25/8-93 Onsdag, på Café 6:an

Glömde ny penna. Har registrerat mig.

Jaha. Nu på gamla Billströms och var till en början lycklig över allt jag ordnat utan vidare uppskjutande (registrering, boklåning till seminarieuppgifterna och framförallt undersökande av huruvida min filosofiuppsats klarat sig, vilket den hade, jag är av med den!) men så ringde jag hem till telefonsvararen på vilken Anna V. desperat försökte övertala mig att vara med på ZTV och berätta om au pair-livet. Är det det som ger mig ångest i magen?

Eller är det att Nelly också hade ringt och lät distanserad och likgiltig som vanligt, och sa ”vi kanske ses ikväll”, när vi redan bestämt möte på Söderbiljarden klockan fem? Då jag dessutom tänkt prata med henne om det som gnagt i ett par veckor – att hon sa till mig att hon inte var sur över något angående mig när jag sen får höra av Doris att Nelly suttit klagat över hur självupptagen jag är, anförandes exempel som den där gången när jag inte kom till Ritorno och inte tänkte på att ringa dit eftersom jag hastigt och lustigt blivit medtvingad till Dalarna (hur många timmar sammanlagt har jag inte suttit och väntat på Nelly på Ritorno?) och att jag gått in med skorna på hemma hos henne fast jag inte låter henne göra det hos mig (men jag brukar fråga innan!) och att jag åkte hem till henne för att kolla att allt stod rätt till efter den där natten med Nick när det bara tutade upptaget hos Nelly, det skulle inte jag ha gillat att hon gjorde enligt henne.

Som vanligt sitter jag och försvarar mig, men jag tycker framförallt att det är ju skitsaker. Varför måste hon berätta om sitt missnöje för Doris när hon inte kan göra det för mig? Det smärtar både att hon snackat skit om mig och att hon tiger om det inför mig.

Nu har jag i alla fall nästan bestämt mig för att ställa upp i ZTV. Igårkväll när Nelly ringde och frågade så satt jag ju och önskade att jag varit ett sånt slags människa som utan tvekan sagt ja. När jag sedan sa nej av samma skäl som Nelly själv så blev hon sur och sa att hon hoppats att jag ville hjälpa henne med detta. Så jag har tydligen återigen bevisat att jag är oduglig som vän, jag ställer aldrig upp.

Nu ringde jag till Ritorno och frågade efter henne där eftersom hon inte är hemma, och någon av galningarna där kunde höras skrika ”Neeeelly! Joddeladiho!” i lokalerna, men hon var inte där.

Jag vill inte att det ska vara för hennes skull som jag tackar ja till ZTV utan för min inombordsliga förtryckta uppmärksamhetslusta. Och Elvira blir väl vansinnig om hon får veta att jag tackat nej. Fattar inte att jag blivit så feg och larvig med åren, som 13-åring lät jag mig med förtjusning intervjuas av Rapport efter att ha spelat fiol inför både tv-kameror och publik. Som 12-åring deklamerade jag tre dikter ensam på aulascenen inför mängder av föräldrar. Numera rodnar jag fortfarande av skam vid minnet av mitt plågsamma lilla föredrag på språkfilosofiseminariet då jag var så nervös att jag inte kunde andas och dessutom tvunget måste informera åhörarna om detta. Suck.

Fast att slänga sig ut i det mest skrämmande är väl bästa sättet att tygla sin skräck kan jag tro. Därför har jag nu även bestämt mig för att åka till London efter jul, det ska bli av. Att hitta en ansvarsfull person i behov av min lägenhet kan ju inte vara så svårt, ska ringa värden och höra om reglerna för andrahandsuthyrning. Och CSN för att få veta om jag kan läsa på distans och ändå få studielån.

Och jag ska göra ZTV-grejen! Ja! Jag ska fortsätta på min nya någorlunda effektiva utveckling och inte skjuta upp ens min lust att synas och höras, jag ska omedelbart upphöra med att vänta på det rätta ögonblicket som aldrig kommer då jag är viss om att ingen annan har mer att komma med än jag själv, vilket är vad som hejdat mig i det mesta hittills, alltmedan jag fortsätter att drömma om ett nytt jag som kastar sig ut i världen, skriver böcker, säljer bilder och uppträder inför publik. Fan, jag vet att jag kommer att klara det jättebra att intervjuas i tv. Det är ju inte ens direktsänt.

Nu har jag ringt ZTV och sagt ja, i och för sig inte till Anna själv, men ändå, tärningen är kastad. Och jag lät väl rätt förvirrad och osammanhängande vilket jag hoppas att den som tog mitt meddelande inte säger till Anna för sist jag träffade henne satt jag verkligen och babblade obegripligt i fyllan på Kungskällaren. Men jag är ju ingen totalförvirrad person heller! Även om jag får för mig att jag stundtals framstår som en sådan.

För att komma in på något helt annat, nämligen mitt kära London och min kära resa dit, så fortsatte sista kvällen med ytterligare komplimanger från Jason, t. ex. att han inte trott att jag behövde några komplimanger för att stärka min självkänsla och att det verkligen pågick något speciellt mellan oss, kände inte jag också det? ”Visst”, sa jag i ivrig väntan på fler självkänslestärkande komplimanger. Jag är för övrigt inte helt säker på att jag mottog de jag fick på ett för mig tillfredsställande sätt, jag verkade nog alldeles för häpen och tvivlande.

Dessutom pratade jag en del smörja, som att jag blivit avundsjuk på Neilsons komplimanger till Elvira (sa inte Jason att han märkt det också? Usch!) och ännu värre, att varför hade han själv prisat hennes blå ögon och inte mina om han nu föredrog auburn eyes som han sa?
Riktigt så hopplöst uttryckte jag mig väl inte, men nästan. Han försvarade sig med att han bara sagt att de var ”icy” vilket innebar cold och inte är mycket till komplimang.

Sen sa jag nånting också om att jag verkligen kunde vara mig själv med honom (struntprat, vem kan jag det med? Men i ciderruset är vi alla öppenhjärtiga vänner!) och det var ungefär då som Roy (den fule) fick ett vredesutbrott efter att i timmar ha suttit och betraktat två par varav inget släppte in honom. Jag sa till Jason att det var bättre att de gick vidare på egen hand och reparerade sin vänskap än att de riskerade den för vår skull, vi som skulle lämna landet nästa dag. Innan hade jag dessutom sagt att han inte skulle vara så confused utan satsa på sin flickvän som ju också hade auburn eyes och äckligt (enligt mig) lockigt hår inte minst och framförallt bodde i samma land som han själv. Så jag var väl rätt cool stundtals, kanske för att jag faktiskt inte alls spanat in honom särskilt ordentligt utan bara tyckte att han var söt och trevlig och något intresse från honom hade jag inte alls räknat med.

Roy hade stått ute på gatan, ilsket väntandes på att Jason och Neilson skulle slita sig från oss, så de gick ut till honom för att om möjligt förlänga dispensen lite. Efter en stund kom Jason in igen och sa att Roy var arg för att han var kär i mig, och efter kvällens alla överraskningar, levererade av både Jason och Frank, kunde ingenting förvåna mig, men jag låtsades tvivla. Han hade ju knappt pratat med mig! Hur kunde han då vara kär? Saken var dock den att ända sedan han varit på väg att lägga huvudet i mitt knä ute vid Camden Lock och frågat om jag ville ha hans foto så hade jag undvikit kontakt med honom efter bästa förmåga. Så jag skulle utan vidare kunnat tillräkna mig den kvällens tredje galning, eller beundrare, om inte Neilson, enligt Elvira senare, sagt att Roy var arg för att han var kär i henne.

Ljög Jason för att inte ge min självkänsla ett dödsbringande slag eller ville Neilson smickra Elvira? Nåväl, who knows and who cares s.a.s, till slut följde vi med ut på trottoaren för att ta farväl och jag vet inte om det var Jason eller jag som tog initiativet men rätt som det var stod vi och kysstes. Jag tror att det var han, för jag hann inte fukta läpparna. Sen så var han så himla ivrig att få förklara exakt vad han menade med att han var så confused och ville ringa mig nästa dag vilket inte gick eftersom jag då var på båten, eller på lördagen, vilket inte heller gick eftersom jag kom hem så sent, eller på söndagen då, vilket gick bra. ”När?” undrade han och jag sa anytime och inte har jag märkt att han har ringt inte. Fast det var visst någon som ringde utan att säga min telefonsvarare någonting har jag för mig, och inte var jag hemma hela dagen heller, så man vet ju aldrig.

Jag ska skicka några av mina underbara Londonbilder till honom i alla fall. Neilson hade sagt att han också skulle ringa på söndagen vilket han inte gjorde. De hade ju inte sovit på några dygn när de träffade oss, kan förklara en del, men kul var det.

Detta är ju så fantastiskt typiskt! Jag ringde ännu en gång till ZTV för att prata med Anna och då var även Nelly där och hade redan gjort det där jäkla au pair-inslaget! Samtidigt som jag känner en viss lättnad så ser jag med sorg min chans till lite glamour och berömmelse fly sin kos. Nåväl, det viktigaste var väl att jag insåg att jag kan klara en sån här sak. Nu ska jag till Systemet och sen ska jag spela biljard med Nelly och sen ska vi hem till Vickan och supa och sen blir det Kellys och Trash Bar. Synd att jag inte längre har något imorgon som det vore bra att vara bakfull till.

Nu på Söderbiljarden. Solen sken därute, tänk vad skönt. Mår faktiskt ovanligt bra i mig själv, ska bara reda ut ett och annat med Nelly. Att jag fixat så mycket sen jag kom hem känns så skönt, ska och måste fortsätta med det, det är ju inte ens jobbigt. Även om denna chans att vara med i tv gick mig förbi så ska jag likväl hoppa huvudstupa in i saker som skrämmer mig genom att inte ens vara farliga utan bara för att de måste göras. En krokikurs t. ex.

Och det ska bli så roligt att bita tag i C-kursen, det blir så djupt och svårt och jag ska gå där med en trave böcker under armen försjunken i tankar ute på universitetet. Inte ett enda seminarium ska jag missa och jag ska läsa allt, i god tid och noggrant. Vad jag redan imorgon ska läsa är texterna till mina idéhistorieuppgifter, för jag behöver ha de där tre poängen för att få mitt studielån. Vad mer? Det är säkert massor som ska göras och jag ska göra det utan uppskjutande. Fast regissörseländet försöker jag trots allt glömma. Men jag måste ringa honom och inte låtsas som om han inte finns.