Som vanligt sitter jag och grubblar djupt och länge över hur jag ska tillbringa min dag och samtidigt slippa ifrån de ”plikter” som skulle kunna lösa mina sysselsättningsproblem. Varför kan jag inte bara sätta igång med dem? Och varför kunde jag inte ha gjort det för en månad sedan?

Framförallt är det Slàvateaterbilderna som ger mig magknip. Nu är de i alla fall inlämnade och ska hämtas imorgon, men jag har fortfarande inte ringt regissören. Att jag ska klanta mig även på ett så pass roligt och ”enkelt” jobb. Jag frågar mig varför jag inte säljer kameran och glömmer allt fotande när jag nu beter mig som om det var ett servicehuselände jag höll på med. Jag verkar ju inte tycka om att fota hursomhelst. Jag önskar att jag var en mer begriplig människa.

Här igen, det var ett tag sen sist. Men allt är sig likt. När jag äntligen ringde regissören i morse var ingen hemma. Och igår var det upptaget. Vad skönt det ska bli när det här är ordnat, och jag ska banne mig se till att jag sköter mina uppdrag bättre framöver.

Jag är väldigt sugen på att fota mina vänner, bara jag får tillgång till dem så. Igår missade jag fikningen på Lasse i parken, eftersom jag sov tre tunga timmar istället för en på eftermiddagen. Nu har jag drömt om Hedda två gånger i rad, igår och i natt. Igår var hon ihop med grann-Johan och båda var förskräckligt hånfulla och nedlåtande mot mig, liksom gänget från idéhistorian som jagade mig på Östermalm.

Nu ska jag inte börja tjata om min mentala och praktiska slöhet igen, men nog är den extrem. Min ambitiösa storstädning som jag påbörjade i söndags var helt avsomnad igår, fast jag stack ju ut på förmiddagen eftersom solen sken, alltid något. Och jag läser Koestlers självbiografi som är intellektuellt stimulerande till skillnad från alla gamla VeckoRevynar som jag drar fram vid behov av kravlös underhållning.

Jag undrar vad jag ska ta mig till för att slippa vara så missnöjd med mig själv. Dagar späckade av intressanta och givande aktiviteter kanske skulle hjälpa, när jag städade i förrgår kände jag stundtals lycka. Jag måste fixa en ny, fungerande, väckarklocka och gå upp tidigt om dagarna. Alltså äta frukost i köket så jag inte blir liggande i sängen hela förmiddagen.

Om drygt en vecka bär det av till London vilket jag knappt förmår glädjas åt eftersom det har varit och är en sådan väldig massa bestyr kring det hela så att det knappt känns som om det kommer att bli av.

Har fikat med pappa. Det var ju som vanligt, han blev arg över mina ”föebråelser”. Antingen är det jag säger inte min sak att ta ansvar för eller så har jag redan tjatat tillräckligt om det. Han har tyvärr rätt i att jag måste sluta anklaga honom, men på grund av att jag känner mig så dum som förväntar mig någon annan respons än hans ilska, och inte för att göra tillvaron lättare för honom. Eller våra stunder tillsammans mer meningsfulla snarare, vilket han anser att de bör bli.

”Det är inte ovanligt att föräldrar och vuxna barn bryter kontakten med varandra om viljan till den inte är ömsesidig” kläckte han ur sig. Så för mig återstår bara att inse att jag inte har en pappa längre utan en bekant. Det är så han vill ha det. Jag vet inte vad jag ska göra åt det. Sen blev det en massa tjafs om pengarna till Londonresan också eftersom jag nämnt en för låg summa sist vi pratades vid. Han trodde tydligen att jag försökte lura honom.

Förutom detta så är jag alldeles för tjock, det dallrar förfärligt. Och jag måste komma åt att prata med Nelly ordentligt innan hon åker till Finland på måndag. Sista tiden har jag känt något slags motvilja från hennes sida, hon vill aldrig träffas på tu man hand och verkar kylig. Något som gör mig nervsjuk.

Vilket också att den där Erik Mikael (kompositören) ringde i förrgår gör. I ren förvirring gick jag med på att ses igår, men när han ringde igen vägrade jag svara. Jag vet inte vad jag ska ta mig till! För jag orkar inte träffa honom. Eller det kan jag väl göra, men jag är ju inte intresserad av honom. Usch vad jobbigt. Varför kunde det inte ha varit Anders som plötsligt hörde av sig igen istället?

Snart ska jag gå och spela biljard med Germanicus. Eller Kopernikus som Elvira sa i torsdags när vi tre var på Trash Bar. Himla kul faktiskt, trots trista typer och trots att Elvira var lika skamlöst och sårbart flirtig och utbjudande som jag själv i den åldern.

Sitter här på ett hak med Doris som intygat att jag är jag på passcentralen, så nu kan jag äntligen legitimera mig. Allt verkar nu vara fixat inför Londonresan, konstigt nog verkar det alltså bli av. Kommer inte att tro det förrän jag är där.

Nu pratar vi om killar, tro det eller ej. Felipe och Anders och Nick och Sam och såna. Slutsatsen är som vanligt att man inte kan begripa sig på dem, såklart. Och jag har insett med ord att jag i mitt umgänge med karlar är väldigt nojig, nu kom Doris tillbaka från toan så jag får utveckla det nån annan gång.

Nu är vi på Kristallen. Vad kul vi har tillsammans! Med vår gemensamma bakgrund, varför är inte vi ute mer? Bara vi två. Kanske för att vi är lika dåliga på att ringa båda två.

En mager liten herre med stripig page kom fram till oss och tiggde cigg. Sen satte han sig bredvid och rabblade texterna till låten som spelades medan vi ignorerade och irriterades. ”I know twentyfour words” sa han och fnissade obegripligt. Sen gick han och vi njöt av friden när jag hörde en biljardboll slå i väggen bakom oss. Det visade sig att den strukit längs med Elviras huvud vilket fick killen som stött att bli gräsligt generad och oss att skratta hysteriskt åt det läskiga i situationen.

Vår beskyddare Frank, som låter oss bo gratis ovanpå sin pub, har inte synts till. Typiskt att det blev såhär Londonskt och kul i slutet av resan.

En långhårig medelålders man i avklippta jeansshorts och linne och gympadojor spelar luftgitarr på sin biljardkö till underbara Rebel Yell. Men varför ignorerade Frank oss totalt när han kom in nyss? Vad har vi gjort?

Har kopierat Londonbilderna på Teknis och kostade på mig en baguette för att orka med på gympan klockan fem. Bilderna blev rätt bra.

Jösses, nu spelar de en av Londonlåtarna ute i köket – If I can’t have you som vi gick och skrålade för jämnan efter att ha hört den på Capital Radio i Franks sovrum. Jag är verkligen ledsen över att vara hemma igen, jag vill tillbaka till äventyren på Devonshire Arms.

Sista kvällen var som sig bör kaotisk. Elvira och jag satt i gräset vid Camden Lock med räkmackor och cider, gemensamt bläddrandes i Woman när de tre söta killarna som jag spanat in en bit bort tog kontakt med oss. Den sötaste ägnade sig enbart åt att komplimentera Elvira medan den fulaste låg utsträckt bredvid mig, intensivt gloendes. Sen gick vi till en pub och bilderna därifrån fick mig att skratta längtansfullt.

Till slut tog vi med killarna hem till oss, fast jag misstänkte att Frank inte skulle bli överförtjust om han inte fick känna sig som the one and only. Han verkade mycket riktigt lite purken när jag hängde i baren för att prata med honom, men bjöd snällt på cider. Sen satt jag och pratade nästan enbart med Jason (den näst sötaste) i Elviras och min stamhörnsoffa. Hon satt bredvid och hånglade med Neilson.

Inser att detta inte går att återge i ord, men vad som hände var iallafall att jag återigen stod i baren för att diskutera kvällens aktiviteter med Frank som med ens verkade helt ointresserad av att umgås med mig och systern så jag bad honom säga rent ut vad han ville göra. ”I want to sleep with you” säger han då, den knölen, och tjatar om att jag minsann inte behöver någon väckarklocka i morgon bitti, ”because I’ll nudge you” för vi skulle lägga Elvira i en annan säng och sova tillsammans i hans! Detta berättade jag upprört för Jason som menade att jag måste förstå hur engelsmän fungerar. De är gentlemän till en början, men sen talar de klarspråk, och i Franks fall var det ingenting att förvånas över eftersom jag skulle åka hem nästa dag och det här var sista chansen.

Detta resonemang tyckte Nelly lät rimligt när jag återgav det, inte minst för att jag ju satt och pratade med Jason hela tiden vilket fått Frank att inse att han hade en rival. Hur det nu än är med det så blev tydligen Jason inspirerad av Frank för efter att ha dryftat filosofiska problem med mig satt han plötsligt och sa att jag var ”shockingly beautiful” och att han funnit något hos mig som han saknade hos sin flickvän och att han var så enormt confused och att han önskade att han träffat mig för en månad sedan o.s.v

Glömde ny penna. Har registrerat mig.

Jaha. Nu på gamla Billströms och var till en början lycklig över allt jag ordnat utan vidare uppskjutande (registrering, boklåning till seminarieuppgifterna och framförallt undersökande av huruvida min filosofiuppsats klarat sig, vilket den hade, jag är av med den!) men så ringde jag hem till telefonsvararen på vilken Anna V. desperat försökte övertala mig att vara med på ZTV och berätta om au pair-livet. Är det det som ger mig ångest i magen?

Eller är det att Nelly också hade ringt och lät distanserad och likgiltig som vanligt, och sa ”vi kanske ses ikväll”, när vi redan bestämt möte på Söderbiljarden klockan fem? Då jag dessutom tänkt prata med henne om det som gnagt i ett par veckor – att hon sa till mig att hon inte var sur över något angående mig när jag sen får höra av Doris att Nelly suttit klagat över hur självupptagen jag är, anförandes exempel som den där gången när jag inte kom till Ritorno och inte tänkte på att ringa dit eftersom jag hastigt och lustigt blivit medtvingad till Dalarna (hur många timmar sammanlagt har jag inte suttit och väntat på Nelly på Ritorno?) och att jag gått in med skorna på hemma hos henne fast jag inte låter henne göra det hos mig (men jag brukar fråga innan!) och att jag åkte hem till henne för att kolla att allt stod rätt till efter den där natten med Nick när det bara tutade upptaget hos Nelly, det skulle inte jag ha gillat att hon gjorde enligt henne.

Som vanligt sitter jag och försvarar mig, men jag tycker framförallt att det är ju skitsaker. Varför måste hon berätta om sitt missnöje för Doris när hon inte kan göra det för mig? Det smärtar både att hon snackat skit om mig och att hon tiger om det inför mig.

Nu har jag i alla fall nästan bestämt mig för att ställa upp i ZTV. Igårkväll när Nelly ringde och frågade så satt jag ju och önskade att jag varit ett sånt slags människa som utan tvekan sagt ja. När jag sedan sa nej av samma skäl som Nelly själv så blev hon sur och sa att hon hoppats att jag ville hjälpa henne med detta. Så jag har tydligen återigen bevisat att jag är oduglig som vän, jag ställer aldrig upp.

Nu ringde jag till Ritorno och frågade efter henne där eftersom hon inte är hemma, och någon av galningarna där kunde höras skrika ”Neeeelly! Joddeladiho!” i lokalerna, men hon var inte där.

Jag vill inte att det ska vara för hennes skull som jag tackar ja till ZTV utan för min inombordsliga förtryckta uppmärksamhetslusta. Och Elvira blir väl vansinnig om hon får veta att jag tackat nej. Fattar inte att jag blivit så feg och larvig med åren, som 13-åring lät jag mig med förtjusning intervjuas av Rapport efter att ha spelat fiol inför både tv-kameror och publik. Som 12-åring deklamerade jag tre dikter ensam på aulascenen inför mängder av föräldrar. Numera rodnar jag fortfarande av skam vid minnet av mitt plågsamma lilla föredrag på språkfilosofiseminariet då jag var så nervös att jag inte kunde andas och dessutom tvunget måste informera åhörarna om detta. Suck.

Fast att slänga sig ut i det mest skrämmande är väl bästa sättet att tygla sin skräck kan jag tro. Därför har jag nu även bestämt mig för att åka till London efter jul, det ska bli av. Att hitta en ansvarsfull person i behov av min lägenhet kan ju inte vara så svårt, ska ringa värden och höra om reglerna för andrahandsuthyrning. Och CSN för att få veta om jag kan läsa på distans och ändå få studielån.

Och jag ska göra ZTV-grejen! Ja! Jag ska fortsätta på min nya någorlunda effektiva utveckling och inte skjuta upp ens min lust att synas och höras, jag ska omedelbart upphöra med att vänta på det rätta ögonblicket som aldrig kommer då jag är viss om att ingen annan har mer att komma med än jag själv, vilket är vad som hejdat mig i det mesta hittills, alltmedan jag fortsätter att drömma om ett nytt jag som kastar sig ut i världen, skriver böcker, säljer bilder och uppträder inför publik. Fan, jag vet att jag kommer att klara det jättebra att intervjuas i tv. Det är ju inte ens direktsänt.

Nu har jag ringt ZTV och sagt ja, i och för sig inte till Anna själv, men ändå, tärningen är kastad. Och jag lät väl rätt förvirrad och osammanhängande vilket jag hoppas att den som tog mitt meddelande inte säger till Anna för sist jag träffade henne satt jag verkligen och babblade obegripligt i fyllan på Kungskällaren. Men jag är ju ingen totalförvirrad person heller! Även om jag får för mig att jag stundtals framstår som en sådan.

För att komma in på något helt annat, nämligen mitt kära London och min kära resa dit, så fortsatte sista kvällen med ytterligare komplimanger från Jason, t. ex. att han inte trott att jag behövde några komplimanger för att stärka min självkänsla och att det verkligen pågick något speciellt mellan oss, kände inte jag också det? ”Visst”, sa jag i ivrig väntan på fler självkänslestärkande komplimanger. Jag är för övrigt inte helt säker på att jag mottog de jag fick på ett för mig tillfredsställande sätt, jag verkade nog alldeles för häpen och tvivlande.

Dessutom pratade jag en del smörja, som att jag blivit avundsjuk på Neilsons komplimanger till Elvira (sa inte Jason att han märkt det också? Usch!) och ännu värre, att varför hade han själv prisat hennes blå ögon och inte mina om han nu föredrog auburn eyes som han sa?
Riktigt så hopplöst uttryckte jag mig väl inte, men nästan. Han försvarade sig med att han bara sagt att de var ”icy” vilket innebar cold och inte är mycket till komplimang.

Sen sa jag nånting också om att jag verkligen kunde vara mig själv med honom (struntprat, vem kan jag det med? Men i ciderruset är vi alla öppenhjärtiga vänner!) och det var ungefär då som Roy (den fule) fick ett vredesutbrott efter att i timmar ha suttit och betraktat två par varav inget släppte in honom. Jag sa till Jason att det var bättre att de gick vidare på egen hand och reparerade sin vänskap än att de riskerade den för vår skull, vi som skulle lämna landet nästa dag. Innan hade jag dessutom sagt att han inte skulle vara så confused utan satsa på sin flickvän som ju också hade auburn eyes och äckligt (enligt mig) lockigt hår inte minst och framförallt bodde i samma land som han själv. Så jag var väl rätt cool stundtals, kanske för att jag faktiskt inte alls spanat in honom särskilt ordentligt utan bara tyckte att han var söt och trevlig och något intresse från honom hade jag inte alls räknat med.

Roy hade stått ute på gatan, ilsket väntandes på att Jason och Neilson skulle slita sig från oss, så de gick ut till honom för att om möjligt förlänga dispensen lite. Efter en stund kom Jason in igen och sa att Roy var arg för att han var kär i mig, och efter kvällens alla överraskningar, levererade av både Jason och Frank, kunde ingenting förvåna mig, men jag låtsades tvivla. Han hade ju knappt pratat med mig! Hur kunde han då vara kär? Saken var dock den att ända sedan han varit på väg att lägga huvudet i mitt knä ute vid Camden Lock och frågat om jag ville ha hans foto så hade jag undvikit kontakt med honom efter bästa förmåga. Så jag skulle utan vidare kunnat tillräkna mig den kvällens tredje galning, eller beundrare, om inte Neilson, enligt Elvira senare, sagt att Roy var arg för att han var kär i henne.

Ljög Jason för att inte ge min självkänsla ett dödsbringande slag eller ville Neilson smickra Elvira? Nåväl, who knows and who cares s.a.s, till slut följde vi med ut på trottoaren för att ta farväl och jag vet inte om det var Jason eller jag som tog initiativet men rätt som det var stod vi och kysstes. Jag tror att det var han, för jag hann inte fukta läpparna. Sen så var han så himla ivrig att få förklara exakt vad han menade med att han var så confused och ville ringa mig nästa dag vilket inte gick eftersom jag då var på båten, eller på lördagen, vilket inte heller gick eftersom jag kom hem så sent, eller på söndagen då, vilket gick bra. ”När?” undrade han och jag sa anytime och inte har jag märkt att han har ringt inte. Fast det var visst någon som ringde utan att säga min telefonsvarare någonting har jag för mig, och inte var jag hemma hela dagen heller, så man vet ju aldrig.

Jag ska skicka några av mina underbara Londonbilder till honom i alla fall. Neilson hade sagt att han också skulle ringa på söndagen vilket han inte gjorde. De hade ju inte sovit på några dygn när de träffade oss, kan förklara en del, men kul var det.

Detta är ju så fantastiskt typiskt! Jag ringde ännu en gång till ZTV för att prata med Anna och då var även Nelly där och hade redan gjort det där jäkla au pair-inslaget! Samtidigt som jag känner en viss lättnad så ser jag med sorg min chans till lite glamour och berömmelse fly sin kos. Nåväl, det viktigaste var väl att jag insåg att jag kan klara en sån här sak. Nu ska jag till Systemet och sen ska jag spela biljard med Nelly och sen ska vi hem till Vickan och supa och sen blir det Kellys och Trash Bar. Synd att jag inte längre har något imorgon som det vore bra att vara bakfull till.

Nu på Söderbiljarden. Solen sken därute, tänk vad skönt. Mår faktiskt ovanligt bra i mig själv, ska bara reda ut ett och annat med Nelly. Att jag fixat så mycket sen jag kom hem känns så skönt, ska och måste fortsätta med det, det är ju inte ens jobbigt. Även om denna chans att vara med i tv gick mig förbi så ska jag likväl hoppa huvudstupa in i saker som skrämmer mig genom att inte ens vara farliga utan bara för att de måste göras. En krokikurs t. ex.

Och det ska bli så roligt att bita tag i C-kursen, det blir så djupt och svårt och jag ska gå där med en trave böcker under armen försjunken i tankar ute på universitetet. Inte ett enda seminarium ska jag missa och jag ska läsa allt, i god tid och noggrant. Vad jag redan imorgon ska läsa är texterna till mina idéhistorieuppgifter, för jag behöver ha de där tre poängen för att få mitt studielån. Vad mer? Det är säkert massor som ska göras och jag ska göra det utan uppskjutande. Fast regissörseländet försöker jag trots allt glömma. Men jag måste ringa honom och inte låtsas som om han inte finns.

Sitter här och ska egentligen läsa seminarietexter vilket såklart inte blev av i torsdags för då låg jag bakfull och eländig i sängen hela dagen, mestadels med Nick bredvid mig. För att få iväg honom ljög jag ihop en date med Doris på Billströms och han skulle också till Medborgarplatsen så vi hade sällskap på tunnelbanan där han satt med snurrande huvud och kollade in tjejer. Något sexuellt umgänge hade vi tack och lov inte haft (gud kan inte den där feta gubben vid bordet mittemot sluta prassla med vad det nu är?) för efter kvällens äventyr var jag inte det minsta tänd på honom längre.

Det var väldigt rörigt och jag var väldigt full men i korthet hände följande: Nick var plötsligt på Trash Bar och jag kände knappt igen honom och var inte överdrivet kärvänlig när jag gjorde det, så han malde i evigheter om varför han försvunnit sist vi sågs och att han så gärna ville att vi skulle vara vänner vilket jag antog en kylig hållning till eftersom han är helt opålitlig och självupptagen.

Sen gick vi andra till Rogers vid operan där Nick också befann sig och hur det nu var så kom han vid ett tillfälle fram och meddelade att han hade en kompis som också legat med mig. Denna kompis var Anders, så jag grabbade tag i Nick och drog ut honom på gatan och ville veta allt om hur Anders mådde och hur de lärt känna varandra o.s.v, men det enda Nick ville diskutera var om Anders varit ett bättre ligg än han själv.

Till slut stod vi där och bråkade och jag är inte helt klar över vad jag sa, men bra var det. Att Nick var en opålitlig egoist t. ex. Då tyckte han att jag var omogen och typiskt svensk och inte visste någonting om män och bara bråkade för att jag var mallig över min bra engelska. Håhåjaja. Han fick följa med mig hem ändå till slut och bjöd på taxi gjorde han, så vi åkte längs Riddarfjärden i gryningen med J. M. Jarre på dånande volym, underbart.

Nåja, jag börjar förstå att Nelly inte tycker att han är söt, han ter sig med ens väldigt oattraktiv i mina ögon. Tyvärr lånade han min Dylan Thomas-bok som jag köpte på Oxfam i London så jag måste träffa honom igen.

Att jag ville skriva nu berodde inte på att jag ville bevara denna (i övrigt trevliga, Nelly och Doris och Lotta och Vickan och Annika var också med) kväll utan för att jag plötsligt fick en sådan hemskt stark Londonlängtan och jag saknade mina bilder som jag suttit och glott på ideligen senaste tiden. De är dock hemma, jag har så mycket kräftor och cider till ikväll att släpa på.

Och Elvira fick brev från Neilson i torsdags! Han skriver bara om hur mycket han saknar henne och visserligen är det fullt av språkfel och handstilen ser misstänkt kvinnlig ut, men ack om ändå Jason kunde skriva till mig! Men så fort händer en själv så förvandlas det från komplimang till ett jobbigt elände och maniacMicke-varning, förutom att jag antagligen skulle ifrågasätta Jasons mentala tillstånd.

Och att jag sitter och suckar över bilden på Frank är mig egentligen en gåta, för han betedde sig ju en aning tölpaktigt på slutet (nu sitter gubbjäveln och prasslar igen, vill han ha stryk?) och hade jag varit betuttad i honom då så hade jag ju mina chanser. Antagligen är han en symbol för det spännande London, liksom Jason är. Jag vill ju knappast ha hit någon av dem. Nä, jag behöver nya killar att tänka på härhemma, men sällan har tanken på fyllehångel varit mig så främmande som igårkväll på La Fontana när Elvira satt och längtade efter ett sådant. Och att slippa en karl därhemma känns så skönt.

Nu pluggar jag hur flitigt som helst men håller på att längta ihjäl mig efter att få titta på Londonbilderna. Som återförsel till en svunnen era av äventyr. Usch, när jag tänkte på hur roligt det var att prata engelska så kände jag att jag aldrig vill prata med Nick igen. Hur kan någon vara så självupptagen och dito ömkande? Alla ska vara helt förstående inför hans person, annars är man enligt honom fördomsfull och trångsynt, typiskt svensk alltså.

Nu orkar jag inte plugga mer men det är en halvtimme kvar tills jag ska spela biljard med pappa och Gustav. Jag är så ruskigt trött, begriper inte varför. Jag sov ju nästan hela torsdagen och igår tog jag en liten tupplur på eftermiddagen och gick inte och la mig speciellt ruskigt sent. Och jag är inte heller trött på det där sättet som man blir av att ha sovit för mycket utan verkligen sömnig.

Just nu vill jag inte gå på någon kräftskiva utan sova istället, men i så fall skulle jag väl sitta klarvaken i sängen och känna mig ensam. Hursomhelst så oroar jag mig lite över att Karin kommer, jag har ju inte hört av mig sen midsommarafton då jag bara uteblev från vårt möte innan festen på Lidingö. Usch.

För att muntra upp mig sitter jag och drömmer om att jag ska flytta till London efter jul. Eländiga undergångstankar om varför det inte skulle bli av dyker förstås upp, men strunt i det. Jag ska inte ha mer packning än nu senast, inga travar av koffertar den här gången utan bara några ombyten så jag om nödvändigt kan bo i en squat. Helst vill jag jobba på Franks pub, han pratade ju om att skaffa en egen, men då gäller det ju att bli vän med honom igen om han nu anser att vi blev något annat. Nellys kompis Sharon sa också att hon kunde lära upp mig inom bartenderyrket vilket kan behövas. Förhoppningsvis kan jag ordna studielån också. Det är bara fyra månader kvar om jag åker i januari så måtte jag inte förlora drivkraften.