På andra sidan är Doris beskrivning av hur en klänning är uppbyggd. Den gjorde hon i måndags när hon och jag och Nelly och Peter satt på gamla Tim’s med varsin öl efter simning (fast det var bara jag som simmade, minns jag nu), fikning och shopping.

Nelly och Peter satt kvar och drack öl, Doris åkte och gympade och jag åkte hem och målade mitt skåp i dalablått och började sy den klänning som jag har på mig nu och som jag gått hela vägen hit och känt mig mer Sune Mangs-lik än någonsin i. Det är någonting vid höfterna, det veckar sig liksom och framhäver verkligen alla valkar på ett otrevligt sätt. Den är dock väldigt fin, som klänning betraktad. Till all lycka hittade jag ett Burdamönster att sy efter så jag slapp använda mig av Doris skiss. Då hade det blivit katastrof.

På vägen hit, precis efter St. Eriksbron, såg jag Tomas di Leva på långt håll komma emot mig, så jag blev lite stirrig och började pyssla med håret och hålla på men tänkte att jag skulle ju inte glo stint ner i trottoaren bara för att en kändis var på väg så jag tittade upp och då hade han och hans kompis hunnit komma väldigt nära mig så jag log fånigt och eftersom di Leva hade solglasögon på sig och ingen blick att möta så tittade jag på kompisen istället som tittade på mig så att våra blickar möttes så där sugproppsaktigt fick jag för mig. Ja hade det inte varit för min fettvalksframhävande klänning och svettblanka ansikte så hade jag nästan sett det som en korrelativ uppskattningsblick. Eller korrelerande. Nelly har mitt filosofilexikon.

Jag hade hoppats att någon jag känner skulle vara här, speciellt Micke B. då förstås. Kan inte vara mycket av min drömbild som överensstämmer med hur han faktiskt är med tanke på hur mycket jag plötsligt tänker på honom. Och på hur det pirrar i magen när jag gör det. Är han verkligen vad jag behöver eller är det bara ”bättre än ingenting”-uppskattning jag känner? Kanske min motvilja inför att fyllehångla med någon jag inte kommer vara säker på att känna igen två dagar senare har något att göra med saken. För ett lyckat fyllehångel är just vad jag behöver. Tyvärr känner jag mig inte så säker på att lyckas ikväll med alla fettvalkar.

Om en timme ska jag träffa gänget plus Matilda och Noel på Limerick, en irländsk pub vid Tre Backar, så jag hinner faktiskt inte åka hem och sy om klänningen eller byta om eller nåt vilket är synd eftersom jag gärna vill göra ett sött intryck, speciellt på Noel.

I tisdags träffade jag Nelly på Bistro Bohème, nästan enkom för att jag ville visa klänningen som jag då suttit och knåpat med hela dagen. Det ville jag alltså, innan jag provat den. När jag gjort det stod jag framför spegeln i evigheter för att försöka komma fram till exakt vilken ställning jag skulle använda mig av under kvällen för att se så lite avskyvärd ut som möjligt, men lyckades inte. Sen satt ju Nelly och sa att klänningen var jättefin och att den satt så bra, men vad vet hon om mina valkar? Hon är ju helt klart förblindad av kärlek till mig, det märks på hennes komplimanger som jag absolut inte kan fästa någon vikt vid om jag vill veta hur andra människor uppfattar mig. Vilket är såsom en enda stor vandrande skvalpande mage. Plus den jättelika finnen jag har på hakan och som skymmer allt annat i mitt ansikte förutom dess glansiga yta.

Så säger Nelly också att jag har en förvrängd självuppfatttning, men det har jag inte. För om jag har fel, varför har jag i så fall inga beundrare om jag får fråga? Micke B. till exempel, är helt klart inte en sån. Han har fortfarande inte ringt om sin filmrulle. I och för sig är han tydligen bortrest men han är väl inte borta hur länge som helst? Det är två veckor sedan jag ringde första gången och visserligen var det ett så långt pip att mitt meddelande kanske inte kom med, men så ringde jag för en vecka sen också. Han är en knöl helt enkelt.

Annars har väl inget hänt sen sist. Jo nu är jag ju arg på mamma igen, för när jag ringde i förmiddags fick jag veta att hon just vinkat av resten av familjen som är på väg upp hit. Saken är den att sist vi pratades vid sa hon att de skulle åka i morgon, söndag, och jag hade tänkt fråga mormor om hon hade några möbler som jag kunde få (särskilt sekretären då) och som de kunde ta med sig i bilen. Nu åkte de idag istället eftersom Gustav (naturligtvis) måste få sina skridskor slipade innan lägret han ska på, och det tyckte jag att mamma kunde ha ringt och sagt så att jag hunnit prata med mormor till dess. Så jag blev arg, och mamma sa ”varför ska jag göra allt” och ”det var väl inte min uppgift” och liknande självömkande saker. Bäst att ha lågt ställda förväntningar på födelsedagen tydligen med tanke på hur obetydlig roll jag verkar spela i den familjen. (Suckar jag, självömkande.)

Tur att man har Nelly i alla fall som ringer och ringer och ger komplimanger och är så rolig. Jag känner skräck vid tanken på hösten då hon ska få tandställning, och därför måste sluta röka, gå på antabus, och alltså inte dricka, ska plugga, och därför kanske flyttar till Uppsala. Vilken mardröm!

Igår fick jag en massa färgrullar av Måns inne på Pressens Bild-redaktionen. Först kom han svansande och frågade om jag plåtade nånting, och jag sa förstås ja, och sen svansade han även in i rökrummet och sa att han lagt ett kuvert på printern till mig som jag inte fick öppna förrän jag kom hem. Jag öppnade det redan i trappen förstås, och där låg cirka 15 Fujifärgrullar. Jag blev jätteglad men också fundersam. ”En klar invit” tyckte Nelly, men å andra sidan sa Dahlskog tidigare den dagen att han hade bytt från Fuji till Kodak eftersom det inte gick att telefota Fuji, så det är ju mer sannolikt att de hade en massa Fuji till ingen nytta helt enkelt.

Sen gick jag på Konsumet där bakom DN och blev blixtförälskad i den underbart söte Jim Morrison-liknande killen där som hämtade extrapristvättmedel inne på lagret åt mig. Så hädanefter skippar jag VivoPressen eller vad det nu heter.

Nu stänger de snart här så jag funderar över var jag ska slinka in och sätta på mig mina nyinköpta strumpbyxor någonstans, istället för dessa stinkande målarfärgsfläckiga tightsen. Oj vad oregerlig min hand blev helt plötsligt då!

Efter Limerick ska vi dricka vin i någon park och sedan blir det troligtvis Pelikan (vi måste ju gå ”hem” nån gång, tyckte Nelly igårkväll) och sedan Cafe Tivoli (för där brukar man alltid stöta på bekanta vid stängningsdags som vet vart man kan gå sen, tyckte Nelly. Jaa, sa jag och sedan skrattade vi åt det eftersom jag alltid, d.v.s. båda gångerna, åkt direkt hem därifrån. Får väl se hur det blir ikväll.)

Har just fikat med min far. Han bryter alltid upp för tidigt och lämnar mig osäker på om jag tråkat ut honom eller ej och om han tyckte att jag var ful, fast jag inser det meningslösa och onödiga i såna tankar. Det enda som verkade missnöja honom var ju att jag inte skickat iväg mina räkningar än, vilket faktiskt är obegripligt. Fast kanske inte. Han ville att jag skulle fråga mig själv varför jag är så slarvig med sånt och jag klurade ihop någonting om att steget var så långt för mig mellan mitt fotoarbetande och att få betalt för det, det fanns knappt något samband.

Till råga på allt är jag fullständigt pank just nu vilket jag upptäckte i söndags då bankomaten vägrade ge mig mina sista 500 spänn eftersom det inte fanns några. Jag fick låna 300 på villkor att jag skickade räkningarna ikväll. Ja, varför inte.

Ska vi ta lördagen nu då. Den var ju mer än vanligt händelserik må jag säga. Till att börja med satt vi på Limerick som var jättemysigt, billig öl och framförallt billig Irish Coffee. Först var det jag, Nelly, Doris, Pamela och Åsa (kul att träffa henne, det var länge sen och hon är faktiskt trevlig) och vi hade hur trevligt som helst, min klänning beundrades och så, när jag rätt som det är ser Hedda kliva in. En kraftig chockupplevelse, jag har inte sett henne på ett år. Hon var sig lik och i vanlig ordning fick jag enorm prestationsångest vad gällde att vara trevlig och intelligent och säga smarta välformulerade saker. Fattar inte varför. Det är som om jag anade ett konstant missnöje med mig hos henne, som om jag ständigt var tvungen att anstränga mig för att duga i hennes ögon. Med betoning på anstränga, jag kan inte slappna av och låta henne ta mig som jag är utan spänner mig till bristningsgränsen och tolkar varje tonfall och min hos henne som är annat än hängivet uppskattande som tecken på att jag inte håller måttet.

Så när vi sedan satt i Humlegården och drack vin och den flaska jag delade med mig av till Hedda välte mot henne för andra gången och hon snäste ”skärp dig!”, då satt jag ända tills vi skulle gå och kämpade mot tårarna och sa knappt ett ljud ens till de andra. Det kändes som ett fruktansvärt nederlag efter all möda jag lagt ner på att hålla henne nöjd och glad vilket jag på något snett vis sett som mitt ansvar.

När vi skulle gå frågade jag henne varför hon snäst och hon hade förstås märkt att jag ”surat” över det men fattade inte varför utan tyckte att jag var enbart fånig vilket inte gjorde mig mer avslappnad precis. Resten av kvällen försökte jag låtsas som ingenting men var fortfarande olycklig samtidigt som jag skämdes över att jag varit så känslig. Nu funderar jag på att skriva till henne och beskriva hur jag känner det för jag tror inte att jag klarar att göra det muntligt.

Vi hamnade i alla fall på Pelikan där John och Ossian var och dem satt vi med. Jag fick äntligen prata filosofi med John igen och kände mig ganska smart faktiskt när vi diskuterade Wittgensteins språkfilosofi vilken jag borde vara expert på vid det här laget. Men inte är. I så fall hade jag varit klar med B-uppsatsen. Usch.

Sen ville jag in på Kristallen och trängas. Jag var verkligen i trängande behov av lite karluppskattning, jag började till och med fråga ut John om hur man hittade en flört. Pinsamt. Och Ossian råkade bränna mig med sin cigg men vägrade bli ledsen över det som den kaxige lille slyngel han är så vi höll på ett tag med att fräsa med tungorna mot varandra så saliven yrde. Trots detta sa han att jag hade en fantastisk byst och det var ju uppmuntrande. Framförallt var det något som var bra att ha när jag mosade in mig på Kristallen med skärpan inställd på flört vilket dock aldrig brukar lyckas där (undantaget Jari, men det var ju rätt misslyckat).

Hur det nu var så frågade jag en söt kille om cigg (inte bara i flörtsyfte, mina egna var på upphällningen) och så började vi prata. Han var skåning och där med några likaledes skånska kompisar som dock inte var lika söta så jag spetsade in mig på den här Stefan som han hette. Så stängde Pelikan och vi gick iväg mot McAllan hela gänget, utom Hedda som redan gått hem. Hur det nu var så kom vi inte in på sluskstället och alla avvek utom Nelly och jag och Stefan och hans kompis Mattias (tror jag) som åkte till det där stället vid St. Eriksplan, Tritnaha. I en taxi märk väl, jag var mig sannerligen inte lik.

Redan då hade jag bestämt mig för ett fyllehångel med Stefan för han var väldigt söt och charmig. Efter många om och men kom vi till slut in på det där stället och så satt vi på en avsats och jag väntade och väntade på att han skulle börja tafsa. Under tiden pratade vi om lite av varje och det var faktiskt jättekul att sitta med en kille som verkar tycka att man är trevlig att umgås med. Märkligt nog tvivlade jag inte på hans intresse särskilt mycket, kanske för att mitt eget var så uttalat raggmässigt. Ingen av oss hade några pengar till mer än varsin öl, och lika bra var det med tanke på hur lång kvällen varit. Min berusning höll sig någorlunda i schack faktiskt trots blandningen av öl, Irish Coffee och vin. Till slut la han i alla fall armen om mig och jag drog en suck av lättnad.

I samma stund kom den där Mattias fram och Stefan flög upp och fram till honom och jag fick för mig att de tjafsade om något. Jag ville ju bara att han skulle sätta sig bredvid mig med sin arm igen, men istället satte han sig på huk framför mig och sa att han måste åka hem eftersom han skulle ta tåget hem till föräldrarna i Helsingborg klockan åtta. Jag vägrade dock ge upp när det nu kommit så pass långt och föreslog att vi skulle ge oss av tillsammans, för det var ju så trångt och svettigt här, man stod ju inte ut! Hemma hos honom var det någon kompis som sov över så vi tog nattbussen hem till mig. Jag tjatade om hur stökigt jag hade det och att min säng var bäddad med ett överkast som underlakan ända tills han sa ”men sluta nu!” och jag kände mig fånig.

Så satt vi på min säng och drack kamomillté och så la vi oss ner, jag med huvudet på hans arm och vi pratade och pratade. Då gjorde det mig detsamma vad som hände, för det var så trevligt bara att ha kroppskontakt och prata. Hans dialekt var så söt. Till slut föreslog han att vi skulle ta filten över oss och då sa jag morskt att vi kunde lägga oss under täcket och så hoppade jag upp och slet av mig kläderna trots att det var nästintill dagsljus. Det förvånade mig redan då. Han gjorde detsamma och så kröp vi under täcket och jag pratade på så jag blev andfådd ända tills han pussade mig på axeln (då blev jag verkligen andfådd). Jaha, och så höll vi på. Han hade verkligen muskulösa ben, och baken var helt underbar. När han klädde av sig hade han förvarnat mig om att han hade ett ärr på bröstet och det såg faktiskt rätt läskigt ut och kom tydligen från en operation han genomgått som spädbarn. Det störde dock inte det minsta.

Så visade det sig att han inte hade någon kondom så jag låg ett tag och funderade över om jag skulle försöka leta rätt på en och kom fram till att det verkligen var dags att avbryta celibatet så jag frågade vad han tyckte och han hade förstås inget emot det. Sen skulle jag naturligtvis hålla på och tjafsa om att jag fått kondomer när jag var med i SSU och haft temakväll med RFSU, som om jag tyckte att det var skamligt att ha kondomer hemma. Sen hade vi jävligt kul, även om jag inte nådde några himmelska höjder precis.

Nelly kom så jag hann inte avsluta min story som jag skulle rodna av att läsa. Pryd som jag är. Enligt Doris.

Sen hände ju inte så mycket mer. Rätt som det var upptäckte han att klockan var sju och då fick han fasligt brått medan jag stod i min rutiga morgonrock och kände mig lite snopen. Så pussade han mig farväl några gånger och eftersom han just hade ringt sin översovande kompis så att denne skulle släppa in honom så hade han strukit under sitt nya nummer i telefonkatalogen och sa att jag kunde ju ringa om jag ville. Då krafsade jag ner mitt eget nummer på en lapp och gav honom. ”Men jag är så dålig på att ringa”, sa han. Frågan är huruvida det kan tolkas som att han vill ha fortsatt kontakt. Sen gick han, och jag återvände till sängen och sov två timmar innan jag gick till jobbet.

Nelly ringde såklart för att få veta vad som hänt och blev mäkta nöjd med att det var så pass mycket. När jag i vanlig gammal ordning började mala om att han inte skulle ringa o.s.v. så blev hon tyst och sa sedan med så underlig röst att jag trodde att hon skojade ”Jag vet inte hur jag ska säga det här…” ”Vadå, vadå?” ”Grabbjäveln har en flickvän!” Och det var ju precis vad man kunnat vänta sig. Visserligen var jag rätt nöjd med vad jag redan fått och kände faktiskt ingen förälskelse direkt men lite snöpligt var det ju.

Det var tydligen hans kompis som sagt det till Nelly när vi redan gått iväg och man kan fråga sig varför. Ja det är mycket man kan fråga sig. Det skulle ju förklara varför det såg ut som om Stefan och Mattias ”tjafsade” på Tritnaha när han just lagt armen om mig. Vad vet jag. Nelly tycker i alla fall att jag ska ringa honom om ett par veckor när han kommer hem från Helsingborg och att det ska ske när vi sitter på Charles Dickens (efter ett par öl förstås) så att jag kan be honom slinka dit. Han bor ju i andra hand på Tjärhovsgatan.

Nog om detta. Igår började jag tycka rätt illa om Micke B. I förrgår kom han hit för att få filmen på sin studentbror som jag framkallat och kopierat och David kom också roligt nog. Han åker till Tanzania på ett år idag och eftersom ingen haft hans Skellefteånummer hade jag inte trott att jag skulle få ta farväl av honom, men det fick jag. I alla fall, vi satt här och fikade ett par timmar. Nelly var också här eftersom hon dels hade lunch och dels en lugn dag på jobbet. Vi enades om att slå runt lite kvällen efter, alltså igår torsdag. Problemet var ju att jag jobbar kväll så jag sa att i så fall fick jag möta dem någonstans klockan tolv. Så ringde jag Micke B. igår för att bestämma detaljerna och då var han tydligen inte ett dugg pigg på att vara ute så sent eller att gå ut överhuvudtaget och som vanligt tog jag allt personligt och som ett tecken på att han inte tyckte om mig så efter att ha försökt entusiasmera honom med klent resultat ville jag inte förödmjuka mig med mer tjat utan sa att han kunde ju be David ringa mig under kvällen så jag i alla fall fick träffa honom. Han hade i och för sig upprepat att han var på dåligt humör och trött men jag kunde inte se det som ett skäl att inte vilja träffa mig.

Hur det nu var så ringde David vid elvatiden då jag redan bestämt mig för att åka hem och sova, men när han lockade med Kristallen så stängde jag av färgprintern med rekordfart och hojade dit. Han hade då flytt Hannas krog och så småningom kom de andra också, Micke B. och Solveig (som läser läkarlinjen tillsammans med några av Davids gamla Skellefteåvänner) och hennes vad det nu var René från Schweiz.

Vad som då händer är att Micke B. inte ens kommer fram och hälsar. Jag står vid fönstret med David och det enda jag ser av Micke B. är att han står och pratar med en riktig liten babydoll-bimbo, blond, lång, smal med uppspärrade ögon och plutmun och allt. En så osannolikt bimboartad uppenbarelse att jag inte ens blev svartsjuk (bara lite). Men att han ignorerade mig tyckte jag var skandal.

När vi såg lediga platser i soffan passerade jag Micke B. + bimbo och sa något skämtsamt om att jag tyckte att man borde hälsa på folk som gör bilder åt en och han sa att det inte kom på fråga när man inte fått dubbla kopior och jag sa att hade jag vetat att han skulle säga upp bekantskapen för en sådan sak så hade jag gjort tre av varje.

Kan det verkligen vara så att han ignorerade mig av samma anledning som jag honom, nämligen stolthet, att inte vara den mest efterhängsne? Eller bryr han sig så lite om mig att han inte ens märker mig? Så jävla nonchalant tycker jag ändå inte att man ska vara mot någon som man är så pass bekant med i alla fall.

Sen satte han sig vid andra änden av soffan och ganska snart dök bimbon upp och drack av hans rödvin och klämde sig ner på hans stol så vi diskuterade detta i min hörna. David och Solveig trodde inte att Micke B:s intresse var lika stort som hennes. ”Hon kanske inte är tillräckligt intellektuell” sa jag vilket jag tyckte var roligt sagt men Solveig rörde inte på munnen.

Mittemot satt John och Ossian vilka trevligt nog ägnade mig tillräckligt med fylleuppmärksamhet för att jag skulle känna mig lite stolt uppskattad. När min öl tagit slut gick jag runt bordet för att be John om att få låna pengar till en ny. Han var dock lika pank som jag och Ossian skulle spara sina pengar till en Kretaresa, så det verkade kört ända tills jag visade ärret efter ciggen Ossian råkat bränna mig med i lördags. Då muttrade han uppskattande om kvinnlig list och grävde fram 37 spänn.

När lamporna tändes blev det lite prat om La Fontana men eftersom både Solveig och Micke B. ville åka hem (med respektive sällskap antar jag) så kände jag mig inte så hemskt lockad av ett fyllesällskap bestående av David, John och Ossian. Dessutom ville jag kunna cykla rakt.

Nu är Nelly här, hon kommer banne mig alltid precis när det bara är slutet kvar. Men nu har jag ju ”micke att berätta” (hihi) för henne.

Ja det slutade i alla fall med att vi stod utanför Pelikan och tog farväl av David. Sen kramade Micke B. om Solveig men ignorerade mig, så jag började läxa upp honom lite för att han varken sagt hej eller hej då till mig. Då sträckte han fram handen! Jag nöjde mig dock inte med att skaka hand utan tvingade på honom en kram och cyklade sen hem, rätt så sur.

Idag fyller jag 22 år men känner mig fullständigt ohögtidlig. Nelly och mamma har ringt och sjungit på telefonsvararen, och den älsklige Jonte har också ringt och grattat. På jobbet har jag ju varit tvungen att tala om för folk att jag fyller år och det var ganska kul.

Ikväll ska jag träffa Nelly och Doris på Bistro Bohème men först ska jag äta mackor och Hobnobs trots att jag inte är hungrig men nåt ska man unna sig på sin födelsedag. Att jag unnar mig sånt även alla andra dagar har nu satt sina svåruthärdliga spår, jag är stor som ett hus och dallrar konstant.

Jag ska också dricka den där gamla folkölen som Doris glömt kvar, för att känna mig lite festlig.

Klockan är snart 18:00 och jag har inte ätit en smula på hela dagen och undrar om det är därför jag känner mig så väldigt svag och svimfärdig. Det har jag dock svårt att tro med tanke på min nästintill obegränsade fettreserv. Känns i alla fall härligt att för en gångs skull slippa plågas av dåligt samvete över allt jag stoppat i mig under dagen. Mitt dåliga samvete orsakas just nu istället av att labb-Thomas skulle komma förbi efter sitt städjobb och fika hos mig vid sex-sjutiden nån gång. Att jag istället sitter här beror på att det visade sig att introduktionsföreläsningen i idéhistoria var idag mellan tre och sex och klockan tre skulle jag träffa Nelly + hennes engelska vänner på Billis och fick ringa dit i all hast och ändra till Bistro Bohème klockan åtta och jag orkar inte åka hem emellan. Gör jag det kommer jag säkert att äta också. Det får inte ske.

Jaha, mina kurskamrater var ju en klar besvikelse. Alldeles för många tjejer och inga söta pojkar. Dessutom verkade hälften eller mer komma direkt från gymnasiet. Jag pratade dock lite med tjejen bredvid mig, Agnes, och hon verkade trevlig. Alldeles för söt och smal för min smak tyvärr.

Professorns introduktion var så långsam och sövande att jag nog inte var den enda som undrade om jag valt rätt ämne. Föreläsaren var turligt nog bättre. Som vanligt tog syret slut efter tio minuter i salen, har det något att göra med min plötsliga heshet? Rätt som det var hade min röst förvandlats till en viskning.

I lördags var vi på Café Tivoli efter att ha suttit hos mig (Doris, Peter, Pamela, Nelly, Sharon och John) och jag hade pratat med Micke B. innan eftersom jag skjutit upp mitt inflyttningsparty från den lördagen till nästnästa (förhoppningsvis, jag måste i alla fall ha en snyggare matta och något att dölja soffan med till dess) och han ville inte komma hem till mig men jag sa att vi antagligen skulle till Tivoli (i och för sig hade Nelly bestämt sig för Ritz visade det sig, men när vi kom dit var kön så lång att vi aldrig hade hunnit in gratis före tio) och han och Daniel dök upp där konstigt nog, så han avskyr mig kanske inte!

Just det, efter den där torsdagen när vi var på Kristallen och han var så tråkig mot mig så hade ju mina sympatier avtagit något gentemot honom. Han ringde på lördagen och lämnade ett meddelande om att han hittat fler idéhistoriaböcker men jag ringde inte tillbaka, jag hade inte fått någon kurslitteraturlista än. Så ringde han igen i torsdags, av samma anledning, så han kanske tycker rätt bra om mig ändå.

Vad som oroar mig nu är hur jag betedde mig i lördags. Jag hade inte druckit så mycket (lite whisky + knappt en flaska vin) men det var på ganska fastande mage och jag blev rätt full när jag dessutom drack tre öl på Tivoli. Sådär ”avslappnat” full, så jag knappt orkade tänka. När Micke B. dök upp satt jag vid ett bord med tre killar som dragit ner mig på en stol men de visade sig vara ena tråkmånsar (alltså rätt fula och ogenerösa med öl) så när Micke B. plötsligt satt på huk bredvid mig blev jag överlycklig, sådär ”Heeeej!” med entusiastisk kram. Det var väl inte så farligt, men sen satt vi med de andra och pratade och jag hade tydligen sett surt på Nelly när hon deltog i vårt samtal och dessutom babblade jag helt klart en massa smörja. Av vilken jag förträngt det mesta.

Jag minns dock att det irriterade mig oerhört att Nelly lyckades låta så skärpt vilket jag faktiskt insåg att jag inte gjorde.

Min berusning störde mig inte för övrigt, jag tror tyvärr att jag levde ut den rätt ohämmat. I början av tredje ölen sa Micke B. nånting om att jag var en fyllkaja vilket Daniel tydligen sagt för att göra mig arg, fick jag veta vid förfrågan. Det blev jag tack och lov inte, jag var väl för avtrubbad. Suck.

Så nu tror i vilket fall som helst Micke B. säkert att jag är kär i honom, men där har han fel. Jag är bara i behov av hans uppskattning, troligen står detta behov i intim relation med hans ovilja? Svårighet? Att tillfredsställa det.

Förra lördagen innebar hjärtsmärta av långt vidare format. Då åkte jag ner med pappa och Gustav till Björn och Karins 100-årskalas i Vetlanda och hade en sällsynt lyckad helkväll sånär som på sista halvtimmen eller så. Under middagen orsakade Björn många skrattsalvor (pappa sa efteråt att han hört mitt smittande skratt klinga genom de andras och han satt ändå en bit bort) och alla vid ungdomshörnan var så trevliga att prata med – Patrick som var min bordsherre, Mattias som satt mittemot, hans flickvän Jenny, hennes utbytesstudent, och Håkan som satt på min högra sida och som var väldigt söt och lite blyg och inte heller ointresserad visade det sig. För hur det nu var så pratade vi mer och mer med varandra och dansade tryckare och stod i trädgården och kollade på månen. Just när han sagt något om hur trevligt det var att vara fånig och göra just detta och smugit en arm om min midja så kom Mattias och Jenny och störde. När de sedan började hångla vid krusbärsbusken och jag egentligen inget hellre ville än att följa deras exempel så började jag istället recitera ”Näcken” av Stagnelius som jag av någon outgrundlig anledning tyckte passade tillfället perfekt. Antagligen blev jag rätt nervös av min mors närvaro på andra sidan häcken.

Mitt minne är rätt luddigt på grund av den generösa tillgången på gratis vin och sherry, men jag vet att Håkan redan oroat mig under natten med att vara trött och fundera på att gå hem och sova innan rådjursjakten i gryningen. Han var alltså en äkta bonde, hade jobbat som skogsavverkare men pluggade nu på KomVux. Jag hade med alla medel försökt få honom att stanna (d.v.s. påvisat det onödiga i att sova så snart innan gryningen och hällt i honom kaffe. Det var efter det, när vi var i köket, som han sa till en annan gäst att han skulle ut och lufta ”sin” dam. Och det var nog efter det som vi tittade på månen. Och innan hade vi nog dansat.).

Efter vårt uteblivna hångel, om det nu var mitt fel eller hans, så höll jag på ett tag med att rota igenom skivsamlingen för att hitta något annat än trist jazz och när jag till slut lyckats hitta Bob Dylan och föreslog lite mer dans, så ville Tråkan gå hem. Då hade vi tidigare pratat om att jag skulle väcka honom i tid till jakten, så jag hade nog spetsat in mig på att sova i åtminstone samma rum som han. Det visade sig dock att huset var fullt och att mamma lovat Gustav att jag skulle sova med honom i bilen, så jag följde Håkan ut genom dörren och längs vägen en bit bort, övertygad om att han skulle fixa saken ändå. Istället sa han ”ja, hej då” när vi stod omfamnade, och jag förstod ingenting. Han menade på att han ju inte kunde sova med mig + bror i bilen, och jag kunde tydligen inte sova med honom + bror i hans föräldrahem runt vägkröken, och dessutom skulle vi kanske aldrig ses mer så han ville inte att något skulle hända mellan oss eftersom han skulle passera trakten så ofta och påminnas om mig.

Detta tyckte jag var den mest genomskinliga ursäkt jag hört. Vad som störde mig än mer var att han visade sig ha en prilla snus under läppen som han vägrade att avlägsna, så inte ens en kyss skulle det bli. Jag var alldeles förbryllad av denna helomvändning och kände mig inte så lite förödmjukad. Just det, jag har glömt det viktigaste nästan! När vi stod där och kollade på månen så sa han att det var så roligt att träffa någon man tyckte om. ”Månen?” sa jag. ”Nej dig” sa han. Så nu sa jag något idiotiskt om att jag trodde att han tyckte om mig och han sa att just därför. Argument som inte biter det minsta på kärlekskrankt fyllo. Så när vi stod lutade mot vår bil, jag i hans armar, och han plötsligt kliar näsan mot min jackärm och samtidigt fräser till med näsan och säger ”ett tecken på mitt kvinnoförakt”, så tyckte jag att det hade gått för långt och vände mig bort och hängde min väska över axeln. ”Ska du gå?” frågade han, lite undrande. ”Ja, det är nog lika bra”, sa jag iskallt och travade iväg mot huset och ignorerade totalt hans än mer undrande ”ja, hej då” bakom mig.

Sen låg jag i bilen en stund senare och funderade länge över vilken skit han hade varit. Och vaknade med ett plågsamt ryck några timmar senare då allt stod i ett helt annat ljus. Då gick det upp för mig att hans sista kommentar med största sannolikhet hade varit ett skämt och att jag hade varit en idiot. Kämpigt.

Ända tills tåget med Gustav och mig gick från Sävsjö station vid halv två hoppades jag att Håkan skulle dyka upp så jag fick ställa allt till rätta. Att förklara saken för Mattias föll mig dock inte in annat än som omöjligt, tyvärr. Så nu funderar jag på att skicka ett litet brev till Håkan, i ett brev till Mattias, bara för att göra klart att han verkligen förgyllde min kväll. Om han nu bryr sig, jag måste ha framstått som en packad slinka.

Förra måndagen, på min födelsedag, var jag helt förstörd över det här när jag berättade om det för Doris och Nelly. Den underbara Nelly försökte övertala mig att tänka att hans bestående intryck av mig knappast bestämdes enbart av min fylleklängiga stil den där sista stunden (hur illa den nu var. Jag befarar som vanligt det värsta), utan han hade ju faktiskt verkat tycka om mig (åtminstone tidigare på kvällen). Och om jag tyckte att jag hade varit en idiot som bara rusat iväg sådär så trodde Nelly att det var intet mot vad han känt sig som efter att ha sagt något så dumt, skämt eller ej. Ja var det inte ett skämt så är han ju inget att ha, för övrigt.

Men det är så sorgligt att det som började så bra skulle sluta så katastrofalt. Och det är ju delvis hans fel. Varför, o varför skulle han peta in den där prillan för? Jag kan inte riktigt se någon annan förklaring än att jag plötsligt fick honom att börja tycka illa om mig. Men jag tror, och hoppas, i alla fall att det var han och inte jag som började kramas därute på vägen. Suck, suck. Hur ska jag någonsin kunna träffa någon? Och han var ju så söt. Men han kanske var en omsvärmad skitstövelcasanova, vad vet jag? Utom att han verkade rätt blyg i början, faktiskt.

Spelar roll, jag sabbade det ändå. Oavsett hans beteende så sabbade jag det genom att inte sköta det snyggt, lite mera lyhört, lite mindre desperat. Nå, jag vidhåller ändå att jag antagligen inte är mogen ett förhållande innan jag börjat tycka bättre om mig själv och vårdar mig genom att göra roligare saker än att sitta i sängen och käka all ledig tid. Idag har jag åtminstone lyckats.

För övrigt är jag osams med föräldrarna vilket har sitt ursprung även det i förra helgen. Stjärnorna måste ha varit mig osedvanligt ogynnsamma den 16:e.

Nu har jag läst lite om mitt ”händelserika” liv längre bak i boken och min hjälplösa undran över varför varken César eller Stefan väckt så starka känslor inom mig som Håkan försöker jag tillbakatvinga genom att intala mig det hopplösa med en bondkille som jagar rådjur. Ändå måste jag erkänna att han inte lämnar mig lika kall som de två andra gör. Kanske beror det på att det gick så snett och att jag har fritt spelrum att fantisera om hur bra det kunde ha gått om jag varit smartare. Men det är jag inte. Så jag borde inte ångra vad som skett. Jag är den jag är, tyvärr.

Idag har varit en skön dag. Visserligen väcktes jag halv sju av att telefonen ringde och det var mamma som med gråtmild röst sa att hon var ledsen över att det blivit så här och att hon borde lyssna på mig även om hon inte förstod mig, o.s.v. Eftersom jag inte hann upp för att svara innan telefonsvararen satte igång så har jag ingen aning om vad som fick henne att ringa så tidigt och med ett sådant gråtdarr på rösten.

I fredags hade jag kommit över min ilska någorlunda, kanske tack vare gråt och skrik mot mamma respektive pappa två kvällar i rad, men på lördagen fanns ett meddelande på telefonsvararen där mamma talade om för mig hur illa jag betedde mig som inte ringt mormor än och tackat för presenterna, vilket hon väl hade rätt i, men vad som gjorde mig rasande var hennes anklagelse om att jag inte ringt för att jag var missnöjd med presenterna och tyckt att det var ”för lite”. Det gällde väl snarare hennes presenter än mormors. Det sista jag sa till mamma på torsdagskvällen var ju att hon inte ens frågat vad jag önskade mig. Hon lyckades i alla fall pricka in ett rätt, Chanel No 5.

Jag skulle väl inte vara så ”otacksam” om det inte varit för det som alltså hände förra söndagen. Mamma kom fram till mig där jag satt och pratade med Mattias på verandan och undrade med sitt mest irriterande, oroliga tonfall ”hur blir det nu då?”. Fram till dess hade det varit bestämt att jag och Gustav skulle ta tåget upp till Stockholm och föräldrarna skulle ta en ”sväng” förbi Öland och hämta mammas packning + min sekretär och sedan åka upp till Stockholm samma dag. Nu hade de dock ändrat sig och skulle vänta med hemfärden till måndagen, vilket jag inte hade något emot, trots att det var min födelsedag, för jag skulle bli så nervös av att de körde så långt och så sent annars.

Problemet var att mamma inte stod ut med tanken på att Gustav skulle vara själv med Elvira i Bagis utan ville att jag skulle följa med dit. Jag kunde däremot inte fatta att en snart tolvårig kille inte skulle kunna åka T-centralen – Bagis på egen hand och tyckte det var helt onödigt att jag skulle åka åt helt fel håll bara för att följa honom. Att tillbringa natten i Bagis lockade mig inte heller, dels ville jag bara hem så fort det gick, dels började jag jobba klockan åtta nästa dag och det tar tre kvart att åka till Thorildsplan från Bagis, jämfört med tre minuter hemifrån mig. Sen fyllde jag ju dessutom år den dagen och hade ingen lust att ha så mycket besvär på min födelsedag. Vid det här laget hade mamma blivit nästintill hysterisk och sa att jag var så ogin och aldrig visade någon god vilja, vilket gjorde mig så explosivt rasande att jag höll på att sprängas och inte stod ut med att se någon den närmsta kvarten. Därefter knallade jag bort till mamma där hon just stod och berättade för pappa vilka problem jag orsakade dem och att de var tvungna att ta med sig Gustav till Öland och då hade de naturligtvis inte plats att ta med sekretären!

Jag måste tillägga här att på lördagsmorgonen ringde pappa och sa att mamma inte skulle följa med på festen utan åka upp till Stockholm istället och passa Elvira, vilken pappa osmart nog givit lov att stanna hemma, utan att först prata med mamma. Så hon blev hysterisk över att Elvira skulle tillbringa en natt ensam också, men gick att lugna ner. I vilket fall som helst, nu var det ju dags igen och jag tjafsade lite med föräldrarna, mer om att mamma sagt att jag var ogin än om ”problemet”. Det tyckte ju inte pappa var något intressant förstås, och till slut fräste jag att jag följde väl med till Bagis då. ”Men du måste ju stanna där också!” sa mamma, och jag gapade ”Ja, ja!” och vände på klacken och efter exakt samma antal sekunder som vanligt hörde jag pappas ”Och så går hon bara?”.

Å himmel vad förbannad jag var, jag stod inte ut med att se mamma efter det, knep ihop ögonen så fort hon hamnade i mitt synfält. När pappa skulle skjutsa Gustav och mig till stationen kom hon med en plastpåse med presenter och då hade jag redan stått och haft ångest ett tag över att vi skulle skiljas som ovänner nu när hon skulle köra mormors bil till Öland, så trots att det nästan fick mig att kräkas att hon nu låtsades som om vi aldrig hade bråkat bara för att allt var ordnat för hennes del så kramade jag henne och sa ”Kör försiktigt.”

Mitt farväl av de andra var något mera kärleksfullt dock. Sen åkte vi hem då, jag och Gustav och jag var väl inte världens muntraste ressällskap eftersom jag satt och ältade Håkanhistorien hela vägen. Sen lagade jag middag i Bagis (men lät Gustav koka sina nudlar själv) och glodde på tv och kollade Gustavs skott med sin nya ishockeyklubba och sen åkte jag hem, för mamma hade ringt Elvira och bl.a. sagt att det var ok att jag inte stannade hela natten. Tack!

Morgonen därpå ringde mamma när jag stod i duschen och på telefonsvararen hade hon sjungit ”ja må hon leva” och det var älskling hit och Dinkandoj dit och jag ville bara spy. Jag var fortfarande så arg, dels över hennes krav, dels över hennes ilska när jag inte vill gå med på dem, dels över det hon sagt om att jag aldrig visade någon god vilja o.s.v. Och hon bara låtsades som om ingenting hänt. Det hade det väl inte heller, för hennes del. Hon anser sig tydligen ha all rätt att visa sitt missnöje på det sätt som passar henne och förväntar sig sedan att allt ska vara glömt när hon blivit nöjd.

På kvällen satt jag ju med Nelly och Doris på Bistro Bohème och berättade dels om Håkan och dels om detta. Nelly och Doris upprördes nog mest över mammas sätt att klema bort Gustav och tyckte att det var skandal, och Pamela som kom senare såg sambandet mellan min ilska över detta och att jag själv, tolv år gammal, knappast ansågs behöva barnvakt utan tvärtom satt barnvakt själv, åt mina småsyskon.

Hur som helst, på tisdagen ringde mamma till jobbet och föreslog att jag skulle komma till Bagis på kvällen och käka middag för att ”fira” och jag gick föga entusiastiskt med på det, dels för att middag i Bagis tedde sig måttligt festligt och mamma tidigare pratat om restaurangbesök, och dels för att jag inte kunde förtränga vårt gräl lika lätt som hon tydligen kunde. Så jag började prata om det, att hon tyckte att jag var så ogin o.s.v. och att hon inte brytt sig om mina behov och önskemål utan bara sina egna. Först svarade hon med att hon trott att jag skulle uppskatta att umgås med mina syskon, typiskt försök att framkalla dåligt samvete vilket föräldrarna verkar anse att jag ensam ägnar mig åt, sen blev hon förbannad förstås och tyckte att om jag fortfarande var så upprörd över det där så var det ju ingen idé att jag kom till Bagis. ”Nä, det är väl inte det. Hej då.” sa jag och la på, tacksam över att slippa åka dit och antingen gräla eller inte låtsas om min ilska.

På onsdagen ringde pappa och sa att han tänkte komma med sekretären och det gjorde han, så enormt lättretlig när vi bar upp den från bilen att det var skrattretande. Jag hade redan gissat att han antagligen skulle vara sur över att jag ”gjort” mamma arg, och det visade sig stämma förstås. Sen kånkade han iväg med min TV vilket han inte förvarnat mig om alls. Den gav han mig veckan innan och när det visade sig att den var åtta är gammal och jag ringt till den otrevlige försäljaren och fått veta att det inte gick att titta på kabelTV på den, så hade pappa förstås blivit rätt sur och insinuerat att jag var kräsen och missnöjd och allt vad det var, vilket jag lyckades överleva.

Nu tog han den alltså och jag hade sett fram emot Mr Bean hela dagen och muttrade något om att jag skulle missa det och snart stod vi förstås i köket och gapade. Jag började gråta förstås, särskilt över att han sa att jag bara krävde och krävde och aldrig gav igen. Då sket jag i hans ömtåliga känslor och sa att det var ju jävla skitsnack med tanke på hur många timmar av mitt liv jag ägnat åt att lyssna på hans och mammas problem och visat intresse och förståelse.

Det hade vi tjafs om i våras när jag till slut inte orkade med både deras och mina egna problem. Särskilt jobbigt tyckte jag det var att varje gång jag fikade med pappa sitta och lyssna till hur jobbigt han hade det med mamma vilket verkade vara det enda han ville prata med mig om, i timmar. Jag kände mig som en ersättning för hans avslutade psykoanalys och att dessutom överösas med mammas bekymmer med pappa, med Elvira, med Gustav fick mig att känna mig som en jävla slaskhink. Dessutom gällde det ju människor vars bekymmer var mina, på sätt och vis, jag höll på att bli ett nervvrak.

När jag drog upp detta citerade pappa förstås mamma som sagt till honom att jag tyckte att han bara satt och ältade sig själv och inte brydde sig om mig när vi fikade. Det kan jag ju skriva under på förstås men det var ju inte så lyckat av mamma att säga det på det viset. Av någon anledning påstår mamma att hon aldrig sagt det. Antagligen har hon sagt det under något av sina raseriutbrott, så att det ska räknas som osagt när hennes ilska gått över.

Ja, det där höll vi på att tjafsa om i alla fall, pappa sa att det var ju tråkigt om jag bara suttit och låtsats intresse och sympati och att det var min sak att säga ifrån om jag ville prata om annat. Jag sa att det här handlade ju om ett mönster som jag inte blivit medveten om förrän det hänt många gånger. Men sa ingenting om att mönstret också bestod av att jag underdånigt utplånade mig själv för att få hans gillande.

Nu är jag helt svettig och har ont i armen av allt skrivande. Jag ska väl gå hem.

Skitdag. Har bara sovit och ”ätit” och byggjobbarna har borrat oupphörligen, åtminstone när det störde som mest. Nu har jag gått hit, mina ben värker. Sen ska jag kolla om min cykel står kvar utanför Bistro Bohème där jag lämnade den i måndags när vi åkte till Kvarnen. Den är säkert stulen.

Var jag bara sinnesförvirrad för ett år sen vid den här tiden, eller varför var jag så mycket lyckligare då än nu? Nu har jag bara ångest över det mesta, att jag är för tjock, finnig, för gammal. Särskilt det sista. Vid 22 års ålder tycker jag att jag borde ha uppnått mer, om inte yttre framgång så åtminstone inre sinnesfrid.

Av mina IKEA-planer blevo intet förstås. På kvällarna sitter jag och dreglar över IKEA-katalogen och Sköna Hem, full av inspiration om hur jag ska piffa upp mitt hem. Nu, däremot, ter sig en sådan uppgift ogenomförbar, det är för mycket som krävs. Gardiner, mattor, dukar, hyllor, ny soffa, tavlor – ja, det är väl ungefär det som behövs. Till att börja med. Som det är nu är det så fult att jag blir deprimerad vid blotta anblicken. Håhåjaja.

Och att bo på nedre botten blir allt outhärdligare. När byggjobbarna sätter igång med sitt borrande klockan sju så hela sängen skakar så gråter jag nästen av förtvivlan och försöker tänka ut ett sätt att hämnas. T.ex. att banka på den där husvagnen där de sover med en slägga mitt i natten. Det är en klen tröst att det troligen är tvättstugan de håller på med nu, för den ligger precis under mig.

En annan jobbig sak är att jag är övertygad om att byggjobbarna vet att jag ligger i sängen till tolv varje dag. No privacy, helt enkelt. Så jag ömsom beklagar mig över detta hemska straff som nedre botten är, ömsom skäller på mig själv för att jag har mage att klaga på en så fin lägenhet som är min dessutom.

Men att jag inte inrett den. Istället för att sy gardiner ligger jag i sängen och tycker synd om mig själv. Problemet är delvis att jag inte kan välja tyger. När jag tänker på att allt ska matcha ger jag upp direkt.

Och soffan. Det är dens fel alltihop. Den är så ful att jag inte står ut att se på den. Att klä om den har jag funderat mycket på, men det skulle kräva så himla mycket tyg! 8 meter minst. Så då tänker jag att jag kan lika gärna köpa en ny, och bläddrar gång på gång igenom soffdelen i IKEA-katalogen och drömmer om blommig bulliga saker för 4.500. Nä, vad jag ska göra nu, efter en påtår så jag får valuta, är att cykla till Fridhemsplan och köpa 10 meter eller så av något blommigt tyg, och göra slag i saken. Jag ska inte låta min soffa deprimera mig till passivitet längre.

Nu har jag läst igenom lite av det tidigare skrivna och slås än en gång av det lustiga i att jag i fullt tillstånd blir så irriterad över brist på tafsningar hos den jag spanat in (alltså Stefan ena gången, Håkan andra). Speciellt Håkan tyckte jag ju var en riktig knöl för att det inte hände så mycket och Stefan satt jag otåligt och väntade på kroppskontakt med. Vad är det tecken på, desperation eller ökad mognad (snarare det förra, tror jag) att killarna numera är skitstövlar om de inte vill hoppa i säng med en på direkten?