6/7-93 Tisdag, på Ritorno

Jag är så ruskigt trött men nu har jag i alla fall köpt mig en ny dagbok. Allt annat återstår, som att polisanmäla min stulna väska, ringa Soc, hämta cykeln. Och att komma över denna känsla av att inte stå ut med livet. Jag trodde mig ha blivit ganska harmonisk av min Ölandsvistelse men så ringde pappa idag och hans gamla vanliga självupptagenhet och skräck för att vika sig det minsta från sin livsfilosofi, ”mitt sätt = det rätta sättet”, det rev upp mitt inre igen.

När jag verkligen tänker och inte låtsas som ingenting gentemot mig själv så undrar jag ibland hur jag ska klara av allt det här. Och jag känner mig så misslyckad. Det är som om tiden är ute, resultatet är fastslaget, och jag är underkänd.