Jag är så ruskigt trött men nu har jag i alla fall köpt mig en ny dagbok. Allt annat återstår, som att polisanmäla min stulna väska, ringa Soc, hämta cykeln. Och att komma över denna känsla av att inte stå ut med livet. Jag trodde mig ha blivit ganska harmonisk av min Ölandsvistelse men så ringde pappa idag och hans gamla vanliga självupptagenhet och skräck för att vika sig det minsta från sin livsfilosofi, ”mitt sätt = det rätta sättet”, det rev upp mitt inre igen.

När jag verkligen tänker och inte låtsas som ingenting gentemot mig själv så undrar jag ibland hur jag ska klara av allt det här. Och jag känner mig så misslyckad. Det är som om tiden är ute, resultatet är fastslaget, och jag är underkänd.

Nu har jag varit på en polisstation och anmält min väska och det var ju rätt kul på sätt och vis. Förutom att svetten rann längs ryggen och att jag blev en aning generad när killen bakom disken ville veta omständigheterna runt stölden. Tidpunkt och plats och så, jag som inte minns någonting. Sen fick jag rabbla upp väskans innehåll och nu har jag just läst igenom anmälningssammandraget där mina förlorade ägodelar är prydligt uppspaltade. Jag blir alldeles varm av tillfredsställelse över att någonting i mitt liv kan vara så överblickbart och ordnat.

Jag har dessutom hämtat cykeln bakom Riche där den stått i drygt en vecka och kunde inte låta bli att önska mig bakåt i tiden till när jag sist såg den. Då skulle jag inte ha stjälpt i mig några Screwdrivers inte, hur bjudna på de än hade varit. Man lär sig.

Är för tillfället ganska samlad. Kanske för att jag sträckläst underbart bra Bangkåserier som inspirerat min ande, tyvärr inte min skrivförmåga.

Men klarar jag bara att komma upp i tid för att ringa Soc imorgon så ska jag väl klara resten också. Fast nu blev jag påmind om att jag ska fixa mörkrum och flyttbil också, mitt mod sjönk genast. En sekund i taget får jag ta.

Och nu ska jag läsa om någon som har det värre i ”Ett ögonblick i sänder”, jättebra.

Tillägg 11/2 22:

Det bör förklaras varför jag anmälde min ”stulna” väska. Efter en sedvanligt intensiv kväll på Trash Bar släpade jag med mig en kille hem till Fredhäll. Han betalade taxin. När jag ska låsa upp porten upptäcker jag att jag inte har någon väska och alltså inga nycklar. Vi åker hem till honom i Alvik istället.

Där bjuder han på varm choklad och är trevlig. Tills det går upp för honom att jag inte tänker ha sex med honom, då kör han ut mig. Jag irrar omkring i Alvik i gryningen utan att hitta till tunnelbanan, så till slut kliver jag in i ett hus och ringer på dörren till en lägenhet på bottenvåningen. En ung, tjock kille öppnar, åtföljd av sin stora hund. Han är vänlig nog att förklara hur jag tar mig till tunnelbanan. Jag lyckas ändå inte hitta dit utan börjar trava över Alviksbron. Detta tröttnar jag snart på, så jag sträcker upp tummen i vädret när det kommer en bil. Den stannar och jag får lift av en medelålders karl ända hem till Nelly. Hon har sällskap av sitt Trash Bar-fynd, en kille vars frisyr och klädsel får honom att se ut som en medlem i Hep Stars.

Vi dricker kaffe och går igenom gårdagskvällens bravader. När jag ringer Trash bar påstår de att min väska tyvärr inte finns där, så framåt lunch åker jag hem och tar emot en låssmed.

Och några veckor senare ringer någon från Trash Bar, min väska var tydligen kvarglömd där trots allt.

Har fikat med pappa och är gråtfärdig nu förstås. Han undrade varför jag vill älta hans synder och jag frågar mig själv detsamma. För jag vill inte helt och hållet medge att vad jag kämpar för är att han ska inse att han har fel och att det är mamma han vill ha. Varje gång jag tänker att det inte är så det är så slits mitt inre itu.

Jag önskedrömmer fortfarande om att bli lagom allvarligt sjuk så att deras gemensamma omsorg gentemot mig ska förena dem. För jag klarar inte att se detta som slutgiltigt. Jag anstränger mig för fullt nu för att inte gråta. Det gäller att inte vidröra tanken på mig som deras barn, jag måste distansera mig, inte kännas vid dem som mina föräldrar.

Svettig efter cykelturen. Idag har jag skällt argt och högljutt på mig själv för min oförmåga att uträtta någonting utan att skjuta upp det först. Till slut ringde jag faktiskt Jontes labb, där det var semesterstängt såklart. Nu återstår den komplicerade uppgiften att ringa Pressens Bild och be om hjälp med mörkrum. Vem jag nu ska våga fråga.

Vid femtiden ska Nelly och Germanicus komma hit för vidare avfärd mot The Cew. De hoppade i säng tillsammans efter torsdagskvällen när jag gjorde sammalunda med Sonnie. För vår del hände dock inte mycket, trots hans fördelaktiga yttre var jag inte speciellt exalterad. Kanske för att han är en så nära vän till Soma och company, det känns lite incestuöst på något vis. Nelly däremot har aldrig haft någonting emot att idka sexuellt umgänge med mina vänner. Eller filosofikurskamrater snarare.

Hon är väl en smula nervös nu inför att träffa Germanicus igen såhär första gången efteråt. Och han, den tölpen, hade mage att fråga mig hur det hade gått med Sonnie! Jag avstod helt finkänsligt från att beröra ämnet nattsällskap vad gällde honom själv.

Nu kom Hasse, eller rättare sagt för tre påtårar sen. Tyvärr ville han veta vad min B-uppsats ska handla om och att jag knappt vet det själv stod ganska klart. Något är på tok med min mage, jag har kväljningar.

Nu har Hasse gått. Jag blev riktigt sugen på att träffa det gamla schackgänget igen, fast Hasses historier om hur de blivit portade både här och var är lite avskräckande.

Ja herre du min skapare. Nu har jag pluggat Wittgenstein och antagligen är det mig det är fel på och inte R. Hallers bok, för jag begriper ingenting. Trist.

På sistone har jag känt mig så märkligt likgiltig gentemot manssläktet, inte på det där viset att jag inte tror att jag någonsin ska kunna träffa Mr Right, utan jag har funnit ämnet ifråga helt ointressant. Det är rätt skönt, att släppa problemet med hur jag ska bete mig för att fånga en hyfsad karl.

Förutom att min hakhy ser helt fruktansvärd ut och att jag är ganska tjock så är tillvaron för ögonblicket trevlig. Jag fasar dock för att det ska dyka upp någon jag känner, jag vill sitta ifred med mina finnar. Klockan är bara elva ungefär. Jag hade kommit ut i solen långt tidigare dock om jag inte haft såna besvär med att hitta någonting att ha på mig som inte var för varmt men täckte tillräckligt mycket ändå.

Hoppas hjärtinnerligen att jag tog kolossalt mycket miste men alldeles nyss spatserade det in någon som kunde ha varit maniac-Micke och det räckte mer än väl för att ge mig problem med hjärtverksamheten. Han satt sig vid bordet bredvid, så fräck kan väl inte ens maniac-Micke vara? Jag vågar inte titta. Tack gud! Det var inte han.

Inte kan jag pudra över finnarna heller, om jag ska bli solbränd. Jag har solglasögon på mig vilket är väldigt ovant. Om jag ska prata med folk måste jag ta av mig dem, annars är det ganska skönt med avskärmningen.

I onsdags var vi ute igen, jag, Nelly och Germanicus, efter ett antal partier biljard. Lustigt nog lyckades jag vinna alla utom ett trots min extremt låga blodsockerhalt som innebar yrsel och elände. Sen satt vi hos Nelly och drack California White, fast Germanicus föredrog förstås något dubbelt så dyrt och läbbigt surt rödvin. Han lyckades dessutom verka än mer provocerande än vanligt med en massa babbel om varför folk knarkar och har rätt att göra det.

Sen satt vi på Pelikan med Pamela och Björn och dennes kompisar och till slut hamnade vi på Trash Bar såklart där det inte hände någonting utöver det vanliga. Tack och lov.

På nattbussen hem blev jag dragen i håret av ynglingen bakom som visade sig vilja ha kontakt. Det var en söt pojke som gått på både Engelbrektsskolan och Södra ett år över mig och dessutom spelar han i samma band som Kalle Kåks. Jag blev riktigt kär i honom och kollade upp honom i en gammal skolkatalog det första jag gjorde när jag kom hem.

Jag har med mig både en av Germanicus Modesty Blaiseböcker och den gamla filosofiplågan The Name of the Game som jag länge tänkt läsa (”om” kan jag knappast säga) för att bringa lite reda i vad språkseminarierna egentligen gick ut på. Min idéhistorieuppsats får anstå eftersom jag inte begriper ett ord av mitt material.

Äntligen här, och alla små fikaförberedelser är gjorda. Nu gäller det bara att sjunka in i den asociala friden så jag slutar distraheras av att alla stirrar på mig. Vilket jag lätt kan få för mig.

Jaha, de senaste dagarna har jag sovit. Och ätit. Enbart. Finns en del att tycka om det, men jag orkar inte. Tydligen innebar torsdagens aktiviteter en extremt stor påfrestning för min kropp, men trevligt var det. I onsdags var vi alltså ute, först på Svejk och sen på Pelikan. Där blev min Trash Bar-längtan mig alltför stark så trots tröttheten tog Nelly och jag en taxi för att nå vårt mål så snart som möjligt. Nelly blev smått hysterisk när chauffören var på väg att köra ända fram till ingången så han hejdade sig och sen gled vi in förbi kön som om vi aldrig gjort annat.

Trots att det alltid går så bedrövligt dåligt för mig att spela biljard på Trash Bar så gick jag med på att ta en omgång ändå, inte minst för att de två jugoslaverna redan utklassat allt i sin väg. Att förlora mot dem skulle gå snabbt och framförallt inte vara någon skymf. Men vad det nu berodde på så spelade jag helt gudomligt bra och vi förlorade med blott en boll. Vilken ojämförlig upplevelse att höra publikens uppskattande jubel istället för dess glåpord och hånskratt som vi fått vänja oss vid andra kvällar.

Sen kom Jocke och César, fulla och glada, och därpå Nick som inte synts till i dessa krokar på sistone eftersom han haft fullt upp med Vickans kompis Annicka, den tuffa brud som på minst laglydigt möjliga sätt skjutsade oss till en mc-klubb i Hammarbyhamnen i höstas när jag hade låtsasgift mig med den där FN-soldaten på Kellys.

Hursomhelst så blev jag nervös av att ha honom i närheten, dels för att min engelska blir allt värre men huvudsakligen för att han är så söt och har sagt uppskattande saker om mig till Nelly. Nu gjorde han det även till mig, han sa att jag var ”very beautiful”, varpå jag skakade hans hand till tack. Vilket kan verka en smula fånigt, men hur gör man då? När jag vände ryggen till för att beundra jugoslavernas stötar skojade Nelly med honom om de horny blickar han gav mig, vilket hon inte försummade att rapportera till mig senare. Då stod vi utanför, och den där sångaren i In the Colonnades som jag hade pratat med på lördagen slog sina lovar omkring oss och envisades med att tilltala mig på ett helt obegripligt fyllespråk.

Nellys och mina försök att hitta en gratis efterfest misslyckades och när vi så tog farväl av Nick så tryckte han ömma kyssar på mina kinder med förklaringen ”she’s so sweet” till sin kompis. På vägen därifrån blev Nelly helt rabiat i sina försök att övertala mig att gå tillbaka till honom och ta hem honom till mig, vilket jag lika styvnackat vägrade. I diskussionen blandade sig även middags-Mickes kompis Perra och hans andra kompis Pelle som vi stött ihop med därinne.

Det lustiga med Perra var att jag hade blivit presenterad för honom, men när han dök upp igen lite senare och frågade om cigg så kände jag inte igen honom och vägrade honom till och med lite rulltobak efter det att Jocke bett honom bidra till vår ölkassa vilket fick Perra att hota honom med stryk. Då gömde sig Jocke bakom César med en väldig fart och jag vände ryggen till mot Perra, som sedan sprang och beklagade sig inför Nelly om hur snorkig jag var.

I alla fall, plötsligt stormade Nick förbi med språng och Nelly ylade att jag skulle springa efter, men jag var fast besluten att låta Nick fortsätta beundra mig vilket måste innebära att han inte fick någon möjlighet att studera mig närmare, så jag gick i sakta mak mot nattbussen eftersom Perra och Pelle inte verkade vilja bjuda på någon taxi. En bra bit framför gick Nick och fast jag smög tyst så vände han sig plötsligt om och hur det nu var så följde han med mig hem.

Och nu är problemet detta: jag är ganska övertygad om att han numera tycker att jag är en osedvanligt trist och spänd och stel och humorlös typ. När han satt och tittade på mig på nattbussen så frågade jag om han glodde på mina finnar, bara en sån sak. Därefter var min engelska så hemsk, jag satt mest och babblade obegripligheter. Plus att jag var lite spänd, han är så annorlunda. Och självsäker på ett sätt som får mig att vilja anpassa mig, vilket gör mig ännu onaturligare. Och detta att min engelska vokabulär var enormt begränsad i bakfyllan. Att han stannade ända till sex på kvällen är obegripligt. Fast vi tillbringade ju rätt mycket tid med att ha det fantastiskt trevligt i sängen.

Han tog mitt nummer och när vi skildes åt vid tunnelbanan så sa han att han skulle ringa snart eller att vi skulle ses ute. Jag vet ju att han inte tappat intresset för Annika (något avtändande hade han pratat en del om deras förhållande) men det är ju inte en stadig kärlek jag vill ha heller. Bara något slags bekräftelse på att han inte tycker att jag är outhärdligt trist. Därför vore det kul om han ringde. Och jag kan inte sluta att jämföra mig med Nellys lättsamhet och avslappnade sätt att vara rolig och intressant, där kommer jag helt klart till korta.

Jaja. Hade han inte varit så himla sexig så hade jag nog inte brytt mig lika mycket.

Kan min tydligen otyglade handstil bero på en hel termos kaffe på fastande mage eller? Nu kom det en oborstad karl och satte sig mittemot. Han frågade i och för sig, men nu sitter han och dricker öl och sånt gör mig nervös. Snart blir han väl social också, hemska tanke.

Som om jag inte suttit för mig själv länge nog idag. Han dök alltså inte upp på String, den där knölen. Tydligen är killar med page som älskar intensivt ingenting att lita på. Nu vet jag det. Och mer har jag knappast att tillägga i denna fråga, utom att det verkar lite besynnerligt att han föreslog att vi skulle fika om han nu inte ville träffa mig igen.

Nu ställde karln sin ölburk på bordet och märkligt nog äcklades jag enormt av den svaga alkoholstanken, jag menar som jag hällt i mig på sistone. Jag måste verkligen ringa Germanicus ikväll, för jag har stora minnesluckor i tiden jag tillbringade med honom och hans vänner i söndags. Och jag måste få veta om jag gjorde mig till åtlöje. Den där Timo och hans frånvaro på vår dejt bryr jag mig inte om, men om jag var full och otrevlig mot hans vänner så blir det hela mer förödmjukande. Om jag ”betedde” mig så förtjänar jag att struntas i, liksom. Äsch. Han får skylla sig själv, så ser jag det faktiskt för en gångs skull.

Men det irriterar mig att jag knappt minns någonting när jag nu träffade lite nytt folk. Om jag har trevligt så vill jag ju minnas det. Jag minns iallafall att jag lyckades roa mig själv rätt bra, men troligtvis ingen annan, på Trash Bar. Sällan har jag blivit så överröst med smicker, en del visserligen framtvingat men ändå. Stackars Germanicus till exempel beklagade jag min fulhet en hel del inför. Stora håven blev flitigt använd. Usch, han som verkade tycka bra om mig.

Han sa i alla fall bland annat att hans långhårige kompis visat intresse för mig, och gud vet vad jag gjorde av detta. Babblade väl oupphörligt om det på den där Kebabbaren som vi gick till sen, kan jag tro. Med där var också Timo och den långhåriges kusin, och henne är jag också lite orolig för vad slags intryck jag kan ha gjort. Jag befarar det värsta, eftersom jag minns att jag svartsjukt trodde att Timo var intresserad av henne.

Sen var det då den här Micke som kommit fram till mig och Nelly i början av kvällen för att få sällskap. Trots sin fattigdom bjöd han på lite öl och var trevlig, men när sedan jag och Nelly sprang omkring och tiggde mera öl av folk så blev han gramse. Helt plötsligt kommer han fram när jag bearbetar en snåljåp som bäst och är jättesur för att jag inte vill sitta hos honom. Sen ursäktade han sig med att han blivit så förtjust i mig o.s.v, men när jag därefter ägnade mig åt Germanicus och kompani så började han bråka om att jag skulle följa med honom hem! Vilket jag vägrade. Det lustiga är att när jag två dagar senare är på väg till daten med Timo och har stannat för rött vid korsningen Renstiernas-Folkungagatan, vem kommer då fram och hejar om inte han! Bad om ursäkt för sitt beteende gjorde han också, men tog avsked med ett ”vi hörs!” som förbryllar mig – gav jag honom mitt nummer? Och kommer han att ringa?