Har som vanligt fått flytta runt tre gånger innan jag kunnat slå mig till ro. Jag önskar verkligen att det här stället inte var så poppis, jämt får man sitta i skräck för att folk ska fråga om det är ledigt bredvid en.

Nu skrålar det dessutom från väggjukeboxen på ett väldigt störande sätt. Jag frågade den nye, hemskt söte servitören om det gick att få tyst på eländet, men det verkar omöjligt. Bara att härda ut alltså. Varför betalade de för musik utan att stanna kvar och lyssna på den, de som satt här innan? Bara för att plåga mig eller?

Är trots allt gladlynt idag, inte minst över att jag kom upp och iväg i morse för omväxlings skull. Så inte nog med att jag gick på föreläsningen, jag åkte också upp till Feffe på statistikinstitutionen för att reda ut det där med min gamla låda som står kvar under hans säng och som han ringde och gnällde om för någon vecka sen. Vi fikade på Café 6:an, hur trevligt som helst. Någorlunda avslappnat faktiskt, för att vara med honom. Vi hade sällskap till tunnelbanan och när jag skulle gå in på posten för att hämta pengar till ett månadskort (äntligen har jag ett!) så stötte vi ihop med gamla Micke Schenkenberg som såg så sött förvånad ut över att se Feffe och mig i sällskap. ”Jaså, ni är ute och promenerar?”, sa han.

Sen tog jag äntligen mod till mig och frågade Feffe om hur hans date gått som han berättade om för Nelly på Riche vid jul. Den hade gått bra tydligen. De träffas fortfarande. Hon heter Ulrika, är 22 år och pluggar till fritidspedagog. Och är jättesöt. Blä, jag hatar henne redan. Och brinner av nyfikenhet.

Nu kom den där jag fruktade som frågade om det var ledigt, och tyvärr verkar det vara värsta sorten, en medelålders karl som inte gör något annat än glor. Bestämde i alla fall med Feffe att jag ska hämta lådan på lördag.

Något annat trevligt som hunnit hända idag är att jag fick VG på tentan. Vi åkte upp ett gäng efter föreläsningen för att kolla datalistan utanför expeditionen, och jag fick granska mitt personnummer gång på gång för att kunna begripa att jag inte bara klarat mig utan faktiskt fått VG. Jag kan knappt fatta det än, så lite som jag pluggat. Jag var faktiskt rätt säker på att ha kört. Och så fick jag VG, det är ju helt fantastiskt!

Och nu sitter jag här och hade tänkt ägna mig åt Wittgenstein och sen gå och jympa, det senare inte med någon större entusiasm tyvärr. Men det ska ske ändå.

Sitter här med Wittgenstein igen. Inte klokt vad långsamt det går. Efter en timme i hans sällskap lägger alla mina hjärnceller av. Får se hur det går idag.

Nelly kommer om två timmar. Henne har jag känt mig så irriterad på senaste tiden, utan egentlig orsak. Kan bero på att hon varit sjuk och inte kunnat tänka på någon annan än sig själv, vilket jag förstår. Kan också bero på att hennes förhållande med Nicklas blir allt stadigare. Frågan är om jag tycker att han är en barnslig tönt och att Nelly är ”värd” något mycket, mycket bättre eller om jag tycker att han är en barnslig tönt för att han stjäl för mycket av Nellys uppmärksamhet. Det är väl en kombination kan jag tro. För han är väldigt barnslig och töntig. Men trevlig och snäll.

Nu när jag lever ett sånt aktivt liv (hela en och halv dag i sträck!) ter det sig inte som något större besvär, särskilt som jag slipper ångesten som medföljer mitt deppiga slöande.

Sitter äntligen här i lugn och ro efter en obeskrivligt hektisk natt och förmiddag. Klockan är två snart vilket innebär att jag varit intensivt intellektuellt verksam i fjorton timmar på raken. Inte så konstigt kanske att jag är på vippen att hallucinera. På bussen på vägen hit satt jag och tittade på en tant som gick på ett biltak utan att undra över det tills bussen rullade igång igen och jag förstod att tanten varit en spegling i fönstret från andra sidan gatan.

Hursomhelst är det såhär det blir när jag inte kan annat än äta och sova istället för att ägna mig åt det fåtal plikter jag har – och som jag dessutom tagit på mig frivilligt – ända tills det är så gott som för sent. Då spurtar jag. Som i natt då jag ägnat mig åt Wittgenstein med sällan skådad flit eftersom pappa ska läsa uppsatsen idag. Så blev det ett hastverk också. Jag ska betona att det är ett utkast.

Fast helt slö har jag inte varit faktiskt, det var väl bara igår av denna veckans dagar som jag inte uträttade mer än att gå upp i vikt och att gympa med stort besvär. Sen satt jag alltså och försökte få ordning på alla lösa blad och små snuttar här och var i en salig röra medan tiden gick nåt ofattbart fort.

Nu kom pappa. Att resa mig upp för att krama honom var en idé jag inte fick förrän han gått för att handla kaffe. Visserligen sov jag en stor del av dagen igår, men ändå. Är jag trött!

Nu har pappa gått, till akupunkturtösen. Han var så gullig! Satt och läste min uppsats och ansträngde sig och var väldigt positiv, trots alla språkfel. Förstår för en gångs skull inte alls hur vi någonsin kan ha varit osams.

Än en gång är mitt liv en trist röra. När ska jag slippa dagar som igår, då att äta och sova är det enda jag klarar av? Fattar inte riktigt varför jag beter mig så, när jag mycket hellre vill vara aktiv. Och nog behöver jag vara det alltid. Har inte hört av mig till Rie än t. ex, hon måste vara enormt arg vid det här laget. Ändå fortsätter jag att skjuta upp kopierandet av hennes bilder.

Förutom att jag är uppsvullen över alla bräddar (brukar stolarna här vara så små?) så är nu mitt vänskapsliv rätt krisartat. Blev osams med Doris i lördags, anledningen var löjlig, men det slutade med att hon stod och gapade om hur självupptagen jag var och sen slängde sin ölflaska i golvet och gick. Jag hade tänkt ringa henne på söndagen men tappade helt lusten, för jag hade inte skrikit taskiga saker till henne.

Därtill kom att tidigare på lördagskvällen, när jag ännu en gång skulle ringa Nelly för att få henne att ta åtminstone en öl med oss, så sa Doris att Nelly nog skulle bli glad om jag inte ville ha med henne ut, för på Pelikan i torsdags hade hon klagat över hur jobbigt det var att jag ville att hon bara skulle gå ut med mig. Detta tänkte jag igenom på söndagen och blev allt argare. Dels över att hon suttit och sagt så till Doris och Pamela när inte jag var där och dels över att det var orättvist. Det jag inte gillar är att hon bränner alla sina pengar när jag inte kan följa med, så att hon sen inte har råd att gå ut med mig.

Men vad vet jag, kanske är jag en självupptagen egoist och har inte någon anledning att känna mig sviken. Men jag gör det ändå. Varför Doris inte har hört av sig beror kanske på att hon inte ångrar allt hon skrek, och det vore ju hemskt. Nelly har jag inte orkat prata med sedan i söndags morse, då allt jag fått höra fortfarande bara låg och grodde.

Hursomhelst känner jag inte för att umgås med dem just nu. Men jag får absolut inte ”straffa” dem genom att behandla mig själv som värdelös, som jag gjorde igår. Det enda jag ska världsfrånvända mig med är hårt arbete. Kan ju alltid se det som att det inte spelar någon roll nu hur arg Rie än må vara, när jag ändå känner mig så ensam och oälskad. Bristen på manlig uppmärksamhet i lördags har ju inte direkt minskat dessa känslor. Tvärtom. Så nu får jag banne mig ägna mig åt mitt intellektuella liv istället, och framförallt sluta med att ideligen uppfylla bilden av mig själv som ensam och misslyckad. För det är ju det jag gör, dagar som igår. Som om det inte spelar någon roll vad jag sysselsätter mig med, det är ju ändå ingen som bryr sig, så då kan jag lika gärna pressa mig själv ännu djupare ner i misären.

Det är dags att jag slutar med det, min självkänsla är för bräcklig för att jag ska tillåta mig själv annat än upplyftande, kreativ självomsorg. För allt annat är så deprimerande. Jag inser det alltmer, att jag måste tycka om mig själv nu, och framför allt bygga upp min självrespekt. Att proppa sig full med mat är enbart raserande i längden, trots den lugnande men enormt kortvariga effekten.

Det är inte mycket kvar av den här boken nu, och det är ju bedrövligt att jag fortfarande är kvar i detta elände. Kanske inte lika djupt dock som när jag började skriva i den. Men när ska jag få min tillvaro innehållsrik och givande och värdefull? Hur ska jag få mig själv att njuta mer av det jag har? För att vänta på någon annan som kan ge mig allt det där är meningslöst, vilket jag nog inte har fattat ordentligt förut. Men det är som om jag inte vill att en kille ska gilla mig nu, inte förrän jag känner en trofast och djup kärlek för mig själv. Därför måste jag vänja mig av med, och förbjuda mig själv, att behandla mig som värdelös genom att göra deprimerande saker.

Det här blev så rörigt så det liknar ingenting. Men om allt detta fanns prydligt strukturerat i huvudet så skulle jag väl inte ha något problem. Nåväl, vad jag först och främst ska satsa på nu är att gå ner i vikt, för min kroppsvolym numera är om något självföraktsframkallande. Sen ska jag göra allt det andra också, och verkligen tjata för mig själv det faktum att jag faktiskt blir rätt uttråkad av att sitta i sängen och glo hela kvällarna, även om det är vad jag låter gå före mörkrumsarbetet t. ex. Trots att jag vet att den ledighet som fås efter hårt jobb är oändligt mycket mera njutbar än oavbrutet slappande.

Och jag måste bryta mitt beroende av Nelly vilket kan ske bara om jag börjar trivas med mig själv och det jag gör. Det är helt enkelt dags att få någonting uträttat alla dessa ensamma stunder. Det är det som är poängen. Att faktiskt börja göra allt det jag har tid och förmåga till, istället för att slött ligga och ömka mig själv för alla chanser jag låtit gå förbi mig.

Inga nya tankar detta. Tyvärr, för mitt hopp om att lyckas skulle vara större om jag inte så många gånger tidigare låtit min oentusiasm och apati och tröstlöshet få mig att ge upp. Jag vet inte om jag skulle behöva professionell hjälp just därför, för den meningslöshet jag kan känna är så stark att den är nästintill oövervinnerlig. Inte ens en glad, effektiv vecka utan avbrott kan skydda mig mot obegripliga svackor som drar ner mig i eländet igen. Därför känner jag mig så rädd, mitt försvar mot depressioner är så svagt.

Hur många gånger har jag inte frågat mig själv vad för storverk jag kunnat uträtta om jag inte ägnat så mycken tid och kraft åt att uttrycka mitt självförakt? Det är banne mig dags att ta reda på det nu.

Soma kom hit för att äta lunch, och nu när han har gått kämpar jag för att inte falla ner i den där sörjan av självförakt i vilken jag naturligtvis betedde mig jättetöntigt och nu avskyr han mig o.s.v. Men jag kan inte låta bli att tro att han ändrat sig ifråga om det han anförtrodde Nelly, att han skulle vilja hoppa i säng med mig. Konstigt ändå att jag ser folks positiva omdömen om mig som så enormt instabila och sårbara, medan deras förmodade agg är evigt och fast.

Nä, nu är jag helt snurrig i huvudet av sorgsen förvissning om att Soma inte har någon anledning att tycka om mig. Jag måste sluta med detta! Och alldeles febrig har jag börjat känna mig, och olycklig med smärta i hjärtat.
Men nu måste jag resa mig. Varför skulle han inte gilla mig nu? Bara för att jag kände mig lite spänd och spattig av hans närvaro? Det gjorde jag förut också.

Fast det finns mycket att tillägga nuförtiden så vill jag bara skriva att jag hoppas att Kalle ska ringa, så hett att jag är nästan helt övertygad om att han inte kommer att göra det.

Nu har jag suttit här med pappa och gått igenom min mödosamt ihopknåpade filosofiuppsats som inte heller denna gång var helt felfri, men nästan. Sen i onsdags har jag sovit ungefär tio timmar sammanlagt, på dagtid. Min dygnsrytm är ruskigt omskakad. Alla slags depressioner flyr sin kos av denna sömnbrist i alla fall, och jag känner mig härligt aktiv. Frågan är nu om det finns något mellanting för min del, det verkar som om jag måste antingen sova jämt eller aldrig. Jag föredrar faktiskt det senare då jag bäddas in i en härligt depressionshämmande bomull.

Nu har jag skrivit om annat fast jag sitter här med smärta i hjärtat, dels av skräck inför att Han ska komma in här vilket jag inte alls är förberedd på och dels av ångest över att Han kanske inte ringer. Vilket ter sig mer troligt ju mer jag minns av vår natt och dag tillsammans. Men, men. Inget att göra någonting åt nu. Dessutom är jag bränd av mina erfarenheter och hemskt skeptisk till att sitta och mala på i evigheter (vilket jag skulle vilja) om någon som jag kanske äcklas av om en vecka. Om han inte ringer hittar jag säkert på någon anledning till det.
Får väl tillsvidare försöka glädjas över att jag för en gångs skull gett mitt telefonnummer till någon som jag vill ska ringa. Det trista med det är bara att det brukar råda ett visst förhållande mellan hur gärna man vill att en flört ska ringa och hur snart han gör det. Svante t. ex. ringde samma kväll, vilket borde betyda att Han aldrig kommer att ringa.

Om jag nu ska precisera varför jag tror att Han inte kommer att ringa så är det ju dels för att det vore alldeles för underbart, men också för att han verkade ha så många trevliga tjejer omkring sig ändå. Jag känner mig inget vidare konkurrenskraftig tyvärr. Å andra sidan så består alla de där tjejerna av hans två systrar och en Åsa som han tydligen var på Riche med och som han dagen efter pratade om i uppskattande ordalag eftersom hon lånat honom pengar. Det räckte för att jag skulle känna mig mindervärdig. Kvinnliga vänner kan vara en trevlig tillgång men de måste vara fula i så fall. Och jag har ju aldrig sett den där Åsa men jag är övertygad om att hon är jättesöt och extremt charmig och får honom att känna sig mycket bättre till mods än jag lyckades med i min förvirrade bakfylla. Eller extrema fylla för den delen.

Jag önskar verkligen att jag inte redan på morgonen hade börjat känna mig som ett misslyckat ragg. Det är som om jag vill ge killen ifråga dåligt samvete för att han inte efter några timmars bekantskap behandlar mig som sitt livs kärlek. Det händer jämt, mer eller mindre. Förstår inte varför, i vanliga fall förbjuder jag mig själv att se mig som någons nitlott, men vid såna här tillfällen, när jag verkligen kunde ha nytta av lite okuvligt självförtroende, så ter sig alla av kvinnligt kön i hela världen som att föredra framför mig.

Så farligt var det väl inte. Och nu borde jag intala mig själv att alla tankar om att han är för söt och trevlig och rolig och smart för mig och att han därför inte har något som helst intresse av att någonsin se mig igen och till och med kommer att sluta gå på Ritorno för att inte riskera att stöta ihop med mig, är nonsens. Det skulle jag helt klart tycka om det var Nelly eller Doris som malde något sådant. Däremot har jag svårt att se att det skulle gälla i mitt fall.

Eftersom den här dagboken snart är slut så kan ju lika gärna idissla min nuvarande depression lite till. För jag är så ruskigt olycklig. Hela mitt inre värker oavbrutet.

Han har alltså inte ringt. Nu kan jag säga att det visste jag ju från början, men då hoppades jag i alla fall, så det är inte sant. I och för sig borde jag inte sluta hoppas än, men genom mitt meningslösa ältande av allt som sas och gjordes i fredags så ter det sig med förfärande visshet klart att hann inte föll för mig det minsta, att han helt enkelt inte ser sig ha någon anledning att ringa. Visst överlever jag utan honom, men just nu känner jag mig så himla misslyckad och värdelös att det är något hemskt. Inte nog med det, utan jag anar också att allt jag utstrålade i hans sällskap var mindervärdeskomplex och sexuell ångest eller nåt. Så att han skyr mig är ju inte att undra på, och än värre är att jag kan nog räkna med att alla andra som måst utstå mitt sällskap kommer att göra det också.

Nåväl, han kanske inte är den harmoniske populäre playboy han nu i efterhand ter sig som. På något mystiskt sätt kanske han fick sympatiska känslor för mig. En del saker kan tyda på det, men det som pekar åt motsatt håll väger så mycket tyngre.

Hursomhelst, jag tror att om han skulle ringa så vet jag inte hur jag skulle reagera. Lustigt nog känns det som att min glädje skulle trängas undan helt av min redan nådda insikt om att han bara ringt för att han är en snäll kille eller att han inom kort kommer att förstå vilket mentalt vrak jag är som bara kan kräva och behöva och ingenting har att erbjuda. Med den här inställningen är det väl bara bra att han inte hör av sig. Men jag skulle ju känna mig något mer åtråvärd om han åtminstone tyckte att jag var trevlig nog att höra av sig till efter ett fyllehångel. Det är det som är poängen. Att han inte ringer får mig att känna mig som en slit- och slängtrasa, bara duglig till att dras över och sen glömma. Visserligen hade jag väl inga större planer än så i fyllan, men tydligen bör jag inte ägna mig åt sånt eftersom jag blir så känslosamt påverkad vilket är en plåga när den andra inte blir det.

Nu skulle jag kunna räkna upp en sisådär sjutton ”men varför sa han/gjorde han sådär om han inte känner annat än likgiltighet för mig?” men till vad nytta? När jag nu ändå är övertygad om att han var en tillräckligt trevlig kille för att visa lite hyfs. Om han bara verkat något mer ömsint än lättad vid vårt avsked så skulle jag kanske inte oroa mig så. Att säga ”men då hörs vi då” två tre gånger är inget som får mig att känna trygghet. Vad var det för fel på Svante som sa ”jag ringer ikväll” och sen gjorde det också? Är detta förresten mitt rättvisa straff för de gånger jag inte ringt tillbaka? Såhär kanske Svante fick lida. Antagligen inte.

Sen kan jag ju skjuta in i detta elände att jag trots gynekologundersökning inte är helt övertygad om att jag inte är i sjunde månaden, för jag kan känna rörelser i magen som visserligen nog är för svaga för att vara sparkar men det är svårt att skylla dem på tarmaktiviteter hela tiden.

I alla fall, det känns som att jag aldrig vill gå ut igen. Den där glada, utåtriktade fyllan jag eftersträvat och ibland uppnått tidigare är ju tydligen bara att effektivt sätt att förnedra sig själv på. Varför söka det slags uppskattning som är så pass tillfällig och ytlig och egoistisk för båda parter, eller än värre bara för den motsatta? Tydligen dags att återigen besluta sig för att skärma av allt kärleksbehov och istället ägna all tid och energi åt intellektuellt arbete. Den här gången känns det mycket svårare, för nu är det bristen på kärlek från en viss person som orsakar mitt beslut och inte bara känslan av brist från en hel suddig massa.

Och Nelly är aldrig hemma. Jag skulle ha ringt henne igårkväll efter Woody Allen-filmen men kände mig så hjärtslitande olycklig och gråtfärdig att jag inte klarade av att behöva meddela att han inte ringt. För är det något jag inte vill den här gången så är det att sitta och beklaga mig i timmar. Kanske för att jag känner mig så förödmjukad, eller för att det är så tjatigt och meningslöst. Eller för att jag inte vill att någon ska veta hur mycket jag bryr mig. Eller för att jag vill verka tapper. Önskar verkligen att jag inte hade sagt ett ljud om honom på Ritorno i lördags, för nu kommer både Nelly, Doris, Pamela och Eleonor vilja veta om han ringt. Och jag kommer att spä på bilden av mig själv ytterligare som den som ingen vill ha genom att behöva säga att han inte har det. Jag hatar honom redan. Löjligt va? Om han nu skulle ringa.

Men jag sitter faktiskt och gläder mig åt att om han nu dumpat mig så kan han i alla fall inte gå på Ritorno särskilt avslappnat. Hoppas i så fall att det orsakar honom åtminstone ett minimum av den smärta jag genomlidit.

Ruskigt egentligen att jag är så fientligt inställd till honom, och helt övertygad om att han faktiskt tycker att jag är värdelös. För mitt minne av honom är ju att han var glad och snäll och rar och ändå målar jag upp honom som en hjärtlös egoistisk Casanova av värsta sorten. Det måste jag sluta med. Han hade ju t. ex. en föredetta som fortfarande var kär i honom, kanske vill han inte involvera sig i någon så nära inpå henne. Han behöver ju inte förakta mig för det. Kanske är han blyg och osäker av sig och vågar inte ringa, fast det kan jag omöjligt få mig själv att tro faktiskt.

Och nu kommer jag in på varför jag inte kan tänka mig att ringa själv. Och det är nog mest av allt för att jag inte kan komma ifrån känslan av att jag i så fall skulle göra det för att straffa honom. Som att ”mig kommer du inte undan minsann!”. Därför har jag grubblat i timmar över om det var han som erbjöd mig sitt nummer eller om jag på något sätt tvingade fram det genom att se uppfordrande ut. Men jag använde ju hans penna. Hursomhelst, varför bad han om mitt nummer överhuvudtaget? Och redan på Ritorno? Det verkar ju faktiskt rätt angeläget. I alla fall mer angeläget än om han väntat in i det sista eller bara sagt ”vi ses”.

Men sen ville han hem och sova innan jobbet och det kan man ju förstå. Fast varför sa han när vi kommit ut att ”ska du hem och skriva på uppsatsen nu eller?”? Det var väl knappast avsett att uttrycka hans lust att tillbringa än mer, om så sovande, tid med mig?

Att jag skriver så hiskeligt mycket om detta är väl för att jag behöver bearbeta det. Jag har ju ändå svårt att tänka på någonting annat. Förhoppningsvis kan jag läsa det här snart och skratta åt det, eller förbanna mig i efterhand för att jag brydde mig så.

Men den här hjärtsmärtan har jag inte känt sen Sam för över ett år sen. Kanske för att det inte varit någon annan sedan honom som inte varit skallig, impotent, stammat, haft en flickvän eller något annat som fått mig att inte falla.

Antagligen lider jag fortfarande av sömnbristsviter. Igår på gympan t. ex. var jag på vippen att svimma och kunde för en gångs skull inte tvinga mig själv att kämpa på. Och nu efter två nätters god sömn är jag ändå matt och svag som om huvudet inte riktigt hörde till kroppen.

Nu var Nelly hemma och hon vägrade att komma hit så jag ska gå till henne istället. Det lät som om hon tänkte fråga om han hade ringt, så jag sa hej då och la på luren med en gång. Gud vad jobbigt att jag har ännu en kväll framför mig då jag trots allt kommer att sitta och hoppas att han ska ringa. Varför kan han inte ringa! Vi skulle ju kunna gå på bio eller vad som helst. Han måste fatta att jag inte är värdelös. Han måste vilja träffa mig igen , även om jag inte kan komma på precis varför han skulle vilja det. Att han sett mig naken är ju inte direkt till någon fördel.

Det är trekvart kvar tills Nelly ska komma hit, så jag måste börja på den här nya dagboken trots att jag egentligen inte har så mycket att skriva om. Inget som jag inte redan ältat i den förra alltså. Jag hade tänkt vänta tills jag fått det där telefonsamtalet ur världen så att jag inte sitter och tjatar om det tills jag blir förlamad av spattighet igen, nu när jag faktiskt har en rätt så cool inställning.

På tal om den så börjar jag äntligen kunna se pojken ifråga med normala ögon. Trots att jag tusen gånger har upprepat för mig själv den eviga sanningen att alla, även jättesöta killar, bara är vanliga människor och inte några känslokalla oberörda superrobotar så har jag haft svårt att se den här killen som något annat än en otroligt självsäker och svårroad person med oerhörda krav på sin omgivning. Vilket skulle innebära att jag inte duger.

Antagligen är det de doser av uppskattning som jag fick av Nelly och Doris igår som fått mig att inse att om jag ringer (vilket jag nog blir tvungen till) så är det inte den trista fetknoppens plågsamma förföljande av den omsvärmade, balle killen. Jag har lyssnat till mina vänner såpass att jag nästan börjat tro på att ingen är god nog åt mig och om den här killen inte vill veta av mig så är han dum i huvudet och vet inte vad han missar.

Och framförallt börjar jag fatta att om han är så som jag målade upp för mig själv igår i min självföraktande ångest, varför skulle jag i så fall vilja träffa honom? Nej, jag fick intrycket att han var snäll och rar och rolig och söt, och det är därför jag vill att han ska ringa så vi kan ses igen. Och varför skulle han ha slösat ett uns av charmigt krut på mig om jag faktiskt tedde mig så avskyvärd som jag inbillat mig?

Tänk att jag behövt ägna så mycket tid och kraft och papper för att komma fram till något så självklart! Det där att upphöja den man är intresserad av till en nästintill perfekt gudomlighet är ju ingenting nytt, jag borde ha lärt mig hur korkat det är vid det här laget. Han är ju bara en vanlig kille som förhoppningsvis inte ser sig själv som så ball och intressant att bara C. Crawford skulle duga.

Sen så finns förstås risken att han inte är ett dugg intresserad, vilket jag nästan glömmer bort, eller nej, det gör jag ju verkligen inte eftersom han aldrig ringer, men däremot är jag så peppad av Nellys och Doris peppningar att jag inte riktigt kan fatta varför han inte skulle vara det. Så underbar som jag är. Och han är ju bara en vanlig kille. Detta intalar jag mig så intensivt att jag nästan tappar intresset för honom, han skulle ju säkert tråka ut mig med en gång om vi sågs!

Jaja. Vad jag babblar. Och ändå borde jag varken tänka eller skriva eller säga ett ord om den här saken förrän jag pratat med honom. Om han har gett mig rätt nummer och om han går med på att träffa mig så kommer jag ändå att tro att han gör det bara för att slippa pinsamheten att säga nej och att det kommer att sluta med katastrof i vilket fall som helst.

Och möjligheten att han faktiskt säger nej vågar jag inte riktigt föreställa mig. Det vore för fruktansvärt. Vilken oändligt misslyckad människa jag skulle känna mig som! Obeskrivligt. Tänk om han säger att ”vad vore det för idé, vi hade ju ändå inget kul tillsammans”. Ojojoj. Sen kanske han inte är hemma ikväll heller, han kanske jobbar.

Usch, nu får Nelly ta och komma snart, jag orkar inte älta detta längre. Ett annat problem är att han kanske kommer in här utan att jag känner igen honom. Jag tror inte det, men de senaste dagarna har jag vägrat att se hans ansikte framför mig eftersom jag tyckt att det ter sig meningslöst om han ändå aldrig vill se mig igen.

Och så sitter jag här i hästsvans och stor grå kofta och känner mig stor som ett hus och finnig och osexig. Jag behöver tightare kläder för att känna mig någorlunda söt.

Ringde Nelly som hade försovit sig såklart så jag får väl skriva på. Tänkte inte på att ta med något läsvärt tyvärr. Å gud, tänk om han inte vill träffa mig. Vilket jag egentligen borde tolka det att han inte ringer som ett tecken på, men jag kan inte helt sopa undan misstanken om att jag gav honom fel nummer. Och enda sättet att sluta grubbla över det är ju att ringa.

Usch, hela den här historien är läskigt lik den med Sam. När han inte kom till vår date hade jag århundrandets ångest över att jag trodde att jag missförstått mötesplatsen, vilket jag ju inte hade, och sen var det jag som tog kontakt med honom eftersom en bakfull dag med honom räckt för att väcka mitt enorma intresse. Egentligen är jag helt och fullt emot idén om att jag som tjej ska ringa, eller jag överhuvudtaget. Det ska vara killen som ringer om han är intresserad, annars får det vara, fast det bygger ju på att han faktiskt ringer. Ack om han ändå gjorde det. Om han inte gör det så är han ointresserad eller övertygad om mitt ointresse eller alldeles för blyg eller har fått fel nummer och då blir jag tvungen att ta reda på vilket.

Konstigt nog har jag en smula bättre självförtroende än vanligt just nu, men det är väl ett nödvändigt mentalt lurendrejeri för att jag överhuvudtaget ska kunna ta mig igenom detta elände.

Jag tänker på att om Svante hade ringt när jag hade svarat så hade jag nog gått med på att träffa honom för att ta reda på om han mot min förmodan kunde vara något, men att själv ringa och föreslå en date skulle ha verkat mer intresserat än vad jag var. Det är faktiskt lite så i det här fallet också, men än mer känner jag hur mycket bättre det vore om han ringde, för annars kommer jag att känna ett alltför stort ansvar för att en eventuell date ska bli lyckad för att det ska vara kul. Om han ringer behöver jag ju ”bara” dyka upp. Nu känns det som att jag tvingar honom.

Och Doris skulle träffa sin Niklas igårkväll och gladde mig oerhört genom att sitta och förutse hur han till slut skulle inse hur trist och ointressant hon egentligen är, detta trots att han varit ute efter henne i snart ett år! Förut har jag alltid trott att Doris är så himla cool och självsäker och har insett det meningslösa med att ifrågasätta sitt eget värde, till skillnad från Nelly och mig som alltid tror att komplimanger är en satanisk form av bedrägeri och åtlöjegörande.

När jag skrev datumet kände jag igen det som sistadatumet på en tjock bunt räkningar där hemma. Och jag har inga pengar kvar. Borde ha ringt HSB för veckor sedan om mina pengar hos dem.
Har just läst igenom vad jag skrev igår och kan faktiskt redan småle åt det. Efter att ha suttit hos Nelly och ömkat mig trots alla föresatser att inte göra det så har jag fått en helt annan inställning till problemet. Tro det eller ej! Dels är jag inte längre lika övertygad om att han avskyr mig, alltid ett framsteg. Dels funderar jag på att själv ringa honom, och poängen är att det inte betyder att jag erkänner honom min eviga kärlek utan att jag helt enkelt skulle vilja träffa honom igen.

Sen varför han inte har hört av sig är ju en knepig fråga. Jag hanterar den genom att plåga mig med minnesbilder av hur jag ger honom fel nummer. Vilket jag i och för sig inte tror, även om jag faktiskt var rätt seg i huvudet. Men hursomhelst kan jag tänka mig att han är blyg och nervös av sig och att det är därför han inte ringt, istället för att han gick ut och skaffade sig ett nytt ragg på lördagen. Risken finns visserligen, slog det mig nu. Men summan av kardemumman är att jag inte längre är låst vid att han tveklöst föraktar mig. Vem vet, han kanske inte tyckte att jag verkade intresserad? Försöker jag trösta mig med när jag gnäller över hur mycket lättare och roligare allt skulle vara om han tog och ringde.

Men nu har jag bestämt mig. Om han inte har ringt klockan nio ikväll så ringer jag. Styrkt av lite California White såklart. Och nu ter det sig som ett litet spännande äventyr, fast jag vet att vid det laget kommer jag att vara inget mindre än ett mentalt vrak.

Livet är ett elände. I linje med detta är mitt hår skitigt och min klänning stinker och min näsa blänker. Kanske hade tillvaron känts något lättare om en viss person faktiskt svarat i telefon, men det har han inte. Jag börjar lessna på hela den här historien faktiskt. Jag kanske ringer ikväll också, men sen får det nog vara slut på det här.

Och Nelly vill inte följa med ut ikväll heller. Till råga på allt fick jag gå till HSB idag och hämta ut en stor summa av mina sparpengar där för att betala mina räkningar med. Jag har redan slösat bort lite på en röd tantig klänning, som jag inte kan ha ikväll. Det var Nelly som rådde mig att köpa en ny klänning för att bli på bättre humör men att se sig själv halvnaken i ett provrum förde då ingenting gott med sig. Nu är det rätt så städat och fint därhemma i alla fall om man bortser från köket och en proppfull IKEA-kasse med smutskläder i garderoben.

En kille som skulle kunna vara skåningen är här, men ingen (tack och lov?) som skulle kunna vara Kalle. I förrgår genomled jag en liten psykos när det kom in en kille som liknade honom litegrann, för jag vågade inte stirra tillräckligt mycket för att vara säker på att det inte var han.

Insåg just att jag sitter på samma plats nu som med Kalle i fredags. Ack, ack. Hur många gånger har jag inte avbrutit mitt självömkande med det råd jag brukar ge Nelly:” Att ångra sig är en form av verklighetsflykt”. Minns inte vems ord de är. Ibland hjälper de.

Är det för att jag tappat lusten att ragga som livet känns så tomt? Eller för att jag vet att jag kommer att spana förtvivlat efter Kalle vart vi än går ikväll, delvis i skräck över att inte känna igen honom? Om vi nu går ut ikväll, Nelly och Doris och Anki var ju ute och drack öl igår medans jag låg hemma och tyckte synd om mig själv.

Förresten försov jag mig till föreläsningen i morse. Enda anledningen till att jag skulle vilja gå på föreläsningarna är ju i och för sig att jag vill umgås med kurskamraterna och att de inte ska glömma bort mig.

Om jag ska vara glad för något så är ju min filosofiuppsats klar nu, jag ska bara skriva ut den slutgiltiga versionen och sen får det räcka. Pappa godkände den i alla fall, sen får jag se hur den håller filosofiskt. Det är det som oroar mig. Å andra sidan vinner nog varken uppsatsen eller jag på att jag fortsätter fila och putsa, då blir det väl knappt rubriker kvar till slut.
Så nu är det dags att börja med idéhistorieuppsatsen. Och alla inlämningsuppgifter, först och främst, för att jag ska få ut något studielån.

Märkligt att jag låter mitt liv fortsätta såhär ändå, utan förverkligande av ambitioner eller drömmar. Utan att åka utomlands eller satsa på mitt fotande eller gå på museer eller ordna mina neg och bilder i ett arkiv eller skriva något av mer allmänt intresse än min dagbok. Visserligen njuter jag mer av min tid och det jag gör nuförtiden, jämfört med i höstas, men jag kommer ju ingen vart. Allt som skulle kunna vara utvecklande ser jag som jobbiga plikter och skjuter sålunda upp dem i det längsta. Vad är lösningen? Hur ska jag bära mig åt för att bli mer kreativ? Kanske sluta tjata om att jag vill bli det och vara det istället.

Jag tror ändå att en pojkvän skulle motivera mig på något sätt. Allt blir så mycket roligare när det finns någon som bryr sig lika mycket om det man gör som man själv. Föräldrarna funkar inte riktigt som motiverare på det viset. Och inte jag själv heller tyvärr.

Men jag är rätt glad att jag kommer iväg hit och skriver lite i alla fall, med tanke på hur lätt jag har för att dra mig undan världen helt och hållet i min lilla lägenhetskokong där jag med hjälp av mat och veckotidningar kan glömma alla krav. Ett kortvarigt rus, och för det mesta kommer jag ner rätt dåligt. Men det där känns inte som ett jätteproblem just nu, för jag låter det inte stjäla alltför mycket tid. Och jag känner mig inte hopplös. Det är bara det att jag aldrig kommer igång! Kopieringsapparaten till exempel står kvar på samma fläck som i november och fyra halvfärdiga klänningar ligger i köket. Och så ägnar jag en vecka åt att grubbla över en kille! Är det sådan här jag blivit? Mitt självständiga åttaåringsjag hade inte trott sina ögon.

Jag är rätt trött i kropp och huvud. Egentligen skulle jag behöva någonting att äta enligt min nuvarande princip att äta vad jag vill när jag vill. Det går rätt bra tror jag.

En annan anledning till att jag skulle må bra av en pojkvän är att jag är så less på denna självupptagenhet. Det går mig på nerverna att älta mina små inre upplevelser i all evinnerlighet, och framförallt dem om hur jag uppfattas av det motsatta könet då. Det är banne mig dags att jag tänker lite mer på vad jag vill göra. Men jag känner mig så instängd i mig själv, av mitt fett och min bleka slappa finniga hud och illasittande kläder och platta hår, som om jag aldrig riktigt kommer förbi allt detta utan måste släpa runt på det trots att jag inser mina komplex ytlighet.

Nu kom Nelly och jag började genast glo surt på hennes smala överkropp. Men nu har jag tagit mig själv i uppsträckning eller vad det heter. Nelly köpte en macka åt mig och en hallonlyx åt sig själv. Inser just hur mycket jag älskar henne trots att hon är kär i en hemsk tönt.

Nu sitter Nelly och jag på Studion och är inne på vår tredje cider. Det blev ingen helkväll men lika bra det. Att sitta solo med Nelly är ju mitt favorittidsfördriv. Vi var på Halberg & Venn innan och hälsade på och speciellt Soma var så gullig och kramig. Tyvärr var jag för oförberedd och reagerade bara med stelhet och nervositet. Delvis p.g.a. att min sen månader otvättade klänning stinker ammoniak eller något. Är rätt likgiltig till Kalle. Jippi.

Nelly har just sprungit iväg för att köpa en trisslott till oss eftersom vi båda är i ekonomisk kris.

Vi köpte sammanlagt tre trisslotter och vann inte en spänn. ”Det finns ingen gud”, sa Nelly. Hon är pank och jag är pank, på ett sätt som borde bekymra mig mer. För om jag inte skickar iväg lite räkningar nu och söker studielån framförallt så ligger jag risigt till. Novemberlönen från servicehuset kan jag ju fixa imorgon så får jag den om två veckor.

Nu gjorde jag ett av mina snitsiga bordbyten. Ingen annan hade skuggan av en chans, för jag markerar mitt nya revir med kaffekoppen redan när de tidigare innehavarna börjar treva efter jackorna. Så nu sitter jag som sig bör vid väggen och kan slappna av.

Fast jag oroar mig lite över om Doris och Nelly kommer att dyka upp eller ej. Eftersom jag inte lyckades få prata med någon av dem innan jag stack till gympan så läste jag in ett nytt telefonsvararmeddelande med en uppfordran riktad till dem om att komma hit.

Undrar just var Doris håller hus. Hon skulle gå ut igår så chansen finns ju att hon vaknat upp hos någon karl. Hoppas det. Själv har jag ingen som helst lust att göra så än på ett tag. Det blir alltmer klart för mig att grövre sex än gulligt hångel bör jag inte ägna mig åt annat än med någon som jag känner väl och helst är kär i. Detta innebär tyvärr ännu mer celibat eftersom jag inte har så många nära manliga vänner. Men manlig uppskattning behöver jag ju, och att hålla den på en platonisk nivå som inte får mig att kräva mer är ett problem. Särskilt i berusat tillstånd blandar jag lätt ihop uppskattning och sex.

Jösses vad förvirrat och grötigt det här blev. Jag ska inte skriva om sånt jag inte tänkt igenom tydligen. Hursomhelst blir det nog problem med att bevara min anständighet eftersom jag ständigt är i behov av muntliga och kroppsliga komplimanger. Och det är de kroppsliga som jag brukar inte ångra, men se som rätt onödiga efteråt.

Skriver jag såhär dåligt bara för att jag håller på och läser M. Kunderas Avskedsvalsen som får mig att tro att jag själv skulle kunna skriva en bok? Inte lika bra som hans, men den är så pass stillsam och enkel och otillkrånglad att den ändrat min vaga idé om böcker som jättetjocka invecklade släktkrönikehistorier. Och den har inga trista miljöskildringar, vilket även jag helst klarar mig utan. I min bok.

Nu kom Pamela och Doris.

Hej min kära vän, jag skriver inte så bra, men du ville att jag skulle skriva något.

Livet är långt, längre än du tror man växer, precis som en liten vitsippa som ensam fått sin existens placerad på fel ställe i fel jord. Regnet faller och solen lyser, naturen ger den naturliga kraften. men den lilla vitsippan märker inte det när den ligger som ett litet, litet frö i den mörka trånga jorden, och försöker sträva upp. solen och regnet kommer igen och med tiden så har vitsippan trängt ur jorden, och ser avundsjukt på alla underbara växter runt omkring med tiden så blommar vitsippan och tror att snart så vissnar jag, men med tiden så inser alla växter i Kung Bores paradis, att paradiset finns alltid och vi alla bidrar till vårt Eldorado och därmed finns all vår skönhet, kärlek, styrka och personlighet kvar i paradiset, som historia och framtid i ett tidsperspektiv som inte har en början eller slut.

”Vi lever i en tid då blinda leder galna” Shakespeare

Christian