det lite hett grovhångel ( i en och en halv timme faktiskt, för vi höll på under hela mitt band med 60-talsmusik som vi satt på för att Nelly inte skulle höra något. Onödigt, hon hade somnat som en stock omedelbart tydligen.).

På morgonen flög jag upp pigg som en mört och plågade César och Nelly vilka var något tröttare, och så skildes vi åt på torget när de skulle till tunnelbanan och jag till jobbet, och efter att ha kramat Nelly vände jag mig mot César som då gav mig en hård (och ack så skön) kram och sa ”vi ses!” vilket jag besvarade med ett fånigt leende och ett ”ja-a” med darr på rösten. Så sågs vi då igår kväll och var han det minsta intresserad så dolde han det väl.

Familjen har ju till all lycka kommit hem välbevarade från bilsemestern. Tyvärr är jag redan sur på mamma för att de inte skickade några vykort (ja, jag är arg på pappa med, men det var henne jag pratade med) och även för att hennes fjärde obesvarade meddelande på min telefonsvarare efter det att de kommit hem löd ”men Adina, vad är det du håller på med? Varför ringer du inte?” med det där vidriga misstänksamma tonfallet. Samma dag fick hon tag på mig på jobbet i alla fall. Och inte i en knarkarkvart eller vad hon nu hade tänkt sig.

Att jag inte ringt berodde dels på att jag knappt varit hemma, dels på att jag inte riktigt orkade med att höra allt hon hade att berätta, som hon lockat med i första meddelandet. Lite hann hon med när hon ringde till jobbet, till exempel om hur fantastiskt Prag var vilket höll på att bli just en sån där ändlös, inlevelsefull monolog som jag inte alltid är tolerant nog att klara, innan jag skyllde på mycket att göra vilket i och för sig stämde.

Så fick jag veta att de inte hunnit skicka några vykort, och det gjorde mig väldigt arg och sen dess har jag inte ringt. När de nu åker iväg hela familjen utom jag, och utan att ha försökt få med mig ens, så tycker jag inte att de ska få mig att känna mig ännu mer utesluten ur familjen genom att inte ens skicka vykort. Men det fattar väl inte de.

Nu skulle jag vilja åka hem för jag mår illa, men Nelly kommer snart,

Alla tentor är nu förhoppningsvis över men uppsatsen är kvar och därför ska jag läsa en artikel nu som handledar-Elisabet rekommenderade och som jag letade fram och kopierade idag på universitetsbiblioteket efter att ha ätit lunch med mamma vilket var trevligt som vanligt.

Min roman ska heta ”Så går det när man springer ifatt en raggarbil” med hänsyftning på mitt skrubbsår på knät som fortfarande inte försvunnit. Antagligen ska boken baseras på Nellys och mina äventyr, vi är ju med om en del. I alla fall i berusat tillstånd.

Här har jag suttit i timmar och försökt känna mig söt trots bleka ben och fettvalkar och svett, för att inte bli förtvivlad vid anblicken av alla söta smala bruna tjejer som är allt de söta killarna vill ha.

Jag har också läst Filosofiska undersökningar och plitat ner nya upptäckter i mitt block. Är man inte vacker får man försöka se intellektuell ut istället. Det har gått rätt bra i dag med, fast det blir ju mer och mer invecklat ju bättre det går tyvärr.

Jag hoppas Nelly och Kicki kommer hit snart, de skulle solbada på Långholmen så länge solen var skön.

Annars går livet sin gilla gång. Jag blir allt fetare trots vetediet i veckor. Kurskamraterna har inte hörts av, det vore ju kul om Micke B. gjorde det.

Det snöar drivor med små torra blad här, har håret fullt.