Förskräckligt vad lite jag skriver nu för tiden. Om jag ändå ägnade mig åt uppsatseländet! Men icke. Har inte jobbat med den på en vecka tror jag och det hade jag verkligen bort göra. Istället har jag hängett mig åt slöhet och letargi (måste slå upp det där ordet, Feffe skrev så i ett brev och det låter bra) och inte ens njutit av det, tyngd som jag är av mina plikter.

I helgen jobbade jag i alla fall och nu har jag nackspärr eftersom Tore var så bråkig och dum. Igårkväll satt jag i Bagis och glodde på TV och ringde till Micke B. för att fråga om han ville köra min flyttbil om ett par veckor. Jag var inte så lite nervös inför att ringa, som jag alltid är när det gäller honom, av oro för att tränga mig på, inkräkta på hans ”lebensraum” liksom. Men vi småpratade i en timme och han verkade faktiskt nästan smickrad över förfrågningen. Han kanske inte hatar mig ändå!

Men jag måste säga att han varit omåttligt retsam och fräck de senaste gångerna vi var ute. Ack, hoppas dock det inte är ett minne blott! På nåt sätt måste vi fortsätta umgås tycker jag, trots att vi inte är kursare. Och han lär ju inte ringa och föreslå något.

Hans popularitet är sannerligen ett mysterium. Inte ens Nelly förstår, och hon borde verkligen.

När min uppsats är klar tänker jag supa bort ett kilo hjärnceller. Nä usch vad det lät hemskt.

Solen lyser varm.

Det är ohyggligt varmt, svetten rinner fast jag sitter still. Jag har egentligen inte lust med någonting fast jag har förhoppningsfullt släpat med mig Wittgenstein som vanligt. Kvalificerad form av självbedrägeri verkligen. Både Doris och Nelly är ju på sina landställen nu och visserligen har jobbet gjort mig dödstrött och allt annat än sugen på umgänge men rätt ensammen känner jag mig ändå.

Egentligen finns det många jag skulle kunna ringa till, har jag insett, som Karin eller Jonte, eller Aga eller Pamela. Måste påminna mig själv om att jag inte är alldeles isolerad och utan vänner. Men den ende jag pratat med den här veckan är Micke B, för att fixa och ordna med min flytt. Han ska köra flyttbilen men visade sig ha tappat sitt körkort vilket man måste ha för att hyra bil. Trubbel som vanligt, men nu har han skickat efter körkortsintyg så det verkar ordna sig. Och jag har beställt bil och sagt upp lägenheten och det enda som återstår är att packa ner allt skräp. Det hade jag tänkt göra nu i helgen när jag är ledig men konstigt nog känner jag mig inte mer lockad av detta besvär nu än jag gjort tidigare. Antagligen pågår en separationsprocess nu mellan mig och lägenheten, för jag är rysligt trött på den. Kan även bero på enorm oreda, smulor och kläder överallt.

Jag kopierade Marocko-bilderna i går kväll på jobbet och har tittat igenom bunten några gånger med stolthet. Ett par artiklar om Anders Petersen har också inspirerat, förutom det att hela dagarna omges av bilder. Så nu känner jag mig fotosugen igen.

Det besvärliga är dock att jag också känt mig skrivsugen på sistone, men utan att få något gjort. Så jag är mentalt kreativ men inte praktiskt och det känns hopplöst. Att vilja men inte orka. Jag tycker nog att jag har kontemplerat nog för ett tag, nu vill jag ha resultat. Men något hindrar mig och inte vet jag vad det är förutom en stor jävla leda.

Låg bakåtlutad hos tandläkaren i en timme med svåra smärtor. Vad underbart att det är över! Idag har jag varit så energisk att man knappt kan tro det. Först simmade jag 1000 meter med Nelly på Eriksdalsbadet, sen hem en stund för att äta risdiet och läsa DN, sen cyklade jag till skolan med väldig fart och satt på seminariet.

Eyasso var arg förstås för att han fått vänta så på sina band och nu var tydligen måttet rågat för han befallde mig att ta med bandspelaren nästa gång vilket jag tolkar som att han föredrar att någon annan läser in åt honom i fortsättningen. Plågsamt nog. Men sen när jag skulle gå skällde han på mig för att det band han fått var trasigt – vilket det inte var – och anklagade mig för att utnyttja hans blindhet genom att ge honom skräpband. Hans följeslagare försvarade mig tack och lov. Det var visserligen ett begagnat band han fått för jag hade glömt att köpa men jag känner mig väldigt sårad över hans ilska. Även om den är befogad vad gäller det att han så gott som aldrig fått sina band i tid. Usch vad jag skäms. Nog om det.

Sen cyklade jag från universitetet till Bagis! Och nu sitter jag här. Ska hem på middag men vågar verkligen inte gå dit redan för då blir det nog raka vägen till köket och vilket nederlag det vore att spräcka dieten redan andra dagen. Jag är i och för sig van. Har nog aldrig kommit så långt som till andra dagen förut. Men nu vill jag känna mig duktig och har redan märkt att det inte innebär mer jobb att vara duktig än att inte vara det. Inte psykiskt jobb i alla fall.

Nellys sjukskrivning är över tyvärr så nu finns hon aldrig tillgänglig som vanligt. Och vi är tvungna att väcka varandra vid halv sex för att hinna simma innan hon åker till jobbet. Vi lyckades låta slöheten råda två morgnar i rad så det är fantastiskt att vi kom iväg i morse till slut.

Keeron är alltid så rar mot mig. I morse när jag kom in i salen svettig och dan frågade han hur det stod till ”min sköna”, och senare kramade han om mig ömt av någon anledning. Varför kan inte Micke B. vara sån? Det känns som om jag är tvungen att uppmärksamma min närvaro inför honom hela tiden, som om han inte märker, eller bryr sig om, att jag är där annars. Men han är ju söt. Nu för tiden har han snygga jeans på sig istället för de där hopplösa gubbyxorna han alltid hade förr. Håret i hästsvans har han också tack och lov så man slipper det där Dartanjangspretet. Keeron fyller ju alla eventuella behov av det för övrigt.

Anders är i Göteborg den här veckan och det är inte utan att man saknar hans blonda hårsvall och retsamma uppsyn. Fast nu märks det lite mer hur rolig och gullig Conny är. Hasse har också visat sig vara en trevlig prick. Och Martin! Och Klas! Fantastiskt vilka trevliga killar jag har på kursen. Och snart är den över.

I fredag hade jag en toppenkväll. Tack vare Ylvas och Gunillas initiativförmåga hade vi och Micke B. en liten återträff med middag hemma hos mig vilken vi handlade och lagade tillsammans och sedan åt under mycket trevnad. Vad jag saknar deras sällskap på universitetet! Framåt kvällen kom David som varit på Tanzaniakurs inför hösten och så gick vi till Pelikan dit även Nelly och Johan kom. Och honom var det förstås väldigt kul att träffa. Jag satt inklämd mellan honom och Micke B. vid vårt bord och pratade med båda och kände mig så tillfreds. Så när kvällen var över i och med att Pelikan stängde ville jag bara ha mer och mer av dessa människors sällskap. Varenda kväll! Fast jag får väl nöja mig med att det sker överhuvudtaget och att jag haft turen att lära känna dem.

Men jag måste upprepa att lite fler bevis på uppskattning från Micke B. skulle inte sitta i vägen. Fast han har ju så många tjejkompisar. Det är ett problem för mig det där att jag alltid vill betyda mest, även för dem jag inte själv tänker oavbrutet på.

Jag hoppas att jag ska hinna i fatt mig själv nu framöver. Börja kopiera bilder, ha roligt på egen hand, ta vara på dagarna. Njuta av tillvaron helt enkelt! Och inte förtränga mina plikter. Nu ska jag läsa Wittgenstein.

Det luktade plötsligt hav på Billis uteservering. Jag har suttit här i fyra timmar, först inomhus men var tvungen att gå ut på grund av alla högljudda galningar.

Jag har kämpat med min uppsats och nu tragglar jag kunskapsteori. Häcken full. Igårkväll avstod jag till och med från en suprunda med Micke B., Anders och Keeron för att kunna tillbringa ännu en eländig kväll med Wittgenstein.

I morse blev jag sams med mamma och bytte innerslang på cykelns framhjul. Det är så jag lagar punkteringar numera.

Ikväll ska jag titta på en SKB-lägenhet i Kärrtorp, fast jag vill hellre bo i Fredhäll förstås. Sen ska jag hem till Bagis, där har jag inte varit på två veckor. Är fortfarande arg på pappa.

Har simmat och solat idag men fettet skvalpar mer än någonsin och i mina jeans ser jag ut som en åtsnörd korv.

Micke B. tycker nog inget vidare om mig numera efter mitt fastklamrande fyllebeteende i torsdags. Vi hade kul men jag blir ju så konstig när jag är full, tjatig och tjafsig och framförallt kramig och ömhetstörstande. Och Micke B. verkade inte direkt njuta av att vara den jag utsett till att tillfredsställa mina kroppskontaktsbehov. Fast det var nog inte så farligt. Värre var det att jag babblade så mycket strunt, som vanligt.

Jag blir tydligen alltmer desperat. Synd att jag också blir allt tjockare. Hans Ruin är så söt när han sitter vid katedern och plirar. Pluggandet går bra, när det väl sker. Nu ska jag läsa Kant. Och jag ska inte supa på ett bra tag. Fast jag har ju inte gjort det sedan i fredags morse, faktiskt.

Varför sitter jag här? Billis på söndagarna är ett värre dårhus än det brukar vara och duger om jag är läskigt bakfull och sitter med Nelly och skrattar åt nattens upplevelser. Då smälter vi in rätt bra i omgivningen vad gäller både vansinne och förfall. Men att plugga in ”Deduktion av de rena förståndsbegreppen” omgiven av skrikiga ungar och ett gäng högljudda utvecklingsstörda, det gör mig förtvivlad.

Det är jag ändå, med tanke på det ringa resultatet av denna helg som skulle ägnats åt att ta igen allt det jag borde gjort för länge sen, Kant, uppsatsen, Heidegger, Eyassos band med mera. Nu är det söndag eftermiddag och allt jag gjort är tre kvarts förvirrat läsande av Kant. I natt ska jag sitta uppe till gryningen om så krävs, för min ångest över noll tagna poäng och ingenting ens halvfärdigt av allt det jag ska ha klart den här terminen, den blir bara större.

Vad har jag gjort den här terminen? Tydligen passar min pluggdisciplin bäst på grundkurser. Min enda tröst är att jag är rätt bra på att stressplugga. Det lär bli rätt många vaknätter framöver och det gläder mig på sätt och vis att återigen vara tvungen att sova för lite och inte ha tid med meningslöst grubbel. Kvoten av det har jag för övrigt fyllt för flera år framåt. Det är väl det jag presterat hittills denna termin.

Sitter här för att om möjligt skriva lite vilket jag aldrig verkar hinna med nu för tiden. Jag har ju fullt upp med att äta, sova och glo in i väggen.

Det var vad jag roade mig med igår i alla fall, den lediga dag som jag vikt åt uppsatsarbete. Det blev det ingenting av med. Först framåt kvällen uträttade jag någonting av värde och läste äntligen in Eyassos jävla band, för vars skull jag smitit från de två senaste föreläsningarna som en feg hund för att slippa ge ständigt samma ihåligt ursäktande svar.

Jag vet inte vad det är för fel på mig. Det kan inte bara vara min fetma och den är nog inte riktigt lika enorm som den känns för jag har fortfarande skärpet på samma hål, om än med något mer möda. Mina jeans sitter fortfarande som påmålade så jag vet inte vad jag ska tro. Det värsta kanske. Jag undrar om jag för slappt och motståndslöst låter mig uppslukas av min deppighet och tar den som förevändning för att skjuta upp allt som kräver ansträngning, vilket oundvikligen gör mig ännu deppigare och fyller mig till bredden med tvivel och självförakt.

Tiden verkar gå så fort och att jag inte uträttar något gör mig desperat, tyvärr på ett förlamande sätt. Jag längtar efter att få ryckas med av tiden snart istället för att som nu stå vid sidan av och ständigt se tåget gå.

Jag slappnar bara av när jag är full. Varje morgon ringer Nelly och väcker mig och det är bra att inleda dagen med en pratstund med henne. Fast jag vet inte om vi hjälps åt att bearbeta våra depressioner eller om vi överdriver dem.

Jag tror att det är min vana att hela tiden tänka ”sen”, ”imorgon” om allt jag måste göra som får mig att uppleva denna kvävande känsla av att dagarna rinner ifrån mig. Det var nog länge sedan allt jag ska utföra kändes så här outhärdligt jobbigt, som om bara tanken på det räcker för att göra mig utmattad och fylla mig med smärtsam motvilja.

Kanske är det så att en liten lycklig förälskelse skulle glädja mig, men tanken känns absurd i mitt nuvarande tillstånd. För att vara ärlig och inte släta över som jag har så lätt för: som det dallrande ångestknippe jag är nu vill jag inte slänga mig i armarna på någon för att låta honom ta hand om eländet. Även om det vore den enklaste utvägen.

Men vad vet jag om mina känslor? Vid det här laget verkar det löjligt att tro att jag skulle känna mig själv, när jag oupphörligen gör saker jag inte vill och försummar det jag önskar skulle bli gjort. Speciellt såna saker som jag vet får mig att må bättre, som att simma, städa, plugga, allt sånt undviker jag med en sån väldig energi. Och blir allt mer rotlös och virvlande.

Men Wittgenstein led han också vet jag nu för jag har snart läst ut ”A memoir” som är väldigt rolig och lättläst och rätt inspirerande. I måndags sträckläste jag ”Empirisk semantik” som till min besvikelse inte förklarade något nytt för mig så jag förstod det. Heidegger läser jag ganska duktigt och njuter till och med av det, det är som poesi ibland och bäst av allt, jag kan förstå honom delvis, tack vare känslomässig inlevelse istället för teoretisk och det har knappt hänt hittills inom filosofin för min del. Så jag läser honom slukande istället för att tvinga in honom i de logiska irrgångarna i mitt huvud.

Nu är jag gråtfärdig av den kamp som folk utkämpar inom mig, där någon vill åka hem och äta och någon annan skriker att det blir så skönt att cykla i solen och Eyasso måste ju få sitt band och jag skolkade ju från senaste kunskapsteorin o.s.v.

Kanske en pojkvän vore det bästa ändå så jag får någon annan än mig själv att tänka på. Dessutom brukar det gå bättre att banta när jag är kär. Jag har köpt vetediet nu som jag äter, fast det ter sig onödigt och löjligt de dagar då jag ändå vräker i mig framåt eftermiddagen, det vill säga igår och i förrgår. Och idag höll jag på att skriva av bara farten, men det har vi inte sett än.

Men varför är det så att jag så gärna vill sitta i min säng och hysteriskt proppa i mig mat, när jag mår så väldigt dåligt både under tiden och efteråt? Och hur kan det te sig som en avlastning för min ångest när allt blir så mycket värre av det? När jag faller för lockelsen att äta så är det som om inga förnuftiga resonemang av något slag är till hjälp utan kroppens behov av det är så instinktivt att den handlar av sig själv, som om mitt förnuft var avkopplat och inte hade något med det hela att göra. Så jag har nästan slutat att gräma mig över min brist på klarsynt motstånd när jag ligger där med magen full och mer depression än någonsin, för jag har förstått att jag personligen knappt kan göra någonting för att påverka det. Och varje gång tänker jag ”aldrig mer” medveten om att i så fall kan jag bara hoppas på turen och inte på min egen förmåga att hålla mitt beslut.

Det är det som gör mig gråtfärdig nu för det här är det sämsta sättet att förvalta min tid på, och jag hänger mig åt det. Just det bedrägliga hos detta ätande som får mig att faktiskt tro att det är bara idag jag behöver det, sen aldrig mer, det känns så smärtsamt nu när jag tittar tillbaka på den här terminen och ser alla dessa bara idag-gånger som hindrat mig från det engagerande liv jag vill leva, där det jag gör är nyttigt och entusiastiskt och långsiktigt samtidigt som det är förstundenupplyftande. Det har varit såna dagar också men inte så många att de förmår dämpa intrycket av denna termin såsom en mållös irrfärd.

När jag pratade med Nelly igår kväll slogs jag av tanken på att jag kanske hade en liknande period förra året vid den här tiden, då ingenting jag gjorde kändes meningsfullt och berikande, men att jag inte var tvungen, eller hade chansen, att konfronteras med detta på samma skyddslösa vis eftersom jag då hade Feffe så nära inpå och kunde lasta om inte honom så åtminstone vårt förhållande för allt som kändes fel.

Och förra vinter-våren gick jag i alla fall och simmade ganska ofta, kanske det var då jag fick den ångestavlastning som jag nu inbillar mig att maten ska klara av trots ständig besvikelse. Synd att jag hatar blotta tanken på att simma, när jag så gärna vill vilja det. Allt som vore bra för mig hatar jag, det är märkligt. Kanske måste jag må dåligt, kanske jag behöver det. Men just nu känns det bara som ett fruktansvärt slöseri med tid när jag tänker på hur roligt jag skulle kunna ha det, med klassen, med pluggandet, med vännerna. Och det har jag haft också, det är med mig själv jag haft tråkigt och det är värre, och det färgar av sig,

Nu måste jag åka, klockan är tio över nio.

När jag nu läst det jag skrev sist är det med glädje jag känner att tillvaron ter sig något ljusare för tillfället, trots att jag faktiskt ätit för mycket idag och magen brer ut sig åt alla håll. För det första har jag faktiskt hållit mig till vetediet och kesomackor de senaste dagarna, förutom idag då, och ägnat mig mer åt roliga och nyttiga saker än åt att äta. Så nu har jag just lagt sista handen vid Kant-hemtentan och kan sålunda lämna in den imorgon vilket känns så himla roligt. Äntligen några poäng i sikte!!!

Det är nog det som gör mig gladast nu, att jag faktiskt lyckats hålla upp i hetsätandet, för jag var så väldigt fixerad vid det tidigare. Det kanske var spurten innan målsnöret.

Sen känner jag mig ganska omtyckt av klassen också, det har jag ju regelbundet tvivlat på under terminen. Trots att kärlek är det jag behöver mest så har jag intalat mig själv det omöjliga i att vara omtyckt när man inte tycker om sig själv, när det paradoxalt nog varit andras tecken på uppskattning som överhuvudtaget fått mig att slippa ett totalt självhat.

Det är nästan löjligt hur beroende jag är av ständigt upprepade tecken på andras uppskattning. Till och med Nellys kärlek kan jag tvivla på ibland om hon låter sur och likgiltig. Så inte ens när det gäller henne kan jag skylla på dåligt humör eller trötthet som inte beror på mig. Och det är ännu värre när det gäller klassen förstås. Som den gången för ett par veckor sedan när jag gick på toa direkt efter föreläsningen (för att smita ifrån Eyasso, och jag fick mitt straff) och klassen var försvunnen när jag kom ut. De hade gått för att käka och sen gick Anders och Micke B. ut på kvällen – utan att ringa mig!

Jag var förkrossad och övertygad om deras likgiltighet för mig. Sen gick vi till Konstfacksfesten nästa kväll i alla fall, eller träffades där snarare. Jag satt hemma hos Nelly och söp, det var fredag, och så ringde jag Micke B. för att höra om det var något att gå på, för Anders hade tidigare på dagen sagt att han skulle dit. Och Micke B. sa att han också skulle gå, och en sån sak skyndar jag mig alltid att föra in på pluskontot – han hatar mig inte tillräckligt mycket för att med alla medel hindra mig från att gå till samma ställe som han själv.

Festen var väl ok, tack vare Micke B. och Anders och deras och mina vänner. Annars var det för mycket folk och för många ungdomar och för många söta flickor för min smak. Jag pratade rätt mycket med Anders kompis Mattias som pluggar till tandläkare och kunde berätta om det till leda, och jag funderade lite på honom som fyllehångel i värsta fall. Sen dök Petter upp, så jag avskrev Mattias vilket var en aning förhastat visade det sig när jag stått och pratat med Petter ett tag och han varit väldigt trevlig, för då dök en söt smal blondin upp som jag antog var hans festflört Och jag gav upp striden utan kamp.

Gjorde jag något på lördagen sen? Jag tror inte det.

Sen var det påskveckan och jag gjorde verkligen inget av värde vad jag minns, utom att jobba på helgen med dubbel OB. Jo på torsdagen var vi ju ute. Nelly och hennes gamla Londonpolare och Doris och Peter satt hemma hos mig och söp, utan kladdkaka för en gångs skull, och sen gick vi till Pelikan där jag glodde desperat efter något sött att prata med. Jag börjar undra om mina krav är för höga eller om Pelikan är fel plats för inget av mina otaliga flörtförsök har burit frukt där. Utom med den där finske popsångaren som jag absolut inte kan komma på vad han hette och inte har jag skrivit om honom heller märker jag.

Honom spanade jag in vid Kristallens bardisk och tvingade sen Nelly att släpa in honom igen när han var på väg att gå. Sen gick vi med honom till McAllan, där han och jag stod vid bardisken och pratade medan Nelly roade sig med sina arbetskamrater i ett hörn. Det pinsamma var att mitt fyllesjälvförtroende var så oerhört gott att jag tog för givet att han var lika intresserad av mig som jag av honom. Han var dock gift vilket jag ondgjorde mig över, inte minst att han hade en enmånaders son.

Detta hindrade mig dock inte från att avtvinga honom komplimanger och att efter en hel del övertalning följa med honom hem. I taxin visade det sig att han inte mindes mitt namn trots att jag visat honom mitt pass tidigare för att bevisa att jag var 21 vilket han fann otroligt. Om det var för att jag betedde mig som 16 eller såg nerdekad ut som en 30-åring vet jag faktiskt inte. Själv var han 32. Om jag ändå kunde komma på vad han hette!

Jag sa i alla fall argt att jag vägrade stiga innanför hans dörr om han inte kom på vad jag hette, och han lyckades till slut efter viss hjälp från mig och den engagerade taxichauffören. När jag sen satt i hans soffa och njöt av det han lockade mig dit med på McAllan, nämligen den oslagbara kombinationen whisky och MTV, så visade det sig åter att han glömt bort mitt namn vilket tillsammans med skötbordet i köket förtog all min lust till fyllehångel. Så när vi gått och lagt oss och han fortsatte sitt tafsande så vände jag ryggen till. Då sa han skämtsamt att ”då får jag väl ta dig bakifrån då!” varpå jag störtade upp, slet till mig mina kläder och rusade in på toa och låste dörren för att klä på mig, skräckslaget övertygad om att han skulle försöka våldta mig.

Men när jag kom ut arg som ett bi så stod han bara helt oförstående inför min bestämda sorti. På något vis hittade jag till 94:an som jag somnade på, vilket innebar att busschauffören plötsligt stod och försökte få liv i mig vid bussgaraget.

Väl hemma sov jag och åkte sedan till tandläkaren, bakis och spritdoftande. Sen satt jag på Billis för att träffa Doris och då dök Petter upp. Det var första gången jag träffade på honom sen vårt möte lördagen innan, men jag var för dagen efter för att orka bli generad på allvar.

Sådär, nu har jag verkligen avlägsnat mig från det jag tänkte skriva om nämligen mitt klassumgänge i tisdags och i fredags och klockan är snart fem så snart måste jag iväg till Bagis. Och ingen Heidegger har jag läst. Dessutom ska Eyasso ha sitt band imorgon, det har jag inte heller gjort. Men tack och lov ser jag fram emot att fullgöra dessa plikter ikväll, jag har äntligen satt sånt i samband med välbefinnande.

Snart är denna dagbok färdigskriven så jag kan börja på den jag köpte på Portobello i sällskap med Sam…

Jari tror jag att han hette ja! För det lät som Jenny men han hade ju finskt påbrå och han var med på topplistan för ett par år sedan med ”Djävulen från Katmandu”. På TV och allt.

(Han var ju riktigt söt, även 30 år senare!)

Jag tyckte att jag såg Micke B. gå förbi för ett tag sen. Om det var han så skulle han väl till David kan jag tro. Jag måste skriva sen om framförallt i fredags för då kände jag mig så uppskattad men nu måste jag åka.

Jag har alltså inte skrivit något på två veckor. Inte en rad i Marocko, antagligen på grund av att min varseblivningsdokumentation var så koncentrerad till seendet, delvis genom kameran. Sen jag kom hem har jag irrat i en dimma av utmattning, därav utebliven inspiration.

Men nu sitter jag här igen, efter en verkligt tråkig Kantföreläsning där Marcos monotona mumlande tvingade mig att koncentrera mig mer på att inte somna än på vad han sa. Sen fikade jag med Micke B., David och nye sötnosen Anders som Micke B. i sin vanliga retstickeordning tvunget måste skämma ut mig inför genom att insinuera min kärlek till Sören, grundat enbart på mina beundrande, nostalgiska minnen av denne lärare från i höstas.

Antagligen mår jag rätt bra nu, kanske tack vare denna sociala samvaro som åtminstone fick mig att inse att jag inte är bortglömd trots min frånvaro. Jag är dock ofrånkomligen fetare, alltså ångest på morgnarna i garderoben, alltså kläder utspridda överallt därhemma, alltså olust inför att vistas där. Lika bra det, för här ska inte ätas så jävla mycket längre.

Det är tidigt på morgonen och här sitter de och skickar jointar mellan varann varandra

Feffes födelsedag idag.

I lördags var det fest hos Micke B. och jag såg fram mot den med barnslig iver. Dagen innan fikade jag med pappa här och gick sedan på bio med mamma och såg premiären på en dokumentär, gjord av föräldrarnas gamla vän Joanna Helander. Efteråt satt vi ett par timmar och drack premiärvin och pratade väldigt bra. Kanske därför jag var harmonisk på lördagen och städade. Sen kom Nelly och vi drack spetsat kaffe tills hon äntligen gick med på att följa med till Micke B. trots att hon var säker på att det skulle bli hemskt pinsamt.

För att göra en väldigt lång historia lite kortare, jag måste i alla fall försöka, så var festen jättetrevlig. Jag satt mest och pratade med Anders vilken jag planerat att flörta med i brist på annat. Vi kollade på melodifestivalen bl.a. Vid tolv åkte folk in till stan. Då hade Micke B:s syntkompis Göran, han som en gång sa att jag hade för liten byst vilket jag surt påminde honom om, kallat mig för ”flata” vilket inte var så mycket att bry sig om när det sades av en överfull tönt, men jag blev förnärmad av just detta.

Hela vägen in till stan ansträngde sig stackars lille Daniel med att övertyga mig om att jag inte skulle ta åt mig, vilket han inte begrep redan var fallet.
Stället David föreslagit innan han åkte iväg på Jesus and Mary Chain-konsert (och dessförinnan blygt sagt till mig att jag luktade gott) var det inträde på. Så gänget, mest bestående av kursarna + Daniel och Nelly, rusade ner till Riche där vi outgrundligt nog kom in allihop. Där satt jag med Anders och försökte stöta på honom litegrann vilket hade till följd att han plötsligt började må dåligt och åkte hem. Nelly tycker att jag är rolig som ser ett samband där. För mig var det dock rysligt tydligt och jag var jättesur.

Så satt jag vid ett fönsterbord med Hasse, Keeron, Nelly, Martin, Micke B. och Nicke och gnällde för den som ville lyssna över hur ful, fet och oälskad jag var. Usch. Den som tydligen fann detta intressant att diskutera var den här Nicke. Honom hade jag känt igen redan hos Micke B. Det är nämligen Uffes och Isaks ruskigt söte kompis som också brukade springa på Cosmo och som jag aldrig vågade prata med då för att han är så vacker. Han kände sålunda inte igen mig utan visste bara vilka Karin och Doris var. Han satt i alla fall och försökte prata förstånd med mig om min taskiga självuppfattning. Rart.

Några f.d. kursare från förra terminen dök upp, Martin och Petter, vilken Nelly visade sig känna. Mer om honom sen, här ska det vara kronologiskt.
När Riche stängde gick jag på toa och när jag kom ner till garderoben fick jag för mig att Nicke stod där för att han väntade på mig. Måste ha varit inbillning. Efter att vi tagit oss genom lokalen sa han: ”Såg du nu hur många killar som tittade på dig!” Det hade jag verkligen inte gjort. Alla ville festa vidare, så vi tog 94:an till HG5. Då råkade bland andra Nicke hoppa på fel buss och det tyckte jag var lite tråkigt men å andra sidan, vad hade jag för chans på någon vars utseende krävde en framgångsrik fotomodell allra minst? Så jag tog det med jämnmod att han försvann.

Han dök dock upp omsider, jag såg honom hänga vid baren men tänkte verkligen inte springa efter en sån där som kan få vem han vill och alltså knappast vill ha mig. Då satt jag också mitt i ett ruskigt intressant samtal med den här Petter. Han berättade nämligen utförligt hur han hela förra terminen suttit och tittat på mig i klassrummet för att jag var så söt och brukat fantisera om mig istället för att lyssna på läraren. Fantastiskt, tyckte jag, fast med lite tantsnörp ändå över att han kunde berätta något sådant för en fin flicka som jag. Sen stötte vi ihop utanför toaletten och jag kastade mig antagligen över honom för plötsligt stod vi och kysstes och det var ruskigt skönt trots att jag inte kunde låta bli att fundera över hans höga panna. Sen dansade jag tydligen med Keeron, det har han sagt i alla fall.

När vi kom ut på gatan allihop var klockan halv sju på morgonen men ingen ville sluta festa för det. Samlingen bestod av mig, Keeron, Hasse (som köpte en splitterny cykel för 30:- av en förbipasserande), Micke B., Nelly, Nicke, Petter och så en mörklockig finne som jag fick veta och senare insåg var en av typerna Peter satt med den kvällen han och Doris träffades. Dessutom var där en spännig typ som vann mitt omedelbara ogillande genom att beskriva för Micke B. hur man krossade skallen på eventuella förföljare, och en tystlåten tjej som jobbade på Folkets Bio och tog oss med dit. Där hade jag tydligen, enligt Keeron igen, suttit en stund lutad mot Micke B:s axel och sovit tills jag blivit ihälld kaffe. Den spännige, som tydligen jobbar på Nöjesguiden, stack tillbaka till HG5 och återvände med en back öl.

Jaha, så satt vi där. Jag satt mellan Petter och Nicke och bar mig dumt åt, utgår jag ifrån. Det är det värsta med lyckade helkvällar, att jag inte kan glädjas åt uppsluppet umgänge utan tvunget måste plåga mig själv med tvångstankar om hur korkad och tråkig och töntig jag måste ha verkat. Förhoppningsvis var det inte så illa. Jag pratade en hel del med den söte Nicke, och Petter ignorerade jag så gott som helt eftersom jag tyckte att han gjorde det med mig. Jag har ett vagt minne av att jag skällde på honom för att han druckit av min öl. Vilken han även betalat.

Allas cigg var slut och jag satt och rullade av Keerons piptobak tills någon kom på att SevenEleven öppnat. Då sprang jag dit och köpte Marlboro och när jag kom tillbaka inträffade kvällens (tyvärr) absoluta höjdpunkt för i den vindlande trappen mötte jag Nicke som var på väg upp för att följa med till affären men det var ju försent och hur det nu gick till så stod vi plötsligt och kramades ömt och det var verkligen en njutning. Jag ville inte låta honom pussas dock för något slags moral hade jag tydligen kvar. Jag spanade därför noga så att ingen, och framförallt inte Petter, skulle komma och se oss. Så gick vi ner och satte oss efter ett tag. Och det är här mitt minne är rätt luddigt. Antagligen på grund av att jag inbillar mig att det kunde ha blivit något med Nicke om jag inte betett mig så fånigt, vilket jag i och för sig inte minns att jag gjorde men är rätt säker på ändå. Antagligen blev jag sur i alla fall.

Jag minns att när han plötsligt sa att han ville gå, så rusade jag uppför trappan och ut på gatan där solen strålade, och stod lutade mot en parkerad bil i hopp om att han skulle komma så att jag kunde få möta honom i en sån där ljuvlig kram igen. Men han kom aldrig och när jag rusade ner igen satt han på en stol med jackan på och såg utslagen ut. Jag hoppas att det var då jag började sura över brist på uppmärksamhet och att jag inte gjort det länge.
Så var det han, jag, Micke B. och Nelly som skulle gå och då drabbades jag faktiskt av en släng hyfs och frågade Petter om inte han också skulle gå. När han svarade att han ville stanna en stund till gav jag honom en arg blick och vände på klacken.

Resten är värre, för ute på gatan frågade jag Nicke om vi inte kunde gå till Ritorno (tror jag i alla fall, i mina rekonstrueringsförsök) och han sa nej. Då hände följande: jag hoppade upp på 54:an som råkade stå vid Odenplan, gastade på Micke B. att ge mig tolv spänn till biljetten, vände mig mot Nicke och sa ”hej då, din tölp!”. Oj oj oj. Sen satt jag halvsovande på bussen och lyssnade på Abba, kom hem strax före elva och stöp i säng. Klockan sex vaknade jag och då borde jag ha befunnit mig i Bagis. Dessutom hade jag inga pengar, så jag fick ringa och be pappa komma och hämta mig. Mamma hade gjort en underbar stek och bakat bröd så det grämde mig verkligen att jag inte mådde tillräckligt bra för att kunna äta mer.

När jag kom hem ringde jag till Nelly och vi vrålade av skratt åt en del av de detaljer vi mindes från natten. Hon hade åkt hem till Micke B. förstås och var trots det mer förvissad än nånsin om hans totala likgiltighet.
Nu funderar jag över det här med Nicke. Varför jag tänker på honom och hoppas stöta ihop med honom snart. Jag sitter till och med och spanar efter honom här. Är det bara för att han var så ruskigt skön att krama? Det var Petter också men uppfyller inte mina tankar för det, annat än att jag försöker få perspektiv på min oro för allt dumt jag antagligen sagt och gjort genom att tänka på vilken ångest han måste ha efter sin öppenhjärtiga bekännelse på HG5.

Är det för att jag är så rysligt smickrad över att en så väldigt söt kille varit trevlig och rar mot mig? Dumt i så fall. Nelly tyckte förresten inte att han var söt. Alltså är han faktiskt inte objektivt underbar och därför nåt slags supermänniska vars uppmärksamhet ska värderas högre än andras, vilket är vad söta pojkar blir i min snedvridna hjärna.

Usch jag vet inte vad jag tycker. Om det är såna där sköna kramar jag vill ha eller om jag tror att jag är tvungen att vara intresserad av någon som är så söt eller om jag faktiskt är det. Intresserad alltså, inte tvungen. Det är i så fall grundat på mitt minne av honom som är att han var söt, glad, trevlig. Exakt vad han sa minns jag ju inte, så förhoppningsvis minns inte heller han några detaljer. Jag tror heller inte att jag var ute efter att stöta på honom då. Jag var väl tacksam över all uppmärksamhet jag lyckades få helt enkelt. Det är det som oroar mig, att det märktes. Men spelar roll.

Jag har funderat över det här, att jag med alkoholens hjälp gör och säger annat än jag gör nykter (rätt vanligt) och att det ofta plågar mig, minnet av dessa tillfällen. Jag retar mig på att ha gett ett annat intryck än jag skulle gjort nykter, som om den jag verkar vara berusad inte egentligen är jag. Som om jag inte vill tillåta mig själv att tro att jag är trevlig när jag är berusad bara för att jag inte minns exakt vad jag gjort och sagt. Min teori är att jag är mig själv ännu mer när jag är full, just för att hämningar släppt. Och duger jag inte, trots att jag kanske är fånig, så får det väl vara. Så vill jag tänka hela tiden men lyckas bara tillfälligtvis. En annan sak jag bör tänka på är att alla var mer eller mindre fulla och antagligen inte skärskådade just mig och allt jag sa i detalj. Märkligt hur jag pendlar mellan att lida av att ingen ser mig och av att befinna mig i centrum för omgivningens kritiska blickar.

Helt klart är att jag bör ta det lugnt med killar. Inte tänka på dem så mycket helt enkelt. Problemet är att det är just det jag inte gjort på sistone.
När jag insåg att Sam inte skulle skriva och glömde honom så har jag ju inte haft någon att tänka på sedan dess och har varit gräsligt deprimerad, inte uttalat över detta men det kan ha bidragit. Fast det var ju bara ett par veckor sedan förstås.

Jag kanske bara vill tro att jag gjorde ett idiotiskt, otrevligt intryck på folk (läs: Nicke) för att det är så trist att inte riktigt minnas hur trevligt man haft det. Så det jag inte tydligt minns från Folkets Bio tolkar jag till att jag då var otrevlig.

Spelar roll. Petter satt och rullade jointar i alla fall, fast jag har ingen aning om huruvida det var i början eller slutet. Detta satt jag och Nelly i alla fall och föraktade men drog varsitt djupt bloss likväl. De som rökte mest var Nicke och Petter och det är en annan fundering jag haft i efterhand att det är märkligt att just de två som jag ägnat mig åt rökte mest av alla. Förutom den som mådde illa och ville gå hem, då.

Väldigt många nere på Sergels torg ser ut som Nicke vid en första hastig blick.

Den där Nöjesguidentypen, jag tror han hette Jonas eller nåt, han hade tydligen märkt ett agg från mitt håll för han satt och höll mig i handen och sa att jag skulle inte vara arg för han tyckte om mig och hur jag besvarade denna smörja kan man ju bara befara. Som ett eko antagligen. Han började även krama mig inne i projektorrummet när vi skulle leta efter ett band att spela.
Jag hoppas att den där tjejen som jobbade där hade någon att prata med för jag ägnade henne inte mycket uppmärksamhet, annat än för att fråga var kaffet fanns. Fast jag sprang och köpte tobak åt henne när det visade sig att hon missat att utnyttja mitt första SevenEleven-besök, av pur vilja att visa tacksamhet över att vi fick vara där. Och kanske i hopp om att Nicke skulle stå i trappen när jag kom tillbaka.

Jag kan inte alls minnas om han visade något intresse efter våra kramar, inga djupa blickar eller så. När saker och ting väl äger rum ägnar man tydligen uppmärksamheten åt helt fel saker. Vad jag nu menar med det.

Om tre kvart, klockan fem, ska jag träffa Nelly på Kungskällaren där de firar St Patrick’s Day. Nelly hade fått för sig att någon sagt att ölen skulle kosta tio spänn, men det ska man väl inte hoppas på.

Hos Micke B. i lördags sa hon att jag var hennes bästa vän. Tänk om jag kunde glädjas mer åt det istället för att grunna på vad Nicke tycker om mig, om nu något alls. En annan fördom jag har mot söta killar är ju att de konstant är omgivna av vackra flickors beundran och uppmärksamhet. Det skulle i så fall vara ännu en anledning till att han antagligen knappt minns mig. Jag är helt klart sötnosrasist.

Nu ska jag gå, måste bara avsluta ciggen.

Nu är mitt liv rörigt igen. Fylla är ett ännu bättre sätt att undvika ångesttristess har jag märkt. Bättre än att äta alltså. Fylla kräver dock sällskap för att tjäna sitt syfte. Mat kräver ensamhet. Och tvärtom, tydligen. Det enda som skulle kunna bryta denna undergångsspiral är en hängiven beundrare verkar det som.

Kant har dock inte övergett mig än. Jag är hans lilla fru som inte förstår honom men bedåras av den elegans med vilken han lyckas föra samman långa krångliga ord på ett fullständigt obegripligt sätt. Jag ser gärna mig själv som den skira rankan i dörröppningen med dammtrasan mellan händerna, mildögt leende mot min flitige make där han sitter i fotogenlampans sken lutad över sina luntor med en koncentration så djup och ogenomtränglig att han är oförmögen att nås av budskapet om att middagen är klar.

Här sitter jag och pluggar Kant vilket som vanligt ger mig krypande obehagskänslor i hela kroppen. Dessutom hoppas jag så innerligt att Petter ska komma att det blir ett allvarligt koncentrationsavbrott varje gång dörren öppnas.

Vilken sagolik tur att jag kom iväg och simmade 1000 meter i alla fall, annars hade jag nog känt mig rätt hopplös. Ringt två jobbiga samtal har jag också, när jag påminner mig om detta känns livet genast mindre tröstlöst. Men jag försov mig i morse igen, vaknade halv tio trots mina föresatser att gå upp klockan sex. Antagligen är min stackars kropp alldeles utmattad av allt supande. Varje morgon är mitt ansikte uppsvullet som på en 85-årig alkis.

Så vad har hänt sen sist? I torsdags var vi ute iallafall. Hmm. Mitt minne är tydligen skadat. Var det inte då vi åt middag, torsk med tomat och ris? Jag tror det. Sen gick Nelly och jag till Pelikan, träffade Nellys arbetskamrat Magnus med vänner, och gick hem vid tolv. Efter att jag pratat strunt med Conny samt kallat f.d. kursaren Martin för tölp när han hade för bråttom till Riche för att vilja lyssna på mitt svammel om att han skulle be Petter, som han tydligen kände lite, att ringa mig.

Nu kom alkistanten förbi på en av sina evinnerliga promenader mellan bord och disk och väste: ”Är det här din tidning?” i det att hon snappade åt sig Svenska Dagbladets bilaga ”Dina aktier”. ”Nä, du kan ta den”, sa jag.

I fredags var det ”Tid och rum”-föreläsning, ganska kul fast föreläsaren bröt på amerikanska och stammade på ett sätt som gjorde att jag pendlade mellan tillbakatryckt fnitter och ett annalkande nervsammanbrott. Sen gick gänget och jag på Wittgensteinföreläsning, hållen av de andras gamla proseminarieledare Henrik Bolin som mycket riktigt verkade vara en trist, självbelåten och otrevlig streber, trots sin munkjacka.

Sen åkte jag hem och åt för mycket trots en trevlig dag, så när jag mötte Nelly vid halv nio mådde jag illa och var dödstrött. När sedan alla biljardbord var upptagna och Svejk var proppfullt och vi alltså fick hänga på Pelikan igen så var jag inget vidare upplagd för en helkväll. Så det blev faktiskt bara ”en öl” den kvällen.

På lördagen hade jag tvättstugan och lagade min cykel och pluggade lite innan jag mötte Nelly och Doris på Billis, så jag kände mig utomordentligt nyttig och helt klart värd en fylla. Så vi gick till Kapten Haddock för att beundra Saras nyupphängda tavlor och så cyklade jag i förväg för att handla middagsmat och mötte sedan Nelly därhemma där hon stod och lurade i trappen för att skrämma mig vilket nog hade lyckats om inte hennes parfym förvarnat mig om hennes närvaro.

Så hade vi ännu en trevlig kväll med torsk och vin i glada vänners lag och jag förundrades återigen över mitt nyfödda behov av social samvaro. Nellys kompis Cissi fyllde år och ville gå ut inne i stan vilket tvingade oss in till Cityhallen efter ett nödvändigt besök på Pelikan där vi stötte ihop med Pamela och Matilda i sällskap med sina respektive vilka följde med. Så vi satt på Cityhallen och blev fulla under trevnad tills Nelly ringde Jojo och fick veta att Petter minsann jobbade på Wasahof denna kväll. Dit måste jag ju tvunget åka, och Nelly följde med, fast vi knåpade ihop en story som lät rätt bra då om att vi suttit på Tennstopet ett kvarter ifrån när vi spontant, eftersom det var så tråkigt där, slunkit in på Wasahof.

Jaja, han jobbade i alla fall och var hemskt söt i servitörmundering och verkade han inte rätt nervös och stirrig? Bjöd på en öl gjorde han i alla fall. När jag gick för att köpa den andra skakade barkillarna på huvudet och sa att det var stängt så jag fick en fin anledning att gå fram till Petter, som stod och räknade kassan i ett hörn, och klaga min nöd för honom och han såg minsann till att jag blev serverad. Jaha, så stod jag och pratade lite med honom om hans obegripliga ihophäftning av kvitton bland annat. När han undrade vad vi haft för oss innan (han måste ju ha märkt att vi inte direkt varit sysslolösa) lät jag mig inte luras att försäga mig utan bytte smidigt ut Cityhallen mot Tennstopet i min skildring av kvällen. Sen bad jag om förslag på ställen att fortsätta till och han sa Brittania och Riche men ändrade sig och sa att Brittania var ett vidrigt ställe och det var ju omtänksamt av honom. Så jag vågade faktiskt fråga om han inte skulle följa med till Riche och även om han verkade ha rätt många godtagbara ursäkter för att säga nej, det vill säga grav bakfylla, trötthet efter att ha jobbat åtta timmar plus att han skulle träffa sin mormor klockan nio nästa morgon, ja trots allt detta tyckte jag att detta tydde på ett klart uttalat ointresse från hans sida.

Jag ömkade mig för Nelly över detta, förutom över mitt förmodade fyllenylle (på Cityhallens damtoalett upplevde jag något i stil med Edinburgh sommaren -88), mina fettvalkar och min byst bland annat. Vi hade mycket trevligt i detta ömkningsvältrande. Eftersom Nelly satt med ryggen mot lokalen hade vi kommit på en osannolikt smart kod tyckte vi för att jag skulle kunna förvarna henne om Petter närmade sig när vi diskuterade honom, nämligen att jag pussade mot henne. Det föll mig inte in då att det kanske verkade konstigt ur hans synvinkel att jag satt och pussade frenetiskt mot Nelly varje gång han såg mig. Nelly har nu efteråt ett minne av att han vid ett tillfälle kom fram till vårt bord och började göra pussläten han också. Jag får verkligen hoppas att han inte är tillräckligt självsäker för att ana sambandet mellan hans uppdykande och pussarna.

Ja han kom ju fram till vårt bord några gånger faktiskt. Tur att Nelly var talför, själv satt jag stum av trånande. Och han tittade på mig då och då i det han lyssnade på Nellys svador. Det skulle han väl inte ha vågat om han varit intresserad!

Inte ens Nellys övertalningsförsök lyckades få honom att vilja annat än att ta en taxi hem och sova, så när vi kom ut på gatan, påskyndade av en alltmer desperat servitris, började jag yla om hur ointresserad han var och det bara för att jag varit så knäpp på Folkets Bio. För att övertyga Nelly om hur gräsligt synd det var om mig satte jag till och med igång med att börja gråta. Flera stora tårar lyckades jag pressa fram med viss möda och sa att nu ville jag minsann åka hem, ingenting var kul längre, tills Nelly började gasta om att hon följt med mig för att vara snäll så nu skulle jag minsann följa med henne till Riche.

Så vi hoppade upp på 94:an och åkte dit. Och hade riktigt trevligt faktiskt. Vi satt vid ett fönsterbord när jag hörde någon yttra ”efterfest” så honom ryckte jag i byxbenet för att få detaljerna. Denne visade sig vara en i ett gäng Östermalmsynglingar varav tre hade piratsjal på huvudet och en av dem dessutom påmålat skägg vilket jag inte märkte till Nellys förtret. Honom kom jag överens om att dansa hiphopfoxtrot med. Till all lycka blev det inte av.

Den fjärde i gänget var riktigt söt, Marcel hette han, och hans storasyster hette Ardina så han visade mig smickrande uppmärksamhet bland annat genom att rycka i alla sina vänner för att presentera mig med aldrig sinande entusiasm. Han lovade att ta oss med till efterfesten på Karlavägen, men när Riche stängde och vi kom ut stötte jag ihop med gamle Mattias från fritids och glömde bort ynglen. Dem stod Nelly och tjafsade med, för tydligen ville de inte att Mattias och hans kompis skulle följa med till Karlavägen vilket fick Nelly att argt tråka dem för deras överklassbakgrund, piratsjalar och målade skägg tills de stack.

Då enades vi med Mattias att åka till HG5 och hur det nu var fick Nelly för sig att vi skulle lifta dit och rusade fram till en raggarbil som av någon anledning inte heller ville ha killarna med utan körde vidare.

Det var när vi skulle rusa ifatt den som jag handlöst flög i gatan och skrapade upp de flesta av mina kroppsdelar plus hade hål på mina nya strumpbyxor. Så jag satt med Heidi i baksätet på denna raggarbil med blödande knän medan de långhåriga grabbarna i framsätet körde oss till St. Eriksplan med skränmusik på högsta volym.

Väl framme hade både Nelly och jag ändrat oss och ville hem så jag bönade raggarna nästan gråtandes om att köra oss till Skanstull medan de surt hotade med Årsta. Så på Hamngatan slängde jag mig av och kände mig räddad, vilket de antagligen också gjorde.

Så avslutades kvällen med att vi tog en taxi hem. Jag hade kommit överens med chauffören om ett pris på 30 kronor, så när han satte igång med att prisa Ny Demokrati och förespråka stängda gränser och så vidare höll jag snällt med för att han inte skulle höja priset, och förbannade Nelly i baksätet som inte kunde låta bli att tjafsa emot. Men vi kom lyckligt fram och jag kokade upp den överblivna potatisen och spenaten från middagen som vi åt med god aptit. Sen ojade vi oss över hur trötta vi var utan att inse att vi själva verket var stupfulla, så vi stöp i säng.

Nu är klockan nästan två och jag ska träffa klassen för ännu en halvhjärtad Kantdiskussion.

Det är olidligt mycket folk här. Fattas bara att det kommer någon jag känner, det måste väl förresten vara ett säkert tecken på att jag inte är med i svängen längre, att jag inte känner någon på Billis en lördageftermiddag.

Jag är nog en aning isolerad som suttit hemma två helger i rad. Pelikan har jag inte besökt på över en månad. Om jag hade pengar skulle jag gärna gå ut och supa mig full. Nelly har då festat hon, och är nu sålunda sjuk. Det är jag med, tror jag. Min hals är öm, vilket kan bero på yttre omständigheter, men även bröstkorgen värker vid varje andetag eller skratt eller till och med prat. Det skulle kunna vara musklerna, men jag har inget minne av att ha använt några muskler överhuvudtaget på sistone.

Nu tänker jag på mitt brev till Sam som torde ha lämnat den gula brevlådan på hörnet och nu befinner sig på okänd plats mellan mig och honom.

Nu kom fotoskole-Sara och jag kved inombords men tyckte dock att det var kul att prata med henne vilket jag gjort ett tag men nu låtit henne få umgås med sin kompis.

Det där brevet då. Ibland får jag för mig att han redan glömt mig totalt och inte kommer att svara utan bara känna obehag inför mina visserligen försynta men dock obestridliga kärleksförklaringar. Samtidigt vet jag att jag var tvungen att skicka det och att jag inte skulle vilja ha det kyligare. Jag riskerar ju inte att stöta ihop med honom på Billströms i alla fall om det nu skulle visa sig att jag var ett flyktigt fyllehångel enbart.

I förrgår hade jag en underbar kväll för jag satt i soffan och läste i gamla dagböcker och fascinerades som vanligt av hur bra och roligt jag skrev förr i tiden till skillnad från numera vilket jag alltid har tyckt. Jag tvivlar dock på att jag kommer att fascineras på samma sätt av den här dagboken i framtiden. Det är som om jag tar mig själv på för stort allvar numera. Inte bara av ondo kanske, att jag inte tvingas hålla den där självföraktande och nedlåtande distansen till mig själv ständigt. Är det ett mognadstecken tro? Ett sådant tyckte mamma att det var att jag skulle sitta hemma en fredagkväll, som om jag var låst vid vissa veckodagar i mitt supande. Att sitta hemma en onsdagkväll är en större bedrift tycker jag.

Min whiskyflaska står fortfarande orörd ovanför kylskåpet. Mina depressioner dövas fortfarande med mat, när jag är ensam i alla fall. Att smutta whisky för sig själv verkar rätt mysigt men av någon drömsk anledning förknippar jag den där flaskan med Sam och vill dricka den med honom.

Men livet är ju rätt spännande och roligt ändå. Det här med att Nellys E.B.-fyllehångel Mark minsann ringt henne, och inte bara det, också uttryckt direkta önskemål om att få komma till Sverige i februari och att Nelly ska komma till London och bo hos honom i maj, en sån sak är ju rätt komisk när man betänker att han är en 17-årig hårdrockare som Nelly visserligen tycker om men inte har någon större lust att satsa helhjärtat på nu när hon bor i Stockholm och försöker få stadga i sina rutiner här.

Komiskt också eftersom jag går här på gatorna med ”She’s like a rainbow” i hörlurarna och drömmer detaljerat om att Sam ska komma hit och hälsa på, varvat med att jag besöker honom förstås, när sanningen är att jag träffat karln tre gånger och inte ett ord om en gemensam framtid sagts, och att jag inte hört ett ljud från honom sen vi sågs sist. Så när Nelly nu oroar sig över Marks obestridliga intresse och hur hon ska handskas med situationen, så skulle ju jag vandra i lyckorus över en tiondel av de kärlekstecken Nelly fått från Mark om de riktats mot mig och kommit från Sam. Nu är Nelly här och avbryter hela tiden så jag ska väl slita mig.

Nu är klockan tjugo i sex och Nelly har gått för att träffa Londonvännen Kicki. Som jag sa till Nelly så tycker jag bara att det blir allt trevligare att fika med henne. Jag älskar henne gränslöst mycket faktiskt och gläds över att inse det och inte ta henne för given vilket jag nog gjort ibland under hösten när kurskamratskontakterna kändes mer angelägna att värna om och satsa på. Det har dock förändrats totalt.

Jag hoppas innerligen att min likgiltighet som ibland övergår i motvilja försvinner snart. Klasskamraterna är antagligen en alltför tydlig påminnelse om, och del av, denna vardag som jag just nu skyr. Det verkar som om jag vägrar vänja mig vid den för att jag betraktar allt som hör mitt vanliga liv till som blott en passage mellan Londonsemestern och något slags förändring, ännu en Londonvistelse antar jag, som jag drömmer om och väntar på trots att den befinner sig i en så pass avlägsen framtid att jag faktiskt är tvungen att inse att livet här är mitt egentliga liv.

Och därför måste jag dammsuga. Att jag inte gör det är inte bara ett uttryck för min slöhet utan troligen också ett desperat försök att ignorera det faktum att jag ska tillbringa förhoppningsvis ännu ett antal månader i min lägenhet innan jag kan ge mig ut på det äventyr jag längtar efter så.

Mina jeans sitter tight som om de varit nytvättade vilket de inte är. Så detta är resultatet av mitt ständiga ätande de senaste dagarna, och i synnerhet igår då jag proppade i mig som om jag skulle tillfredsställa en veckas behov av föda och sedan sov hela eftermiddagen. Tur för mig att jag fick träffa Nelly och Doris på Billis sen, det piggade upp väldigt. Speciellt som vi förflyttade oss till Svejk och jag drack min första öl på nästan två veckor.

När jag kom hem överfölls jag faktiskt av den där efterlängtade städinspirationen vars frånvaro sen jag kom hem från London förvandlade min lägenhet till en allt mera fulländad soptipp. Men nu är det trivsamt och fint.

Nu har då mitt brev med största sannolikhet kommit fram till Sam (rim!). Insikten om detta gör mig understundom generad, när jag prövar tanken på att jag inte gjorde något som helst intryck på honom. Bara för att en romantiskt förvirrad fjant som jag går här och drömmer om honom och minns våra tre träffar i ett fullständigt vansinnigt novellidylliserande skimmer så finns det ingen anledning alls att tro annat än att jag var ett skojigt tidsfördriv som han fann värt att ägna sig åt, inte trots utan just på grund av dess oundvikliga kortvarighet.

Så kan det ju vara. Ändå har jag inte helt gett upp hoppet om att det snart ska ramla ner ett hoppingivande svarsbrev genom brevinkastet. Och den person som igår (då han borde ha fått brevet) ringde två gånger utan att lämna meddelande på telefonsvararen (vilket jag vet eftersom jag var hemma då men låg i dvala) kan ju faktiskt ha varit han. Eller Eyasso. Betydelseskillnaden mellan dessa möjligheter gör mig nästan rädd.

Ibland känner jag mig så dum. Som går här och faktiskt bygger upp förväntningar kring en person som jag inte känner alls. Det är ju faktiskt löjligt. Kanske behöver jag denna verklighetsflykt men varje försök att inse att det är just det den är misslyckas eftersom jag tydligen är beroende av dessa drömmars egenskap av något som är möjligt och värt att satsa på.

Det är inte ens så att jag längtar efter något eller snarare någon här hemma som skulle kunna avlasta Sam i hans roll som drömprins, jag skyr blotta tanken. Det är honom jag vill ha trots alla tvivel och förnuftiga skäl som borde fått mig att förtränga honom för länge sen. Ett klart fall av Daganfobi alltså.

Vad var det jag sa till Nelly i höstas om detta? Att det var ett tecken på hennes rädsla inför att satsa på ett seriöst förhållande, det att hon gick runt och drömde om en karl som hon knappast visste nog om för att det skulle motivera all denna energi och uppmärksamhet som hon riktade mot honom. Särskilt det att denna karl dessutom befann sig i ett annat land tyckte jag var orsak nog till att hon skulle ta sitt förnuft till fånga och glömma honom. Det får jag sannerligen äta upp nu.

Mina byxor sitter åt så hårt över benen att jag blir gråtfärdig.

Antagligen är min bild av Sam så intimt sammanbunden med drömmar jag har om ett roligt och spännande liv i London, att det är därför jag putsar denna bild så frenetiskt och tillber den ständigt. Nåväl, det har ju trots allt bara gått två veckor sedan vi kom hem. Fast de har känts grymt långa.

Det måste nästan vara Grönis, den där killen därborta som jag spanat in litegrann, väldigt oseriöst, som distraktion. Sist jag träffade honom var juldagen -90 på Casanova, och då var han ihop med Anna Waldsos storasyster vilket han säkert är fortfarande.

Käre Gud, låt Sam svara illa kvickt på mitt brev! Låt honom förstå att varje timme han förspiller innebär obeskrivliga plågor för mig.

När det nu finns så många smala människor. Varför kunde inte någon av dem ha varit jag?

Varje gång jag tänker på att Sam försov sig den där söndagen så hatar jag honom. Vilken irreparabel spricka i den vackra bild vår helg annars skulle ha utgjort! Vad tycker han?

Jag har nog en klar PMS på gång här. Det måste vara den som får mig att känna mig så ömklig och fet och misslyckad och håglös och dum. Vad annars?

Den där typen framför mig som sträcker på sig hela tiden och knäpper sina feta händer bakom nacken, honom skulle jag vilja slå.

Jag ska träffa Ylva på Kungstornet klockan halv tre. Jag borde ha gått dit direkt, men jag trodde att ett Billisbesök var just vad jag behövde. Idiotiskt, att slänga ut 30:- på fika.

Det kom en kompis till Grönis och han hade med sig en så himla söt bebis som Grönis satt och pratade med, medan pappan var och köpte kaffe, på ett så gulligt sätt att jag blev knäsvag. Min bebislängtan har för övrigt mattats rejält. Jag har ju inte heller varit i närheten av att göra nån bebis på ett halvår.

Nu hostade bebisen och tittade sen anklagande på mig. Jag ska väl ta och spankulera iväg till Kungis jag.

Jag sitter här vid ett vingligt bord och gläds åt att ha överlevt mitt första seriösa tandläkarbesök på så många år att jag struntar i att räkna dem för att vara snäll mot mig själv. Så hade jag sju hål också. Två stora. Tanden jag kom dit för, den som värkt i tre veckor och för vars skull jag varit Nurofendrogad dygnet runt så gott som, att den gjort så ont berodde på att den provisoriska fyllningen ramlat bort. Så tandläkaren var inte förvånad över att den åsamkat mig smärta.

Ett litet föredrag höll hon om kostvanor och fluortabletter och tandtråd men den förödmjukande utskällning jag väntat mig skulle komma såfort jag öppnat min misskötta mun, den uteblev. Den sköterska som under såpass gullpedagogiska anvisningar att jag kände mig som en sjuåring röntgade mitt gap, hon sa till och med ”Vilka fina tänder du har!”. På det kunde jag inte svara utan låg där såsom förlamad av förbryllelse. Skämtade hon? Var hon grymt och äckligt hånfull? Eller sa hon så till alla patienter om vilka inga tvivel rådde att de såg denna stund som slutet på ett långt och trevligt liv?

Av tandläkaren fick jag dock inga komplimanger. Jo, själva ställningen på tänderna var tydligen ok. Det märkliga var att alla hålen fanns i överkäken. Den som jag borstar mest!

Det enda som blev uträttat idag var att min lilla värktand fick en ny provisorisk fyllning eller salva som de säger. Så alla fasansfulla smärtor som jag förberett mig på, de uteblev. Till min besvikelse, jag hade nästan uppskattat lite plågor för att få mig att sluta ömka mig över småsaker och för att jag skulle känna att jag lever. Nåja, det blir ju fler tillfällen. Att fasa för.

Hon var väldigt sympatisk förresten, den där tandläkaren, på det där sättet som får mig att känna mig så osympatisk själv.

Två tjejer som är fåniga och påfrestande och pratar högt och skrikskrattar, var kan de sitta månntro? Bredvid mig såklart. Sen så mår jag lite illa också, och har ingen lust att kopiera idag som jag tänkt. Nelly ska ju ändå ha personalmöte ikväll så hon skjuter nog gärna upp mörkrummet.

Från och med idag ska jag hoppas på brev varje gång jag kommer hem. Och då mötas av samma gamla tidningshög som alltid, plus ännu ett par reklamkataloger kanske. De där som alltid ramlar in med ett otäckt brevliknande ljud.

Frågan är vad jag ska göra idag om jag inte ska kopiera. Just nu känns det mysigt med tanken på en lat eftermiddag hemma i soffan men jag litar inte alls på mig själv längre. Särskilt inte sen igårkväll då jag stoppade i mig ytterligare ett par kilos övervikt trots alla föresatser. Hux flux är alla bantningsidéer som bortblåsta och då är det kört.

En av de galna kvinnorna är här. Den tystlåtna tack och lov, men idag ser hon värre däran ut än vanligt med rufsigt hår, oknäppt kjol och väldigt mycket smink runt ögonen.

Mina drömmar om Sam har gjort framsteg. De handlar inte längre bara om vår ljuvliga återförening i Stockholm, London eller Barcelona, nej nu har jag också rätt klart för mig hur vår gemensamma framtid ska te sig i en centralt belägen liten Londontvåa där vi ska sitta med våra spännande vänner och dricka whisky hela nätterna med grannar som väcks av den bra musiken på hög volym och då joinar sällskapet med en flaska under armen.

Nu är den andra galna kvinnan här, hon som pratar för sig själv. Herregud, de är påfrestande nog var och en för sig och båda på en gång är nog mer än vad jag klarar. Jag är på god väg att börja känna mig som en galen kvinna själv. Ska jag prata med väggen eller ta av mig byxorna? Åh, nu går den pratsamma. Jag kan andas ut, inget pinsamt hann hända.

Nåväl. I veckorna ska Sam jobba på sin bank, det beror på hur bra betalt det är, och jag ska plugga engelska eller nåt på universitetet. En tanke som slog mig när jag grubblade över hur vår lägenhet ska vara möblerad, det var att Sams pappa ju är lärare i interior design. Och Feffes mamma var inredningsarkitekt. Borde jag ta det som en varning?

Nu glodde jag surt mot en kille som sitter vid fönstret och visslar och fick plötsligt för mig att det är han som brukar sitta på filosofiexpeditionen när jag kommer dit och bråkar om min registrering. Hoppas inte, jag vill absolut inte säga nånting till någon.

Synd att jag mår lite kaffeilla för jag skulle gärna vilja sitta här länge och sörpla och skriva. Min hals fick en hastig liten klump i sig när jag fladdrade förbi insikten om det oerhörda i att jag faktiskt sitter och skriver. Och gör det så avspänt och trivsamt, utan prestationstvång. Kan det ha med Sam att göra? Inte bara med honom som något att skriva om utan också genom att mitt skrivande var en av de saker jag berättade för honom om och som han visade intresse för.

När Nelly berättar om Marks eviga avbrytande så fort hon försöker berätta något om sitt liv och sig själv så minns jag inte odelat lyckligt Sams intresserade frågor om mig och hans dito lyssnande när jag satt och berättade poänglöst nostalgistrunt på min kryckengelska. ”Doorguard”, va! Jag vet ju att det heter ”bouncer”. Men det var helt och hållet Sam och hans jäkla intresserade sätt som fick mig att prata så mycket skit.

Och om nu allt jag sa var helt ointressant vilket jag är övertygad om så dolde han det väldigt väl. Eller så var jag lyhörd som en träbit, vilket jag också är övertygad om. Min enda chans att framstå i hans minne som något annat än en babblande självupptagen idiot är att alla tjejer han någonsin bytt ett ord med har varit hjärndöda. Så är det. Så att jag kan vinna åtminstone någon poäng på jämförelsen med dem. Allting är ju relativt.

Jag har faktiskt börjat läsa Russells Sceptical Essays, det måste ha varit det som orsakade matorgien igårkväll. Kurslitteraturen har jag blott släpat runt på, inget mer. Ja, lite av Kants tävlingsskrift har jag ögnat igenom.

En annan sak jag försummat är inläsningen av kompendierna åt Eyasso. Imorgon ska jag ut till universitetet för ännu mera registreringsbråk så då ska jag fixa kassetter också.

Usch vad jag hatar alla dessa saker som jag är tvungen att göra! Jag vill bara vägra stenhårt. Som att plugga, läsa in texter, kopiera invandrarbilder, skicka Boverketräkningen, ringa Rie. Och nästa vecka ska jag antagligen åka till Göteborg för att fota invandrare där, och det låter ju jättekul. Ändå känner jag motvilja inför det och allt annat som hindrar mig genom tvånget i det hela från att försvinna ännu längre in i min självfixerade drömvärld där jag vill vandra omkring och göra bara det som faller mig in. Men verkligheten är att jag måste göra alla de där sakerna och dessutom banta och sy kläder och fixa pengar och jobba och plugga stenhårt.

Jag vill inte, jag vill bara ägna mig åt att fika ensam och med vännerna, sitta i soffan och lyssna på Radio Huddinge och glo, släpa mig till skolan måndagar och torsdagar. Det räcker. Alla de där plikterna rycker och sliter i mig och hindrar mig från att falla till ro och vänja mig. Nu går jag hem.

Jag upplever just nu en mycket distraherande situation. I min korta trånga kjol sitter jag inklämd med ett gäng högljutt pratande och ständigt gloende invandrare. Detta enbart på grund av utrymmesbrist. Dessutom sitter jag med ryggen mot rummet och har inga skyddande väggar på något håll. Sen sitter jag också snett mittemot en ruskigt söt kille som skriver. Och killen bakom mig är helt klart psykiskt störd och vaggar oavbrutet på sin stol som är klämd mot min.

Hurra! Nu går invandrarna! Jippiii! Så nu sitter jag mot väggen i alla fall. Fast bredvid och därmed utan utsikt över den söte. Varje ljud jag givit ifrån mig som han kan ha hört (jag bad honom om en askkopp) har varit med en väldigt pipig röst. Pinsamt.

Varför bryr jag mig tro? Är det för att det inte kommit något Sambrev idag heller?

Nu kom Sofia. Inte mitt favoritval direkt. Tack gud att Doris också är på väg.

Den söte gick. Han var inte så söt.

Plötsligt känner jag mig inte ett dugg söt längre. Jag är för tjock för min korta kjol och är säkert alldeles blank i ansiktet, eller flagig av puder. Jag måste ha öl. Men den ska drickas med Nelly, minst.

Jag har redan nöje av att läsa det jag skrivit hittills i denna bok. Så himla ordblind är jag nog inte trots allt.

Att den här pennan verkar slö stör mig för det tvingar mig att oroa mig för när den ska ge upp istället för att kunna koncentrera mig enbart på skrivandet.

Jag hade tänkt gå hit tidigt på förmiddagen för att undvika eftermiddagsrusningen som på sistone alltid medfört folk jag känner och jag hatar verkligen att komma hit för att skriva och vara tvungen att sitta och prata istället. Nu är klockan tjugo i ett så det blev inte så tidigt eftersom jag ringde mamma efter att ha pratat med hyresvärden och blev sittande i ett trevligt samtal med henne rätt länge.

Det här med hyresvärden. Igår på Billis med Nelly (och Karin och tre gamla Södratjejer som var där när jag kom, till min ilska) så berättade hon att Doris (som bor i samma hus som jag) hämtat sin uppsägning som hon fick rekommenderat brev på i fredags och att hon liksom Åsa var uppsagd från sista mars. Detta innebar att jag försjönk i ledset grubbel, för jag har ju hört av både hyesvärden och grannen Anstrin att renoveringen inte sätter igång förrän i juni vilket faktiskt passar mig perfekt. Då kan jag ju bo i Bagis och slippa hyran tills jag åker iväg till London. Att bli uppsagd i mars skulle vara så enormt besvärligt, jag kan ju inte bo i Bagis när familjen är där. Då skulle jag vara tvungen att fixa en lägenhet för bara några månader och sen kanske hyra ut den till någon, usch.

Så jag deppade på Billis och irriterade mig gräsligt över att inte genast kunna ringa värden och fråga hur det låg till för min del. Nelly, älsklingen, försökte muntra upp mig och lyssnade faktiskt på mitt gnäll utan att avbryta. Jag behövde öltröst också så vi gick till gamla Dubrovnik som numera heter Charles Dickens och är ungefär lika trevligt som hotellet med samma namn som jag jobbade på i London, alltså rätt outhärdligt med bara sluskgäster och totalt ouppmärksamma och oservicemindeda kypare. Men bra musik spelar de, sån där 60-tals som får en att önska än mer att ens käraste satt tätt intill.

Tre öl drack vi fast det som vanligt bara skulle bli en. Nelly yrkade faktiskt på en fjärde men vid det laget var jag illamående och dödstrött så vi åkte hem. Det gamla vanliga men alltid lika intressanta pratet blev det förstås under kvällen, om pojkarna i våra liv och de äckliga åldringarna på våra jobb och sånt där.

På natten drömde jag realistiskt om hur jag mötte Anstrin i trappen och förtvivlat anklagade henne för hennes felaktiga uppgifter om att jag skulle få bo kvar till i juni, och hur jag i ilskan över hennes ointresse och grymhet försökte strypa henne. Väldigt otäckt.

I morse ringde jag då värden, inställd på tjafs och gråt, men den kära gamla bekantingen Ulla Graaf sa att enligt hennes papper skulle vi 72:an inte sägas upp förrän sista juli. Vilken lycka. Tack gode gud! Fast bostadsoron som väcktes igår har inte försvunnit helt än.

Sen var jag ju så glad att jag ringde mamma och berättade detta och tillkännagav mina Londonplaner i förbifarten som del av storyn utan att tänka på att jag trots mitt ständiga tjat om dessa faktiskt inte hunnit förbereda föräldrarna än. Så hon blev ju lite överraskad och orolig, för hon hade sett ett så otäckt program på tv4 igårkväll om crackungdomar och påminde starkt om mormor när hon oroades av blott mina funderingar på att åka till London och detta om ett halvår. Men det gladde mig.

Så hann jag uppleva postens ankomst trots att jag bestämt mig för att inte vänta på den. Och eftersom det återigen bara var reklam som kom så bestämde jag mig snabbt för ett antal saker. Dels att jag genast ska sätta upp en ”Ingen reklam, tack!”-lapp på dörren, dels att Elisabet Stjernberg, min proseminarieledare, är omåttligt fräck som inte skickat mig min uppsats än trots att Ylva som var hos henne i onsdags för att hämta sin gav henne ett frankerat kuvert från mig, dels att studienämnden måste ha glömt bort att jag ringde i fredags och bad om blanketter, och dels att Sam inte kommer att skriva till mig.

Enligt Nelly ska jag ge honom en deadline runt min hemkomst från Marocko och det höll jag med om, men inom mig minskar hoppet om brev i rasande fart för varje dag som går. Särskilt som jag läste om mitt brev till honom idag och fann det tråkigt. Så nu har jag börjat formulera det brev jag ska skicka till honom efter deadlinen i mars där jag noggrant ska tala om för honom att han är en nerknarkad misslyckad opålitlig tönt utan ambitioner vars kärlek jag är tacksam över att slippa. Snyft.

Jag funderar lite över varför han inte skrivit än, varför han inte velat svara på mitt brev genast han fick det, om det nu skulle vara så att han vill hålla kontakten och faktiskt tänker på mig med åtminstone en gnutta förälskelse. Och jag inser att jag kanske inte ska klandra honom så hårt och att hoppet kanske inte är stendött än, eftersom jag själv väntade en vecka efter hemkomsten med att påbörja mitt brev och sen satt och knåpade med det i tre dagar så att han inte fick det förrän två veckor efter att vi sist sågs. Så det realistiska är väl att jag börjar vänta på allvar nästa vecka. Men å andra sidan kan man ju tänka att det faktiskt gått tre veckor idag utan att han skrivit och varför det?

Ja detta kan jag ju sitta och tjafsa om i all evighet till ingen nytta.

Efter att ha fått sitta med Nelly och öl och klaga över mitt tråkiga liv i väntan på något roligare, så känns det faktiskt bättre idag, kanske av pur tacksamhet över att få stanna i lägenheten längre än Doris och Åsa. Och så himla tråkigt ska jag väl inte ha det i vår. Men samtidigt som jag inte vill förströ mig med någon annan i väntan på Sam så känns det jobbigt att vara låst vid någon som är så fjärran, under så lång tid. Det problemet kan ju vara löst inom en månad, ifall det inte kommer något brev. Då kan jag minsann känna mig fågelfri.

Det jag skrivit idag känns minsann jävligt stelt och tråkigt. Usch.

Jag har miljoner kompendietexter att läsa in till Eyasso, så nu ska jag gå hem och förbereda mig slött och länge på det. Borde städa. Men orkar ej.

Igår var jag så övertygad om att det skulle komma ett Sambrev att jag hade bestämt mig för att städa hela lägenheten, duscha och hälla upp en whisky innan jag slutligen skulle öppna och läsa det. Men det kom inget brev. Jag gjorde allt det andra ändå, inklusive drack whisky klockan ett på dagen för att trösta mig.

Sen vankade jag iväg till Billis i en behaglig bomullsdimma för att plugga och skriva i väntan på Nelly. Jag ska aldrig mer gå dit på eftermiddagen annat än för att umgås, det är tydligt. Alltid är det någon där som jag känner tillräckligt väl för att vara tvungen att sitta med denna och prata, rysligt irriterande. Igår var det Annika. Jag var dock rätt pratsam och uppskattade faktiskt att sitta själv med henne en stund. Sen kom hennes kompisar Anders och Peter, söta gossar minsann, särskilt Peter. Den där Anders överträffade nästan Staffan vad gäller flåshurtighet och ansträngande utspel.

Så kom Doris, Nelly och Sara och vi blev ett stort sällskap i vanlig ordning. Mitt kära Billis är inte någon säker tillflyktsort för en skrivande enstöring.

Jag ska möta pappa här och ge honom bokkvitton till hans deklaration och Fittjabilder till några artiklar. Dem bad han om igårkväll och jag rotade fram en bunt under växande ångest över hur dåligt kopierade de var och över att jag inte lyckas hitta skolungdomsneggen från förra hösten någonstans. Var kan de vara? Så nu oroar jag mig över min enormt oproffsiga hållning till mitt fotande. När jag nu får allting serverat på bricka såhär med uppdrag så borde jag åtminstone klara av att 1) ha minutiös ordning på neggen istället för att ha dem utspridda över lägenheten, 2) ha perfekta kopior av alla bilder så att de finns tillgängliga vid behov istället för denna uppsjö halvtaskiga överblivna kopior. Så det ska jag ordna.

Tanken på att få dessa sisådär-kopior publicerade gläder mig inte alls. Hoppas trycket är dåligt och ingen läser artiklarna.

Det är väl bra i alla fall, att jag plötsligt längtar efter lite ordning i mitt liv. Framförallt saknar jag en viss kontinuitet hos alla dessa framhoppande dagar. Just nu är det som om jag måste börja på nytt varje dag utan möjlighet att dra nytta av erfarenheterna från dagen innan. Även om målriktningen är densamma måste jag ständigt peka ut vägen för mig själv på nytt. Och det orkar jag inte alltid.

Ett prydligt bildarkiv skulle nog få mig att känna mig lite mer stadgad och seriös. Jämte lite fastare pluggrutiner förstås. Vad skönt att jag vill ha det nu! Problemet är att minsta småsak får mig ur balans, det känns till exempel som ett avbrott det här med att jag ska åka till Göteborg imorgon. Det gör att jag måste uppsöka denna rutinlängtan på nytt när jag kommer tillbaka.

Men bara jag hittar de där neggen så ska det bli ordning på mig. Jag fattar inte var de kan vara! Det var länge sedan jag använde dem, de kan vara hos Feffe, men varför skulle jag inte ha tagit med mig dem? Att jag skulle ha slarvat bort dem kan jag inte tänka mig, jag brukar ju ha ordning på mina kassar så länge jag befinner mig utanför mitt hem.

Nu såg jag pappa i spegeln. Hoppas han vill köpa en ostmacka till mig. Fast framförallt är jag kissnödig.

Nu fick jag hans macka!

Här sitter jag på tåget till Göteborg. Det har inte börjat gå än.

Tänk att jag fortfarande blir alldeles Samkollrig av att höra ”Let’s spend the night together” på freestylen. Honom som jag borde glömma.

Mina jeans är som ålskinn, varför äter jag så ruskigt mycket? Det som började så bra med ciderfastan i London. Då satt skärpet löst minsann.

Jag ber en stilla bön om att slippa få några stolsgrannar, åtminstone såna som jag kommer att reta mig på i fyra timmar.

Vad skönt att den här dagen har randats så att den är över snart. Jag ser inte alls fram emot att rusa runt till sena kvällen i mina trånga brallor med en etnolog jag aldrig träffat och vara tvungen att ta idel pangbilder på såna där invandrarungdomar som aldrig kan stå still. Det blir säkert jättekul. Men jag känner redan hur mycket jag kommer att längta efter att få sitta för mig själv på något fik och glo in i väggen fullständigt asocialt.

Att jag alltid längtar så mycket efter mitt soffhörn när jag är ifrån det. När jag väl sitter där har jag ju det så tråkigt att jag äter oavbrutet. Hurra nu går tåget och jag sitter alldeles själv! Nästa station väller det väl på en hop snattrande högljudda idioter förstås. Iallafall, jag måste nog lära mig att soffhörnet är bäst i små doser. Jag bör inte tillbringa timmar i det. Det är bara så ruskigt svårt att ta sig därifrån.

Sitter här utslängd mitt i ett jättelikt shoppingcenter efter en katastrofalt misslyckad runda på Hisingen mellan Vårväderstorget och Friskväderstorget. Inte en människa ute och regnet föll och själv var jag trött och less och ville inte vanka omkring.

Vad eländig jag känner mig som inte klarade av att få några bra bilder från det området. Det gick bra igår i och för sig. Traskade runt med stackars magsjuke Magnus i timmar i deprimerande förorter och på kvällen satt vi på en turkisk föreningslokal där alla var jättetrevliga och jag rusade runt och knäppte två rullar på ungdomarna.

Jag märker nu att inspirationen inte direkt flödar. Det är nog för att jag känner att jag är en Misslyckad Fotograf.

Bäst jag satt och surade på Conditori Carneval reste sig en av killarna som suttit vid motsatta väggen och släntrade fram till mig och sa hej. Ciggen han höll i var redan tänd såg jag minsann, så jag undrade vad han kunde vilja. Det blev jag varse, för han satte sig raskt bredvid mig i soffan. Då ilsknade jag till och fräste att jag ville sitta själv.
”Jag vill bara fråga en sak” sa han med äckligt smörig röst. Det han undrade var vilket språk jag pratade, vilket inte dämpade mitt raseri för dummare fråga kunde jag inte tänka mig, jag hade ju faktiskt uttryckt min motvilja redan på ett visst språk. Han hade trott att jag var finska sa han, och sen kom det: ”Jag känner många finska tjejer!” Men varför i himmelens namn då sitta och plåga mig med sitt sällskap?
Sen reste han sig med ett ”Trevligt!” och gick och satte sig hos sin kompis igen.

Jag satt nästan och darrade av ilska jag, dels över detta fräcka tilltag och dels över att ingen påtår ingick i mitt 13-kronorskaffe. Så jag gick, och hade tänkt ta spårvagnen ut till Friskväderstorget igen för att fota hus åtminstone när jag plötsligt mindes att jag faktiskt fotade ett hus i förmiddags. Då gick jag till stationen och bytte min platsbiljett till tåget som går om en kvart så nu måste jag ägna mig en smula åt den kanelbulle jag ruinerat mig på som tröst.

Jag känner mig obeskrivligt fet och olycklig. Hoppas sannerligen att det är PMS jag har, att det är därför jag känner mig så miserabel. Det är som en ledsen klump i mig. Klart att det kan bero på min tilltagande fetma, att jag ska till tandläkaren idag, att jag ska kopiera tråkiga invandrarbilder (vad är det med mig? Inte ens mörkrummet är kul längre!), att den galna kvinnan bakom mig hostar irriterande och oavbrutet, att det inte kommit något brev.

Som jag sa till Nelly igårkväll, att om jag blir såhär ledsen varje gång jag kommer hem och hallgolvet är tomt, hur glad kommer jag egentligen bli om det kommer ett brev? ”När det kommer ett brev” sa mitt trofasta stöd. Men jag har ju funderat fram en total förståelse vid det här laget. Så jag fattar att han inte greps av samma omskakande smärtsamma förälskelse som jag och att han inte har mig i huvudet dygnet runt och önskar att jag var i hans armar. Han tyckte säkert om mig, visst, men antagligen förmår han att tänka förnuftigt till skillnad från mig och sålunda inser han konsekvenserna av att vi befinner oss i olika länder på obestämd framtid och att jag därför inte är mycket att slösa bort tanke- och uppmärksamhetsenergi på.

Ändå hoppas jag att han ska vara sådan jag föreställt mig honom så att det ligger ett tjockt brev i hallen när jag kommer hem idag. Det kan ju lika gärna vara på det sättet som det andra. Som jag försökte förklara för Nelly och Doris i lördags när vi satt hemma hos mig och drack whisky, det är inte så mycket för att få en bekräftelse på att mitt intresse är besvarat som jag vill ha ett brev utan mera på grund av att jag så innerligt gärna vill ha den lilla delen av honom, som en liten pusselbit att foga till min ack så ofullständiga bild av honom. Det är den jag har så hemskt svårt att tänka mig vara utan. Och därför kan jag inte tro att Sam skulle kunna vara en så pass elak människa att han förvägrar mig det. Detta är väl ett väldigt talande exempel på hur allvarligt jag ser på något som antagligen irrar omkring i den yttersta periferin av hans tankevärld.

Varför måste allting vara så komplicerat? Inte ens ringt har han, hur mycket bryr han sig då? Och i fredags var det Valentine’s day då absolut alla engelsmän med en hjärtans kär låter henne förstå att hon är det. Inbillar jag mig i alla fall.

Vad trist det är att jag ska sitta och älta det här och finna föga intresse i något annat.

Jag fikade i alla fall med några i klassen igår efter ännu en seg Kantföreläsning (tyvärr beklagade jag mig över denna seghet inför Micke B. på kvartsrasten utan att ha märkt att den ene föreläsaren, Marcel, satt vid andra änden av bordet. Fast Micke trodde inte att han hade hört något). Under denna satt jag och ville bara åka hem och vräka i mig fettbildande mat, men tack och lov segrade förnuftet och min ständiga skräck för att missa något, så jag satt på Café 6:an ett par timmar med bland annat de där två jobbiga brudarna som verkar helt oblyga och socialt ohämmade.

På Pelikan i lördags där vi hamnade som vanligt trots att ingen ville det från början dök plötsligt Micke B. upp, och min glädje över att se honom berodde honom ovetandes förstås mest på att Nelly äntligen skulle få träffa honom. De stod och pratade ett tag, och då dök den jobbigaste av de där två tjejerna upp och trängde sig i vanlig ordning fram till Micke och stod en bra stund med honom och viftade med armarna och såg engagerad ut. Jag fattar inte att hon kan ha så mycket att prata om jämt. Utom med mig förstås, hon riktar in sig på killarna.

På rasten igår satt hon på samma sätt, fast nykter, med den där nye killen i klassen som jag sen upptäckte så smått efter föreläsningen och pratade med eftersom jag satt mittemot honom. Till skillnad från den där bruttan Åsa hade jag dock vissa problem med att komma på något att säga och lät honom gladvilligt babbla på om kognitionsvetenskap, ett samtal även Micke B. joinade vilket innebar att han faktiskt lyckades slita sig från Åsa, ända tills jag kände mig totalt okunnig om allt av intresse i hela världen.

I alla fall, i lördags. Micke B. och Åsa stod alltså och pratade i evigheter kändes det som, inte minst för Nelly som led oerhört. Jag och Doris turades om att i allt kraftigare ordalag vräka dynga över den där karltjusande utbjudande snärtan med sängkammarblick. Doris var värst förstås, i söndags när Nelly kom förbi på eftermiddagen för att hämta sina kvarlämnade grejer efter en mot alla odds vild natt hos Micke skrattade vi gott åt den i synnerhet i berusat tillstånd absolut osvikliga lojalitet Doris kan uppvisa i form av noggrant uttryckt hat mot den eller de som på något sätt gör hennes vänner olyckliga. Hon är en så kär vän, jag ångrar lite att jag blev så irriterad på henne i lördags hos mig när hon med samma osvikliga envishet och brist på lyhördhet som också är ett resultat av alkohol aldrig upphörde att tjata om att hon inte kunde förstå att jag hade något emot att låta folk sova över hos mig, särskilt när det som nu gällde Nelly. Jag sa, många gånger, att jag inte heller förstod varför men att det var en instinktiv reaktion som jag brukade kunna övervinna med förnuftets hjälp när jag fått tänka efter ett tag. Så också denna gång, fast helt i onödan skulle det visa sig.

Doris sa också att Sam mycket väl kunde tänkas ha träffat en annan tjej eller att han helt enkelt inte tyckte det var någon idé att skriva när jag nu bodde så långt bort. Hon trodde väl att jag kunde bli hjälpt av lite krass realism.

Det värsta nu är att jag så gärna vill åka hem för att se om det kommit något brev. Jag vägrar dock, för det där jävla brevet som aldrig kommer kan inte få styra hela mitt liv. Tänk om han helt enkelt inte tycker att det är så viktigt att skriva och därför antingen dröjer eller inte skriver alls. Vad fruktansvärt det känns att inse att det som upptar ens koncentration nästan helt kan vara totalt betydelselöst för den det gäller. Sånt råkar jag alltid ut för.

Nu har äntligen den galna kvinnan gått sin väg, hon höll på att göra mig vansinnig med sitt hostande, jag kunde knappt hålla mig från att skrika något argt åt henne. Tyvärr kan jag inte njuta av friden särskilt länge eftersom jag ska iväg till Odenlabbet nu innan tandläkaren.

Jag känner mig tyvärr ruskigt oälskad. Och äckligt självupptagen.

Den hemska vecka jag har bakom mig känns väldigt avlägsen för tillfället eftersom allt är annorlunda nu. Jag är pigg, rätt glad och energisk, en väldig skillnad mot mitt sinnestillstånd de senaste dagarna då jag deppat nästan oavbrutet och ätit groteskt under tiden. Oron över att ha gått upp i vikt är rätt plågsam, men jag brukar kunna intala mig det fåniga och onödiga i att inte vara nöjd med min kropp trots dess rondör, för så himla farlig är den ju inte. Ingen annan borde bli störd i alla fall.

Att jobba har verkligen gjort mig gott, det ska jag försöka minnas när nästa jobbhelg randas. Jag trivs faktiskt väldigt bra på servicehuset nu, känner mig säker och van och räknar inte minuterna längre. Katarina och jag har nått ett nytt stadie i vår bekantskap, lite mer vänskapligt, som om vi inte umgicks bara för jobbets skull längre. Nästa jobbhelg ska jag gå ut med henne och Monika, något jag velat länge men först nu lyckats samla ihop tillräckligt med energi och initiativkraft för att iståndsätta, antagligen för att inte kurskamraterna ockuperar min trånga lilla umgängesvärld längre. Och inte för att jag inte saknar dem. Speciellt Ylva och Gunilla hade varit till stor hjälp för att få igång mig denna hittills slött och oengagerat framhankade termin.

I torsdags skulle vi ha pluggat på Valand efter seminariet, men på morgonen kunde jag bara känna olust inför tanken på detta och stannade istället hemma och åt och sov. Så jag kände mig lite gladare på kvällen, men nu är min ånger stor, både över att ha missat chansen till att närma mig klassen igen och framförallt över att ha skolkat från seminariet. Det innebär att från och med nästa vecka är mina tre ”tillåtna” frånvaror förbrukade. Det hade ju varit bra med en i reserv och dessutom att inte ha dem så tätt inpå varandra. Det gör att jag känner mig än mer rysligt mycket på efterkälken vad gäller pluggandet.

Seminariet kan jag jobba mig ikapp, det pågår ju hela terminen, men Kant är ju sorgligt försummad också och efter Marockoresan är det bara två gånger kvar innan tentan. Det ska väl gå förstås, jag är ju van vid hetspluggande, men jag behöver antagligen klassens hjälp och just därför borde jag ha varit med i torsdags för att få ett slags koll på effektiviteten i att plugga ihop med dem.

Det löjliga är att det som bland annat hindrade mig från att lyssna till den förnuftets röst jag trots allt försökte uppbringa, var att jag på något sätt ville bevisa för mig själv att jag inte är så maniskt skräckslagen inför att ”missa” något av klassumgänget. Det borde jag ha bevisat rejält vid det här laget efter alla gånger jag smitit iväg direkt utan att fika efter föreläsningarna.

Jaja, jag ska ju inte gräma mig nu över min asociala läggning på sistone, jag har antagligen behövt tid för mig själv. Jag ska väl glädjas över att vara på väg att bli mig själv igen. Nu måste jag snart rusa iväg tillbaka till jobbet, Tore kräver ju punktlighet.

Nelly:

”92 02 24 Månd på Dubrovnik

Det här slappa livet knäcker mig, jag är ständigt utmattad. Och håglös. Ingenting av värde blir uträttat. Firat jul har jag förstås, och nyår med buller och bång, hela natten lång. Det är väl den jag har fullt upp med att återhämta mig ifrån.

Annars tycker jag mest att mina dagar har fyllts av trotsätande och uppgivet sovande, istället för långa promenader och dagboksskrivande. Kanske är det de korta stunderna av sol numera som förvillar mig. Knappt har jag samlat nog energi för att komma ur pyjamasen och duscha, så har solen gått ner och det är kväll. Ännu en dag förspilld åt destruktiva, förslöande sysselsättningar som soffliggning och kylskåpsvandringar. Jag måste nog helt enkelt få mer gjort medan det är ljust för att känna mig nöjd med mig själv!

Lite orättvis är jag nog. Egentligen var det bara igår som jag betedde mig så förfärligt slött. I måndags fikade och shoppade jag med Elvira. I tisdags fikade jag med Doris och Nelly, en riktig toppenfika faktiskt, kanske för att vi satt på Kafferepet inne i stan vilket innebar ett välkommet ombyte från alla Billströmsbesök. Sen firade vi nyår hemma hos Doris, bara vi tre och Peter, det var jättekul. Onsdagen blev en bakisdag, fast jag var lite energisk hemmavid ett tag innan jag hälsade på hos Doris och gick till Spiran och käkade Kinamat med dem. Sen satt väl tröttheten i tills igår antar jag, för jag var så enormt slö. Fast jag gick visst till Söders Hjärta i alla fall och tog en öl med Nelly, Moa, Helena och Jonte.

Nu skriver jag sådär rabblande och oinspirerat och trist, bäst jag slutar innan jag får för mig att det är nya dagboken det är fel på.

Inget vykort från Johan har kommit, trots min ivriga förväntan vid brevbärartiden varje förmiddag. Han har bergis varit hemma flera dar redan, utan att ringa. Jag är så arg att jag börjat tycka illa om honom. En impotent självupptagen fåntratt är vad han är.

Hurra, jag tror att det var Micke B. som kom in precis. Jag som satt och kände mig så uttråkad i väntan på Nelly. Attans att jag inte har näsan nypudrad, jag ser väl ut som om jag varit död i tre dar som mamma brukar säga. Fast jag är inte säker på att det var han, för han hade tofs. Och jag har ju börjat se så dåligt.

Det var han. Han blev jätteglad över att se mig, så han kunde låna pengar till kaffet…

Ja i och med att Micke dök upp på Billis så fick jag ingen sömn den natten. Och Nelly fick sig ett lyckat nyp dan därpå. Så kan det gå minsann.

Idag fikade jag med pappa på förmiddagen på Billis där en tjock galen tant satt och pratade väldigt högt och argt för sig själv. Plötsligt slår det mig att galna kvinnor varit där de senaste tre gångerna jag fikat med pappa. Olika varje gång dessutom. Av någon anledning har de satt sig bredvid oss också, så pappa har bestämt insisterat på att vi ska flytta oss vilket vi gjort. En tradition det där, att baxa över allt pick och pack till ett annat bord. Tur att de inte varit mer efterhängsna.

Jag fick läsa en artikel som pappa skrivit som svar på en som var införd i Svenskan i lördags, skriven av en expert på etniska relationer som ansåg att invandrarforskningen borde skrotas. Det tycker då inte pappa. Sen köpte vi en plånbok på affären mittemot. En försenad födelsedagspresent från mig till honom.

När jag kom hem satt jag och grämde mig i fåtöljen över att jag kom nästan tio minuter för sent till träffen på Billis, vilket innebar tio förlorade minuter eftersom pappa hade bråttom iväg till Svenska Dagbladet och bilprovningen i Sätra. Efter ett tag av ångest dunsade posten i golvet och bränd av besvikelserna från förra veckan insåg jag att det måste vara en bunt reklamkuponghäften som kom och inte tentan eller ett vykort från Johan. Vilken underbar överraskning när ett vitt kuvert och ett vykort var just det som väntade i hallen. Min skräck för att ha kört på tentan och min iver att få visshet var så stora att till och med något som Johans ack så efterlängtade bevis på att han ägnat mig en tanke fick vänta.

Jag slet upp tentakuvertet, mässandes ”Underkänt! Underkänt!” så det dånade i huvudet, och jag bläddrade förtvivlat efter resultatet bland papperen tills jag stelnade och glodde misstroget, häpet, alldeles överrumplad på ”Väl godkänd” som stod på sista sidan. Hur i allsin dar hade det gått till? Jag kunde inte begripa. Något konstigt hade hänt, om det nu berodde på kursansvarige Willner eller mig, vilket jag till slut struntade i. Istället rusade jag in i sovrummet, mot telefonen antar jag, för detta måste spridas innan jag sprack av glädje. Jag insåg att ingen som skulle kunna lätta detta tryck gick att få tag på och utförde min lilla VG-ritual från förra gången istället, genom att med risk för att bli vräkt hoppa och dunsa och yla. Inte lika länge som sist det begav sig dock, för jag var ju faktiskt en poäng från alla rätt.

Men jag är lika glad för det och fortfarande alldeles pirrig i hjärtat av glädje och tacksamhet. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig detta, jag som oroade mig för att inte kunna göra omtentan på lördag. Då är jag i London. Usch vad nervös jag blir. Jag hatar tanken på att flyga dit, jag är så rädd, vi borde ha åkt båt.

Av glädjen blev jag hyperaktiv och sydde på min klänning med sällan skådad entusiasm och cyklade sedan iväg till mamma på Teknis. Det blev jag väldigt svettig och irriterad av och när jag kom in till henne och hon strålande av glädje, över att se mig antar jag, påpekade att min kapprygg var prickig av slaskstänk, så blev jag jättesur och all lust att berätta om tentan försvann. Tack och lov var jag förnuftig och skärpte mig och blev faktiskt på gott humör.