Jag är på Kafferepet och väntar på Nelly och Doris och kanske Micke B. som jag hoppas kommer. Han ringde till Nelly igår minsann. Till mig har inga andra karlar ringt än Servicehus-Patrick som ville ha mina bilder att söka in till DI med. Det bär mig emot, men jag träffade honom nyss och gav honom några gamla favoriter. Jag ska ha dem tillbaka förstås.

Idag är det alltså dags att åka, det känns konstigt att sånt man bestämmer en gång faktiskt kan bli av. Jag är spattig förstås, har inte varit ute och rest på så länge.

Igårkväll läste jag gamla dagböcker och grät över det jag skrev våren -89, då min och Feffes första ljuva tid tillsammans ägde rum. Kontrasten mellan de ändlösa kärleksförklaringarna till honom som fyller sida efter sida och den lite nedlåtande insikten om att jag inte var kär i honom längre som jag läste om i boken från i somras, denna kontrast fick det att skära i hjärtat på mig som om jag först nu insett hur många förhoppningar som gått om intet.

Nu är Nelly och Doris här, så jag kan inte koncentrera mig.

Nelly:

”Det är lite underligt, som det känns att sitta på tåget & åka till honom. Jag kan inte verkligt se hans ansikte framför mig och vet inte heller om det är det jag vill. Jag har tänkt många gånger på den här tiden, i tåget & återseendet och då trott att jag skulle vara så nervös. Jag är lugn som ruttnande keso & rätt ledsen över hur allt har urartat sig. Att jag skulle träffa Micke som gör mig så glad & samtidigt känna en skyldighet att hålla fast vid Dagan. Det skulle vara lättare om allt var klart & tydligt eller att ödet med skarphet skär av den tråd som är skörast. Själv är jag oförmögen att se hos vem skörheten sitter. Jag känner så starkt för båda.

Och är det här någon att tråna efter som är så till den himmelska grad i brist på intresse, eller i alla fall förmågan att uttrycka den på något som helst sätt. Att istället för att skicka hem sina jävla polare & hålla om mig, hålla av mig sitter & spelar nån trist musik. Jag kan inte i mitt frustrerade & kärlekskranka tillstånd i alla fall ta njutning av den. Micke rörde vid mina fötter & fick mig in i ett upphetsat tillstånd men det här? Jag är torr som Saharaöknen i stjärten, över hela partiet. Dessutom är jag paranoid över att hans vänner tycker (eller minns) att jag är en ful, fet & finnig pervers brud utan egentligt människovärde. Inte värd något mer än att ge nåra råa interna skämt över. Och älskar jag honom eller är jag bara ute efter att fånga hans intresse vartefter jag tänker kassera honom. Fria till honom? Ett ja eller nej skulle inte bli svaret utan möjligen vadå vad är det? Här kan man snacka om en impotent, självupptagen fåntratt. Din Johan försökte ju i alla fall, Johan sörjde ju i alla fall sin oförmåga. Det är en hel del mer än man kan säga om den här drömprinsen.

Besviken? Förlorat något mer än tid tankar & självkänsla? Javisst, en helvetes flera mera pengar. För att inte tala om sömn. Visst förlorade jag sömn även med Micke men då vann jag något trevligt i gengäld. Det enda jag vinner nu är förstörd hörsel & vemodig längtan & det är närmare förlust. Två negationer blir något positivt. Men vad är det för positivt. Att ödet missgjort sitt snitt? Ödet gjorde mitt val. (Krossad av en vals läppar.) Men jag tror inte det var ödet som valde. Jag tror det är hans som sitter där just nu & väljer. Han borde omyndigförklaras & förlora sin rätt att agera i valsammanhang.”

Sitter på en pub vid Kings Cross med Nelly, Satu och Anna-Karin där Lou Reed dånar från jukeboxen. Nellys nannykompis Sharon jobbar i baren. Satu och Anna-Karin spelar pool. Jag vill spela flipper men vågar inte göra det helt på egen hand.

Tråkigt nog kommer piggheten som krävs för att uppleva denna stad först såhär på eftermiddagen. Så pubarna blir ju upplevda i alla fall. Helgen var i och för sig omåttligt slö. Dagtid satt Nelly och jag inlindade i ett duntäcke framför tv:n med varsin kaffekopp att värma händerna med. Det var vår Ipswichvistelse det.

Tack och lov var kvällarna något mer aktiva. På fredagskvällen blev vi hämtade vid stationen av den omtalade Dagan (Nellys ”mannen i mitt liv”) som tog oss till en pub en halvtimmes bilfärd bort vilket innebar en oändlig skräckfärd i bil med honom vid ratten. Jag bad Gud att få överleva denna mardröm, där jag satt i baksätet utan säkerhetsbälte medan Dagan körde den oavbrutet hårnålskurviga vägen i racerfart med frost och mörker som bidragande orosfaktorer.

Nu är klockan nio nånting och jag har druckit tre pintar. Satu är och köper våra fjärde. Nelly är redan inne på den och sitter bredvid mig och berättar allt för Sharon om Micke B. och Dagan. Dem finns det en hel del att säga om. Ack ja. För egen del fantiserar jag om återseendet med Johan och det överväldigande sexiga intryck jag ska göra på honom då. Antagligen blir det tvärtom, men det bekymrar mig inte nu när jag sitter i denna enorma stad och är en del av den vilket får mig att känna mig stor och stark. Sorgligt nog är inte en enda kille här söt nog att flirta med, inte ens om bara för att bli bjuden på drinkar. Så till min förtret saknar jag Johans långa starka armar. Nu vill Satu läsa, men det går väl inte?

Nu har Sharon ringt och fixat så att vi får komma in gratis på Alice in Wonderland, hon, Nelly och jag. Satu ska upp och jobba och Anna-Karin + pojkvän John är panka. Jag har sminkat mig väldigt darrhänt men Nelly säger att det är fint. Jag har bara 5 pund men hoppas klara mig ändå. Nyss spelade de Phil Collins ”Sacrifice” så jag tänkte på Gustav och min kära familj som jag fortfarande inte ringt. Kanske för att jag tror att tiden står stilla så fort jag är utomlands. Nu spelar de Simple Minds så jag tänker på min ungdom.

Att jag längtar efter Johan beror nog bara på att han är den ende som visat någon som helst lust att krama och pussa mig på sistone. Av den anledningen längtar jag efter Klas också som en trevlig typ som jag skulle kunna förföra. Ska skriva vykort till honom. Jag blir alldeles eldig av ”Jungle life”. Undrar vad som kommer nu. Jag ska skriva till: Doris, Johan, Klas, Gunilla, Ylva, Karin, fast jag har inte hennes adress! Den glömde jag!, familjen, mormor (som jag neglectat alldeles för länge), åh vad jag trängtar efter Johans kropp just nu!!, Germanicus borde jag kanske skriva till, eftersom jag gillar honom. Martin med isåfall. Imorgon måste vi gå till National Gallery, för det längtar jag så efter, men Sharon sa nu att Alice in Wonderland stänger sex på morgonen så chansen att vi kommer upp klockan sju som vi tänkt är rätt liten.

Nu spelar de Queen, men inte ”Good oldfashioned loverboy”, utan ”Bohemian Rapsody” och det är kanske tur så att jag inte bryter ihop av nostalgi. Jag skulle kunna skriva om mig själv hela natten lång men situationen stressar mig. Jag vill inte ha något desperat fyllehångel. Må jag minnas det.

Nelly:

”Ödet högg & högg. Jag ignorerade. Vägrade att märka, ville inte känna hur ont det gjorde att skäras av – utan grep i blindo tag i honom & krävde hans uppmärksamhet. Det var då den sista stöten från ödets hugg & hans eget resta vapen äntligen fick mig att förstå att det inte nånsin kommer bli något av det här, mer än det så tragiska som redan är då jag inte förstår alls vad som är vad och tolkningar kan bli fantastiskt(?) positiva eller oerhört negativa.

Att jag inte kan få en kontakt, bryta den helt otroliga stelheten. Fast nu känns det alltmer lönlöst. Jag vet inte om jag vill. Det är bättre att glömma & låta leva. Det är det bästa. Det är den enda bro kvar att krossa. Krossa så att jag inte kan vända & springa tillbaka till honom & den psykiska terrorn han utsätter mig för. Utsatte mig för.”

Sitter på en pub i trakterna av King’s Cross, ”The Penny Farthing”, med en juice som jag besvärat beställde medan de manliga stammisarna glodde. Nelly är och får benen vaxade tvärs över gatan. Jag är full av Nurofen mot min outhärdliga tandvärk.

Jag kommer aldrig att kunna förlåta mig själv detta. Aldrig. Jag har mött mina drömmars prins och skulle ha tillbringat ännu en underbar dag i hans sällskap om det inte varit för min obegripliga, och som sagt oförlåtliga klantighet. Alltså, vi bestämde igårkväll att vi skulle ses klockan ett idag och gå på Camden Market tillsammans. Och det är jag som föreslår att vi ska ses på Electric Ballroom för att slippa den enorma trängseln. Ändå står jag i en timme och väntar vid tunnelbanan innan jag minns att det inte var där vi skulle ses och störtar in på E.B. Han är inte där.

Kanske kom han aldrig, för jag borde ju ha sett honom vid stationen, och om han hade kommit tidigare borde han väl ha gått och kollat där för säkerhets skull när jag inte dök upp. Men jag borde ju ha varit på rätt ställe och väntat. Av någon anledning var jag helt övertygad om att vi skulle ses på stationen ända tills insikten om mitt misstag slog mig med förödande kraft. Sen dess har jag sprungit fram och tillbaka mellan E.B. och stationen till efter fyra, då Satu skulle ha dykt upp men inte gjorde det.

Då åkte jag hem till dem för att fråga efter en telefonkatalog för att kunna ringa honom, men Alan sa att de slängt alla sina kataloger eftersom de tog för stor plats. Då åkte jag ännu en vända till Camden och E.B. och sedan till Leicester Square och puben vi var på igårkväll, både för att fråga efter min borttappade basker och för att kolla om han var där. Han visste ju att jag skulle dit och fråga. Men det var stängt.

Nu sitter jag på en pub i Kentish Town, på Torrenian Avenue tror jag. Det är dock bara gamla gubbar här och en yngre tvålfager typ som just kom fram och bad om eld.

Jag är så fruktansvärt deprimerad. Kanske kanske kan jag få tag på honom imorgon om jag lyckas hitta en telefonkatalog och hittar hans bank i den. Men även om vi träffas imorgon så innebär det att jag på grund av min enorma virrighet gått miste om en hel dag i hans sällskap. Jag kan absolut inte smälta att jag istället för att desperat vanka omkring i kylan kunde ha fått gå omslingrad med honom på Camden Market och inte hade behövt sitta själv nu med min oändliga ångest. Det är nästan så att jag hoppas att han hade försovit sig så att allt detta inte var mitt fel. Men hade jag kommit ihåg rätt mötesplats så hade jag iallafall vetat. Mitt enda hopp nu om jag ska kunna glädjas åt denna historia överhuvudtaget, är att han minns att jag skulle gå och lyssna på den där Rimbaudpoeten ikväll och att han lyckas ta reda på var det är någonstans och kommer dit. Eller hit. Risken är rätt liten. Chansen alltså.

Han var så fruktansvärt söt. Den absolut sötaste kille jag någonsin kysst. Jag vill så gärna få göra det igen. För att inte bryta ihop alldeles försöker jag intala mig själv att det kanske vore bäst att jag inte träffade honom igen, jag kanske skulle bli alldeles för kär i honom då och jag åker ju hem i övermorgon.

Vi hade så kul igår. Vi träffades alltså på Electric Ballroom. Jag har tydligen aldrig tur med killarna jag träffar där. Minns inte hur vi började prata, jag var jättefull. När stället stängde skulle vi åka hem till mig, alltså till Satu och Alan, men tog fel buss, nämligen samma som Nelly och hennes flört som hon nu tillbringat hela helgen med. Jag upptäckte vårt misstag i Hampstead, och vi tog en taxi hem. Jag visste ju att Alan inte skulle gilla främmande karlar i sitt hem och var lite neurotisk, så när han ville tumla runt i sängen så blev jag nervös och bad honom vänta till senare. Önskar att jag hade passat på. När jag hade chansen. Vi vaknade vid elva och jag kände mig obeskrivligt besvärad, delvis beroende på att jag inte hade tvättat ansiktet innan jag gick och la mig och såg hemsk ut.

Jag orkar inte, förmår inte skriva om det här. Allt jag kan tänka på är att jag så hjärtinnerligen önskar att klockan var ett igen så att jag skulle kunna gå in på E.B. i värmen och se världens sötaste pojke sitta där och vänta på mig. Att jag förnekade mig själv det är mer än jag kan stå ut med. Varför tänkte jag inte efter? Varför? Och ska jag gräma mig resten av mitt liv? Kanske inte, men just nu är jag så fruktansvärt olycklig över detta.

Han verkade ju tycka om mig, upptäckte jag till min förvåning efter en dag på Portobello Road med diverse pubbesök under vilka jag nästan satt och darrade av pilskhet så fort jag såg på honom. När Portobello stängde föreslog han att vi skulle gå på bio så vi tog tunnelbanan till Oxford Circus. Det var tjockt med folk i vagnen och det blev bara så att jag lutade mig alltmer mot honom så att min panna till slut vilade mot hans haka, den orakade ljuvliga. När vi sedan åkte upp i rulltrappan stod han bakom mig och tog plötsligt min hand som vilade mot räcket och lutade sitt fantastiskt söta ansikte mot min rygg. Sen gick vi tätt ihop Regent Street mot Leicester Square. Han hade armen om mina axlar och smekte min kind. Sen satt vi på varsin pall mittemot varandra, jag med benen innanför hans, på The Green Man and French Horn innan vi gick och såg ”Point Break”, där vi höll varandras händer. Han upphörde aldrig med att smeka min.

De spelar så sorglig musik här. Jag saknar honom så.

Sitter på en alltför tjusig pub vid Themsen i väntan på att Nelly och kanske Satu ska dyka upp på Tate Gallery här intill. Jag har traskat i gråvädret från Charing Cross.

Nog har jag haft att tänka på. Efter en kväll och en natt och en morgon med fysisk smärta i kroppen av pur ångest fick jag äntligen tag på Sams jobbnummer på biblioteket och ringde honom från Svenska kyrkan. Jag försöker minnas hur han lät när han äntligen svarade efter alla växelflickorna. Jag var ju övertygad om att han var den som hade anledning att vara arg och hade väl väntat mig att ursäktande få förklara mig, men det första han sa var ”åh hej, hur är det?” med ett bankaktigt tonfall antar jag för jag fick plötsligt för mig att det var fel Sam Butler jag hade på tråden och svarade ”Bra. Men är du den rätte Sam? Känner du mig?”. Och då var det han förstås. Kan det ha berott på att han lät så glad, att jag inte kände igen hans röst? Eller att han var nykter? Eller att han blev så chockad? För det visade sig nämligen att han aldrig hade kommit till Camden Market, han hade försovit sig och inte vaknat förrän tre. Detta gjorde mig dels glad eftersom jag kan sluta anklaga mig själv för att ha gått miste om en dag med honom, och dels jävligt sur vilket dock inte hann ske så länge mina telefonpengar varade. Så vi ska ses klockan sju.

Jag är inte alltför entusiastisk dock. Ska det bli ännu en sån där date med en kille vars uppskattning jag inte kan känna mig säker på? Och varför inte det i så fall? Allt det som hände i lördags pekade åt ett och endast ett håll, nämligen åt att han var väldigt intresserad, så hur sjutton kan det komma sig att inte han vaknade på söndagsförmiddagen med ett ljuvligt pirr av förväntan i magen? En träff med någon man tycker om är ingenting man försover sig till! Särskilt inte om denna åker hem till utlandet två dagar senare. Kan det vara det, att han inte tyckte att det var någon idé att träffa mig igen eftersom det ändå knappast kan bli så långvarigt? För han måste ju ha vetat att han inte skulle kunna få tag på mig igen. Om han inte åkt till Rimbauduppläsningen förstås. Den frågade han om faktiskt och jag hummade något om att det varit rätt tråkigt och ”okoncentrerat”. Jag kom inte på ordet för flummigt.

Sanningen att säga så stannade jag och Satu, som till min enorma lycka dök upp precis när jag lämnade gubbpuben, bara en halvtimme drygt, under vilken det visade sig vara frivilliga publikpoeter som fick uppträda. En parodisk universitetslärartyp som skulle läsa utantill men kom av sig och verkade galen och full, en ännu galnare pensionärshippieklädd kvinna som fäktade med armarna och verkade njuta långt mer av sitt uppträdande än någon i publiken gjorde, ett par unga killar, en väldigt fet kvinna med förvånansvärt vackert ansikte. Kunde ha varit åtminstone roligt om inte jag suttit där med min ångest och vänt huvudet mot dörren varje gång den öppnades och blivit alltmer deprimerad över att det aldrig var Sam som kom. Så när Satu ville passa på att smita under femminutersrasten innan Rimbaudpoeten skulle sätta igång så följde jag villigt med henne.

När vi kom hem visade det sig att Nelly fortfarande varken dykt upp eller ringt och vid tanken på hennes antagligen helt underbara helg i sällskap av en kille blev jag så ifrån mig av självanklagelser att jag inte uthärdade att sitta uppe och vara social utan bäddade åt mig i hallen och lyckades somna trots Satus, Alans och Jeffs glada prat inifrån rummet enbart därför att jag inte stod ut med att vara vaken. Mitt i natten kom Nelly hem och jag hörde henne i sömndimmorna sitta i köket och prata och skratta med Satu. Ack vilket ytterst plågsamt utanförskap! Och flera gånger under natten vaknade jag av ångestsmärtan i magen trots att jag tagit dubbel dos Nurofen mot min tandvärk.

Undrar just vad han tycker om att jag ringde. Hoppas han förstår att jag verkligen inte gjort det om jag haft en aning om att det var enbart hans fel att vi inte träffades igår. Nu sitter jag och är så arg på honom för det att jag fasar för en kväll då jag sitter och är snipigt sårad och besviken. Ärligt talat är jag inte ens säker på att han kommer ikväll. Tyvärr var det jag som frågade om han ville ses, det var innan jag hunnit ta till mig upptäckten av hans svek. Och han lät ju positiv trots att jag frågade om han kanske var upptagen för att lämna utrymme åt honom att säga nej till en träff. Vi enades om Kentish Town klockan sju och kommer han inte dit då så är det ju nära till Off Licensen så jag kan köpa en stor flaska med mycket alkohol i och sitta i en port med den. Om han kommer så kommer det tyvärr krävas en ursäkt i form av blommor eller liknande för att jag ska våga slappna av och inte sitta och surmula.

Men som det utvecklat sig blir lördagen åtminstone ett mera kärt minne och blir det inget mer av det hela så är det inte mitt fel iallafall. Fast jag skulle gärna vilja ha honom kvar så att vi skriver till varandra och kanske ses igen. Antagligen beror det på att han är så fruktansvärt söt. Och på att jag verkligen fick anstränga mig för att betala för åtminstone några pintar. Hoppas att han inte har sin pinstripe suit på sig för det i kombination med hans söthet skulle verkligen göra det svårt för mig att slappna av.

Allt känns så konstigt nu att tanken på ett vanligt liv i Sverige igen från och med i morgon ter sig besynnerlig. Nu måste jag gå på toa för att hinna till Tate i tid. Men så långt att gå som det var från Charing Cross är Nelly antagligen försenad.

Nelly och Satu kom till Tate Gallery och vi gick runt där utan att ägna såvärst mycket uppmärksamhet åt tavlorna eftersom Nelly och jag var tvungna att återge våra helgupplevelser för varandra. Hon mindes inte heller mycket från Electric Ballroom. Hon mindes ingenting faktiskt.

Det var i alla fall en 19-årig långhårig typ hon följt med hem. De hade också åkt med fel nattbuss fast de upptäckte det inte förrän i Golders Green. Den där killen hade tydligen ett minne av att Nelly och jag stått på bussen och grälat våldsamt på svenska, vilket jag bara har en ytterst svag minnesbild av. Ingen aning dock vad grälet kan ha handlat om.

Hon skulle också träffa sin flört klockan sju så vi åkte tillbaka hem så jag kunde byta om och gick sedan till Gampuben för att lugna ner oss med lite cider. Jag stirrade upp mig fasligt förstås och kände mig ful men försökte intala mig själv att han säkert inte skulle komma ändå.

På grund av mitt eviga ciderintag har jag inte ätit så mycket de senaste dagarna vilket jag förstås uppskattar, problemet är dock att min tomma mage är väldigt lättberusad så jag var nog lite dimmig redan efter en och en halv pint när jag gick mot tunnelbanan.

Jag hade oroat mig lite för att inte genast känna igen Sam – om han nu var där – eftersom han kom direkt från kontoret och antagligen skulle ha kostym och vara rakad, den totala motsatsen till hans bohemslappa orakade stil från i lördags. Men jag såg honom direkt där han stod och hängde mot en biljettautomat läsandes Evening Standard. Så jag knallade fram och sa hello. Han frågade genast efter min basker som jag faktiskt fick tillbaka idag när jag var på The Green Man och frågade, så jag berättade det och om hur den stöddige muskulöse bartendern insinuerat att jag verkligen måste ha roat mig eftersom jag glömt den där.

Sen gick vi iväg mot Devonshire Arms som Satu rekommenderat. Jag har ju bara varit där i rätt berusat tillstånd, första kvällen och i fredags så jag hade inte mints den som så slummiggästad som den var och oroade mig lite för vad Sam skulle tycka i sin exklusiva men omåttligt fula överrock tills jag mindes de pubar på Portobello Road som vi besökte i lördags.

Nu försöker jag minnas hur kvällen var och inser att jag irriterar mig på att jag inte var mera flörtig. Det känns som om jag stirrade rakt fram för att kunna koncentrera mig på vad jag skulle säga istället för att titta på honom. Ja jösses, jag är sannerligen nyfiken på vad för uppfattning han har av mig. Vi har ju faktiskt bara umgåtts i olika stadier av berusning.

(Nu blev Alan social och visade sin filmkamera och projektor.)

Sitter som vanligt i rökrummet på servicehuset. Måste vara första gången någonsin som jag skriver här, jag är tvungen för jag har så tråkigt.

De senaste dagarna har jag genomgått en mängd olika stadier i mitt betraktande av Sam, från gränslös grämelse över att jag pratade så mycket självupptaget strunt då i måndags som effektivt måste ha tagit kål på allt hans eventuella intresse för mig, till att ana att det nog inte gjorde så mycket, att vi hade trevligt ändå och att jag kanske inte pratade så mycket strunt. Inte oavbrutet i alla fall.

Men sen är det ju det här med vad han känner för mig. Ibland är jag förvissad om att han tänker på mig, kanske inte lika mycket och plågsamt och ofta som jag tänker på honom, men att jag på något obegripligt vis ändå gjorde ett visst intryck på honom och att han absolut skulle vilja träffa mig igen om jag varit kvar i London nu. Återigen ibland är jag säker på att han glömt mig eller åtminstone inte tänker på mig med saknad. Denna ovisshet!

När kan jag börja förvänta mig ett brev (som skulle kunna besvara en del frågor) och kan jag förvänta mig ett överhuvudtaget? Ska jag skriva genast, utan att vänta på att han kanske gör det? Det lutar åt det. Förhoppningsvis ringer Mark, Nellys flört, till henne på tisdag som han sagt och då ska hon fråga honom om vad han och Sam eventuellt pratade om där på perrongen när tåget rullat iväg med oss och lämnat denne långhårige hårdrockare och denne propre bankman ensamma kvar i varandras sällskap, utan annat att diskutera, kan man önska, än Nelly och mig.

Synen av de två fyller mig ännu med nöje. Vad kan de ha tyckt och tänkt om situationen där de stod för att ta farväl av två svenska tjejer som hängde i tågfönstret och vinkade? Båda mindes de varandra från nattbussen i fredags men annat än att de var där i sällskap av varsitt fyllehångel som råkade vara vänner har de väl inte gemensamt? Och båda visste ju varför den andre var där, nämligen i samma ärende som han själv. Mark hade tydligen skämtat om att föreslå Sam ett nytt besök på Electric Ballroom eftersom det gick så bra för dem sist. Hoppas Sam står emot.

Ja, han kom ju till stationen i alla fall, Sam. När vi skulle ta farväl i måndags efter puben och stod nere i tunnelbanan vid den stora stationskartan, då, för att ta den stunden från början, frågade faktiskt Sam om vi inte kunde byta adresser och så skrev han min på baksidan av sitt tunnelbanekort, den delen med fotot på, med alla mina namn och allt. Sen skrev han upp sin adress på mitt tunnelbanekort, men han skrev den till banken för att ”det var bäst så” och nu undrar jag om det beror på att han vill flytta hemifrån snart eller på att hans mamma öppnar alla hans brev. Eller nåt annat.

Sen vände jag mig mot honom för att ge honom en kram men plötsligt stod vi och kysstes, och gjorde det länge innan Sam kom på att han hade bråttom till sitt sista tåg så jag erbjöd honom mitt sällskap till King´s Cross där han skulle byta. Så stod vi på perrongen och kysstes och satt på tåget och kysstes och hela tiden irriterade hans knäppta rock så, för jag vågade inte vara så pass framfusig att jag knäppte upp den även om jag ingenting hellre ville än att få känna hans kropp och inte bara en bylsig rock.

Det blev för okoncentrerat i rökrummet. Katarina, Susanne, Jerker och den där käcke västervikaren kom in så jag pratade med dem istället. På lunchen låg jag i vilrummet för att få tiden att gå och slumrade till mitt i en fantasi om vad som skulle ha hänt om jag kommit på den fantastiska idén att övernatta i Alans ambulans med Sam. Det hade säkert varit rysligt kallt.

Jag undrar just om detta är på väg att utveckla sig till en kronisk Dagenfobi. Så lång tid har ju inte gått än och jag mår redan bättre. Är inte oavbrutet ångestfylld och deprimerad utan mer ledset otillfredsställd. Just det här att vi hann träffas tillräckligt många gånger för att mitt behov av mer skulle väckas men inte nog många gånger för att det ska kunna kännas som någonting säkert att bygga på. Som det här med att jag vill träffa honom och knappast orkar vänta ända till i sommar. Om jag nu hör av honom och om jag ber honom komma hit några dagar eller så (det finns tur- och returresor för 90 pund på en resebyrå på Euston Road, råkar jag veta), blir vi då tvungna att berusa oss dygnet runt för att inte ledas ihjäl i varandras sällskap eller? Vid sådana funderingar inser jag hur lite jag känner honom och visserligen är jag väldigt villig att riskera ett fiasko bara för att få träffa honom igen, men chansen att han är det är kanske mindre.

Som sagt vet jag ju inte ens om han glömt bort mig eller ej. Så jävla underbar tror jag mig inte om att vara, att jag på två och en halv date lyckas få någon att falla så pass handlöst att han bestämmer sig för mig trots ovisshet om vad jag känner (antar jag) och om när vi ska kunna ses härnäst.
Att han faktiskt råkar vara just så underbar betyder inte att mina chanser ökar heller.

Jag vet nu att det enda jag kan göra i detta döda läge är att hitta ett någorlunda uthärdligt sinnestillstånd att tillbringa tiden i medan jag väntar på eventuella tecken från honom. När jag får dem kan jag bestämma mig för vad jag ska satsa på – att glömma honom eller övertala honom att komma hit. Eller att spara ihop till en Londonresa. Jag är faktiskt inställd på att både ta studielån (men mest för min enorma pankhets skull) och att börja jobba varenda helg på servicehuset för att få råd att åka till honom.

Det här brevet jag tänker skriva och förhoppningsvis posta efter Nellys samtal med Mark (bara om Sam sagt något otvetydigt kärlekslöst om mig till honom låter jag bli) är ett problem. Hur ska jag formulera mig, utifrån det lilla jag vet om hans intresse av att någonsin se mig igen? Och i så fall, vad sjutton vet han om mitt intresse? Förutom att det antagligen var min förtjänst att vi faktiskt träffades mer än en gång, och hur tacksam är han för det tro?

I alla fall, om vad han vet. Inte mycket skulle jag tro, inte mer än jag antar jag. Att jag ringde till hans bank kan väl nästan ses som likställt med att han ville träffa mig, att han ville byta adresser, att han kom till stationen för att vinka av mig (men hans trista jobb kan väl inte ha utgjort mycket till konkurrens väl?) och att han faktiskt hade med sig Blue Velvet-videon som present (fast den hade han ju faktiskt sett tio gånger sa han. Tog väl upp plats i hyllan.).

Och ingen av oss sa väl något som skulle kunna inge hopp om ett snart återseende där på stationen. Jag sa visserligen, angående att hans lögn om tandläkarbesök för att kunna gå tidigare från jobbet lyckades så pass bra att han kanske kunde få ledigt dagen därpå också, att jag önskade att jag varit kvar då.

Sen var det också efter en kysstund när vi bara stod och såg på varandra, vilket jag stördes av enbart därför att den skönhet han utstrålade anade jag stod i bjärt kontrast till vad jag nu kan ha utstrålat, så jag bröt oromantiskt tystnaden med att fråga vad han tänkte på, och han sa att han inte visste, att han bara tittade på mig, och det måste ju ha varit rätt mentalt förödande. Men då sa jag att jag önskade att vi hade träffats förra lördagen (Måste ha varit förvirrad, jag hade ju inte kommit dit då). ”Eller torsdagen”, sa han. ”Nej, fredagen menar jag”, sa jag.

Nu sitter jag här igen och kan absolut inte komma på något att skriva om till Sam. På vägen hit gick jag saligt leende som om jag var på väg till en ack så efterlängtad date men min glädje beror på ett så futtigt substitut som att jag ska framkalla Londonfilmerna idag och att jag därför har chansen att åtminstone få se hans ljuvliga face på en bit papper. Det är samma sak med Aftonbladets horoskop, de är än så länge den enda kontakten man har. Ett tecken på ens desperation minsann. Särskilt som varken jag eller Sam tror på skiten.

Men vad ska jag skriva! Jag saknar hans intresserade frågor. Och jag inser alltmer hur lite av honom jag hade möjlighet att upptäcka. Ibland kände jag mig verkligen obildad i hans sällskap, trots att han jobbat på den där banken i fem år. Så jag vill ju ge ett bildat intryck men ändå personligt förstås. Men jag kan knappt påminna mig några interna skämt att referera till. Vi hann väl inte skaffa oss några.

Brev till Sam

Hello dear Sam!

Life is slowly getting back to normal after my holiday that seemed to last for months. It was quite a shock to get back home and realize I had only been away for twelve days and everything was just the same as when I left, the only change had taken place within my self.

It is not only that I’m broke or that it’s rainy and cold or that my flat is so untidy or that my lecturers at university are a bunch of murmuring and tedious idiots. I could get used to all that, I suppose, and my flat shouldn’t be an unsolvable problem. I just have to wait for some inspiration and then grab the hoover.
The real problem is that everything seems so unbelievably boring. Is this perhaps a common dilemma for most holiday returnants? And will it pass?

I guess that you are the major part of my problem, partly because I really don’t have a clue of what you think of me now. You do remember me though, don’t you? Also, I can’t stand the thought of you being so far away.
When we met at the station and took farewell it was as if I hadn’t understood that I was actually leaving London and going back home, not knowing whenever I would be back. I probably expected life to go on the same way forever as if I was going away only for a little while.

So I sat on that train heading for Gatwick when that sudden realization struck me, that I soon would be thousands of miles away and that I hadn’t had the chance to really get to know you before I had to leave you.
And that is what I’m so unhappy about. I wish that you were sitting here with me at my favourite café so we could talk and drink lots of coffee (you get as many refills as you like here, for free!).

I must say that writing in a foreign language feels like trying to paint a miniature portrait with a huge brush, or something. I feel as verbally flexible as a boulderstone.

I have to consider myself lucky though, having so much reading to do for school. Especially Kant needs a lot of concentration and helps me forget that I’m stuck in Stockholm. A problem like the distinction between ”real” and ”actual” really makes any personal anguish seem less fundamental, doesn’t it? Sometimes I wish he had gotten married so that he could have been enjoying married bliss instead of writing so much!

It’s funny thinking of how I sat on that plane to Stockholm last week, promising myself that if I survived this nightmare, I would never ever complain about anything again. Instead, I imagined, I would enjoy every minute of just being alive. As soon as we were served some food all my fear disappeared though, as we hadn’t really eaten anything for the last few days and were starving.
I managed to direct my attention completely to the food and to stop looking out the window every five minutes to see if we were any closer to ground this time.
And I am very grateful that I’m still alive. But all those little worries that seemed so unimportant while I was praying for my life in the plane have become much more significant since then. That’s life, I suppose.

Now the sun is shining bright outside the café windows. It’s half past ten in the morning and in a while I’m going to a lab to have my Londonfilms developed and I will spend the afternoon in the darkroom, pottering about with the chemicals. I hope I managed to get the focus right on something.

Tomorrow morning it’s time for the second seminar, and I will sit in this tiny room amongst thirty others, desperately struggling to get some oxygen while I try to note down at least half of what the lecturer is saying. The more interesting, or complicated, the topic is, the faster he talks.

I haven’t had the chance to watch the Blue Velvet video yet. The only recorder within reach is at my parent’s, and I do have the impression that I shouldn’t let my little brother watch it. So I will watch it on sunday when he has gone to bed. Maybe I shouldn’t let my parents watch it either? I guess I have to wait until they have gone to bed as well.

This café where I’m sitting at right now really is my favourite place. In the mornings I will sit here by myself writing or reading and in the afternoons I will meet my friends here. When it closes at seven there’s a pub just opposite where we can continue our gossiping and discussing, drinking beer instead of coffee. The reason why I prefer to sit here while I’m writing or studying is that I can’t really focus at home. My bed is such a temptation and even washing the dishes sometimes seems like a pleasure compared to reading Heidegger.

I hope you aren’t getting the impression that I don’t like studying philosophy, because I love it. It’s just that I have to moan about it a bit, as it is difficult and it does take a lot of effort, but it is definitely worth it. Those lazy days in London are still too close though, so I keep wishing they had lasted longer. It will probably take some time to get used to all those ordinary duties. Especially as I can’t be reasonable enough to accept that I didn’t get the chance to spend some more time with you.

Anyway, I hope you don’t get bored to death at the bank. You could always amuse yourself a bit by writing to me. But please don’t return my letter with red marks all over it to make me attentive to all my grammatical mistakes!

Be careful now, in that great big dangerous city.

Bye bye,
A

PS Not all of my Electric Ballroom memories are surrounded by that Nurofen fog. I do remember telling you how incredibly cute you are. At least something.

Sen kom Doris som jag satt och deppade med ett tag.

Igår var det första Kantföreläsningen, i samma lilla trånga rum som seminariet. Syrebristen var dock inte lika påfrestande som föreläsarna, en ung och mager med skägg och glasögon och en äldre, rundhylt och rödmosig, propert VPK-klädd. Han bröt på finska och talade dessutom väldigt fort och tyst, hopplöst.

Eyasso (den blinda killen) var där och jag ledde honom till café 6:an på rasten. Han hade inte hört ett ljud av vad den finske sa. Ett visst nöje fann jag i att prata med Micke B. och Conny trots att jag kände mig nästan lika sur och osällskaplig till mods som på seminariet. Vad gäller Micke B. är jag hela tiden tvungen att påminna mig om att jag faktiskt suttit lutad mot honom i hans soffa och klappat honom på huvudet för att inse att jag kan slappna av i hans sällskap.
Jag försökte kasta ut en magert agnad krok om att gå ut och dricka öl, för Nellys skull, men den kroken verkade undgå honom.

Jag gick upp till expeditionen för att fråga om min ej hemskickade terminsräkning och det visade sig då att jag inte fanns med i deras register! Efter fyra plågsamma tentor och en uppsats så finns det inte ett spår av mitt slit i datorn! Jag ska dit imorgon och prata med någon ansvarig så jag får mina poäng.

Idag ringde jag tandläkaren i Björkhagen som inte kunde hitta min journal och bad mig återkomma imorgon. Tanden lossnar nog snart. Jag känner mig som en knarkarkvart i munnen.
Sen ringde jag även servicehuset för att meddela min lust att jobba i helgen. Den lusten kommer sig av att jag inser att jag lika gärna kan lida svårt av tristess där som hemma i min soffa. Att sitta i soffan är dessutom jävligt jobbigt dagtid när allt damm syns så väl.

Nu är det så att jag hade tänkt skriva till Sam idag. Problemet är att jag inte har ett uns av inspiration. Plötsligt känns han så himla avlägsen, det är inte klokt. Inga svenska pojkar har hittills överträffat honom, men jag tittar i alla fall på dem litegrann. Fast förstrött.

Nu undrar jag om det ska bli så som jag trodde förra måndagen, att jag inte ska tänka på Sam annat än som någon jag känner i London som det ska bli kul att träffa nästa gång jag kommer dit. Det vill jag inte! Men jag tror att han måste skriva snart om inte min självbevarelsedrift i kombination med avståndet ska få mig att dämpa minnet av honom. Jag anar dock att han inte tänker skriva först. Vem vet om han inte redan hittat en annan flicka, någon som inte pratar lika nyanserat som en stenbumling. Hur han kan undgå att vara omsvärmad av beundrarinnor är mig en gåta, med det utseendet. Fast varför skulle han inte vara det? Att han inte hade något bättre för sig en lördag- och en måndagkväll än att umgås med mig är inget säkert tecken.

Men jag måste skriva till honom så att han skriver till mig! Jag måste! Det är bara det att nu när han känns så avlägsen så vet jag ännu mindre vad jag ska skriva.

Jag hade hoppats att kaffet skulle få mig att kvickna till men än så länge har det inte verkat.

Han har varit min första och min sista tanke i så många dagar nu, varför ter han sig plötsligt så – ointressant? Perifer?

Jag sov nog alldeles för länge idag, till halv elva. Så jag ser ut som en uppsvullen jag vet inte vad i ansiktet.

Så, nu har jag renskrivit brevet till Sam. Det blev antagligen självömkande och dito upptaget men nu får det duga. Jag ska skicka det idag så att han förhoppningsvis får det på måndag och så kan jag påbörja min troligtvis ändlösa väntan på svar i början av veckan därpå.

Nu är jag kissnödig och hungrig och har suttit här i tre(!) timmar. Problemet är att det är så jävla stökigt hemma och min dyblöta tvätt ligger utspridd överallt, så helst skulle jag vilja invänta mörkrets ankomst innan jag går hem. Äsch, jag står väl ut.

Jag sitter på gamla Billis och plågar mig med ”den där hemska tjocka boken”, Vår tids filosofi alltså. Så hemskt är det väl inte, men ack så koncentrationskrävande! Mitt hem är ovanligt rent och fint numera eftersom blotta öppnandet av den boken om kvällarna ger mig väldigt lust och energi att uträtta fysiska prestationer som dammsugning och spisrengöring och klädlagning. Alla andra har antagligen läst mycket mer än jag, det visar sig i så fall snart för vi ska ses på Valand om en timme som start för en ny period av tentauppladdning.

Och jag sitter här och längtar väldigt passionerat efter Johan vilket är trevligt samtidigt som det irriterar mig eftersom jag inte känner mig ett dugg säker på att han har någon som helst lust att tillfredsställa denna min längtan. Det har blivit lite jobbigt tycker jag, vi går omkring som hetgrötkatter och vill inte gärna visa att vi vill umgås med varandra. Så känner jag det i alla fall. Som om den som öppet visade mest intresse skulle bli underlägsen den andre, nu när vi gjort klart för oss att det inte handlar om kärlek, eller om ett stabilt jäkla förhållande i alla fall. Nu ska vi ju ses ”för skojs skull” utan bindningar för övrigt, men det verkar som om detta märkligt nog gjort oss ännu mer osäkra på varandra. Själv litar jag inte på hans intresse för fem öre, trots att det faktiskt är han som ringer oftast. När han gör det sitter vi och pratar om allt annat än att vi vill ses fast samtalet brukar röra sig i allt snävare cirklar kring just detta ända tills vi fått ur oss det.

Åsas storasyster Malin kom mitt i inspirationen igår fast det var ju bara trevligt att prata med henne på tu man hand för en gångs skull. Hon har verkat så ogillande och kall på sistone så just därför gladde det mig att hon var glad och vänlig igen.

Jag känner mig väldigt stel i mitt skrivande nu. Ingen annan sitter för sig själv här, det kanske är det. Alla har sällskap. Suck.

Igårkväll gick jag ut med Doris och Nelly, till ett gräsligt Casanovaställe med billig öl och hög listmusik och töntiga gäster och fräcka dörrvakter. Och Nelly hade drömt om svarta skor vilket tidigare alltid förebådat hemska händelser, och en tjej från gymnasieparallellklassen har dött, så vi pratade död och blev deprimerade. Min kroniska irritation de senaste dagarna visade sig i alla fall vara PMS tack och lov, så det går väl över.

Innan jag gick ut ringde jag Johan som inte var hemma så jag lämnade ett meddelande på hans telefonsvarare trots att jag egentligen var hemskt sur över att han lämnat Valand tidigt för att träffa en kompis, utan att något blivit sagt mellan oss om att ses. Nu har jag gått hela förmiddagen och väntat på att han ska ringa. Det har han inte gjort, och jag är arg. Vad menas? I onsdags ringde han minsann oombedd, från Vaxholm där han var barnvakt åt sin halvlillasyster. Har han helt tappat intresset sedan dess? Jag har ju visserligen varit en aning påfrestande på sistone, känt mig sån i alla fall, men ändå? Nej nu måste jag plugga. Jag är så sur.

Och nu sitter jag på Valand för mig själv med Vedbergs filosofihistoria uppslagen på Wittgenstein som om det skulle räcka. Jag läste visserligen några sidor men det gjorde mig så deprimerad att jag är tvungen att ta en paus nu. Jag är ack så frustrerad.

För att ta eländet från början så satt vi hemma hos Klas i lördags och hade det trevligt. Jag var in i det sista osäker på om jag skulle gå dit men så ringde Johan just som jag gett upp hoppet om detta definitivt, och han blev lite entusiastisk och det smittade mig. Som tur var, för Klas spelade bra musik oavbrutet och Martin, Germanicus och Tobias var också där och de var så roliga och trevliga som vanligt. Särskilt Klas är en läskigt söt och rar en men i lördags hade jag en mystisk släng av självuppskattning och oroade mig för att han skulle vara intresserad, bara för att han var så trevlig. Usch vad jag är korkad.

Sen smet vi in på en hemsk fest i Sturegallerian där det var fullt av välfriserade idioter, så det var väl något slags frisörtillställning. Vi tog oss alltså in via gården och slapp betala inträde. Sen blev det den mest bedrövliga kalabalik man kan tänka sig, för jag lyckades välta ut mitt plastglas med svindyr öl och var på god väg att bli sur på Tobias över det eftersom han stod intill och jag absolut inte ville ta på mig skulden själv. Han gick dock iväg till baren med mitt glas hopknycklat i handen för att fixa en ny med att glaset varit trasigt som knep. Till allas stora förvåning kom han tillbaka och hade lyckats. Ja jag blev så förvånad att jag kastade mig om halsen på honom för att tacka och välte sålunda ut även det glaset med en snitsig armbågsknyck.

Jag har sällan känt mig så dum, men skrattade ändå mitt i min maktlösa förtvivlan. Detsamma gjorde de andra, kan jag lova. Johan rusade hopkrupen iväg med armarna över huvudet så jag undrar just vad slags reaktion han kan ha väntat sig.

Naturligtvis var detta det givna samtalsämnet resten av kvällen och det första Martin och Germanicus pratade om på kafferasten idag. Själv minns jag bedrövelsen med dels ett godmodigt skratt, dels en väldig irritation och någon konstig känsla som skulle kunna vara skam över att bete sig så oförlåtligt klantigt. Kan tänka mig att en sån som Johan hellre skulle välja döden framför ett öde som detta. Nu måste jag gå på toa vilket innebär att jag ska be den lilla snipiga tanten att öppna åt mig. De har den låst här för att det inte ska komma in ”folk från gatan”. Jaja.

Tillbaka. Även till i lördags: jag hatade den där festen, dels för att jag fick sitta utan öl och vad det berodde på, dels på grund av alla de där idioterna som alltför tydligt inspirerats av Levisreklam (killarna) och gud vet vad (tjejerna). Till slut gick vi och hamnade efter resultatlöst vankande mellan olika ställen på Victoria, men vid det laget var det bara Klas och Johan och jag kvar. Vi drack en öl – jag lyckades faktiskt få i mig min utan en droppes förspillan! – och pratade om EG och sånt. Vid halv tre hade vi fått nog, och Johan och jag gick mot 94:an pratandes om hur trevlig Klas är och att det är kul att han blivit mer social på sistone. När Johan ondgjorde sig över den brist på kö det var vid hans busshållplats eftersom detta innebar att bussen just gått, så föreslog jag att han skulle med hem till mig och äta nybakat bröd (mitt bästa hittills in fact) och trodde att det därigenom var avgjort eftersom jag frågat explicit (de är bra att ha, de där orden!) och det brukar räcka. Men då säger den där knölen: ”Nej, jag vill hem till mig.”. Ingen förklaring, ingen bra ursäkt, ingenting, bara ett totalt avspisande! Mina ögon fylldes med tårar och jag vägrade besvara hans fortsatta tomprat och hans avsked när min buss kom. Sen ringde han inte igår, vad jag vet, jag satt på Billis ett tag i sällskap med lilla gamla schackgänget som var väldigt tysta och tråkiga och inte fick mig att känna mig mer uppskattad minsann.

Och nu idag satte sig Johan faktiskt bredvid mig av någon outgrundlig anledning – för att slippa se mig kanske – men jag hade min taktik klar efter vissa trista summeringar. Alltså, i torsdags avböjde han mitt förslag att plugga ihop när han slutat jobba – vilket i och för sig kan bero på att han skulle jobba till tio – i fredags roade han sig som sagt helt på egen hand utan att antyda det minsta att han ville träffa mig överhuvudtaget och utan att ens meddela att han inte kunde träffa mig, i lördags ringde han först vid sextiden på kvällen trots mitt meddelande på hans telefonsvarare kvällen innan vilket dock helt coolt var, i korthet: ring när du kommer hem, om det inte är mitt i natten, i så fall: ring någon annan gång. Och slutligen, i lördags, eller söndags morse, ville han som sagt var inte följa med mig hem och inte att jag skulle följa med honom hem, i så fall skulle han ha föreslagit det, och sen ringde han inte på hela långa dagen som vi kunde ha tillbringat tillsammans. Allt detta sammantaget leder ta mig sjutton deduktivt till slutsatsen att han är helt ointresserad av att träffa mig helt plötsligt.

Så idag har jag inte tittat på honom, inte pratat med honom, inte låtsats om honom. Dels som uttryck för att jag inte vill förödmjuka mig genom att klistra mig fast på någon som inte vill veta av mig, dels som ett test av huruvida han skulle ta kontakt med mig om inte jag gjorde det med honom. Och det gjorde han alltså inte. Inte ens när vi tog samma buss till Odenplan och han satt bakom mig med några andra i klassen. Jag slank av rätt kvickt i och för sig och skyndade mig åt ett helt annat håll än hans. Men han kunde ha skyndat efter om han brytt sig. Det gör han alltså inte och detta irriterar mig snarare än att det gör mig ledsen.

Nu måste jag upp till Odenlabbet, numera för ickekräsna amatörer, och hämta mina rullar – spännande! – och sen skynda till operan där ragatan Rie ska kryssa för och sen ska jag till Teknismörkrummet och kopiera. Kul! Flera timmar utan en chans att sitta med Lübcke ouppslagen i knät!

Jag måste bara skriva att Johan ringde igårkväll när jag kom hem efter en ovanligt nöjsam kväll i mörkrummet med fötter som stenklumpar. Han ville veta varför, eller om snarare, jag varit sur på honom, vilket jag förnekade. Istället försökte jag förklara att jag velat ”kolla” om han skulle ta kontakt med mig i skolan om inte jag tog första steget för omväxlings skull och att detta berodde på att jag på sistone fått intrycket av att han inte hade någon lust att umgås med mig och att jag i så fall inte ville klänga mig på honom, oavbrutet babblandes.

Det var fantasifoster, enligt honom, och det var ju kul att höra. Men att han inte själv pratat med mig, om han nu märkt att jag var tystlåten mot honom? Nej, han hade ju trott att jag var sur och vågade väl inte fråga, vilket han nu medgav var irrationellt förstås.

Så det verkar väl vara ok nu. Men jag undrar fortfarande varför han inte ville umgås med mig i helgen! Han kan ju ha varit gräsligt upptagen – fast han sa ju att han inte gjort någonting på lördagen – eller lika skraj som jag för att tvinga sin umgängeslust på någon. Ändå tror jag att han är en sån som ringer när han vill ringa.

Det här går inget bra, att beskriva. Kanske för att jag känner mig en aning apatisk rörande det här, jag vill inte ta ut någon glädje eller drömma om trevliga träffar i förskott numera. Får väl se vad som sker på, och efter, Valand. Vi ska sitta där och Wittgensteina är det tänkt.

När jag nu börjat på en ny sida vill jag trots enorm Lübcke-stress tillägga att Gunilla är helt underbar, vi skrattar högt så gott som oavbrutet vissa raster åt sånt som inte roar någon annan, tydligen. Ylva är också älsklig, jag har haft en sån tur! Alla dessa trevliga roliga kurskamrater som vill umgås! Och verkar tycka om mig! Äntligen! Det är ju det här jag väntat på, jag som trodde i våras att jag lärt känna alla mina vänner redan.

På Valand. Det är väldigt rörigt nu. Jag är nog tvungen att prata med Johan ordentligt, för det här är olidligt, att pendla mellan hopp och förtvivlan hela tiden – och bara det uttrycket antyder ju vilket slöseri med energi och tid det handlar om när det nu gäller en sån struntsak. För det är ju inte det att jag vill att Johan ska vara kär i mig! Jag vill bara att han ska vilja träffa mig och pussas med mig.

Sen förra tisdagen har han inte en enda gång föreslagit att vi ska ses och vad värre är, de gånger jag har föreslagit en träff så har han haft något att skylla på som gjort honom upptagen. Varje gång! Vilket i och för sig var idag. Han har ju visserligen ringt upp mig när jag lämnat ett meddelande, och han ringde i måndags för att höra vad som stod på. Det förklaras dock lätt med hans feghet inför att vara osams med någon. Jag blir galen tror jag.

Vi råkade hamna på samma buss från universitetet idag. Han satte sig bredvid mig, vi kallpratade. Jag var redan då olycklig över att han sagt sig vara upptagen hela dagen när jag frågade, utan att han föreslog träff imorgon. Jag hatar honom verkligen. Varför gjorde han inte det? Enda förnuftiga svaret är ju att han inte är intresserad av någon jävla träff, och det är tyvärr så svårt för mig att inse ordentligt. Istället fortsätter jag att hoppas, att vänta, att tolka hans beteende, att ringa, att fråga vad han ska göra på kvällen. Trots ingen som helst respons utöver vanlig artighet. Det gör att jag känner mig så dum, så värdelös, att jag antagligen känner större ilska mot honom än jag kanske borde.

När vi klivit av bussen stod vi väldigt spända och hummade tills jag gav upp med att vänta på ett förslag om att ses imorgon. Det enda han ville var att jag skulle ringa om pluggandet skulle fortsätta imorgon. ”Ok, jag ringer dig om vi ska plugga”, sa jag som om jag trodde att han skulle haja vinken och säga att jag gärna fick ringa ändå. Det gjorde han inte, hoppas jag, för han sa det ju inte.

Varför vill jag egentligen träffa en sån mesig typ? Kan man fråga sig.

Imorgon är det tenta. Jag är alldeles oförberedd och opåläst och bryr mig knappt. Att jag ska skylla min studieapati på Johan är en tanke som svischar förbi då och då för ack vad mycket roligare Lübcke skulle te sig om Johan satt bredvid mig i soffan och höll i min fot medan jag läste högt! Men läget är tyvärr oförändrat. I förrgår ringde han visserligen utan anledning, för att vara snäll kanske. Och i fredags var han hemma hos mig. Han kom en timme senare än han sagt, vilken nonchalans, obeskrivligt! Till råga på allt ville han inte sova över, för jag skulle ju upp tidigt och jobba. Ja hans entusiasm inför att dela madrass med mig verkar vara oerhörd.

Så han låste upp sin cykel medan jag stod bredvid och kände mig kall inifrån och ut i bara en tröja eftersom jag skulle ner och hämta tvätten. Han ville dock kramas farväl så det gjorde vi ett bra tag och sen började han pussas vilket vi också gjorde ett tag. Ingen vidare glöd från mitt håll dock. Då ville han minsann ses på lördagskvällen vilket jag gick och gladde mig litegrann åt på jobbet. Vid sex ringde han och ville åka hem och sova eftersom han var så förkyld.

Så nu surar jag för att han inte verkar vilja umgås men är ändå inte säker på att jag faktiskt vill det heller, om han nu skulle häpnadsväcka mig genom att fråga. På söndag åker han till Florens och sen ser man väl honom aldrig mer. Varför kan saker så sällan bli som de borde?

Antagligen kör jag på tentan också, fast jag vägrar.

Och nu är tentan gjord och klassen splittrad. Johan är nånstans i Europa vid det här laget och jag gör mitt bästa för att glömma honom. Genom att tänka på honom oavbrutet exempelvis. Nu är det hans negativa sidor jag går igenom, för att jag ska kunna formulera en utskällning om tillfälle ges, eller vid behov.

I lördags efter tentan vidtog ett festande som pågick natten lång. Först Svejk, där Ylva, Gunilla, Germanicus, Micke B. och jag satt och ondgjorde oss över Tobias totala brist på social förmåga. Sedan mötte vi resten av gänget på Indira där jag åt så mycket att jag hade magknip i timmar efteråt. Gunilla berättade om Sören, hans enorma osäkerhet och fixering vid att vara oönskad. Jag verkar inte ha missat något där.

Johan var inte med förstås, han åt julbord med sin mamma, men dök upp framåt natten på Pelikan där jag satt med min stora mage och led. På tal om det har jag gått och inbillat mig att jag gått ner i vikt på sistone eftersom jag inte äter så mycket, men nu när jag kan sitta och jämföra med blondinerna här på Gunnarsons är det mig alldeles för uppenbart att jag har en lång väg kvar innan jag kan ha tighta kläder med stolthet. Och tanken på alla fettbildande frestelser jag kommer att omges av framöver gör mig hemskt beklämd. Jag som vill möta Johan smal.

Honom pratade jag med i alla fall, i lördags. Då hade vi alla tagit oss till Victoria efter att ha slopat Kulturhusfesten som Martin tjatat om, eftersom kön var enorm och bara bestod av 17-åringar. Så vi satt på Vickan och då frågade jag Johan varför han inte velat träffa mig den senaste tiden och vad jag egentligen hade att vänta mig av vårt fortsatta umgänge vad honom anbelangade. ”Jag vill att vi bara ska vara kompisar”, sa han och det blev jag inte mycket klokare av. Varför hade han då stått och kysst mig en vecka tidigare? Det är ju faktiskt en fysisk omöjlighet för mig att kyssa honom om han inte vill, med tanke på våra 3,5 decimeter i längdskillnad. Och jo, han ville vara kompis men pussas också, och på vilket sätt detta skilde sig från vår överenskommelse för en månad sen, kunde jag inte fatta. Han försökte förklara vad han menade och det verkade gå ut på att han haft behov av att sitta för sig själv och glo ut genom fönstret, och att han varit osäker på om inte jag väntade mig mer av honom än han ville ställa upp på, och hade sålunda dragit sig undan mig istället för att säga rent ut vad han kände. Och det var ju dumt.

Hans ensamhetsbehov har jag all sympati för eftersom jag går upp klockan sex om morgnarna för att få mitt eget behov tillfredsställt. Men nu har jag funderat fram en mängd tolkningar av hans skräck för att känna sig bunden och berodd av som gått igen i en hel del av hans beteende. Det är dock inget jag orkar formulera nu. Frågan är bara vad som ska ske. För jag har inte heller någon lust med ett regelrätt förhållande utan är helt nöjd med att ses lite då och då, utan krav på att dela allt alltid. Men klarar jag att vara den som ändå vill mest? Om han kan träffa mig och hångla och skiljas åt, och inte vilja ses igen ganska snart, utan bara när lusten faller på någon gång, då gör jag bäst i att glömma honom fort.

I lördags tog vi dock ett långt och hett avsked i Victorias entré. Jag var mitt i passionen noga med att inte vara den som kramades hårdast och mest, för att slippa känna hans grepp om mig sloka mitt i en av mina omfamningar. ”Efter det här kommer jag att längta efter dig”, sa jag när vi avslutat sjunde omgången avsked och då var det som om han flög ut genom dörren, fick jag för mig. Är det ”Wherever I lay my hat” som gäller för honom?

Inga krav, inga förväntningar, var det ju. Men jag tycks ändå kräva för mycket bara genom att vilja träffa honom. Egentligen vill jag mest hångla med honom och somna i hans famn. Ingenting kan jag göra nu utom att vänta tills han kommer tillbaka, runt den 6:e, och se om han ringer då och i så fall om han vill ses. Ett utmärkt tillfälle att vänja mig av med honom. Bli självständig och så.

Nellys meddelande på min telefonsvarare: ”Hej. Det är Nelly (inte likt henne att presentera sig!). Jag ville bara höra ditt meddelande. Hej då.”

”Hej. Det är Nelly igen. Jag har just talat med mannen i mitt liv. Om du vill höra hur det gick kan du ju ringa. Hej då.”

Det var länge sedan jag var i så desperat behov av kaffe som nyss. Fullsatt på Maddan och rökförbud på Wienerkonditoriet, men jag gav inte upp trots min förtvivlan och lyckades hitta ett litet bord på Maddan, utmärkt för två. Nämligen mig med mitt efterlängtade kaffe och Elvira som väntas hit om ett tag. Så nu kan jag läsa lite Hylinger.

Nu tänkte jag skriva att Jan Willner är ensamt ansvarig för alla eventuella framtida nervsammanbrott jag kan tänkas få, genom att låta mig få en poäng mindre än VG på tentan men eftersom en mörk ”charmör” satte sig bredvid mig precis och smilande började något slags flörtutfrågning om huruvida jag skrev memoarer så har jag blivit rätt distraherad och vet inte alls vad jag ska skriva om eftersom jag samtidigt måste se totalt avvisande ut och dessutom vara beredd på att blixtsnabbt parera och mota undan alla fortsatta inviter. Därför vågar jag inte släppa pennan nu eftersom ett ögonblicks avspändhet hos mig kommer att ses som öppet mål av honom.

Annars är allt förjävligt trist och ledsamt. Så fort jag tror mig vara på väg att kravla mig över kanten på den här depressionsravinen så tappar jag greppet och ramlar ner till botten igen och det är så himla irriterande. Så himla mycket tid går åt till deppstunder! Egentligen vill jag ju vara ständigt sysselsatt med förkovrande saker som att kunna plugga själv på dagarna, istället för att äta och sova, och jag vill att varje minut ska vara nyttig och bra och innehållsrik.

Nu kom Nelly.

På Svejk med Nelly som just nu är sur över att jag tillbringade tio minuter vid ett annat bord, nämligen där Helene, Karins storasyster, satt, och när Nelly kom dit, redan då sur över att ha fått sitta själv, påstår hon att det första ord hon fick höra då var ”filosofi” och sen den där gången på Billströms när John förklarade problemet med att se sina handlingar som objekt för mig så blir hon automatiskt sur av att ens höra det ordet nämnas. Nu är hon glad igen säger hon.

En kille som är söt läser Sonnevi och ser missförstådd ut med tågluffsbag på golvet. Bredvid sitter en fetknopp och en mager glasögontyp. Nu gäller: hur få iväg Nelly till Pelikan? Borde inte vara omöjligt, själv har jag inget moraliskt eller förnuftigt motstånd.

Nelly:

”Istället för att skriva en massa om hur uppskattad du är av mig, & andra, som vanligtvis blir skrivet på puben i ens dagbok av andra tänkte jag skriva hur mycket jag önskar att det var fredag idag, istället för tisdag. Då skulle vi kunna gå till Pelikan efter den här ölen & flanera oss med dom andra alkisarna. På sätt & vis vill jag gå dit även om det nu är tisdag. Mina cigaretter är nästan slut. Jag har bara en kvar. Hoppas vi kommer iväg till London som planerat är. Jag vet inte på vad sätt jag nu förälskar Dagan & vad jag vill få ut av denna så hopplösa kärlekssaga. (sett från min sida vill jag ju ännu det det så.) Men jag vet att jag, snarast möjligt, vill träffa honom igen för att se vilken häst jag satsat på. Och då eventuellt, tyvärr, kanske också få inse att jag satsat på fel häst (hingst) medan en hel del andra sprungit förbi.

Är det inte underbart att se sin drömprins komma galopperande från fjärran? Är det inte förjävligt att se honom galoppera förbi?

Det krävdes inte mycket övertalning att få med mig till Pelikan. Även om jag hade villkor; som att få äta först & sova sen, hos dig. Tyvärr möttes vi av en omslutande limstank när vi inträdde Pelikan. Yrseln simmar mycket nära. Vi borde gå nån annanstans. Jag oroar mig för imorgon då jag jobbar. Du ber mig slappna av & glömma att där finns en sådan. Men hur kan jag? Bakfull på arbetet är det värsta jag kan tänka mig, än värre uppleva.

Samtalet, på det mindre stinkande Kristallen, förde vi in på pojkvänner & frånvaron av dem & önskan att ha dem. Jag har förlorat de två jag hade.

Åter igen skriver jag & denna gång hade jag verkligen något att skriva men det glömde jag, givetvis. Är vi alkoholiserade? Om det är så skulle vi inte kunna gå igenom det tillsammans? Vi är ju trots allt även goda dryckesfränder.

Allt tjat om Dagan. Som i & för sig inte står skrivet här men som du får höra genom mitt eviga tjat, gnat. Jag finner inte ord att beskriva honom. Han är det allra bästa, som jag känner för honom känner jag inte för någon annan, nånsin – nu eller sen. Det är han & jag. Om han nu bara kunde förstå det. Och som du säger, varje gång jag ringer till hans hem, ber jag att få tala med någon annan bara så att han ska förstå hur jag känner för honom.”

Den kärlek jag just nu känner för en medelålders bilmekaniker i blåställ och snusfull mun är oändlig. Denne prins sågade nämligen av mitt cykellås med en bågfil alldeles nyss så att jag äntligen kunde trampa iväg igen framåt Ringvägen.

Nu kom en galen medsigsjälvpratande kvinna in. Jag förföljs av dem, som ett omen kanske. Pappa är här och ser ut som en ball typ i Elviras mockajacka.

Nu har det hänt nåt i mitt lilla liv. Helgen var en av mina roligaste någonsin med pepparkakshusbygge med kurskillarna på fredagen och födelsedagsfest hos Ylva på lördagen. Huset var till Ylva och det byggde vi efter ett pluggpass på Valand med hjälp av mycket rödvin och det var så roligt, jag och fem söta killar, åh vilken kväll! Och färdiga var vi inte förrän framåt halv fyra och då sov jag över hos Johan eftersom jag inte orkade cykla hem i natten och kylan.

När vi låg bredvid varandra i hans säng hände det att han lade armen om mig vilket chockade mig så pass att jag varken avvisade eller pådrev honom utan bara låg still för att inte uppmuntra till tafsiga tilltag. Dagen efter låg vi sängen, påklädda, och lyssnade på Svensktoppen och vårdade våra baksmällor och då låg vi också väldigt gulligt intill varandra, han med armarna om mig, smekandes min armbåge. Jag visste varken ut eller in och än mindre efter lördagsfesten då jag inte tyckte mig skönja något tecken alls på intresse från hans sida.

På måndagen visste jag ännu mindre, vare sig om mina egna eller hans känslor. Gnällde för Nelly och Doris förstås och pratade med Ylva i telefon sent på kvällen då hon sa sig ha ett liknande problem med Conny som kysst henne passionerat på festen. Så våra gemensamma frågor var ”vad menade han och har han ångrat sig nu?”.

För att göra denna historia kortare än den borde vara så pluggade vi på Valand igår hela gänget och innan vi gick hade vi bestämt oss för att ses på Söders Hjärta och dricka öl. Det var jag, Johan, David, Tobias och Micke B., och denna strålande utsikt till en händelserik kväll, kanske med svar på mina Johanfrågor, fick mig att irra omkring hemmavid som inför mitt livs första träff och desperat städa i ordning ifall kvällen blev ”lyckad”. Och det blev den alltså. Därför är jag så förvirrad nu! Hoppsan, känns det som. För en vecka sedan hade jag väl knappt tänkt tanken att kyssa Johan annat än som fyllehångel och idag har vi hållit hand i smyg och sneglat mot varandra i klassrummet, väldigt trötta efter två timmars sömn.

Omgivningens eventuella reaktion oroade och oroar mig, jag måste prata med Ylva om detta innan jag vågar hålla handen offentligt inför klassen. Till all lycka var ingen av de andra killarna från igårkväll där idag, antagligen hade de festat på La Fontana natten lång eller druckit whisky hemma hos Daniel som naturligtvis var där med Klas vilken slog sig ner hos oss och pratade filosofi. När Daniel förenade sig med oss flyttade vi tack och lov in i soffrummet allihop där Johan och jag hamnade avsides och bara pratade med varandra.

”Ska vi hem till mig och dricka thé?” undrade jag när stället stängde och det ville han utan tvekan. Ute på gatan diskuterade de andra nattplaner men i korsningen cyklade vi två helt fräckt iväg på Johans cykel och blev nästan påkörda av en taxi eftersom det råkade vara enkelriktat. Sen hade vi väldigt roligt åt de andras förhoppningsvis långa näsor. Hemma hos mig drack vi vin och så flyttade jag över till soffan tätt intill Johan och då blev det så trevligt på alla sätt och vis och idag är mitt ansikte illrött och varmt av allt gnidande mot skäggstubb. Jag ska hem till honom ikväll så får vi väl se vad som händer.

Innan dess ska jag fika med Nelly, hon borde komma snart, gå på assistenternas fotoutställning där Jonte har bilder med samt träffa Feffe på Svejk för att ge honom hans pengar. Ett hårt program för en outsövd. Imorgon bitti ska jag träffa en redaktör på Krut för att visa bilder.

Min cykel är stulen och det är en olycka för stor att skriva om.

Just det, det var så lustigt när Micke B. på Söders Hjärta kom fram i jättesöta svarta jeans istället för de där gröna gubbyxorna han alltid har annars, till Johan och mig i vårt soffhörn och sa ”hej turturduva” (till mig), ”hej filosofen” (till Johan). När jag protesterade mot ordvalet och begreppsfördelningen ändrade han det till ”hej turturduvor!”. Det var därför det var rätt skönt att han inte var där idag, han kan vara så fräck.

”Var gjorde du av A. i natt?” frågade han och Germanicus Johan hos Ylva i lördags och då blev vi så generade. Men det är ändå kul att någon är nyfiken på en.

Jag ska träffa Johan här på Thalia. Han kommer nog snart och egentligen vill jag inte ertappas skrivande. Fast gänget vid bordet strax intill sitter ju och sjunger så varför skulle inte jag få uttrycka mig konstnärligt utan att känna mig försöksmärkvärdig?

Jag har ju redan gjort bort mig här förresten för när jag kom in satt det en kille med kompisar som var så himla lik David så jag travade fram till honom och petade på hans axel och sa ”David!” väldigt glatt och uppfodrande. Det var nån helt annan förstås. Usch.

Så är jag sjuk också, alldeles sårig i halsen och tjock i näsan och min haka är fjällig av torka och på NK fanns inga provparfymer tillgängliga att spruta på sig så jag stinker servicehus förstås.

Undrar om J är på väg eller. Vi skulle ha setts på Maddan i första hand men det stängde nu klockan fem så jag gick hit.

Konstigt med folk som häller i sig sitt fika och sedan går! Det är ju knappast för kaffets skull man fikar.

Idag har jag haft tvättstugan och gjort lite fynd i grovsoprummet. Sen åt jag lunch med Nelly på Kurts Café som var rätt sött men inte att äta på för den förmodade Kurt såg nästan lika ovårdad och slafsig ut som kocken på servicehusrestaurangen och 45-kronorsportionen var liten med totalt sönderkokt potatis. Jaja.

Innan jag gick hit slog jag en signal till Johan från en telefonkiosk vid St. Eriksplan där bilarna dundrade förbi så jag lyckades bara snappa upp att han skulle komma hem vid halv åtta vilket hans telefonsvarare meddelade. Så nu är jag lite sur. Liksom den tant som stod här intill och grymtade något om fräckheten i att sitta en och en vid stora bord men det ignorerade jag förstås fast jag själv är så pigg på att uttrycka mitt missnöje indirekt när tillfälle ges.

Jag vill alltså träffa Johan, trots att han på sitt lågstadiepedagogiska vis förklarade för mig i måndags att – ja vad det nu var han sa, det var så väldigt välformulerat och inlindat – helt enkelt att han inte trodde att han var kär i mig, tror jag. Att han tyckte väldigt mycket om mig men mer som bror – syster än som flickvän. Och jag som inte heller känt kärlekslågan brinna konstant men inte heller brydde mig om mer än att fortsätta på samma vis med att ses, utan krav och förväntningar annat än på nästa träff, jag kände mig nästan lurad och väldigt dum.

För i den allmänna villervalla som tentapluggandet och vårt strul innebar hade jag inte nått insikt om mer än att jag lade större vikt vid huruvida han var kär i mig än om jag var det i honom, för det skulle alltid ordna sig. Dessutom orkade jag inte fundera över en eventuell göra-slut-situation, för han verkade ju så intresserad och vi hade ju kul ihop. Så medan jag inte tänkt mig annat än ett kulsålängedetvarar-förhållande, fast utan att klargöra det för honom förstås, jag hade ju knappt formulerat det för mig själv ens, så hade tydligen han förväntat sig mer och blivit besviken.

Vi låg på min säng då, när han pratade om det här, och jag förstod det som att det nu skulle vara totalt slut oss emellan och blev hemskt bedrövad, för det hade ju varit så trevligt att pussas. Senare, när Johan gått, kom Nelly och Doris för att fika, och jag förklarade vad som hänt fast fick det att låta som om vi varit mer ense om det hela än vad som var fallet.

Johan och jag träffades på kvällen och såg The Commitments som var jättebra och sen satt vi på Prinsen och drack dyr öl. Fast när man ändå är pank spelar det ingen roll vad ölen kostar. Där förklarade jag för Johan ungefär det jag skrivit och sa att kände han sig som en tölp var jag en minst lika stor en eftersom jag inte ens brytt mig om att tänka igenom mina känslor vilket åtminstone han gjort. Så jag höll med om att det var lika bra det här men att jag skulle sakna våra pussar. Då blev det som att vi implicit (måste ju, nångång!) enades om att det inte fanns någon anledning att sluta pussas bara för att vi inte ville gifta oss med varandra. Så det åkte vi hem till honom och gjorde.

I tisdags sov jag hela dagen och fikade med Doris och Karin på Billis. I onsdags var det pro-seminarium och Heidegger förblev så gott som obegriplig men jag förstod åtminstone poängen med denna obegriplighet. Efteråt satt jag på Sexan och hoppades att mitt lilla gäng skulle dyka upp, speciellt Johan förstås. Vi hade nämligen skilts åt med en kyss på tisdagsmorgonen och var det så att han ville ha ett fritt förhållande med mig så inte mig emot. Det är just nu det enda tänkbara faktiskt. I alla fall, gänget kom, vi fikade och Johan var som vanligt, det vill säga som han var i drygt en vecka innan i måndags. På tunnelbanan (fast nu måste jag ju förtydliga vad ”som vanligt” innebar, nämligen att han satt bredvid mig, ägnade mig uppmärksamhet, tryckte sitt ben mot mitt och strök bort aska från min axel och så), där pratade han om att gå på NK och kolla julskyltningen och jag förstod att det var en med en tjock metmask agnad krok åt mig men den tänkte jag inte nappa på om han inte frågade mig direkt. Det gjorde han inte men sa ”hej då” väldigt frågande och klev av tåget i sista minuten som om han frågat rent ut men jag var döv och inte hörde. Så undras just vad tentakel-Micke tänkte då.

Sen kom jag hem och telefonen ringde flera gånger men jag låg kvar i soffan och njöt vid tanken på att det säkert var Johan som ville träffas. När jag till slut svarade var det han åtminstone, och han undrade om han fick komma och låna mitt badkar! Det var så löjligt att jag blev sur men bråkade inte. Så vid sju kom han och då hade jag varit hos Doris och gjort smycken i cernitlera med henne och Elenor (som var trevlig), det vill säga att de gjorde smycken i massor, väldigt konstnärliga och tjusiga, och jag gjorde med mycken möda en blomma att ha i halsbandet. Men Nelly tyckte idag att den faktiskt var ganska konstnärlig, och jag bär den med stolthet.

I alla fall, Johan badade och jag var lite ogillande stram, distanserad liksom. Ville låta honom vara trevlig först, innan jag kunde vara det ohämmat. Och vi satt i soffan och läste högt för varandra turvis ur Vår tids filosofi och rörde vid varandra ungefär på samma vis som den där morgonen när jag sovit över första gången – han smekte mitt knä och jag lät honom hållas. Men vi hade trevligt och skrattade mycket. Sen låg vi omvirade i min säng och höll som vanligt på länge och väl med att hitta en bekväm sovställning. Han var pilsk, ganska uppenbart, men jag låtsades inte om hans tafsinviter. Nu låter jag som en tuff tjej va?

På morgonen hånglade vi lite i soffan visserligen men det är just det som är poängen med att ha det som vi har det nu, tycker jag, att jag inte måste pussa honom och gulla utan gör det bara när jag vill. Så det är det jag hoppas att det ska fortsätta som. Att han ska vilja samma sak. På tunnelbaneperrongen höll han om mig i alla fall och det tillfredsställde mig att han gjorde något sådant offentligt. Lite väl offentligt kanske för plötsligt dök Keeron upp med svartfärgat hår.

Egentligen tror jag att Johan mest är rädd för att binda sig, han verkar vara rätt osäker på vad han vill. Det retar mig att han inte fattade att jag inte heller hade och har någon lust att binda mig – men jag fattade det ju knappt själv. Så om han inte är kär i mig så är det ju lite trist förstås men det underlättar ändå väldigt. Bara han vill fortsätta att umgås med mig på det här kompiskära planet, det är det jag är osäker på. Fast jag inte borde. Tror jag.

Nu måste jag kissa, och sen smula sönder Wittgenstein för att så småningom lyckas frambringa en fyra sidors tolkning.

Den här boken känns helt främmande, som om det var nån annans. Det är problemet med att skriva så sällan, det blir ingen kontinuitet. Men jag har inte lyckats hitta någon annan bok än fast jag egentligen borde och måste. För nu är jag så konstig och olik mig själv hela tiden, allt blir ju annorlunda hela tiden! Jag vet inte ens vad jag vill skriva om.

Jag upptäckte att jag inte skrev ett ord om mitt och Feffes slutgörande. Honom kämpar jag med att förtränga, lyckas för det mesta. Jag tror att det är det jag gör nästan jämt, jag kan till och med känna det fysiskt hur det ilar till i kroppen om jag halkar in på något pinsamt eller jobbigt eller deprimerande och hur jag då stampar ihjäl det som gnagde i bröstet, sveper bort det med en jättelik våg och fascineras av hur enkelt det är att hindra sig själv från att tänka på sånt som kräver just tänkande för att bli överkomligt. Men det kan jag alltså inte lyckas med.

Jag känner det som om jag har kapacitet att skriva som förr, roligt och långt om allt jag är med om, men det är som om just den här boken bara låter mig skriva om problem och tristess. Eller så är det just den här människan jag är som gör det. Men jag vill skriva om trevliga saker som händer mig!

Hur kommer det sig att jag är så väldigt duktig på att se roligheter i den hemskaste tristess och dessutom kunna garva åt dem när jag är med vänner? Särskilt Nelly förstås, vi satt här i fredags och genomled våra bakfyllor och situationerna de uppstod i och orsakades av och garvade oavbrutet men knappast lika löjligt och irriterande som tjejerna framför mig.

Jag har ont i ryggen och kände mig verkligen som en gammal servicehustant i morse.

Suck, jag tror att jag måste böla, det är nog det enda som hjälper. Eller att sitta med Nelly och supa men det kan jag inte göra på en vecka. Hemskt.