25/8-92 Tisdag, på Ritorno

Idag har varit en skön dag. Visserligen väcktes jag halv sju av att telefonen ringde och det var mamma som med gråtmild röst sa att hon var ledsen över att det blivit så här och att hon borde lyssna på mig även om hon inte förstod mig, o.s.v. Eftersom jag inte hann upp för att svara innan telefonsvararen satte igång så har jag ingen aning om vad som fick henne att ringa så tidigt och med ett sådant gråtdarr på rösten.

I fredags hade jag kommit över min ilska någorlunda, kanske tack vare gråt och skrik mot mamma respektive pappa två kvällar i rad, men på lördagen fanns ett meddelande på telefonsvararen där mamma talade om för mig hur illa jag betedde mig som inte ringt mormor än och tackat för presenterna, vilket hon väl hade rätt i, men vad som gjorde mig rasande var hennes anklagelse om att jag inte ringt för att jag var missnöjd med presenterna och tyckt att det var ”för lite”. Det gällde väl snarare hennes presenter än mormors. Det sista jag sa till mamma på torsdagskvällen var ju att hon inte ens frågat vad jag önskade mig. Hon lyckades i alla fall pricka in ett rätt, Chanel No 5.

Jag skulle väl inte vara så ”otacksam” om det inte varit för det som alltså hände förra söndagen. Mamma kom fram till mig där jag satt och pratade med Mattias på verandan och undrade med sitt mest irriterande, oroliga tonfall ”hur blir det nu då?”. Fram till dess hade det varit bestämt att jag och Gustav skulle ta tåget upp till Stockholm och föräldrarna skulle ta en ”sväng” förbi Öland och hämta mammas packning + min sekretär och sedan åka upp till Stockholm samma dag. Nu hade de dock ändrat sig och skulle vänta med hemfärden till måndagen, vilket jag inte hade något emot, trots att det var min födelsedag, för jag skulle bli så nervös av att de körde så långt och så sent annars.

Problemet var att mamma inte stod ut med tanken på att Gustav skulle vara själv med Elvira i Bagis utan ville att jag skulle följa med dit. Jag kunde däremot inte fatta att en snart tolvårig kille inte skulle kunna åka T-centralen – Bagis på egen hand och tyckte det var helt onödigt att jag skulle åka åt helt fel håll bara för att följa honom. Att tillbringa natten i Bagis lockade mig inte heller, dels ville jag bara hem så fort det gick, dels började jag jobba klockan åtta nästa dag och det tar tre kvart att åka till Thorildsplan från Bagis, jämfört med tre minuter hemifrån mig. Sen fyllde jag ju dessutom år den dagen och hade ingen lust att ha så mycket besvär på min födelsedag. Vid det här laget hade mamma blivit nästintill hysterisk och sa att jag var så ogin och aldrig visade någon god vilja, vilket gjorde mig så explosivt rasande att jag höll på att sprängas och inte stod ut med att se någon den närmsta kvarten. Därefter knallade jag bort till mamma där hon just stod och berättade för pappa vilka problem jag orsakade dem och att de var tvungna att ta med sig Gustav till Öland och då hade de naturligtvis inte plats att ta med sekretären!

Jag måste tillägga här att på lördagsmorgonen ringde pappa och sa att mamma inte skulle följa med på festen utan åka upp till Stockholm istället och passa Elvira, vilken pappa osmart nog givit lov att stanna hemma, utan att först prata med mamma. Så hon blev hysterisk över att Elvira skulle tillbringa en natt ensam också, men gick att lugna ner. I vilket fall som helst, nu var det ju dags igen och jag tjafsade lite med föräldrarna, mer om att mamma sagt att jag var ogin än om ”problemet”. Det tyckte ju inte pappa var något intressant förstås, och till slut fräste jag att jag följde väl med till Bagis då. ”Men du måste ju stanna där också!” sa mamma, och jag gapade ”Ja, ja!” och vände på klacken och efter exakt samma antal sekunder som vanligt hörde jag pappas ”Och så går hon bara?”.

Å himmel vad förbannad jag var, jag stod inte ut med att se mamma efter det, knep ihop ögonen så fort hon hamnade i mitt synfält. När pappa skulle skjutsa Gustav och mig till stationen kom hon med en plastpåse med presenter och då hade jag redan stått och haft ångest ett tag över att vi skulle skiljas som ovänner nu när hon skulle köra mormors bil till Öland, så trots att det nästan fick mig att kräkas att hon nu låtsades som om vi aldrig hade bråkat bara för att allt var ordnat för hennes del så kramade jag henne och sa ”Kör försiktigt.”

Mitt farväl av de andra var något mera kärleksfullt dock. Sen åkte vi hem då, jag och Gustav och jag var väl inte världens muntraste ressällskap eftersom jag satt och ältade Håkanhistorien hela vägen. Sen lagade jag middag i Bagis (men lät Gustav koka sina nudlar själv) och glodde på tv och kollade Gustavs skott med sin nya ishockeyklubba och sen åkte jag hem, för mamma hade ringt Elvira och bl.a. sagt att det var ok att jag inte stannade hela natten. Tack!

Morgonen därpå ringde mamma när jag stod i duschen och på telefonsvararen hade hon sjungit ”ja må hon leva” och det var älskling hit och Dinkandoj dit och jag ville bara spy. Jag var fortfarande så arg, dels över hennes krav, dels över hennes ilska när jag inte vill gå med på dem, dels över det hon sagt om att jag aldrig visade någon god vilja o.s.v. Och hon bara låtsades som om ingenting hänt. Det hade det väl inte heller, för hennes del. Hon anser sig tydligen ha all rätt att visa sitt missnöje på det sätt som passar henne och förväntar sig sedan att allt ska vara glömt när hon blivit nöjd.

På kvällen satt jag ju med Nelly och Doris på Bistro Bohème och berättade dels om Håkan och dels om detta. Nelly och Doris upprördes nog mest över mammas sätt att klema bort Gustav och tyckte att det var skandal, och Pamela som kom senare såg sambandet mellan min ilska över detta och att jag själv, tolv år gammal, knappast ansågs behöva barnvakt utan tvärtom satt barnvakt själv, åt mina småsyskon.

Hur som helst, på tisdagen ringde mamma till jobbet och föreslog att jag skulle komma till Bagis på kvällen och käka middag för att ”fira” och jag gick föga entusiastiskt med på det, dels för att middag i Bagis tedde sig måttligt festligt och mamma tidigare pratat om restaurangbesök, och dels för att jag inte kunde förtränga vårt gräl lika lätt som hon tydligen kunde. Så jag började prata om det, att hon tyckte att jag var så ogin o.s.v. och att hon inte brytt sig om mina behov och önskemål utan bara sina egna. Först svarade hon med att hon trott att jag skulle uppskatta att umgås med mina syskon, typiskt försök att framkalla dåligt samvete vilket föräldrarna verkar anse att jag ensam ägnar mig åt, sen blev hon förbannad förstås och tyckte att om jag fortfarande var så upprörd över det där så var det ju ingen idé att jag kom till Bagis. ”Nä, det är väl inte det. Hej då.” sa jag och la på, tacksam över att slippa åka dit och antingen gräla eller inte låtsas om min ilska.

På onsdagen ringde pappa och sa att han tänkte komma med sekretären och det gjorde han, så enormt lättretlig när vi bar upp den från bilen att det var skrattretande. Jag hade redan gissat att han antagligen skulle vara sur över att jag ”gjort” mamma arg, och det visade sig stämma förstås. Sen kånkade han iväg med min TV vilket han inte förvarnat mig om alls. Den gav han mig veckan innan och när det visade sig att den var åtta är gammal och jag ringt till den otrevlige försäljaren och fått veta att det inte gick att titta på kabelTV på den, så hade pappa förstås blivit rätt sur och insinuerat att jag var kräsen och missnöjd och allt vad det var, vilket jag lyckades överleva.

Nu tog han den alltså och jag hade sett fram emot Mr Bean hela dagen och muttrade något om att jag skulle missa det och snart stod vi förstås i köket och gapade. Jag började gråta förstås, särskilt över att han sa att jag bara krävde och krävde och aldrig gav igen. Då sket jag i hans ömtåliga känslor och sa att det var ju jävla skitsnack med tanke på hur många timmar av mitt liv jag ägnat åt att lyssna på hans och mammas problem och visat intresse och förståelse.

Det hade vi tjafs om i våras när jag till slut inte orkade med både deras och mina egna problem. Särskilt jobbigt tyckte jag det var att varje gång jag fikade med pappa sitta och lyssna till hur jobbigt han hade det med mamma vilket verkade vara det enda han ville prata med mig om, i timmar. Jag kände mig som en ersättning för hans avslutade psykoanalys och att dessutom överösas med mammas bekymmer med pappa, med Elvira, med Gustav fick mig att känna mig som en jävla slaskhink. Dessutom gällde det ju människor vars bekymmer var mina, på sätt och vis, jag höll på att bli ett nervvrak.

När jag drog upp detta citerade pappa förstås mamma som sagt till honom att jag tyckte att han bara satt och ältade sig själv och inte brydde sig om mig när vi fikade. Det kan jag ju skriva under på förstås men det var ju inte så lyckat av mamma att säga det på det viset. Av någon anledning påstår mamma att hon aldrig sagt det. Antagligen har hon sagt det under något av sina raseriutbrott, så att det ska räknas som osagt när hennes ilska gått över.

Ja, det där höll vi på att tjafsa om i alla fall, pappa sa att det var ju tråkigt om jag bara suttit och låtsats intresse och sympati och att det var min sak att säga ifrån om jag ville prata om annat. Jag sa att det här handlade ju om ett mönster som jag inte blivit medveten om förrän det hänt många gånger. Men sa ingenting om att mönstret också bestod av att jag underdånigt utplånade mig själv för att få hans gillande.

Nu är jag helt svettig och har ont i armen av allt skrivande. Jag ska väl gå hem.