Har jag ångest eller. Inte nog med att bladdret här intill är skrivet av mitt senaste fyllehångel, dessutom har jag i mina försök att rekonstruera avslutningen på lördagens Richebesök kommit fram till att jag antagligen kallade dörrvakten för idiot.

Hursomhelst skämde jag med all sannolikhet ut mig så pass att jag får vänta några månader med att gå dit igen. Egentligen bör jag inte sörja över det eftersom jag i alla fall är fattig och fullkomligt livsfarlig i mitt partnersökande, men jag råkar gilla Riche. Trots att det inte är några direkt spännande människor där, men poängen är att man kan aldrig veta. Bland alla intetsägande tapetkillar kan en och annan sötnos dyka upp.

Och nu får jag väl aldrig komma in där igen. Kanske skulle ett miljöombyte inte skada, men jag vill inte ha förbrukat alla mina chanser att roa mig på Riche, man vet aldrig när behovet blir akut. Ett liv utan Riche ter sig helt enkelt tomt och utan möjligheter.

Vilket elände. Och ändå minns jag inte exakt vad som hände. Först var mina minnesfragment från det att jag ramlade i trappan och till att jag stod på trottoaren så pass svaga att jag just därför inbillade mig att jag skämt ut mig på något sätt, men sen fick jag något slags minne av att dörrvakten bett mig att gå ut och att jag då sagt att jag väntade på min kompis. Alltså Doris, som redan gått iväg med sitt fyllehångel. Jag tror att dörrvakten sa åt mig att vänta utanför och att jag därefter knackade på dörren och bad att få gå upp och leta efter Doris, vilket jag inte fick, och att jag då kallade honom idiot. Problemet är att jag inte vet om detta faktiskt hände eller om det är mina inbillade farhågor som med ens ter sig verkliga. Det känns som att det var ungefär så i alla fall.

Usch vad jag skäms. Även om jag blev insläppt nästa gång skulle jag vara paranoid och tycka att alla hade bevittnat mitt fulla beteende. Bäst att jag inte går dit. Men varför sörja. Nelly vill ju aldrig gå dit ändå.

Åhh, tänk om jag sparkade på dörren och höll på. Just för att jag inte minns kan vad som helst ha hänt, och ingen jag känner var med och kan berätta. Vikten av att hålla ihop med sitt sällskap blir allt större.

I väntan på pappa. Nu har jag i två dagar mest slöat och försjunkit i mig själv sådär som jag hade velat sluta med. Jag känner mig dock inte alltför livs- och ungdomsslösande för det, antagligen behövde jag en mental paus. Men nu vill jag vara aktiv och utåtriktad och arbetsam igen, och umgås mycket med vännerna. Doris har jag inte pratat med sen i söndags då vi påminde varandra om lördagskvällens bravader, och Nelly har jag knappt träffat sen i lördags förutom en kvart idag på Halberg & Venn.

Nu har pappa varit här och gått igen för att hämta Londonbiljetterna. Imorgon åker han och Elvira och Gustaf och jag ångrar faktiskt att jag tackade nej, men det var i ett tillstånd av tillfällig sårad stolthet och konstant flygrädsla. De kunde ha frågat igen, tycker jag visserligen, men försöker trösta mig med att mina och de andras intressen knappast skulle sammanfalla så ofta. Förutom mina och Elviras förstås. Och pappa brukar ju hitta på spännande saker. Usch, vad jag vill följa med, men får skylla mig själv. En bebis skriker hjärtskärande ångestfyllt så jag blir alldeles svettig.

Nu ska jag åka hem och laga middag till familjen, men måste bara tillägga att när jag kom ner till Halberg & Venn för att hämta pengarna Nelly var skyldig mig så sa Christian som satt bredvid henne i soffan: ”Vad stilig du är!” vilket jag först tolkade som ”vad tidig du är” och sen blev alldeles överförtjust och tackade glädjestrålande för. Inte ofta man får icke framtjatade komplimanger helt enkelt. Soma var söt som vanligt och kramade mig. Himla rara killar de där.

Märkligt att jag känner mig så skvalpande fet när jag så länge varit väldigt motiverad att äta sunt och framförallt motionera dagligen. Istället har jag proppat i mig fettbildande saker och legat nästintill blickstilla så fort jag fått chansen. Usch.

Och ikväll ska vi gå ut och lyssna på Teddybears och Bob Hund och träffa en massa söta manliga bekanta antagligen. Ja några obekanta lär det ju inte bli, med dessa fettvalkar.
Jag får väl ställa in mig på en trevlig musikupplevelse istället för att söka uppskattning av det motsatta könet. Fast på sistone har jag fått en lustig vana av att i kalasfullt tillstånd känna mig helt oemotståndlig. Vilket mina närmaste vänner i och för sig påstår att jag är, men jag har knappt tränat någonting på sistone (bedrövligt!) och min stjärt svämmar nu över alla bräddar som en slapp oformlig klump.

Nelly har inte dykt upp. Hon skulle kliva ur sängen så fort hon lagt på telefonluren sa hon. Vis av erfarenhet kan jag mycket väl tänka mig att hon somnat om innan dess. Bäst att jag går och ringer, det var ju ett tag sen vi fikade på tu man hand.

Inget svar. Då är hon väl på väg då. I soffan där ute sitter en ung mamma med en alldeles ny liten grodliknande bebis som jag knappt kunde slita ögonen ifrån. Om nyfödingarna ligger sådär och sprattlar och bökar så kanske man inte behöver vara så orolig över deras livskraft. Jag trodde att de var mer som i koma.

Lite oroväckande är det ju att jag lyckades komma över ett fyllehångel även i lördags. Och det utanför Riche dessutom. En aning slampigt på min ära, men trevligt nog för att jag inte ska ångra det. Märkligt att han inte har ringt förresten, så lite som jag ville det.

Mitt sociala behov är tydligen stort nuförtiden och det är väl bra. Det är bara det att nu har jag fått mersmak, så bra lyckades det bli nu senast trots min fylla. Så jag vill hångla mera! Dock inte med honom. Problemet är alltså att jag måste hitta någon annan vilket inte verkar vara ett problem i sig, men tanken på att idka sexuellt umgänge med tre olika inom loppet av några veckor ter sig en aning otrevlig. Två olika är på något sätt illa nog, och dessutom verkligt. Håhåjaja.

Nu är Nelly här i alla fall, så jag kan ju diskutera saken med henne. Hon var tvungen att vänta på brevbäraren för att fråga varför hon aldrig får någon post.

Är behagligt bakfylleslö, inbäddad i loj dimma. Inte ens den opåpluggade tentan nästa lördag ger mig någon större ångest. Dessutom är det så fantastiskt fint väder ute, jag blev alldeles gråtfärdig av lycka över solen och himlen. Det kändes som om allt var för min skull, solen sken för att göra mig på bra humör. Kände mig nästan religiös. What a wonderful world och så.

Den beundrarlösa kvällen igår retar mig inte så mycket längre, särskilt som jag nu har ytterligare ett par saker att skratta högt på tunnelbanan åt. Och så träffade jag ju Kalle Kåks som jag är alldeles kär i. Han är så söt. Nästan så jag inte tror det.

Gud vad trött jag är. Men jag är på ett sådant humör att jag förmår intala mig hur bra det kommer att kännas efteråt. Alltså släpade jag mig hit och alltså ska jag gå och gympa sen. Har redan gjort det två gånger den här veckan, duktigt. Tyvärr har jag ätit enorma mängder också, enligt metoden att jag ska äta som vanligt eftersom mina svältförsök bara leder till frosseri. Så hellre ett par mackor då och då än ett tiotusenkaloriersmål per dag.

Nu har ännu en vecka gått som känns som att jag inte gjort någonting. Mysko.


Min redogörelse för Nelly om vad hon haft för sig på tunnelbanan kvällen innan efter stora mängder alkohol för att döva käksmärtorna:

Jo, vi satt där på tunnelbanan och du satt bredvid mig och Anki, på ytterkanten av sätet. Doris ville låna ditt läppcerat och kommenterade vilken lustig form det var på stiftet. Då säger du med hög och ljudlig stämma:
”Ja, jag brukar använda det när jag onanerar. Det är så mjukt och fint mot min lilla kli-to-ris! Så jag ligger och gnuggar, hemskt trevligt!”

Och så vidare, och så vidare. Vi andra ömsom gapskrattade, ömsom försökte få dig att byta samtalsämne, vilket tack och lov lyckades till slut. Anki som var den enda som vågade titta sig omkring sa att de medelålders kvinnorna på sätet bredvid hade svårt att hålla sig för skratt.

Är nu tillbaka där jag hör hemma, känns det som. Har inte varit här på en vecka och naturligtvis är ingenting sig likt, söte mustaschkillen har klippt håret och alla de där obeskrivliga tavlorna är utbytta mot tjusigare. Ovanför mig hänger t. ex. en naken dam utsträckt på divan med röd fjäderboa, annat det än Mona-Grisa minsann.

Lät förstås som en äkta tönt när jag i ett försök till socialisering kommenterade de omvälvande förändringarna för mustaschkillen, men förhoppningsvis blev han tillräckligt chockad över att jag sa något annat än ”en kaffe tack” för att märka det.

Egentligen ska jag läsa Hobbes och Montaigne och Rabelais nu, för jag har äntligen inga yttre hinder såsom avsaknad av frågor och så för att kunna lösa de där rackarns hemuppgifterna som tyngt mitt samvete i månader, men jag måste passa på att skriva lite nu medan jag har chansen. Innan Nelly kommer, och pappa, och Elvira. Effektivt jobbat må jag säga, att klumpa ihop tre fikningar på en kaffe à 13:-.

Den här veckan har ju varit bedrövligt slö. Allt tentapluggande har lett till frosseri och komasömn, jag har sovit något enormt. Så i onsdags kväll gjorde jag pinan kort och beslöt mig för att göra omtentan istället som är på ett tillräckligt behagligt avstånd på fyra veckor. Så är det med det. Får se det som en ny erfarenhet.

En annan ny erfarenhet som jag hade tänkt mig att göra ikväll är att äntligen ringa några av mina skamligt försummade vänner. Om de nu inte har glömt mig. Äh, låt dig saknas och bli dubbelt så älskad, säger jag bara. Eller skjut upp och känn att du lever, ett annat av mina populära ordspråk.

En behaglig frid präglar Ritorno på förmiddagarna, just nu sånär som på de muntert babblande tjejerna snett bakom mig. Tänk att hela veckan lång har jag ”bestämt mig” för att åka hit tidigt och plugga. Jag får väl vara glad över att det blev av till sist.

Av någon märklig anledning har jag pappas språkvård i bakhuvudet medan jag skriver nu. Kan ha att göra med att jag hade så ont i huvudet när jag skulle sova och låg och skrämde upp mig med servicehus-Katarinas berättelse om kompisen som dog av hjärnblödning, och vad jag bland annat funderade över var vad det sista jag skrivit i dagboken var, om mina efterlevande skulle tro att jag dött lycklig eller ej.
Sen drömde jag mardrömmar hela natten, vad jag minns så var det inga skrämmande saker men ändå vaknade jag till med smärta under huden av fasa, gång på gång.

Det här med att vara lycklig. Om jag hädanefter kommer iväg tidigt på dagarna och gör saker och äter och sover något mindre konstant, så kommer jag att må bra. Det är ju så, jag vet det, ändå har jag valt det falskaste och kortvarigaste uppåttjacket hela veckan. Idiotiskt. Att man aldrig lär sig.

Men jag har ju haft en del att deppa över, Nellys svek i lördags och pappas förfall i söndags. Sånt går väl inte spårlöst förbi. Men jag skulle hellre vilja bearbeta sådana saker rakt på istället för att äta och sova mig igenom dem. Nu babblar jag igen utan mål. Blir lite okoncentrerad av att behöva gå på toa utan att riktigt orka.

Men nu har jag gjort det. När jag hämtade påtår återsåg jag en gammal bekant från förra torsdagen, nämligen den fantastiskt stilige och trevlige killen som Nelly försökte bli bjuden på öl av utanför damtoan. Att hon inte lyckades berodde väl delvis på att han satt i väntan på sin date. När vi sedan stötte ihop med honom igen visade det sig att han och daten fått våra platser av Doris och Anki och när jag påpekade det frågade han som om han inte kunde tro det ”är det där era vänner?” och sen med innerligt, fascinerat och rart tonfall ”tänk vad världen är liten ändå!” vilket tedde sig ofantligt lustigt i ljuset av att Nelly och jag var två snyltande gaphalsar och han en fin och städad människa. Och god, tydligen.

Nu sitter han alltså här med samma date. Lyckliga hon. Undrar om Kalle ska dyka upp, som förrförra fredagen eller när det nu var. Om han gör det så hoppas jag att han kommer fram och hälsar så jag slipper sitta och pinas.

En så himla gullig baby sitter en bit bort, en ettåring kanske. Fortfarande rund och go.
Nu kom den där daten struttande på ett förskräckligt irriterande studsigt vis. Jag kan förstå om hon är glad. Smal var hon också. Oproportionerligt späd faktiskt jämfört med hans resliga gestalt. Usch.

Och jag har en massa finnar. Fast varje gång jag klagar blir det ännu värre.

Jag är en aning led på att sitta själv nu, men kan inte längta ohämmat efter Nelly eftersom jag fortfarande är sur på hennes beteende i lördags. Saken var den att jag bett henne komma hem till mig på kvällen eftersom Elvira skulle introduceras och följa med ut för första gången och jag väldigt gärna ville att Nelly skulle vara med, även om hon sedan ville åka hem och sova inför nästa arbetsdag. Och hon sa ja, hon skulle komma.
Sen ringer hon på lördagen och säger att hon ska träffa Nicklas efter jobbet och inte kan komma, varpå jag försöker övertala henne att ändra tid eller dag med honom. Det anser hon sig dock inte kunna, hon måste vänta tills han ringer igen och ”höra hur han låter”. Det slutar med att hon ringer igen och meddelar att hon ska träffa honom halv sju, och alltså inte hinner komma förbi mig vare sig före eller efter.
”Varför kunde du inte föreslå en senare tid?” undrade jag.
”Nä, han sa halv sju”, sa Nelly. Och tillade att i det här fallet gick Nicklas före mig och att hon hade trott att jag skulle förstå. Problemet är ju att han för ett par veckor sedan meddelade att han ville ”ta en paus”, och att Nelly sedan dess pendlat mellan depression och hopp och att de inte hörts på flera dagar när han till sist ringde på fredagen och föreslog en träff.

Så visst kan jag förstå att Nelly ville träffa honom (från hennes synvinkel alltså, själv kan jag knappt tänka mig ett värre sätt att tillbringa en kväll). Men att bestämma något med en vän och sedan ändra det för en (dessutom inte överdrivet omtänksam) killes skull, det är för mig en dödssynd. Speciellt som jag klargjorde hur viktigt det var för mig att hon var med och träffade Elvira. Ok, allt blir inte som man vill ha det. Men när hon medvetet bryter ett löfte. Nu kom hon, och en våg av ilska vällde upp inom mig.
Att hon sen gick ut och drack en massa öl med honom är ju en annan sak, när hon envist vägrar att vara ute efter klockan nio med sina vänner på helgerna.

Ja nu har Nelly gått sin väg efter ett par timmars fikande. Jag ”ventilerade” min irritation lite grann och nu känns det bättre. Men nu sitter jag och tänker att det känns som att jag bara kräver och kräver av henne och ingenting kan ge i gengäld. Rimmar illa med hur det har känts på sistone i och för sig, att jag bara får ta emot hennes gnäll hela tiden, men detta säger kanske ändå en hel del, att jag inte klarar av att ställa upp för min bästis utan att se det som ett ensidigt offer. Hoppas hon inser att jag håller på henne i alla väder ändå.

Snart kommer väl pappa. Tyvärr så mår jag ganska illa, kan nästan känna vissa sjukdomssymptom. Hur nu jag skulle ha kunnat bli smittad av något som varit i det närmaste isolerad på sistone.

Framför mig, med ryggen emot, sitter en jättesöt kille och läser någon till synes tung bok. Kan just tänka mig att han hört tillräckligt av min konversation med Nelly för att ha dömt ut mig. Lika självupptagen som vanligt.

Inte nog med att jag knappt kan skriva läsligt, jag känner mig med ens helt dödssjuk och svimfärdig, yr och ostadig och het och kall på samma gång. Oroande, jag är inte helt säker på att jag har total kontroll över mig själv liksom. Kan ju bero på för mycket kaffe kanske. Och i puderdosespegeln ser jag ett mjöligt, finnigt, plufsigt och ofräscht face. Nu kommer pappa.

Skrev nästan måndag eftersom jag grubblar över hur jag ska utnyttja morgondagen på effektivaste sätt. Jag har just bestämt mig för att inte gympa idag för jag glömde bh:n hemma och Elvira kände sig trött och sjuk. Istället ska jag cykla till Bagis som ersättning.

Men då måste jag gympa imorgon, samt hämta studielånspapper på CSN och studieresultatsintyg på universitetet och åka till KB för att undersöka B-uppsatsmaterial. I vilken ordning, är frågan. Dessutom måste jag ju skriva de där attans hemuppgifterna, och alltså låna Pico och Machiavelli på universitetsbibblan. Så ut dit måste jag med nödvändighet. Om jag börjar med att åka till universitetet och går till CSN på vägen och gympar efter det (när jag lämnat min ansökan på CSN) och tar KB på tisdag? Så får det nog bli. Eller så tar jag KB efteråt, och upplever en sådan där effektiv dag som jag önskar att alla vore.

Det värsta är att av dessa planerade dagar brukar intet annat bli än att jag sover till två och sedan går upp och tömmer kylen. Men försöka duger!

Jag har med mig bilderna från 50-årskalaset i Vetlanda eftersom Björn Å. tydligen skulle vara i Bagis ikväll, och eftersom det aldrig verkar bli något spirituellt brev skrivet till Å:arna så ska han få dem, blott ett halvår efter evenemanget. Inte många har sån tur! Efter Susanne M:s kafferep igår stötte vi ihop med Opera-Kerstin i porten och när jag någon minut senare kom på att det var hon greps jag av ruelse eftersom hon och hennes kollegor fortfarande efter snart två år inte fått de utlovade logebilderna. Bedrövligt.

Att jag sitter här och inte hemma i sängen beror på att Nelly ringde från jobbet och prisade vädret och ville promenera. Av det blev intet, vi sågs här istället. Jag hade ju inte hunnit få i mig tillräckligt med koffein för att orka ens tänka på några mer avancerade aktiviteter än att fika. Sa i alla fall till Nelly att jag förstod hennes handlande i lördags lite bättre nu efter att jag känt mig tvungen att diskutera det på Ritorno i fredags.
Och att min djupa ovilja mot Niklas mest härrörde sig från den hemska kvällen hemma hos henne när bara vi två skulle supa och han dök upp oanmäld och plågade mig i timmar med sin närvaro och sitt försöksintellektuella tjafs och vägrade inse hur oönskad han var för min del. Att jag dessutom anser honom vara en obeskrivligt påfrestande tönt har ju inte Nelly någon glädje av att höra.

Nu måste jag hem och hämta cykeln.

Mitt stora problem just nu är att jag inte har några pengar. Vilket jag tydligen förträngt eller i alla fall inte gjort något åt i tid. Jag har alltså inte ens sökt studielån än. Idag var jag på vippen, men som vanligt när jag skjutit upp saker tills det nästan är försent så hindras jag av oförutsägbara, praktiska problem. Alltså var expeditionen stängd och jag kunde inte få något studieresultatsintyg.

Förutom att jag inte kommer att ha råd att fika framöver så är det inte så farligt att vara pank. Men hyran är inte betald! Enda lösningen är att låna av föräldrarna vilket är ett elände men tydligen oundvikligt. Och så kan jag ju sitta och slå mig själv i huvudet, skrikandes av frustration över att jag än en gång hamnat i denna studielånslösa situation. Jag kommer nog aldrig att kunna sköta min ekonomi på ett ansvarsfullt, förutseende sätt. Alltid väntar jag tills jag är skuldsatt och pank innan jag försöker fixa pengar. Idiotiskt. Och när jag väl fått mitt studielån och alla fotopengar och servicehuslönen för november så kommer jag att ha så himla mycket pengar! Vilket ju är trevligt. Men gör min pankhet just nu ännu mer irriterande, den är så onödig.

Och dagar som denna är min oföretagsamhet helt obegriplig. För idag har jag varit ”duktig”. Vilket jag så sällan är. Åh varför varför!

Kände av min inåtvända slöhet särskilt i söndags när Björn Å. visade intresse för mitt liv, för att inte tala om när jag fikar med mamma eller pappa. Det är så sällan jag har någonting att berätta. De få aktiva guldkornen är så svåra att hitta i dimman av letargi. Ständigt frågar jag mig vad jag gör av mitt liv, men fortsätter likväl att tillbringa timmar i sträck med att läsa gamla veckotidningar och proppa i mig mat. Ständigt samma problem. De dagar jag gympar ter sig omåttligt aktiva.

Bruden bredvid mig måste ha en skruv lös. Att känna vibrationerna från galna kvinnor lärde jag mig på Billströms. När jag hade hämtat påtår stirrade hon på mig som om jag varit en tv-kändis (vilket dock killen snett mittemot henne är) och nu så sa hon med hög röst att jag blåste all rök rakt i ansiktet på henne. Fast hon sa det inte till mig utan rakt ut i luften. Och hon sitter som sagt bredvid mig, hur kan röken söka sig till henne? Och hur kan hon se det som att jag blåser den rakt på henne? Idiot.

Nu vill jag att Nelly kommer, jag har rastlös ångest. Är less på att sitta vid långbordets kant och att det aldrig blir något väggbord ledigt. Har inte varit här på eftermiddagen på sistone och det ska banne mig dröja igen efter detta.

Pappa köpte en Wittgensteinbok till mig i London och den håller jag faktiskt på och läser. Att jag började med den innan jag använt badskummet eller mascaran som jag också fick gjorde mig väldigt stolt och glad. Antagligen tillfredsställer den mitt behov av krävande krångligheter som jag inte fått tillgodosett av idéhistorian. Det har ju varit mitt stående klagomål, att den är för enkel. Jag saknar verkligen filosofins obegripligheter nu när jag är omgiven upp till öronen av rabbel som ska pluggas in. Visst krävs det överblick och sammanhang, men att uppnå detta kräver blott korvstoppning och inte någon större tankeverksamhet. Dessutom känns idéhistorian alldeles för otydlig och likgiltig ibland, med sin mångfald av tolkningsmöjligheter, av vilka man serveras en enda som i sin tur beror på föreläsaren eller kurslitteraturen. Det gäller väl filosofin också i viss mån, men utrymmet är ändå större för eget tänkande.

Äntligen kom Nelly. Och irriterade genast genom att 1) se så jävla smal ut (jag avskyr henne innerligt för det och för att hon inte en enda gång visat någon glädje över att ha blivit så smal utan bara säger att hon inte blivit det) och 2) inte visar någon entusiasm inför Halberg & Venn-partyt imorgon.

Har som vanligt fått flytta runt tre gånger innan jag kunnat slå mig till ro. Jag önskar verkligen att det här stället inte var så poppis, jämt får man sitta i skräck för att folk ska fråga om det är ledigt bredvid en.

Nu skrålar det dessutom från väggjukeboxen på ett väldigt störande sätt. Jag frågade den nye, hemskt söte servitören om det gick att få tyst på eländet, men det verkar omöjligt. Bara att härda ut alltså. Varför betalade de för musik utan att stanna kvar och lyssna på den, de som satt här innan? Bara för att plåga mig eller?

Är trots allt gladlynt idag, inte minst över att jag kom upp och iväg i morse för omväxlings skull. Så inte nog med att jag gick på föreläsningen, jag åkte också upp till Feffe på statistikinstitutionen för att reda ut det där med min gamla låda som står kvar under hans säng och som han ringde och gnällde om för någon vecka sen. Vi fikade på Café 6:an, hur trevligt som helst. Någorlunda avslappnat faktiskt, för att vara med honom. Vi hade sällskap till tunnelbanan och när jag skulle gå in på posten för att hämta pengar till ett månadskort (äntligen har jag ett!) så stötte vi ihop med gamla Micke Schenkenberg som såg så sött förvånad ut över att se Feffe och mig i sällskap. ”Jaså, ni är ute och promenerar?”, sa han.

Sen tog jag äntligen mod till mig och frågade Feffe om hur hans date gått som han berättade om för Nelly på Riche vid jul. Den hade gått bra tydligen. De träffas fortfarande. Hon heter Ulrika, är 22 år och pluggar till fritidspedagog. Och är jättesöt. Blä, jag hatar henne redan. Och brinner av nyfikenhet.

Nu kom den där jag fruktade som frågade om det var ledigt, och tyvärr verkar det vara värsta sorten, en medelålders karl som inte gör något annat än glor. Bestämde i alla fall med Feffe att jag ska hämta lådan på lördag.

Något annat trevligt som hunnit hända idag är att jag fick VG på tentan. Vi åkte upp ett gäng efter föreläsningen för att kolla datalistan utanför expeditionen, och jag fick granska mitt personnummer gång på gång för att kunna begripa att jag inte bara klarat mig utan faktiskt fått VG. Jag kan knappt fatta det än, så lite som jag pluggat. Jag var faktiskt rätt säker på att ha kört. Och så fick jag VG, det är ju helt fantastiskt!

Och nu sitter jag här och hade tänkt ägna mig åt Wittgenstein och sen gå och jympa, det senare inte med någon större entusiasm tyvärr. Men det ska ske ändå.

Sitter här med Wittgenstein igen. Inte klokt vad långsamt det går. Efter en timme i hans sällskap lägger alla mina hjärnceller av. Får se hur det går idag.

Nelly kommer om två timmar. Henne har jag känt mig så irriterad på senaste tiden, utan egentlig orsak. Kan bero på att hon varit sjuk och inte kunnat tänka på någon annan än sig själv, vilket jag förstår. Kan också bero på att hennes förhållande med Nicklas blir allt stadigare. Frågan är om jag tycker att han är en barnslig tönt och att Nelly är ”värd” något mycket, mycket bättre eller om jag tycker att han är en barnslig tönt för att han stjäl för mycket av Nellys uppmärksamhet. Det är väl en kombination kan jag tro. För han är väldigt barnslig och töntig. Men trevlig och snäll.

Nu när jag lever ett sånt aktivt liv (hela en och halv dag i sträck!) ter det sig inte som något större besvär, särskilt som jag slipper ångesten som medföljer mitt deppiga slöande.

Sitter äntligen här i lugn och ro efter en obeskrivligt hektisk natt och förmiddag. Klockan är två snart vilket innebär att jag varit intensivt intellektuellt verksam i fjorton timmar på raken. Inte så konstigt kanske att jag är på vippen att hallucinera. På bussen på vägen hit satt jag och tittade på en tant som gick på ett biltak utan att undra över det tills bussen rullade igång igen och jag förstod att tanten varit en spegling i fönstret från andra sidan gatan.

Hursomhelst är det såhär det blir när jag inte kan annat än äta och sova istället för att ägna mig åt det fåtal plikter jag har – och som jag dessutom tagit på mig frivilligt – ända tills det är så gott som för sent. Då spurtar jag. Som i natt då jag ägnat mig åt Wittgenstein med sällan skådad flit eftersom pappa ska läsa uppsatsen idag. Så blev det ett hastverk också. Jag ska betona att det är ett utkast.

Fast helt slö har jag inte varit faktiskt, det var väl bara igår av denna veckans dagar som jag inte uträttade mer än att gå upp i vikt och att gympa med stort besvär. Sen satt jag alltså och försökte få ordning på alla lösa blad och små snuttar här och var i en salig röra medan tiden gick nåt ofattbart fort.

Nu kom pappa. Att resa mig upp för att krama honom var en idé jag inte fick förrän han gått för att handla kaffe. Visserligen sov jag en stor del av dagen igår, men ändå. Är jag trött!

Nu har pappa gått, till akupunkturtösen. Han var så gullig! Satt och läste min uppsats och ansträngde sig och var väldigt positiv, trots alla språkfel. Förstår för en gångs skull inte alls hur vi någonsin kan ha varit osams.

Än en gång är mitt liv en trist röra. När ska jag slippa dagar som igår, då att äta och sova är det enda jag klarar av? Fattar inte riktigt varför jag beter mig så, när jag mycket hellre vill vara aktiv. Och nog behöver jag vara det alltid. Har inte hört av mig till Rie än t. ex, hon måste vara enormt arg vid det här laget. Ändå fortsätter jag att skjuta upp kopierandet av hennes bilder.

Förutom att jag är uppsvullen över alla bräddar (brukar stolarna här vara så små?) så är nu mitt vänskapsliv rätt krisartat. Blev osams med Doris i lördags, anledningen var löjlig, men det slutade med att hon stod och gapade om hur självupptagen jag var och sen slängde sin ölflaska i golvet och gick. Jag hade tänkt ringa henne på söndagen men tappade helt lusten, för jag hade inte skrikit taskiga saker till henne.

Därtill kom att tidigare på lördagskvällen, när jag ännu en gång skulle ringa Nelly för att få henne att ta åtminstone en öl med oss, så sa Doris att Nelly nog skulle bli glad om jag inte ville ha med henne ut, för på Pelikan i torsdags hade hon klagat över hur jobbigt det var att jag ville att hon bara skulle gå ut med mig. Detta tänkte jag igenom på söndagen och blev allt argare. Dels över att hon suttit och sagt så till Doris och Pamela när inte jag var där och dels över att det var orättvist. Det jag inte gillar är att hon bränner alla sina pengar när jag inte kan följa med, så att hon sen inte har råd att gå ut med mig.

Men vad vet jag, kanske är jag en självupptagen egoist och har inte någon anledning att känna mig sviken. Men jag gör det ändå. Varför Doris inte har hört av sig beror kanske på att hon inte ångrar allt hon skrek, och det vore ju hemskt. Nelly har jag inte orkat prata med sedan i söndags morse, då allt jag fått höra fortfarande bara låg och grodde.

Hursomhelst känner jag inte för att umgås med dem just nu. Men jag får absolut inte ”straffa” dem genom att behandla mig själv som värdelös, som jag gjorde igår. Det enda jag ska världsfrånvända mig med är hårt arbete. Kan ju alltid se det som att det inte spelar någon roll nu hur arg Rie än må vara, när jag ändå känner mig så ensam och oälskad. Bristen på manlig uppmärksamhet i lördags har ju inte direkt minskat dessa känslor. Tvärtom. Så nu får jag banne mig ägna mig åt mitt intellektuella liv istället, och framförallt sluta med att ideligen uppfylla bilden av mig själv som ensam och misslyckad. För det är ju det jag gör, dagar som igår. Som om det inte spelar någon roll vad jag sysselsätter mig med, det är ju ändå ingen som bryr sig, så då kan jag lika gärna pressa mig själv ännu djupare ner i misären.

Det är dags att jag slutar med det, min självkänsla är för bräcklig för att jag ska tillåta mig själv annat än upplyftande, kreativ självomsorg. För allt annat är så deprimerande. Jag inser det alltmer, att jag måste tycka om mig själv nu, och framför allt bygga upp min självrespekt. Att proppa sig full med mat är enbart raserande i längden, trots den lugnande men enormt kortvariga effekten.

Det är inte mycket kvar av den här boken nu, och det är ju bedrövligt att jag fortfarande är kvar i detta elände. Kanske inte lika djupt dock som när jag började skriva i den. Men när ska jag få min tillvaro innehållsrik och givande och värdefull? Hur ska jag få mig själv att njuta mer av det jag har? För att vänta på någon annan som kan ge mig allt det där är meningslöst, vilket jag nog inte har fattat ordentligt förut. Men det är som om jag inte vill att en kille ska gilla mig nu, inte förrän jag känner en trofast och djup kärlek för mig själv. Därför måste jag vänja mig av med, och förbjuda mig själv, att behandla mig som värdelös genom att göra deprimerande saker.

Det här blev så rörigt så det liknar ingenting. Men om allt detta fanns prydligt strukturerat i huvudet så skulle jag väl inte ha något problem. Nåväl, vad jag först och främst ska satsa på nu är att gå ner i vikt, för min kroppsvolym numera är om något självföraktsframkallande. Sen ska jag göra allt det andra också, och verkligen tjata för mig själv det faktum att jag faktiskt blir rätt uttråkad av att sitta i sängen och glo hela kvällarna, även om det är vad jag låter gå före mörkrumsarbetet t. ex. Trots att jag vet att den ledighet som fås efter hårt jobb är oändligt mycket mera njutbar än oavbrutet slappande.

Och jag måste bryta mitt beroende av Nelly vilket kan ske bara om jag börjar trivas med mig själv och det jag gör. Det är helt enkelt dags att få någonting uträttat alla dessa ensamma stunder. Det är det som är poängen. Att faktiskt börja göra allt det jag har tid och förmåga till, istället för att slött ligga och ömka mig själv för alla chanser jag låtit gå förbi mig.

Inga nya tankar detta. Tyvärr, för mitt hopp om att lyckas skulle vara större om jag inte så många gånger tidigare låtit min oentusiasm och apati och tröstlöshet få mig att ge upp. Jag vet inte om jag skulle behöva professionell hjälp just därför, för den meningslöshet jag kan känna är så stark att den är nästintill oövervinnerlig. Inte ens en glad, effektiv vecka utan avbrott kan skydda mig mot obegripliga svackor som drar ner mig i eländet igen. Därför känner jag mig så rädd, mitt försvar mot depressioner är så svagt.

Hur många gånger har jag inte frågat mig själv vad för storverk jag kunnat uträtta om jag inte ägnat så mycken tid och kraft åt att uttrycka mitt självförakt? Det är banne mig dags att ta reda på det nu.

Soma kom hit för att äta lunch, och nu när han har gått kämpar jag för att inte falla ner i den där sörjan av självförakt i vilken jag naturligtvis betedde mig jättetöntigt och nu avskyr han mig o.s.v. Men jag kan inte låta bli att tro att han ändrat sig ifråga om det han anförtrodde Nelly, att han skulle vilja hoppa i säng med mig. Konstigt ändå att jag ser folks positiva omdömen om mig som så enormt instabila och sårbara, medan deras förmodade agg är evigt och fast.

Nä, nu är jag helt snurrig i huvudet av sorgsen förvissning om att Soma inte har någon anledning att tycka om mig. Jag måste sluta med detta! Och alldeles febrig har jag börjat känna mig, och olycklig med smärta i hjärtat.
Men nu måste jag resa mig. Varför skulle han inte gilla mig nu? Bara för att jag kände mig lite spänd och spattig av hans närvaro? Det gjorde jag förut också.

Fast det finns mycket att tillägga nuförtiden så vill jag bara skriva att jag hoppas att Kalle ska ringa, så hett att jag är nästan helt övertygad om att han inte kommer att göra det.

Nu har jag suttit här med pappa och gått igenom min mödosamt ihopknåpade filosofiuppsats som inte heller denna gång var helt felfri, men nästan. Sen i onsdags har jag sovit ungefär tio timmar sammanlagt, på dagtid. Min dygnsrytm är ruskigt omskakad. Alla slags depressioner flyr sin kos av denna sömnbrist i alla fall, och jag känner mig härligt aktiv. Frågan är nu om det finns något mellanting för min del, det verkar som om jag måste antingen sova jämt eller aldrig. Jag föredrar faktiskt det senare då jag bäddas in i en härligt depressionshämmande bomull.

Nu har jag skrivit om annat fast jag sitter här med smärta i hjärtat, dels av skräck inför att Han ska komma in här vilket jag inte alls är förberedd på och dels av ångest över att Han kanske inte ringer. Vilket ter sig mer troligt ju mer jag minns av vår natt och dag tillsammans. Men, men. Inget att göra någonting åt nu. Dessutom är jag bränd av mina erfarenheter och hemskt skeptisk till att sitta och mala på i evigheter (vilket jag skulle vilja) om någon som jag kanske äcklas av om en vecka. Om han inte ringer hittar jag säkert på någon anledning till det.
Får väl tillsvidare försöka glädjas över att jag för en gångs skull gett mitt telefonnummer till någon som jag vill ska ringa. Det trista med det är bara att det brukar råda ett visst förhållande mellan hur gärna man vill att en flört ska ringa och hur snart han gör det. Svante t. ex. ringde samma kväll, vilket borde betyda att Han aldrig kommer att ringa.

Om jag nu ska precisera varför jag tror att Han inte kommer att ringa så är det ju dels för att det vore alldeles för underbart, men också för att han verkade ha så många trevliga tjejer omkring sig ändå. Jag känner mig inget vidare konkurrenskraftig tyvärr. Å andra sidan så består alla de där tjejerna av hans två systrar och en Åsa som han tydligen var på Riche med och som han dagen efter pratade om i uppskattande ordalag eftersom hon lånat honom pengar. Det räckte för att jag skulle känna mig mindervärdig. Kvinnliga vänner kan vara en trevlig tillgång men de måste vara fula i så fall. Och jag har ju aldrig sett den där Åsa men jag är övertygad om att hon är jättesöt och extremt charmig och får honom att känna sig mycket bättre till mods än jag lyckades med i min förvirrade bakfylla. Eller extrema fylla för den delen.

Jag önskar verkligen att jag inte redan på morgonen hade börjat känna mig som ett misslyckat ragg. Det är som om jag vill ge killen ifråga dåligt samvete för att han inte efter några timmars bekantskap behandlar mig som sitt livs kärlek. Det händer jämt, mer eller mindre. Förstår inte varför, i vanliga fall förbjuder jag mig själv att se mig som någons nitlott, men vid såna här tillfällen, när jag verkligen kunde ha nytta av lite okuvligt självförtroende, så ter sig alla av kvinnligt kön i hela världen som att föredra framför mig.

Så farligt var det väl inte. Och nu borde jag intala mig själv att alla tankar om att han är för söt och trevlig och rolig och smart för mig och att han därför inte har något som helst intresse av att någonsin se mig igen och till och med kommer att sluta gå på Ritorno för att inte riskera att stöta ihop med mig, är nonsens. Det skulle jag helt klart tycka om det var Nelly eller Doris som malde något sådant. Däremot har jag svårt att se att det skulle gälla i mitt fall.

Eftersom den här dagboken snart är slut så kan ju lika gärna idissla min nuvarande depression lite till. För jag är så ruskigt olycklig. Hela mitt inre värker oavbrutet.

Han har alltså inte ringt. Nu kan jag säga att det visste jag ju från början, men då hoppades jag i alla fall, så det är inte sant. I och för sig borde jag inte sluta hoppas än, men genom mitt meningslösa ältande av allt som sas och gjordes i fredags så ter det sig med förfärande visshet klart att hann inte föll för mig det minsta, att han helt enkelt inte ser sig ha någon anledning att ringa. Visst överlever jag utan honom, men just nu känner jag mig så himla misslyckad och värdelös att det är något hemskt. Inte nog med det, utan jag anar också att allt jag utstrålade i hans sällskap var mindervärdeskomplex och sexuell ångest eller nåt. Så att han skyr mig är ju inte att undra på, och än värre är att jag kan nog räkna med att alla andra som måst utstå mitt sällskap kommer att göra det också.

Nåväl, han kanske inte är den harmoniske populäre playboy han nu i efterhand ter sig som. På något mystiskt sätt kanske han fick sympatiska känslor för mig. En del saker kan tyda på det, men det som pekar åt motsatt håll väger så mycket tyngre.

Hursomhelst, jag tror att om han skulle ringa så vet jag inte hur jag skulle reagera. Lustigt nog känns det som att min glädje skulle trängas undan helt av min redan nådda insikt om att han bara ringt för att han är en snäll kille eller att han inom kort kommer att förstå vilket mentalt vrak jag är som bara kan kräva och behöva och ingenting har att erbjuda. Med den här inställningen är det väl bara bra att han inte hör av sig. Men jag skulle ju känna mig något mer åtråvärd om han åtminstone tyckte att jag var trevlig nog att höra av sig till efter ett fyllehångel. Det är det som är poängen. Att han inte ringer får mig att känna mig som en slit- och slängtrasa, bara duglig till att dras över och sen glömma. Visserligen hade jag väl inga större planer än så i fyllan, men tydligen bör jag inte ägna mig åt sånt eftersom jag blir så känslosamt påverkad vilket är en plåga när den andra inte blir det.

Nu skulle jag kunna räkna upp en sisådär sjutton ”men varför sa han/gjorde han sådär om han inte känner annat än likgiltighet för mig?” men till vad nytta? När jag nu ändå är övertygad om att han var en tillräckligt trevlig kille för att visa lite hyfs. Om han bara verkat något mer ömsint än lättad vid vårt avsked så skulle jag kanske inte oroa mig så. Att säga ”men då hörs vi då” två tre gånger är inget som får mig att känna trygghet. Vad var det för fel på Svante som sa ”jag ringer ikväll” och sen gjorde det också? Är detta förresten mitt rättvisa straff för de gånger jag inte ringt tillbaka? Såhär kanske Svante fick lida. Antagligen inte.

Sen kan jag ju skjuta in i detta elände att jag trots gynekologundersökning inte är helt övertygad om att jag inte är i sjunde månaden, för jag kan känna rörelser i magen som visserligen nog är för svaga för att vara sparkar men det är svårt att skylla dem på tarmaktiviteter hela tiden.

I alla fall, det känns som att jag aldrig vill gå ut igen. Den där glada, utåtriktade fyllan jag eftersträvat och ibland uppnått tidigare är ju tydligen bara att effektivt sätt att förnedra sig själv på. Varför söka det slags uppskattning som är så pass tillfällig och ytlig och egoistisk för båda parter, eller än värre bara för den motsatta? Tydligen dags att återigen besluta sig för att skärma av allt kärleksbehov och istället ägna all tid och energi åt intellektuellt arbete. Den här gången känns det mycket svårare, för nu är det bristen på kärlek från en viss person som orsakar mitt beslut och inte bara känslan av brist från en hel suddig massa.

Och Nelly är aldrig hemma. Jag skulle ha ringt henne igårkväll efter Woody Allen-filmen men kände mig så hjärtslitande olycklig och gråtfärdig att jag inte klarade av att behöva meddela att han inte ringt. För är det något jag inte vill den här gången så är det att sitta och beklaga mig i timmar. Kanske för att jag känner mig så förödmjukad, eller för att det är så tjatigt och meningslöst. Eller för att jag inte vill att någon ska veta hur mycket jag bryr mig. Eller för att jag vill verka tapper. Önskar verkligen att jag inte hade sagt ett ljud om honom på Ritorno i lördags, för nu kommer både Nelly, Doris, Pamela och Eleonor vilja veta om han ringt. Och jag kommer att spä på bilden av mig själv ytterligare som den som ingen vill ha genom att behöva säga att han inte har det. Jag hatar honom redan. Löjligt va? Om han nu skulle ringa.

Men jag sitter faktiskt och gläder mig åt att om han nu dumpat mig så kan han i alla fall inte gå på Ritorno särskilt avslappnat. Hoppas i så fall att det orsakar honom åtminstone ett minimum av den smärta jag genomlidit.

Ruskigt egentligen att jag är så fientligt inställd till honom, och helt övertygad om att han faktiskt tycker att jag är värdelös. För mitt minne av honom är ju att han var glad och snäll och rar och ändå målar jag upp honom som en hjärtlös egoistisk Casanova av värsta sorten. Det måste jag sluta med. Han hade ju t. ex. en föredetta som fortfarande var kär i honom, kanske vill han inte involvera sig i någon så nära inpå henne. Han behöver ju inte förakta mig för det. Kanske är han blyg och osäker av sig och vågar inte ringa, fast det kan jag omöjligt få mig själv att tro faktiskt.

Och nu kommer jag in på varför jag inte kan tänka mig att ringa själv. Och det är nog mest av allt för att jag inte kan komma ifrån känslan av att jag i så fall skulle göra det för att straffa honom. Som att ”mig kommer du inte undan minsann!”. Därför har jag grubblat i timmar över om det var han som erbjöd mig sitt nummer eller om jag på något sätt tvingade fram det genom att se uppfordrande ut. Men jag använde ju hans penna. Hursomhelst, varför bad han om mitt nummer överhuvudtaget? Och redan på Ritorno? Det verkar ju faktiskt rätt angeläget. I alla fall mer angeläget än om han väntat in i det sista eller bara sagt ”vi ses”.

Men sen ville han hem och sova innan jobbet och det kan man ju förstå. Fast varför sa han när vi kommit ut att ”ska du hem och skriva på uppsatsen nu eller?”? Det var väl knappast avsett att uttrycka hans lust att tillbringa än mer, om så sovande, tid med mig?

Att jag skriver så hiskeligt mycket om detta är väl för att jag behöver bearbeta det. Jag har ju ändå svårt att tänka på någonting annat. Förhoppningsvis kan jag läsa det här snart och skratta åt det, eller förbanna mig i efterhand för att jag brydde mig så.

Men den här hjärtsmärtan har jag inte känt sen Sam för över ett år sen. Kanske för att det inte varit någon annan sedan honom som inte varit skallig, impotent, stammat, haft en flickvän eller något annat som fått mig att inte falla.

Antagligen lider jag fortfarande av sömnbristsviter. Igår på gympan t. ex. var jag på vippen att svimma och kunde för en gångs skull inte tvinga mig själv att kämpa på. Och nu efter två nätters god sömn är jag ändå matt och svag som om huvudet inte riktigt hörde till kroppen.

Nu var Nelly hemma och hon vägrade att komma hit så jag ska gå till henne istället. Det lät som om hon tänkte fråga om han hade ringt, så jag sa hej då och la på luren med en gång. Gud vad jobbigt att jag har ännu en kväll framför mig då jag trots allt kommer att sitta och hoppas att han ska ringa. Varför kan han inte ringa! Vi skulle ju kunna gå på bio eller vad som helst. Han måste fatta att jag inte är värdelös. Han måste vilja träffa mig igen , även om jag inte kan komma på precis varför han skulle vilja det. Att han sett mig naken är ju inte direkt till någon fördel.

Det är trekvart kvar tills Nelly ska komma hit, så jag måste börja på den här nya dagboken trots att jag egentligen inte har så mycket att skriva om. Inget som jag inte redan ältat i den förra alltså. Jag hade tänkt vänta tills jag fått det där telefonsamtalet ur världen så att jag inte sitter och tjatar om det tills jag blir förlamad av spattighet igen, nu när jag faktiskt har en rätt så cool inställning.

På tal om den så börjar jag äntligen kunna se pojken ifråga med normala ögon. Trots att jag tusen gånger har upprepat för mig själv den eviga sanningen att alla, även jättesöta killar, bara är vanliga människor och inte några känslokalla oberörda superrobotar så har jag haft svårt att se den här killen som något annat än en otroligt självsäker och svårroad person med oerhörda krav på sin omgivning. Vilket skulle innebära att jag inte duger.

Antagligen är det de doser av uppskattning som jag fick av Nelly och Doris igår som fått mig att inse att om jag ringer (vilket jag nog blir tvungen till) så är det inte den trista fetknoppens plågsamma förföljande av den omsvärmade, balle killen. Jag har lyssnat till mina vänner såpass att jag nästan börjat tro på att ingen är god nog åt mig och om den här killen inte vill veta av mig så är han dum i huvudet och vet inte vad han missar.

Och framförallt börjar jag fatta att om han är så som jag målade upp för mig själv igår i min självföraktande ångest, varför skulle jag i så fall vilja träffa honom? Nej, jag fick intrycket att han var snäll och rar och rolig och söt, och det är därför jag vill att han ska ringa så vi kan ses igen. Och varför skulle han ha slösat ett uns av charmigt krut på mig om jag faktiskt tedde mig så avskyvärd som jag inbillat mig?

Tänk att jag behövt ägna så mycket tid och kraft och papper för att komma fram till något så självklart! Det där att upphöja den man är intresserad av till en nästintill perfekt gudomlighet är ju ingenting nytt, jag borde ha lärt mig hur korkat det är vid det här laget. Han är ju bara en vanlig kille som förhoppningsvis inte ser sig själv som så ball och intressant att bara C. Crawford skulle duga.

Sen så finns förstås risken att han inte är ett dugg intresserad, vilket jag nästan glömmer bort, eller nej, det gör jag ju verkligen inte eftersom han aldrig ringer, men däremot är jag så peppad av Nellys och Doris peppningar att jag inte riktigt kan fatta varför han inte skulle vara det. Så underbar som jag är. Och han är ju bara en vanlig kille. Detta intalar jag mig så intensivt att jag nästan tappar intresset för honom, han skulle ju säkert tråka ut mig med en gång om vi sågs!

Jaja. Vad jag babblar. Och ändå borde jag varken tänka eller skriva eller säga ett ord om den här saken förrän jag pratat med honom. Om han har gett mig rätt nummer och om han går med på att träffa mig så kommer jag ändå att tro att han gör det bara för att slippa pinsamheten att säga nej och att det kommer att sluta med katastrof i vilket fall som helst.

Och möjligheten att han faktiskt säger nej vågar jag inte riktigt föreställa mig. Det vore för fruktansvärt. Vilken oändligt misslyckad människa jag skulle känna mig som! Obeskrivligt. Tänk om han säger att ”vad vore det för idé, vi hade ju ändå inget kul tillsammans”. Ojojoj. Sen kanske han inte är hemma ikväll heller, han kanske jobbar.

Usch, nu får Nelly ta och komma snart, jag orkar inte älta detta längre. Ett annat problem är att han kanske kommer in här utan att jag känner igen honom. Jag tror inte det, men de senaste dagarna har jag vägrat att se hans ansikte framför mig eftersom jag tyckt att det ter sig meningslöst om han ändå aldrig vill se mig igen.

Och så sitter jag här i hästsvans och stor grå kofta och känner mig stor som ett hus och finnig och osexig. Jag behöver tightare kläder för att känna mig någorlunda söt.

Ringde Nelly som hade försovit sig såklart så jag får väl skriva på. Tänkte inte på att ta med något läsvärt tyvärr. Å gud, tänk om han inte vill träffa mig. Vilket jag egentligen borde tolka det att han inte ringer som ett tecken på, men jag kan inte helt sopa undan misstanken om att jag gav honom fel nummer. Och enda sättet att sluta grubbla över det är ju att ringa.

Usch, hela den här historien är läskigt lik den med Sam. När han inte kom till vår date hade jag århundrandets ångest över att jag trodde att jag missförstått mötesplatsen, vilket jag ju inte hade, och sen var det jag som tog kontakt med honom eftersom en bakfull dag med honom räckt för att väcka mitt enorma intresse. Egentligen är jag helt och fullt emot idén om att jag som tjej ska ringa, eller jag överhuvudtaget. Det ska vara killen som ringer om han är intresserad, annars får det vara, fast det bygger ju på att han faktiskt ringer. Ack om han ändå gjorde det. Om han inte gör det så är han ointresserad eller övertygad om mitt ointresse eller alldeles för blyg eller har fått fel nummer och då blir jag tvungen att ta reda på vilket.

Konstigt nog har jag en smula bättre självförtroende än vanligt just nu, men det är väl ett nödvändigt mentalt lurendrejeri för att jag överhuvudtaget ska kunna ta mig igenom detta elände.

Jag tänker på att om Svante hade ringt när jag hade svarat så hade jag nog gått med på att träffa honom för att ta reda på om han mot min förmodan kunde vara något, men att själv ringa och föreslå en date skulle ha verkat mer intresserat än vad jag var. Det är faktiskt lite så i det här fallet också, men än mer känner jag hur mycket bättre det vore om han ringde, för annars kommer jag att känna ett alltför stort ansvar för att en eventuell date ska bli lyckad för att det ska vara kul. Om han ringer behöver jag ju ”bara” dyka upp. Nu känns det som att jag tvingar honom.

Och Doris skulle träffa sin Niklas igårkväll och gladde mig oerhört genom att sitta och förutse hur han till slut skulle inse hur trist och ointressant hon egentligen är, detta trots att han varit ute efter henne i snart ett år! Förut har jag alltid trott att Doris är så himla cool och självsäker och har insett det meningslösa med att ifrågasätta sitt eget värde, till skillnad från Nelly och mig som alltid tror att komplimanger är en satanisk form av bedrägeri och åtlöjegörande.

När jag skrev datumet kände jag igen det som sistadatumet på en tjock bunt räkningar där hemma. Och jag har inga pengar kvar. Borde ha ringt HSB för veckor sedan om mina pengar hos dem.
Har just läst igenom vad jag skrev igår och kan faktiskt redan småle åt det. Efter att ha suttit hos Nelly och ömkat mig trots alla föresatser att inte göra det så har jag fått en helt annan inställning till problemet. Tro det eller ej! Dels är jag inte längre lika övertygad om att han avskyr mig, alltid ett framsteg. Dels funderar jag på att själv ringa honom, och poängen är att det inte betyder att jag erkänner honom min eviga kärlek utan att jag helt enkelt skulle vilja träffa honom igen.

Sen varför han inte har hört av sig är ju en knepig fråga. Jag hanterar den genom att plåga mig med minnesbilder av hur jag ger honom fel nummer. Vilket jag i och för sig inte tror, även om jag faktiskt var rätt seg i huvudet. Men hursomhelst kan jag tänka mig att han är blyg och nervös av sig och att det är därför han inte ringt, istället för att han gick ut och skaffade sig ett nytt ragg på lördagen. Risken finns visserligen, slog det mig nu. Men summan av kardemumman är att jag inte längre är låst vid att han tveklöst föraktar mig. Vem vet, han kanske inte tyckte att jag verkade intresserad? Försöker jag trösta mig med när jag gnäller över hur mycket lättare och roligare allt skulle vara om han tog och ringde.

Men nu har jag bestämt mig. Om han inte har ringt klockan nio ikväll så ringer jag. Styrkt av lite California White såklart. Och nu ter det sig som ett litet spännande äventyr, fast jag vet att vid det laget kommer jag att vara inget mindre än ett mentalt vrak.

Livet är ett elände. I linje med detta är mitt hår skitigt och min klänning stinker och min näsa blänker. Kanske hade tillvaron känts något lättare om en viss person faktiskt svarat i telefon, men det har han inte. Jag börjar lessna på hela den här historien faktiskt. Jag kanske ringer ikväll också, men sen får det nog vara slut på det här.

Och Nelly vill inte följa med ut ikväll heller. Till råga på allt fick jag gå till HSB idag och hämta ut en stor summa av mina sparpengar där för att betala mina räkningar med. Jag har redan slösat bort lite på en röd tantig klänning, som jag inte kan ha ikväll. Det var Nelly som rådde mig att köpa en ny klänning för att bli på bättre humör men att se sig själv halvnaken i ett provrum förde då ingenting gott med sig. Nu är det rätt så städat och fint därhemma i alla fall om man bortser från köket och en proppfull IKEA-kasse med smutskläder i garderoben.

En kille som skulle kunna vara skåningen är här, men ingen (tack och lov?) som skulle kunna vara Kalle. I förrgår genomled jag en liten psykos när det kom in en kille som liknade honom litegrann, för jag vågade inte stirra tillräckligt mycket för att vara säker på att det inte var han.

Insåg just att jag sitter på samma plats nu som med Kalle i fredags. Ack, ack. Hur många gånger har jag inte avbrutit mitt självömkande med det råd jag brukar ge Nelly:” Att ångra sig är en form av verklighetsflykt”. Minns inte vems ord de är. Ibland hjälper de.

Är det för att jag tappat lusten att ragga som livet känns så tomt? Eller för att jag vet att jag kommer att spana förtvivlat efter Kalle vart vi än går ikväll, delvis i skräck över att inte känna igen honom? Om vi nu går ut ikväll, Nelly och Doris och Anki var ju ute och drack öl igår medans jag låg hemma och tyckte synd om mig själv.

Förresten försov jag mig till föreläsningen i morse. Enda anledningen till att jag skulle vilja gå på föreläsningarna är ju i och för sig att jag vill umgås med kurskamraterna och att de inte ska glömma bort mig.

Om jag ska vara glad för något så är ju min filosofiuppsats klar nu, jag ska bara skriva ut den slutgiltiga versionen och sen får det räcka. Pappa godkände den i alla fall, sen får jag se hur den håller filosofiskt. Det är det som oroar mig. Å andra sidan vinner nog varken uppsatsen eller jag på att jag fortsätter fila och putsa, då blir det väl knappt rubriker kvar till slut.
Så nu är det dags att börja med idéhistorieuppsatsen. Och alla inlämningsuppgifter, först och främst, för att jag ska få ut något studielån.

Märkligt att jag låter mitt liv fortsätta såhär ändå, utan förverkligande av ambitioner eller drömmar. Utan att åka utomlands eller satsa på mitt fotande eller gå på museer eller ordna mina neg och bilder i ett arkiv eller skriva något av mer allmänt intresse än min dagbok. Visserligen njuter jag mer av min tid och det jag gör nuförtiden, jämfört med i höstas, men jag kommer ju ingen vart. Allt som skulle kunna vara utvecklande ser jag som jobbiga plikter och skjuter sålunda upp dem i det längsta. Vad är lösningen? Hur ska jag bära mig åt för att bli mer kreativ? Kanske sluta tjata om att jag vill bli det och vara det istället.

Jag tror ändå att en pojkvän skulle motivera mig på något sätt. Allt blir så mycket roligare när det finns någon som bryr sig lika mycket om det man gör som man själv. Föräldrarna funkar inte riktigt som motiverare på det viset. Och inte jag själv heller tyvärr.

Men jag är rätt glad att jag kommer iväg hit och skriver lite i alla fall, med tanke på hur lätt jag har för att dra mig undan världen helt och hållet i min lilla lägenhetskokong där jag med hjälp av mat och veckotidningar kan glömma alla krav. Ett kortvarigt rus, och för det mesta kommer jag ner rätt dåligt. Men det där känns inte som ett jätteproblem just nu, för jag låter det inte stjäla alltför mycket tid. Och jag känner mig inte hopplös. Det är bara det att jag aldrig kommer igång! Kopieringsapparaten till exempel står kvar på samma fläck som i november och fyra halvfärdiga klänningar ligger i köket. Och så ägnar jag en vecka åt att grubbla över en kille! Är det sådan här jag blivit? Mitt självständiga åttaåringsjag hade inte trott sina ögon.

Jag är rätt trött i kropp och huvud. Egentligen skulle jag behöva någonting att äta enligt min nuvarande princip att äta vad jag vill när jag vill. Det går rätt bra tror jag.

En annan anledning till att jag skulle må bra av en pojkvän är att jag är så less på denna självupptagenhet. Det går mig på nerverna att älta mina små inre upplevelser i all evinnerlighet, och framförallt dem om hur jag uppfattas av det motsatta könet då. Det är banne mig dags att jag tänker lite mer på vad jag vill göra. Men jag känner mig så instängd i mig själv, av mitt fett och min bleka slappa finniga hud och illasittande kläder och platta hår, som om jag aldrig riktigt kommer förbi allt detta utan måste släpa runt på det trots att jag inser mina komplex ytlighet.

Nu kom Nelly och jag började genast glo surt på hennes smala överkropp. Men nu har jag tagit mig själv i uppsträckning eller vad det heter. Nelly köpte en macka åt mig och en hallonlyx åt sig själv. Inser just hur mycket jag älskar henne trots att hon är kär i en hemsk tönt.

Nu sitter Nelly och jag på Studion och är inne på vår tredje cider. Det blev ingen helkväll men lika bra det. Att sitta solo med Nelly är ju mitt favorittidsfördriv. Vi var på Halberg & Venn innan och hälsade på och speciellt Soma var så gullig och kramig. Tyvärr var jag för oförberedd och reagerade bara med stelhet och nervositet. Delvis p.g.a. att min sen månader otvättade klänning stinker ammoniak eller något. Är rätt likgiltig till Kalle. Jippi.

Nelly har just sprungit iväg för att köpa en trisslott till oss eftersom vi båda är i ekonomisk kris.

Vi köpte sammanlagt tre trisslotter och vann inte en spänn. ”Det finns ingen gud”, sa Nelly. Hon är pank och jag är pank, på ett sätt som borde bekymra mig mer. För om jag inte skickar iväg lite räkningar nu och söker studielån framförallt så ligger jag risigt till. Novemberlönen från servicehuset kan jag ju fixa imorgon så får jag den om två veckor.

Nu gjorde jag ett av mina snitsiga bordbyten. Ingen annan hade skuggan av en chans, för jag markerar mitt nya revir med kaffekoppen redan när de tidigare innehavarna börjar treva efter jackorna. Så nu sitter jag som sig bör vid väggen och kan slappna av.

Fast jag oroar mig lite över om Doris och Nelly kommer att dyka upp eller ej. Eftersom jag inte lyckades få prata med någon av dem innan jag stack till gympan så läste jag in ett nytt telefonsvararmeddelande med en uppfordran riktad till dem om att komma hit.

Undrar just var Doris håller hus. Hon skulle gå ut igår så chansen finns ju att hon vaknat upp hos någon karl. Hoppas det. Själv har jag ingen som helst lust att göra så än på ett tag. Det blir alltmer klart för mig att grövre sex än gulligt hångel bör jag inte ägna mig åt annat än med någon som jag känner väl och helst är kär i. Detta innebär tyvärr ännu mer celibat eftersom jag inte har så många nära manliga vänner. Men manlig uppskattning behöver jag ju, och att hålla den på en platonisk nivå som inte får mig att kräva mer är ett problem. Särskilt i berusat tillstånd blandar jag lätt ihop uppskattning och sex.

Jösses vad förvirrat och grötigt det här blev. Jag ska inte skriva om sånt jag inte tänkt igenom tydligen. Hursomhelst blir det nog problem med att bevara min anständighet eftersom jag ständigt är i behov av muntliga och kroppsliga komplimanger. Och det är de kroppsliga som jag brukar inte ångra, men se som rätt onödiga efteråt.

Skriver jag såhär dåligt bara för att jag håller på och läser M. Kunderas Avskedsvalsen som får mig att tro att jag själv skulle kunna skriva en bok? Inte lika bra som hans, men den är så pass stillsam och enkel och otillkrånglad att den ändrat min vaga idé om böcker som jättetjocka invecklade släktkrönikehistorier. Och den har inga trista miljöskildringar, vilket även jag helst klarar mig utan. I min bok.

Nu kom Pamela och Doris.

Hej min kära vän, jag skriver inte så bra, men du ville att jag skulle skriva något.

Livet är långt, längre än du tror man växer, precis som en liten vitsippa som ensam fått sin existens placerad på fel ställe i fel jord. Regnet faller och solen lyser, naturen ger den naturliga kraften. men den lilla vitsippan märker inte det när den ligger som ett litet, litet frö i den mörka trånga jorden, och försöker sträva upp. solen och regnet kommer igen och med tiden så har vitsippan trängt ur jorden, och ser avundsjukt på alla underbara växter runt omkring med tiden så blommar vitsippan och tror att snart så vissnar jag, men med tiden så inser alla växter i Kung Bores paradis, att paradiset finns alltid och vi alla bidrar till vårt Eldorado och därmed finns all vår skönhet, kärlek, styrka och personlighet kvar i paradiset, som historia och framtid i ett tidsperspektiv som inte har en början eller slut.

”Vi lever i en tid då blinda leder galna” Shakespeare

Christian

Sitter här och väntar på min bakfyllecalzone. Mår rätt bra trots allt. Hade väldigt roligt igår, mycket hände såsom det ska göra under en helkväll. Får dock ångest vid tanken på hur mycket pengar jag bränt.

Svante ringde två gånger igårkväll. Jag var dock ”inte hemma” nån av gångerna men oroade mig för att han skulle tro att jag lät bli att svara bara för att det var han. Så var det ju visserligen, men det hela är ju en aning mer komplicerat än så. Jag lät bli att svara inte för att jag inte vill träffa honom utan för att jag inte vet om jag vill.

Jobbigt. Han lät rätt så trevlig, men jag vet verkligen inte. Är det värt besväret? Tråkigt nog är jag ganska säker på att jag såg honom på Café 6:an idag när jag fikade med kursarna (som nog inte hatar mig ändå). Jag hann inte kolla tillräckligt noga för att vara övertygad, för om det nu var han så tittade han åt mitt håll så ofta. Nu är Nelly här.

Är mer än vanligt trött i huvudet. Tentan är gjord. Om jag klarar den är det ett mirakel så lite som jag pluggat. Fick ihop Hegel rätt snitsigt men om det var rätt eller ej vet jag inte. Jag satt uppe hela natten men stirrade mest rakt fram och tänkte på annat och kände på mina muskler och funderade på om jag är gravid i sjunde månaden eller varför min mage annars är så stor och min mens så fantastiskt oregelbunden.

Jag kan bara inte fatta hur min pluggdisciplin har kunnat bli så usel. Hela veckan har bara runnit iväg och jag har flitigt sysselsatt mig med att sova och skjuta upp pluggandet till nästa dag. Bedrövligt. Konstigt att jag lyckades svara på allt ändå, men essäfrågan om liberalismen får jag nog inte många poäng på, en typisk sån där företeelse som jag trodde mig veta tillräckligt mycket om för att inte plugga så mycket på. Usch. Nu kom Nelly.

Är jag mig själv eller? Obegripligt nog kom jag iväg till Fittja idag och är nu alldeles uppsvullen av självbehag. Lämnade nyss in filmerna på Odenlabbet så än kan jag inte ropa hej, men ändå!
Och att min handstil är så liten och prydlig helt plötsligt, är det också ett tecken på att jag blivit en ny effektiv människa?

Enormt skönt att sitta inne i värmen nu efter allt rantande runt i orkanvindarna på jakt efter ett dagis att fota. Till slut hamnade jag på ett nere vid sjön, samma som pappa jobbade på faktiskt, och blev bjuden på kaffe tills föreståndarinnan hade tid att ge mig fototillstånd med villkoret att jag kommer dit med de bilder som ska publiceras så att föräldrarna kan godkänna. Och sen blev jag förd till en av avdelningarna där alla barnen var jättesöta och glada och högljudda och villiga att låta sig fotas. Jag blev helt exalterad och vill nu jobba på dagis. Det enda som retar mig nu är att jag faktiskt glömde bort att presentera mig i hastigheten, pinsamt.

Om jag ändå kom igång och fotade mera nu, det är ju så roligt, även om jag blir helt utmattad av koncentration rätt snart.

Nelly ska komma hit. Jag har inte varit ute sen förra lördagen, då vi satt hos mig hela gänget och sen åkte till och kom in på Riche. Förstår inte att Nelly har så mycket emot det stället, visserligen är man sin egen lyckas smed som hon säger, men var är man inte det? Jag brukar minsann ha kul. Men var alla söta trevliga pojkar håller hus är en gåta. Alla kan ju inte vara upptagna heller. Det måste vara något ställe vi missat.

I lördags träffade jag förresten Micke B. för första gången på tre månader. Manad av Nelly ringde jag honom äntligen, för att få låna en gammal tenta och hans Love and Rockets-skivor. Inte lät han så himla glad över att höra min röst, men han är ju ingen man av häftiga känsloyttringar.

Desto större var min förvåning när vi möttes utanför pressbyrån vid Odenplan och han tycktes överväldigad av min nya frisyr och hårfärg. I och för sig var det jag som började med att utbrista: ”Men vad du ser annorlunda ut!”, för han hade skägg och utsläppt yvigt hår, men sen upprepade han gång på gång att ”men du har verkligen förändrats!” och eftersom jag inte lyckades upptäcka några spår av äckel i hans tonfall så muttrade jag något om att han inte hade sagt om det var en förändring till det bättre eller till det sämre, och då sa han faktiskt att han minsann tyckte att det var till det bättre. Och det är den största komplimang jag någonsin fått av honom. Jag är fortfarande chockad. Sen berättade han helt av sig själv att han ”fått en ny flickvän”. Nån Kajsa. Vore verkligen kul att få se hur hon ser ut, och är.

Nu är Nelly här. Jojos och Jannes bebis har kommit! Jag vill också ha en.

Har just sorterat ut bilderna till pappa och vill nu kopiera om allihop, de är alldeles för mörka ju! Usch vad värdelös jag känner mig. Dessutom höll jag på i evigheter igårkväll, liksom kvällen innan, och inte inträdde den där känslan av harmoni och välbehag som jag brukar få när jag är aktiv. Nä, jag har verkligen legat av mig.

Nu kom tanten ut och ropade mitt namn, det var telefon till mig, nämligen Nelly som försökte få det att låta som en smärre katastrof att jag inte hade ringt så fort jag kom till Ritorno.

Jag var på Jympateket och solade innan jag kom hit och är nu röd och fnasig och ful i ansiktet. Och det verkar som om en hel del av min hårfärg försvann när jag tvättade håret i morse. Är jag på gnälligt surt humör eller? Kan ha att göra med att Pamela ska med ut ikväll, blotta nämnandet av hennes namn väcker min irritation numera. Vet inte riktigt varför, utom att hon är snål och självupptagen. Och rätt tråkig.

Måste kuska iväg till universitetet idag också med de där omåttligt försenade biblioteksböckerna. Innan de skickar kronofogden på mig. Antagligen är jag uppe i en tresiffrig förseningsavgift vid det här laget. Å, hoppas det är PMS jag har så att min mens äntligen är på väg. Ringde faktiskt och beställde tid hos gynekologen häromdagen, ska dit i februari någon gång.

Annars har väl inte mycket hänt på sistone utom att jag varit ovanligt energisk den här veckan och gjort bra saker. Har dock x antal telefonsamtal att ringa kvar, bl. a. till de vänner jag faktiskt har men kanske inte så länge till om jag inte hör av mig nån gång.

Igår satt jag här med Nelly när plötsligt Micke B. dök upp. Sen kom Doris också, och så gick vi hem till Nelly allihop och söp. Därefter tog vi en taxi till Riche och jag raggade upp en söt kille som följde med mig hem och visade sig vara rätt tråkig. Och flint.

Kul kväll i alla fall, men jag hade hellre hoppat i säng med Micke B. som jag antagligen gjorde bort mig gränslöst inför. Jeanette och Magnus från idéhistorian var där och särskilt Magnus kramade om mig med ohämmad entusiasm. Synd att jag var så läskigt full bara och inte minns så mycket direkt.