Av mina IKEA-planer blevo intet förstås. På kvällarna sitter jag och dreglar över IKEA-katalogen och Sköna Hem, full av inspiration om hur jag ska piffa upp mitt hem. Nu, däremot, ter sig en sådan uppgift ogenomförbar, det är för mycket som krävs. Gardiner, mattor, dukar, hyllor, ny soffa, tavlor – ja, det är väl ungefär det som behövs. Till att börja med. Som det är nu är det så fult att jag blir deprimerad vid blotta anblicken. Håhåjaja.
Och att bo på nedre botten blir allt outhärdligare. När byggjobbarna sätter igång med sitt borrande klockan sju så hela sängen skakar så gråter jag nästen av förtvivlan och försöker tänka ut ett sätt att hämnas. T.ex. att banka på den där husvagnen där de sover med en slägga mitt i natten. Det är en klen tröst att det troligen är tvättstugan de håller på med nu, för den ligger precis under mig.
En annan jobbig sak är att jag är övertygad om att byggjobbarna vet att jag ligger i sängen till tolv varje dag. No privacy, helt enkelt. Så jag ömsom beklagar mig över detta hemska straff som nedre botten är, ömsom skäller på mig själv för att jag har mage att klaga på en så fin lägenhet som är min dessutom.
Men att jag inte inrett den. Istället för att sy gardiner ligger jag i sängen och tycker synd om mig själv. Problemet är delvis att jag inte kan välja tyger. När jag tänker på att allt ska matcha ger jag upp direkt.
Och soffan. Det är dens fel alltihop. Den är så ful att jag inte står ut att se på den. Att klä om den har jag funderat mycket på, men det skulle kräva så himla mycket tyg! 8 meter minst. Så då tänker jag att jag kan lika gärna köpa en ny, och bläddrar gång på gång igenom soffdelen i IKEA-katalogen och drömmer om blommig bulliga saker för 4.500. Nä, vad jag ska göra nu, efter en påtår så jag får valuta, är att cykla till Fridhemsplan och köpa 10 meter eller så av något blommigt tyg, och göra slag i saken. Jag ska inte låta min soffa deprimera mig till passivitet längre.
Nu har jag läst igenom lite av det tidigare skrivna och slås än en gång av det lustiga i att jag i fullt tillstånd blir så irriterad över brist på tafsningar hos den jag spanat in (alltså Stefan ena gången, Håkan andra). Speciellt Håkan tyckte jag ju var en riktig knöl för att det inte hände så mycket och Stefan satt jag otåligt och väntade på kroppskontakt med. Vad är det tecken på, desperation eller ökad mognad (snarare det förra, tror jag) att killarna numera är skitstövlar om de inte vill hoppa i säng med en på direkten?
Det här är ingen blogg. 