27/2-93 Lördag, på Ritorno

Vi köpte sammanlagt tre trisslotter och vann inte en spänn. ”Det finns ingen gud”, sa Nelly. Hon är pank och jag är pank, på ett sätt som borde bekymra mig mer. För om jag inte skickar iväg lite räkningar nu och söker studielån framförallt så ligger jag risigt till. Novemberlönen från servicehuset kan jag ju fixa imorgon så får jag den om två veckor.

Nu gjorde jag ett av mina snitsiga bordbyten. Ingen annan hade skuggan av en chans, för jag markerar mitt nya revir med kaffekoppen redan när de tidigare innehavarna börjar treva efter jackorna. Så nu sitter jag som sig bör vid väggen och kan slappna av.

Fast jag oroar mig lite över om Doris och Nelly kommer att dyka upp eller ej. Eftersom jag inte lyckades få prata med någon av dem innan jag stack till gympan så läste jag in ett nytt telefonsvararmeddelande med en uppfordran riktad till dem om att komma hit.

Undrar just var Doris håller hus. Hon skulle gå ut igår så chansen finns ju att hon vaknat upp hos någon karl. Hoppas det. Själv har jag ingen som helst lust att göra så än på ett tag. Det blir alltmer klart för mig att grövre sex än gulligt hångel bör jag inte ägna mig åt annat än med någon som jag känner väl och helst är kär i. Detta innebär tyvärr ännu mer celibat eftersom jag inte har så många nära manliga vänner. Men manlig uppskattning behöver jag ju, och att hålla den på en platonisk nivå som inte får mig att kräva mer är ett problem. Särskilt i berusat tillstånd blandar jag lätt ihop uppskattning och sex.

Jösses vad förvirrat och grötigt det här blev. Jag ska inte skriva om sånt jag inte tänkt igenom tydligen. Hursomhelst blir det nog problem med att bevara min anständighet eftersom jag ständigt är i behov av muntliga och kroppsliga komplimanger. Och det är de kroppsliga som jag brukar inte ångra, men se som rätt onödiga efteråt.

Skriver jag såhär dåligt bara för att jag håller på och läser M. Kunderas Avskedsvalsen som får mig att tro att jag själv skulle kunna skriva en bok? Inte lika bra som hans, men den är så pass stillsam och enkel och otillkrånglad att den ändrat min vaga idé om böcker som jättetjocka invecklade släktkrönikehistorier. Och den har inga trista miljöskildringar, vilket även jag helst klarar mig utan. I min bok.

Nu kom Pamela och Doris.