Här igen. Alldeles för mycket folk här som vanligt, och ute snöar det.
Förutom att jag känner mig tjock och bedrövlig så gnager dessutom en tagg i bröstet av mitt slampiga beteende i torsdags. Nelly och Doris vill dock bara kritisera att jag tydligen höll på att bråka rätt rejält med den där stackars Bosse om att han inte uttryckligt nog bedyrade mig sin djupa och äkta kärlek. Suck.

Försöker att inte ha alltför mycket ångest för att Micke B. antagligen såg mitt inte direkt pryda fyllehångel på Riche. Om han såg det och brydde sig, alltså tycker att jag är en slampa, så ska väl det betyda att han inte är helt likgiltig för mig iallafall. Men att han följde med Nelly hem och ville hoppa i säng med henne grämer mig djupt. Att hon nekade honom är dock bra. En fin revansch.

Gudars vad deppig jag börjar känna mig. Kan inte bero enbart på att jag sitter i en klänning som verkligen låter min fetma komma till sin rätt.
Jag känner mig verkligen som en social katastrof, som bara skrämmer bort alla söta killar. Jag måste nog sluta upp med att vara mig själv så himla mycket.

Och nu ska jag vara lite positiv, såna här små ångestattacker är övergående, och jag hade ju kul i torsdags. Om bara Micke B. hade verkat gilla mig lite mer så jag slapp tvivla, och slapp tro att jag vid alla våra möten raserar den lilla respekt han kanske lyckats uppbåda gentemot mig medan han sluppit träffa mig.

I övrigt funkar mitt liv rätt bra, förutom att jag vaknar ibland på morgnarna och genast grips av ekonomisk depression. För mina pengar försvinner så enormt fort. Men jag är åtminstone någorlunda aktiv och entusiastisk.

Nelly kom och var sådär att hon inte gör en människa glad, men hon har jobbat idag och var ju också ute igår, dock inte till sent. Ändå lyckades hon somna hos en pensionär. Synd att jag måste gå om tre kvart.

Idag är jag fortfarande på dåligt humör. Och min hand är helt slapp och halvförlamad! Ute är det så kallt att man vill gråta vilket jag inte är långt ifrån att göra hursomhelst. Åkte hit idag för att kolla eventuellt tentaresultat och föreläsningsschemat och lämna tillbaka de där böckerna. Hissen var trasig så jag fick gå upp till nionde våningen. Tentan var inte rättad, och föreläsningar var det både igår och idag. Har tvingat mig själv att stanna kvar här och gå på föreläsningen. Måste göra allt för att känna mig som en student. Pappas prat om studier som en framtidsinvestering ringer i huvudet.

Den där tjejen från filosofin jobbade inte på biblioteket nu vad jag kunde se, så jag prövar igen efter föreläsningen. Mycket möjligt att hon inte kan avskriva min numera enorma förseningsavgift och dessutom känns det pinsamt att ens hoppas, sist vi sågs hälsade jag knappt p.g.a. obeskrivlig asocialitet.

Kanske hade mitt humör inte varit lika bedrövligt om inte Nelly varit så sur. Jag lämnade dels låneböckerna och dels pappas negativ hemma hos henne i torsdags och skulle egentligen ha hämtat dem igår men blotta tanken på allt besvär gjorde att jag bara sov och åt igår, så jag ringde i morse och väckte henne och bad henne möta mig vid Odenplan som hon åker förbi med bussen. Tanken var att jag skulle stå vid hållplatsen så hon slapp gå av. Och där stod jag och frös när hon kom gående, eftersom hon inte orkat vänta på bussen som bara gick var tionde minut, och så var hon sur och otrevlig mot mig för det. Som om det hade varit för mycket begärt av mig, och jag tog väldigt illa vid mig.

Föreläsningen kan jag nog genomlida om jag intalar mig hur intressant den är, men sen ska jag till Teknis och kopiera demonstrationsbilder åt pappa och jag vill bara inte. Återigen är jag sådär att jag inte har lust med någonting, varför? Till och med det att åka hem och slöa ter sig alltför jobbigt och trist. Bäst att jag inte tänker på att jag måste ut till Fittja och fota nya, mer pedagogiska dagisbilder den här veckan. Vart tog min entusiasm vägen? Ack om jag finge sova tills jag blir glad igen! Det enda jag inte ser fram emot som ett elände idag är lustigt nog att gå och gympa. Varför är jag så ledsen? Måste ta mig ur det.

En annan sak, varför irriterar mig mamma så enormt numera? Jag får intrycket att hon är spänd på gränsen till sinnessjukdom utan att kunna peka på något särskilt. Kanske är det jag som är det. Säkert är iallafall att jag mer och mer känner att jag måste ändra på mig själv i grunden, på hela min livsföring. Funderar på att köpa ett avslappnings- och målsättningsband på Apoteket, och är inte främmande för att prova olika sätt att nå mitt inre. Ser inte sånt som meningslöst flum längre. Psykoanalys kanske vore något. För alltmer uppenbart blir det att jag inte på något vis är klar och färdig med mig själv.

Ringde CSN i morse för att fråga efter det intyg de skulle skicka som jag ännu inte fått. En sur och morgonhes kvinna sa att de skickar det med B-post vilket tar en vecka. Alltså borde jag få det på måndag och pengarna i bästa fall på fredag. Jag får nästan magsår av detta och vill bomba CSN. Julen är nära och jag är enormt stressad, vill få det julfint och mysigt hemma i rövarkulan. Men utan pengar kan jag ju inte göra nånting, bara maktlöst drömma om vad jag ska köpa när jag får pengar. Om jag får pengar, efter veckor av pankhet börjar jag misströsta. Ännu en vecka i fattigdom ter sig så himla jobbigt. Visserligen får jag låna till nödtorften men hur roligt är det att göra av med lånade pengar? Och mina obetalda räkningar hopar sig.

Lite gladare blir jag av att klämma på mina nya muskler. Två veckors gympande på Friskis och Svettis har gett ett visst resultat faktiskt, fast det märks nog bara för mig själv som är väl förtrogen med mina fettvalkar. Jag tycker både benen, armarna och baken blivit fastare. Det är ju kul. Vissa stunder är mina egna problem och glädjeämnen dock helt undanträngda av mitt nyfödda världssamvete, då miljöförstöring, överbefolkning och massvält tynger mina axlar. Vilket får mitt eget lilla liv att te sig så betydelselöst och futtigt. Vad är vitsen med att kämpa sig blodig med familjerelationer och övervikt och slöhet egentligen, om man ser sig själv som en del av universumet och inte större än så? Ack vad jag babblar smörja.

Mitt uteblivna studielån gör i alla fall mig själv till centrum igen, för det irriterar mig så fruktansvärt. Jag borde ha suttit kvar på CSN förra fredagen tills jag fått intyget i min hand.
Jag kan inte sluta oroa mig. Om det är föreläsning på måndag så måste jag troligtvis skippa (även) den för att vänta på posten. Har inte intyget kommit då så blir jag tvungen att åka till CSN och tvinga dem att ge mig ett intyg. Kommer det så åker jag till universitetet och får det påskrivet och lämnar det sen till CSN och då gäller det att få dem att fatta att jag måste få pengarna om ”3-4 bankdagar” som käringen i morse sa, och inte om tre veckor som Annikas syster skrämde upp mig med nyss.

Nä, jag tror att jag är tvungen att be Nelly om ett lån på 1000:- eller så, så jag kan åka till IKEA och köpa hyllor och gardintyg och adventsljusstakar och grejer. Att äta ris varje dag och rulla cigaretterna står jag ut med, det är min oförmåga att julpynta som stör mig mest, och som gör mig vanvettigt stressad.

Att jag har terminskort på Friskis och Svettis är ett glädjeämne i alla fall. Dit kan jag gå även om jag är pank. Helt fantastiskt egentligen vad duktiga Elvira och jag har varit hittills, på två och en halv vecka har vi gått nio gånger! I början var vi så entusiastiska att ”vilodagarna” mellan passen var evighetslånga i väntan på nästa pass, men efter en vecka blev det lite motigare, antagligen på grund av överansträngning. Nu är det dock kul igen, på en lite lugnare och förhoppningsvis stabil nivå. Jag börjar äntligen kunna hänga med lite bättre i de olika rörelserna. Det där med att röra både armar och ben var hopplöst i början, men nu känner jag mig rätt smidig och koordinerad för det mesta.

Mitt studielånsmagsår mildras faktiskt lite när jag försöker se mina nuvarande bekymmer på samma sätt som de bekymmer jag hade för ett halvår sen, t.ex. Det vill säga, jag intalar mig själv att jag kanske redan om några veckor kommer att ha svårt att förstå mina upprörda känslor över detta, jag kommer knappt att orka läsa allt mitt tjat. Det kunde vara värre helt enkelt.

”Mitt estetiska sinne sa att jag inte får gå ut idag”, sa Nelly att jag sa i höstas. (På Svejk, med Pamela, Doris, Annika, Nelly och Elenor, efter Billströms och Jontes assistentvernissage.)

Har suttit och plockat med bilderna till Byggforskningsrådet och tvingats lyssna till det värsta gymnasistdravel jag hört sedan jag själv var i farten. ”Dom i min förra

Sen kom Nelly och störde. Vad han sa var i alla fall att de i hans förra skola var ena riktiga nötter, de hade inget som helst själsliv. ”Och de visste inte ens om det! Förutsättningen för att kunna få ett själsliv är ju ändå att man vet om att man inte har något!” Ord så hjärtskärande dumma att de etsat sig fast. Sen satt de och läste dikter på engelska för varandra och jag skulle ha lyssnat noggrannare efter fler tänkvärda guldkorn om jag inte varit så generad å deras vägnar.

Sitter här och pluggar vilket jag för övrigt gjort alldeles för slött och apatiskt hittills. Något jag funderade över häromkvällen och tänkte skriva om men inte orkade, är att det är konstigt hur stark jag kan känna mig ibland, innan jag faller tillbaka i desperat, förlamande prestationsångest. Jag vill klänga mig kvar vid den där styrkan, för det är så skönt att vara uppfylld av säkerhet och verkligt självförtroende och visshet om att jag klarar av saker.

Dessutom har jag insett att vad jag helst av allt vill ha är nog med ödmjukhet för att vara nöjd med vad jag har, inte på ett förnöjt stillastående sätt utan snarare så att jag faktiskt kan kämpa mot nya mål istället för att ägna all energi åt att fördöma och pinas av de brister och svagheter jag ändå inte kan göra något åt.

Och om jag ändå kunde glömma allt vad mat heter. Och gud vad jag längtar efter en karlnacke!

Här sitter jag i väntan på passet eftersom jag var nästintill medvetslös hela dagen igår och återigen missade gympan med Elvira. Usch, det får inte hända mer!

Att jag sov dagen lång igår berodde på tre nätters intensivt festande på raken, eller vad sägs kanske om detta: torsdag – Hannas, Kristallen, La Fontana med kurskamraterna. Fredag – fest hos Karin, Konstfacksfesten, vin hemma hos Tom till sju på morgonen. Lördag – fest hos Jeanette (hon hatar mig, jag vet det. Men jag vet inte varför!) med kurskamraterna, sen fest på Café 44 till 04:00 nånting. Cirka tre timmars sömn per natt alltså.

Konstfacksfesten finns det ju en hel del att skriva om men det har jag ingen lust att göra förrän han har ringt. Alltså kanske aldrig, håhåjaja.

Ännu hopplösare än vanligt att koncentrera sig på gruppövningstexterna. Vid det här laget har jag dock kommit till smärtande klar insikt om att det är poänglöst att plugga ett ämne om man inte sätter sig in i litteraturen utan bara stresshafsar igenom det nödvändigaste för att klara tentorna.

Nu kom Nelly och blev genast arg på mig för att jag inte ville att hon skulle vara sur som igår. Jag fattar att hon är deppig men blir själv deppig om hon snäser av mig hela tiden. Förresten så ringde han igårkväll, när jag satt och sydde med skränig musik på hög volym, så jag hörde inte signalerna förrän det var försent. Han lät så gullig på meddelandet, med en pytteliten stamning bara som ett minimalt nervositetstecken.

Fritt fram att skriva om i fredags alltså, men just nu har jag varken tid, ork eller lagom bra penna för det.

 

Hej A!

Jag kommer inte på nåt direkt att skriva. Förutom att jag är underligt nykter & känner mig överdrivet påklädd (uppklädd i strypslet). Men det é ju rätt fint tycker jag.

”Du får gärna skriva nåt.” Betyder det att du inte gillar min teckning? Hursomhelst. Vi är på Riche & jag lämnar ogärna dricks då jag anser att det är pengar som tillhör mig mer än servitören. Ändå fylls jag av skuld då jag inte lämnar nåt.

Och nu går du på toan (”todelo”) igen. Ett himla springande. Jag vill hellre att du satt här mé mig hela ti’n. Dom spelar Rolling Stones iallafall. Sebastian Johansson (som känner Nicke (& Micke)) som jag var kär i, i flera år, gilla Rolling Stones, enormt.

Min tandställning skaver. Om jag bara blev full nog att sluta känna den. Du är verkligen super, trupersöt & att diverse vill ha sex med dig förvånar mig inte även om jag personligen är något avigt inställd till det handlandet, hur underbar jag än tycker att du är. Jag skulle vilja få ihop dig & Soma men du är så reluctant när det gäller vad för vinkar jag får ge honom och inte ge. Han har svårt att förstå vinkar. Han är helt jävla döv när det gäller tjejer som intresserar sig för honom. Han uppfattar inte intresset.

Har tydligen inte skrivit på nästan två veckor. Det kan bero på att jag inte fikat på egen hand, men framför allt på att om jag hade skrivit, hade det bara blivit en massa dravel om Tom och honom har jag hela tiden känt mig för osäker på för att vilja skriva om.

Jag kan varken uttrycka mig eller hantera pennan just nu för jag är så in i norden trött. Sov nog bara fem timmar i natt. Vaknade bakfull i förmiddags och har varit superaktiv sedan dess, borrat fast en hylla och gympat och så, men nu har tydligen stenblocket ramlat ner ändå. Angående Tom så är det ju skönt att jag inte skrivit om honom, så som den historien utvecklat sig. För att fatta mig kort: han har inte ringt. Så är det med det. Jag är arg över hans fräckhet och hoppas att jag ska stöta på honom i något lämpligt sammanhang då jag kan få uttrycka mitt djupa förakt genom antingen ignorering eller iskyla.

Vi hamnade på Riche igårkväll Nelly och jag. Nelly vägrade först att närma sig stället men jag ville så gärna, dels för att chansen fanns att stöta på Tom där (det gjorde jag dock inte) och dels för att jag ville komma över den känsla av att vara en utstött tönt jag haft sen vi blev nobbade i kön förra lördagen. Nu kom vi in utan problem, trots att båda de dörrvakter som nobbat oss varsin gång stod i entrén. Sen satt vi och pratade sex och sånt i allmänhet och Nellys senaste fyllehångel i synnerhet tills vi vart alldeles förstörda av ömhetsbehov.

Sen dök Feffe (exet) upp med Uffe, Danne och Micke + hans tjej och de satt hos oss tills det som vanligt stängde alldeles för tidigt. Det var verkligen jättekul att träffa Feffe, han var så söt. Det var även Micke och Uffe, den senare var alldeles till sig av glädje över att träffa mig. Undrar hur hans rygg mår idag, han envisades nämligen med att lyfta mig i luften när vi skulle skiljas åt.

Just det, Hedda var där också, smal och söt i tjusig klänning, och jag lyckades prata någorlunda avslappnat med henne. Men vad synd att jag aldrig skrev det där brevet med en bön om att vi skulle reda ut vår relation. Det får väl bli till våren. Som är på väg! Och julen den är över. Mycket väsen för ingenting skulle jag vilja säga. Men det var himla trevligt att bo i Bagis och umgås med familjen. Enda smolken var att jag faktiskt inte fick den där sängen som jag drömt om. Jag trodde så starkt att mamma tagit till sig av mina oändliga monologer om den och velat överraska mig å det grövsta med att ge mig den. Men icke. Jag var faktiskt så säker på att det omöjliga skulle ske att jag brukar stirra på min gamla 200-kronorssäng som om jag inte kunde tro mina ögon att det inte är en IKEA-säng som står där.

Nu kom Nelly. Med macka. Jag är avundsjuk.

Pappas födelsedag vilket jag för en gångs skull inte glömt utan tvärtom har jag köpt ett par rödrutiga boxershorts åt honom. Trist, men han ville ha kalsonger.

Deprimerande nog har jag inte fått tag på Nelly. Jag fattar inte var hon kan vara! Antagligen har hon dragit ur jacket för att få sova ifred, hon var ju ute med Nina igår. Fast hon skulle plugga! Och det borde jag också göra, tyvärr är jag duktigare än någonsin på att låtsas som det regnar och strunta i alla hemuppgifter jag måste göra på grund av gruppövningsskolk. Och Heidegger. Och B-uppsatsen!

Istället fördriver jag mina dagar som vanligt, som om jag faktiskt hade semester alltså. Skrämmande att jag är så van vid detta slappa leverne. Mitt slappande är dock mera lustfyllt nuförtiden, jag läser och pysslar i hemmet och gympar och träffar vännerna istället för att enbart äta och sova. Och så glor jag på tv förstås, vilket inte känns lika depraverat nu när jag kan sitta i soffan istället för att ligga på sängen. Min ommöblering och mitt heminredande har förlorat nyhetens behag vid det här laget tyvärr, dessutom borde jag ha dammsugit i morse. Det glömde jag alldeles bort, liksom jag förträngde att jag skulle ha tagit med mig Heidegger hit för att få nånting gjort. Särskilt som jag ska hem till Bagis ikväll, vad skönt det hade varit att ärligt kunna säga sig ha tillbringat dagen åt intellektuell verksamhet. Det var så länge sen. Usch. Nu går jag och ringer Nelly igen, hon måste ju vakna eller komma hem nån gång. Ju förr desto bättre.

Nu svarade hon minsann, och sa nånting om Pelikan och grannen när jag frågade var hon hållit hus. Hon envisades med att vara för bakfull för att kunna komma hit, så jag får väl pallra mig hem till henne.

Jag försov mig som vanligt i morse så jag stressade till föreläsningen och sen hit nästan reflexmässigt. Det är det jag säger, så länge jag inte håller på och tänker och känner efter vad jag har lust att göra så får jag saker och ting gjorda.

Fast, som synes i min kalender, det är en jävla massa saker jag inte ordnat än. Bilderna på mamma t. ex. Dem hade jag tänkt ha klara för två veckor sedan och det är så äckligt pinsamt att jag inte gjort dem än. Jag har inte pluggat nämnvärt heller, så frågan kvarstår: vad gör jag hela dagarna? Synd att jag inte ens kan njuta ordentligt av min slöa tillvaro. Ännu mer synd är det att jag inte förändrar mitt leverne när det nu plågar mig så att vara sysslolös. Jag skulle nästan föredra att pendla mellan berusning och bakfylla framför detta visserligen nyktra men ack så oföretagsamma liv. Om man festar har man i alla fall gjort något. Finns inget värre än att vara handlingsförlamad och fylld av prestationsångest.

Tanken har slagit mig att jag kanske skulle uträttat mer om jag haft kontakt med föräldrarna. Mitt eget förakt mot mig själv är illa nog men deras vore värre.

Inte ofta jag skriver här hemma men nu måste jag. Sov till ett idag, för liksom natten innan låg jag klarvaken till femsnåret. Ganska ångestfylld dessutom, över mitt fula och stökiga hem och alla oringda samtal och sånt. Dagen fortsatte i samma stil. Det verkar som att ju prydligare listor jag gör över saker som jag måste göra genast desto mindre blir gjort. Så den här dagen har varit enastående fettbildande och slö och deprimerad. Jag har börjat få riktiga ångestattacker ibland, som igår natt, när alla tankar är outhärdliga och allt jag vill är att fly, in i maten eller sömnen. Konstigt nog har jag känt mig rätt harmonisk och glad på sistone, även om jag inte varit mer kreativ än så pass att jag köpt mörkrumstillbehör och sytt en fin men alldeles för stor klänning.

Vad som nu fått mig att ta fram dagboken är i alla fall att Peter ringde. Då hade jag redan somnat, ett rent flyktförsök, men gick upp och lyssnade av telefonsvararen för klockan var elva så jag var övertygad om att en olycka hänt. Sant i och för sig. Det var alltså Peter som ”ville prata lite”. Jag gick och la mig igen och tänkte att jag orkade ju knappt med mig själv ens och än mindre hans problem som dessutom överträffar mina, speciellt i existens.

Sen tänkte jag att eftersom jag inte uträttat någonting idag till gagn för vare sig mig själv eller någon annan så borde jag göra lite nytta och ringa tillbaka. Vad som till sist fick mig att lämna sängen var tanken på hur det skulle bli om Patrik faktiskt var självmordsbenägen nu och gjorde slag i saken bara för att jag varit för slö för att hjälpa honom. Så jag cyklade till Näröppet och köpte cigg och sen kokade jag té och ringde honom, med viss oro eftersom vi nästan aldrig pratat helt på tu man hand förut, vilket grämer mig omåttligt nu när det kanske är för sent. Jag önskar att jag följt med ut oftare. Vad har jag vunnit på att isolera mig? Så illa har det väl inte varit, förutom i somras kanske.

I alla fall, vi pratade en timme eller så och jag blev så olycklig av det. Jag var tvungen att gå och ta mig ett glas vin efteråt som jag sitter med nu. Man ska alltid ha alkohol hemma. Vi pratade alltså om det som jag i min självupptagenhet inte skrivit ett ord om tidigare tror jag, att Doris i början av augusti träffade den här Bill som vände henne på ända. Det stannade vid fyllehångel då, men båda gjorde tydligen outplånliga intryck på varandra. Sen råkades de igen, faktiskt samma kväll jag påbörjade denna dagbok på Pelikan. För att göra denna sorgliga story kort så hände det mer då men Doris bestämde sig ändå för att stanna hos Peter. Så träffade hon Bill igen när vi var ute i onsdags och nu är allt uppochnervänt. Hon fikade med honom i fredags och följde med honom hem och kom sen till Peter på lördagen. Sen satt de på Malmgrenska krogen och söp hela eftermiddagen och kom sen till Nelly där hon, jag och Pamela satt. Då var jag så gott som rasande på Doris för att hon betett sig så vidrigt. Hursomhelst, vi gick ut, och hon var elak mot Peter nästan oavbrutet och det gjorde ju inte kvällen roligare för oss andra.

I källaren på Lilla Maria började hon böla och vid det laget stod jag knappt ut med att se på henne men ansträngde mig till det yttersta för att kunna prata med henne. Så mycket blev väl inte sagt, men jag kände ändå att jag älskar henne oavsett vad hon gör. Hon sa saker som att ”Bill är en magnet” (vilket hon lär få äta upp!) och att hon inte kunde hjälpa vad som hänt o.s.v. o.s.v.

Sen hade hon åkt hem till Bill tydligen och kommit hem till Peter på söndagen och pratat med honom på natten och nu bor hon hos föräldrarna. Lika bra det.

Så vi pratade om det här Peter och jag. Det som rörde mig så var att han älskar Doris så mycket. Den här livsviktiga kärleken har jag nästan glömt bort i mitt sökande efter beundrare. Han berättade om hur det var när de träffades och hur deras förhållande utvecklats sedan dess. Det stora problemet har ju varit att han är så slö och oföretagsam av sig och han sa att han grämde sig så över det nu när det kanske är försent. Han önskade att han ansträngt sig mer när han haft chansen. Jag svämmade över av sympati förstås, det här var något jag kunde leva mig in i.

Sen beskrev han hur han satt och lyssnade på folk som gick ut och in i huset och inte kunde låta bli att hoppas på att få höra ”frenetiska” steg i trappen och nycklar som stacks in i låset och att Doris kom in och sa att hon bestämt sig för att stanna och ville leva med honom.

Det var så fasansfullt att ta del av den sorgen Peter känner över att förlora den han älskar mest. Tack gud, att jag inte oftare kommer nära sådan maktlös obeskrivlig sorg. Sedan undrar jag förstås också om Feffe kände något liknande när jag lämnade honom. I så fall dolde och förträngde han det väl.

Nu vill jag sova, jag hade tänkt fånga dagen i morgon.

Sitter här med Nelly som är på toa nu. Är på gott humör trots dallrande överarmar och får ångest bara när Nelly pratar om laddade ämnen såsom tentor, hemtjänstjobb och tvättstugor.

Ikväll ska vi gå ut och jag ser som vanligt fram emot att dricka alkohol men dämpas en aning av Nelly inte ska göra det. Det är roligare att bli berusad i sällskap, sannerligen.

Sitter här själv med mitt tentaplugg och saknar redan Nelly jättemycket. Dessutom är jag vrålhungrig, konstigt med tanke på att jag åt frukost, en macka och en morot, och tre mackor i natt. Hursomhelst var Elvira och jag på Friskis och Svettis igår, något vi enades om i fredags när hon och Gustav åt middag hos mig, men tänk att det faktiskt blev av!

Idag har jag visserligen ont precis överallt, men det bevisar ju bara att jag kämpade hårt och att det var effektivt. Dessutom är det kul att bli påmind om sina muskler. Det var nog klokt av oss att vänta till i morgon med nästa pass, men den lycka jag kände efter passet och som varade nästan hela kvällen (tills jag började plugga alltså) gjorde att jag längtade intensivt till nästa gång. Och detta trots att tio minuter kändes som en halvtimme och att jag halvvägs fick en totalupplevelse av hur det känns i en öken efter två veckor utan vatten.

Jag oroade mig lite över hur pinsamt det skulle vara om jag faktiskt tuppade av, vilket det kändes som att jag var på väg att göra, men kämpade på. Det enda som fick mig att stanna upp ett par gånger var när jag istället för att göra ledarens rörelser hjälplöst viftade lite på armar och ben utan att förmå härma honom trots förtvivlade försök. Det här med att röra armar och ben samtidigt var värre än jag anat. Min simultankapacitet, för att använda Elviras tjusiga uttryck, är usel. Hoppas att den går att öva upp. Jag är rätt övertygad om att folk har annat att göra än att glo på mig med löje i blick men det känns så himla fånigt att stå som en väderkvarn när alla andra verkar förstå alla rörelserna direkt.

Kul att det är Elvira och jag som tränar ihop så att vi träffas oftare. Jag blir nästan religiös av lycka över att hon är min lillasyster när vi har så roligt tillsammans. Jag kan nästan smälta att hon fick alla söta gener bara för att vi åtminstone verkar ha samma humoranlag. Vi började t. ex. träningspasset med att garva hysteriskt när vi skulle springa runt och vifta med armar och ben. Tack och lov tvingades vi använda luften till annat rätt snart.

Jajaja, jag ska börja plugga. Det är helt bedrövligt hur lite jag har pluggat, nu när jag dessutom är frisk. Av någon anledning känner jag ingen större oro, trots att jag måste använda hela dagen i morgon till att göra de där uppgifterna jag drog på mig genom att skolka från två källtextseminarier och en gruppredovisning.

Idag hade jag tänkt åka till mamma i alla fall, och det gör mig hemskt nervös i magen. Vi har inte setts på tre månader. Jag måste säga att en viss saknad efter föräldrarna är totalt inbäddad i lättnad och lite tacksamhet över att slippa träffa dem, eller vissa av deras sidor rättare sagt. Men vad jag ska säga till mamma är en bra fråga. Det beror på om det ska bli ett halvtimmes försoningsmöte eller en tretimmars gråtblöt terapi. Jag måste dit i alla fall, för att ordna de där färgdiorna (ÅNGEST!!!) på henne nån gång.

Jag läser Barbro Alving nu förresten, min absoluta heroine. Bara en sån sak som att få läsa om hennes ångest över allt hon sköt upp på sin tid gör att jag känner mig lite mindre totalt värdelös. Jag hoppas att Aftonbladets Vi5 frågar mig någon gång om vilken historisk person jag skulle vilja träffa om jag fick välja. Då skulle jag säga Bang (eller Elvis eller Platon kanske).

Efter en timmes plugg: vad jag önskar att Nelly skulle komma hit! Jag saknar särskilt någon att beskriva min träningsvärk för. Den är oerhörd. Förutom att den har angripit varenda del av min kropp, är den olik annan träningsvärk jag haft. Det känns mer som att jag blivit mörbultad länge och noggrant än som att jag tränat. Hoppas innerligen att det är bättre i morgon! Som det är nu är det med yttersta möda jag förmår lyfta kaffekannan. Överhuvudtaget är det att hämta påtår ett riktigt projekt, jag stapplar på stela ben och varje steg innebär namnlösa plågor. Men duktig, det känner jag mig! Bortsett från att jag måste vara något fantastiskt otränad eftersom jag fått en sådan värk. Men inom kort ska jag ha blivit 1) smal, 2) vältränad, 3) fast i hullet, 4) smidig och vig, 5) pigg och glad! Bäst att jag bestämmer mig nu en gång för alla att inte köpa mjukt bröd på ett par månader, annars finns det risk för att 1) förblir en dröm.

Problemet är vad jag ska ha att äta då när kvällssuget sätter in. Äpplen och sånt brukar inte funka som ersättare för mackor. Jag kanske ska passa på att öva min karaktär vilket jag förresten gör i detta nu eftersom en ljuvlig doft av stekt ägg och annat fyller lokalen och min mage är tom. Ja, satt jag här dygnet runt vore jag snart smal. Jag ogillar starkt att äta omgiven av främlingar.

Efter ytterligare två timmars pluggande. Nu är jag så ruskigt nervös inför att träffa mamma, min mage är i uppror. Det är tyvärr en nervositet som helt saknar det där pirrande glada spänningsinslaget som den man brukar känna inför en date med en karl har. Jag har god lust att åka hem och gå och lägga mig och förtränga alltihop igen, men jag har lyckligtvis bestämt mig redan.

Jag blir lite mer målmedveten av mig när jag stresspluggar till tentor, förutom att jag dessutom ökar min förmåga att vara aktiv och få saker och ting gjorda. Mer än annars i alla fall. T.ex. så klippte jag luggen och noppade ögonbrynen häromkvällen, och i morse filade jag naglarna. Det händer inte ofta tyvärr. Som vanligt får sånt mig att grubbla över vad jag egentligen sysselsätter mig med i vanliga fall. En ständig självsuggererad känsla av ”tenta-om-en-vecka” skulle verkligen passa mig bra. Kanske är det så att jag väcks ur min loja dvalalivsstil helt enkelt. Bra är det i alla fall.

Nu ska jag åka. Hjälp hjälp hjälp. Om jag ändå visste vad det är jag är rädd för. Jag har ändå känt min mor i 22 år och brutit min kontakt med henne i blott tre månader.

Tog ut mina sista bortglömda 30 kronor på posten och köpte kaffe här för hälften. Tänk ändå vad man spenderar på att få dricka sitt kaffe med sällskap. Bredvid mig sitter två unga gymnasistkillar av den gamla sorten, alltså lite småpunkiga och låtsasrebelliska med höga Doc’s och rufsigt tuperat hår. De pratar med höga gälla målbrottsosäkra röster om hur barnsliga och töntiga andra är och skämtar poänglöst, oavbrutet. Ganska störande. Nu härmar den ene Tomas Bolin/Jonas Inde och det är ju rätt kul för honom träffade Nelly och jag på La Fontana förra torsdagen. Han ville bjuda på lammkött eller korv, men såg förvirrad ut när Nelly krävde räksallad.

Att jag skriver så fel och slarvigt kan bero på att jag tillbringat ett par timmar i Rinkebykyla med min mamma. Äntligen har alltså fotandet blivit av. Nu har jag en kasse med diskborstar och fönsterskrapor som mamma fyndade på en basar.

Nelly ska komma om en halvtimme och jag ber Gud att hon ska ha fått sitt studielån. Jag fick lite (mycket) mat av mamma igår, förutom skjuts från träningen till Pelikan, så jag tvingas inte äta ris utan tillbehör ikväll hur det än blir med pengarna. Men ciggen är på upphällningen, liksom igår, vilket fick mig att ringa mamma och tigga femtio spänn. Usch.

Igår var det tenta och jag var helt övertygad om att det skulle gå åt skogen. Jag har aldrig känt mig så apatisk och odisciplinerad inför en tenta, men till all lycka kunde jag svara på allt. Hur pass tillfredsställande återstår att se. Sen cyklade jag i smällkylan till Ritorno där inte bara Nelly utan även Doris och Peter och Pamela satt till min stora glädje. Pengar att låna ut till kaffe och cigg hade de också. Sen träffade jag Elvira på Friskis och Svettis och hon hade glömt mammas pengar hemma och som om det inte var nog skäl för min förtvivlan och vrede så tyckte hon dessutom att det inte var något att bråka om. Grrr! Men hon ringde mamma som kom förbi efter att ha kört pappa till flyget och hade med sig mat och pengar. Vad skönt att vi är sams! Jag har saknat den där moderliga omsorgen.

Sen kom jag till Pelikan och pratade lite osäkert med mina mest bekanta kursare och kände mig impopulär och töntig som vanligt, men det gick över så smått. Även om jag nog pratade en massa strunt faktiskt. När det blev känt att jag drack vatten p.g.a. fattigdom blev jag överöst med låneerbjudanden.

Jeanette tog all uppmärksamhet större delen av kvällen i vanlig ordning men värre var att jag fick för mig att hon börjat ogilla mig. Jag kände mig en aning ignorerad och tog åt mig omedelbart när hon nämnde att hon aldrig orkade tycka illa om folk utan föredrog att inte låtsas om dem. Att jag aldrig ska upphöra att befara det värsta jämt.

Maria är alltid vacker och vänlig men då och då när jag pratade med henne hajade jag till inombords av hur struntpratigt det lät. Jaja. Sen bjöds vi hem på kaffe allihop av Jenny med kort rött hår i en annan grupp och där satt vi i en jättefin lägenhet på Götgatan och drack superkoncentrerat kaffe och jag försökte bekanta mig lite med folk. Samtidigt störde jag mig på hur barnsliga de var och saknade mina kära filosofikursare mer än någonsin. Inte kan det bli detsamma med de här små ynglen inte. Sen tog jag sista tunnelbanan hem med Kalle som är rolig och trevlig och antagligen tycker bra om mig, men jag betvivlar det av gammal vana för säkerhets skull.

Jag har inte ätit på hela dagen, men mammas lamm med curryris smällde jag minsann i mig i natt.

Ännu en gång straffar sig min slöhet, och nu är det verkligen KRIS, varken mer eller mindre. I så fall mer. Men än är inte loppet kört, jag är beredd att kämpa med näbbar och klor eftersom enda alternativet är total fattigdom och personlig konkurs och ett elände för stort för ord.
Mitt uppskjutande har helt enkelt fått orimliga proportioner, det måste bli ett slut. Alltså: studielån eller inget studielån? Det beror på hur jag lyckas med att 1) få tag på rätt personer på filosofiinstitutionen och 2) få dem att fatta att jag inte ska behöva missa studielånet bara för att en viss lärare har åkt till andra sidan jordklotet.

Vilket elände. Och det är helt och hållet mitt eget fel. Konstigt nog är jag inte totalt förkrossad, kanske för att det helt enkelt måste ordna sig. Överhuvudtaget har jag varit rätt odeprimerad på sistone. Inte tänker jag ropa hej än, inte förrän jag har pengarna i min hand, men nog verkar allt lösa sig till det bästa ändå.

Problemet har alltså varit att jag visserligen har (blott) 30 poäng från förra läsåret att få studielån för, men bara tio från i våras när det ska vara minst femton. Detta har jag inte varit okunnig om, och den där lilla tvåsidors Heideggergrejen som fattas för att jag ska få mina poäng för den kursen har jag följaktligen skjutit upp väldigt målmedvetet ända till igår i stort sett. I sista sekunden alltså, eftersom CSN vill ha mitt poängintyg den första december, men allt hade kunnat ordna sig bra. Jag får väl skatta mig lycklig nu att jag kom på att ringa herr Ruin angående brådskan med hans bedömning av min uppsats, för annars hade jag helt fegt lagt den i hans brevinkast och då hade jag inte förrän alltför sent fått veta att han befinner sig i New York till den elfte december. Detta faktum har gnagt på min arma själ i ett dygn nu och så har även återupptäckta sanningar om ”uppskjutandet straffar sig självt” och dylikt.

Det enda jag kunde göra utom att dra täcket över huvudet och låtsas att jag inte fanns i några månader var att terrorisera filosofiinstitutionen. Helst skulle de förstås ge mig mina poäng i förskott, för jag kan ju inte hjälpa att det enda som är mellan mig och poängen (och pengarna) har åkt utomlands. Jag gick i alla fall dit efter föreläsningsrasten, för de har ju bara öppet på föreläsningstid gubevars, och den enda som stod till tjänst där var en av expeditionskillarna omkring vilken ett gäng byggjobbare borrade för glatta livet, så jag övertalade honom att lyssna på min hjärtknipande story i ett lugnare rum så han inte missade några detaljer.

Efter att jag förklarat läget (några gånger) och studierektorn inte gått att få tag på så skrev han faktiskt ihop ett litet intyg efter mina direktiv som helt enkelt intygade att det lilla som återstod för att jag skulle få mina poäng var ogenomförbart innan den elfte. Sen fick jag ett intyg på de poäng jag faktiskt tagit. Tänk att jag fick VG på grundkursen. Jag är fast besluten att å det snaraste skriva både Heidegger och Wittgenstein så att resultaten från vårterminen inte ser så äckligt pluttiga ut.

Sen cyklade jag till CSN, nästan gråtfärdig av situationens allvar, och satt i deras väntrum och bad böner och granskade kvinnan bakom disken för att se om hon såg väldigt regelrätt och obarmhärtig ut. När det äntligen blev min tur hasplade jag ur mig omständigheterna alltmedan jag kände mig väldigt bönfallande och rädd, men till min överraskning möttes jag inte av en kall obeveklig hand utan hon hann inge mig en svag gnutta hopp innan hon rusade iväg till handläggaren. Så medan hon var borta oroade jag mig nästan lika mycket för att mina ben såg väldigt fula ut bakifrån för dem som satt och väntade på sin tur, som för mina studielånspengar.

Så återvände den vackra, underbara kvinnan vars barm jag skulle vilja trycka mitt tacksamma huvud mot, och hon sa att det inte var några problem, handläggaren hade till och med sagt att om alla studielånsärenden var lika duktiga som jag så skulle det vara en fröjd att vara handläggare. Jag undrar fortfarande om det berodde på mina VG eller mitt snitsiga intyg. Hursomhelst, den där lappen de ska skriva under på institutionen skulle komma nästa vecka, och med det skyndade jag mig därifrån innan de hann ändra sig och nu vill jag bara säga ”slutet gott, allting gott!”, fast jag är fortfarande pank nåt enormt förstås.

Och så blir jag tvungen att jobba i helgen också. Hade inte det här ordnat sig hade jag nämligen tänkt sjukskriva mig och göra klart Wittgenstein till på måndag, och vid närmare eftertanke föredrar jag två tanklösa dagar på servicehuset framför dygnetruntslit med uppsatsen. Åhhh vad skönt i alla fall att det gick att ordna!!!

Den kära Nelly är här. Vickan kom förbi och komplimenterade min lugg nåt enormt.

Sitter här i väntan på Nelly som jag ska plugga med och är dunderförkyld sedan tre dagar tillbaka. Har knappt varit utanför lägenheten sedan i förrgår då jag var här och fikade med Nelly och sen åkte hem och hade syskonen på middag.

Dumt nog cyklade jag hit och trotsade Nellys upprörda krav på att jag skulle åka tunnelbana vilket jag tyckte var helt onödigt, men fast jag cyklade sakta så blev jag alldeles utpumpad. Lite oroväckande att McDonaldsreklamen var suddig på 30 meters håll, men jag har snor i hela huvudet. Nu kom Nelly.

Fyra dagar kvar till tentan och jag kan ingenting. Micke B. sa att han klarat VG på sin tid efter bara fyra dagars plugg, men nu har ju nästan hela dagen gått redan och inget har blivit läst än. Var en aning trögstartad idag eftersom jag inte kunde somna i natt på grund av vidrig hosta. Då tog jag en omedveten överdos morfinhostmedel och låg till 05:00 och läste ut Idioten i ett behagligt töcken.

Ser nästan ut som gamle Pontus där borta, men inget kunde störa mig mindre.

Ganska lugnt och skönt här nu till skillnad från igår. Då kom jag hit vid halvtolvtiden och först dök Soma upp och satt med mig ett tag (han är verkligen söt och trevlig!) och sen kom Micke B. med sin gamla tenta till mig. Han hade dock träffat på en gammal bekant som han satt med så jag pluggade på och led av den medelålders bordsgrannens kontaktförsök. Till slut kom i alla fall Micke B. och spenderade lite tid på mig och verkade inte må dåligt av det heller.

Om några timmar ska Nelly komma hit och sen ska vi spela biljard vilket jag njuter allt mer av. Och lite duktigare har vi väl blivit, ibland. Biljardägaren är liten och rund och svartmuskig och väldigt charmig. Han kommer med tips och råd ibland vilket är välkommet.
Har fortfarande inte skrivit till mamma. Jag har ett elände med att formulera mig.

Plötsligt känns det som att jag är på väg att brista av längtan efter ett par snälla ögon. Flitigt pluggande brukar i och för sig göra mig väldigt kärlekskrank. Till råga på allt är jag proppfull av segt snor och har ruskigt ont i halsen.

Vad gäller pluggandet har jag inga större förhoppningar. Jag har inte ens läst ut en av de sex böcker vi har till tentan. Igårkväll läste jag en sida och orkade sen inte mer av pur sanslös trötthet. Även nu är jag uppfylld av en övermäktig utmattning men kämpar på i mitt töcken. Lustigt nog fascineras jag ibland av hur intressant det är det jag läser, som om jag vore inställd på motsatsen.

Men usch vad tanken på de ambitiösa tonåringarna, som jag inbillar mig att min kurs består av, oroar mig. Problem med att begripa eländet har jag ju inte, men att komma ihåg allt! Det är ju mängder. Hittills har jag inte haft anledning att känna mig triumfatoriskt överlägsen mina kurskamrater heller vilket jag hoppats på. Jag pratar väl nästan mest på gruppredovisningarna i och för sig, med konkurrens från den där blonde fjanten med sina lättköpta poänger som för ner diskussionerna på en allt annat än intellektuell nivå. Trots detta har jag inte utnyttjat tillfällena att svänga mig med obegripligt dravel så som jag borde tyvärr.

Nu kommer Nelly. Hoppas hon har köpt halstabletter åt mig. Stackars mig.

I väntan på att Nelly eventuellt dyker upp, men det gör hon nog inte. Hon skulle kanske gå hit och plugga sa hon men klockan är fem och hon väntar mig hem till sig klockan halv sex. Hon är inte hemma i alla fall, så jag bad skallige ägaren om lov att få sitta här ett tag utan att köpa något, för även om jag verkligen skulle behöva lite kaffe så har jag inga pengar.

Nu är alltså tentan gjord till slut. Vilken ödets ironi att när jag för en gångs skull blir ordentligt sjuk så är det just precis dags att börja sona för alla veckor av allt annat än plugg. Den här veckan har jag därför suttit här alla dagar utom igår och ägnat mig åt seriöst och koncentrerat studerande. Jag har gått upp tidigt på mornarna och suttit en del kvällar till sent därhemma och läst och läst och antecknat för fulla muggar. Ganska duktigt, i alla fall med tanke på att förkylningsbesvären avlöst varandra och mitt huvud varit snorfyllt konstant.

Igår satt jag på Fridhemsplansfiket för omväxlings skull och stördes gravt av alla äckligt hysteriskt fnittrande och gapande tjejer som fikade där. När jag kom hem läste jag både Aftonbladet och Expressen och deras bilagor till nio på kvällen, så jag får skylla mig själv för att jag sen fick sitta uppe till fem på morgonen för att få något som helst grepp om eländet. Tyvärr kändes allting bara mer och mer förvirrande och när jag till sist skulle sova så kunde jag inte utan låg och var mörkrädd i halvslummer till halv åtta ungefär när jag äntligen fick lite sömn innan klockan ringde klockan nio.

Igårkväll när jag satt och klämde på näsan var jag plötsligt blodig om fingrarna, jag hade börjat blöda näsblod, vilket inte hänt på minst femton år. Och i morse när jag vaknade var kudden full med djupröda fläckar – det jag under natten trott var extra rinnigt snor hade alltså varit näsblod igen. Sen började det rinna i duschen igen och även om jag njöt en aning av effekten av blod i badkaret och i mitt ansikte så blev jag en aning orolig och ringde Nelly för att få tröst. Hon sa att det kunde bli så om man sovit dåligt. Så jag åkte iväg till tentan och kände mig svimfärdig hela tiden och försökte komma fram till om det var äkta eller bara ett uttryck för min självömkan. De senaste dagarna har det i och för sig varit så för jämnan, att om jag är ute och rör på mig så känner jag mig fasligt yr och matt, medan jag är rätt pigg och glad om jag sitter stilla.

Så ock på tentan. Att sitta och fundera gick inte så bra, då sjönk jag väldigt lätt in i något slags slummerförstadium, men annars skrev jag på och fick inget näsblod. Hur tentan gick kan jag inte säga. Jag svarade på allt men var väldigt osäker på några frågor. Jag hoppas det blir godkänt i alla fall, skam vore det annars som jag kämpat.

Det var fler än jag som kom tidigt till universitetet, bland annat den där vackra tjejen i min grupp, Maria tror jag hon heter, som var lika trevlig som hon såg ut fast jag satt där och beskrev mina krämpor lika självömkande som vanligt. Hon tyckte vi skulle gå ut ikväll allihop, så någon skrev ”Kvarnen 20:00” på tavlan i tentasalen. Inte min favorit direkt, men nu får jag ju chansen jag längtat efter att umgås med mina kursare. Hur nu det ska gå.

Nu är jag så arg på mig själv att jag kan spricka. Jag gick ju inte till Kvarnen i lördags för att tentafesta eftersom jag var så himla trött och svag och sjuk och fast jag grämde mig över att missa den efterlängtade chansen att äntligen få umgås med kurskamraterna tröstade jag mig dels med att jag ändå var för utmattad för att orka göra något vidare bra intryck eller ens försöka lära känna någon, och dels med att det skulle bli en ny chans idag, tisdag, då det skulle vara institutionsfest med föreläsningar och vin efteråt. Jo morsning! Igårkväll skulle jag kolla exakt tid för evenemanget och upptäckte då att det pågick för fullt eftersom det var den 12:e som var rätta datumet, inte den 13:e!!

Jag blev helt förtvivlad av ilska. Klockan var tio nånting, jag hade just kommit hem från Bistro Bohème med Doris och Peter och Patricia, och vad jag gjorde var att ringa till några utvalda kurskamrater för att se om de var hemma redan, vilket skulle betyda att det inte varit något vidare röjarparty OCH att de inte fortsatt på egen hand efteråt och haft jättekul med varandra, utan mig. Naturligtvis var det ingen hemma hos dem jag ringde. Och jag är så arg. HUR kan jag vara så oförlåtligt klumpig och slarvig?

Men värst av allt är ju tanken på att kurskamraterna nu antagligen hunnit bilda ett sånt där gäng som har kul tillsammans och att det är för sent för mig att få vara med. Egentligen bör det inte vara så illa, men jag kan inte slippa ångestkval över att snart två månader gått och jag har missat alla tillfällen att få lite vänner. Kanske skulle det inte te sig lika hemskt om inte den där vackra Maria verkade ha pratat med och lärt känna varenda kotte i klassen. Det känns som om det inte finns något utrymme för mig.

Och nu har jag skippat dagens föreläsning av pur ilska. Usch, jag är dömd att ströva ensam mellan grupperna av skrattande kursare i fortsättningen. Åhhh, är det verkligen kört? Är det det? Nu ångrar jag verkligen min asociala läggning i början av terminen. Jag skulle ha kämpat från början, nu har alla sina roller, och jag är den tråkiga sura som ingen orkar bry sig om.
Jag ska i alla fall ägna mig åt Heidegger i min ensamhet. Och i morgon ska jag prata med ALLA. Jag måste lägga på ett kol nu, och komma ikapp.

Nu vet jag vad jag ska göra för att känna mig lite mindre oälskad och försumbar, jag ska redan idag ringa mina gamla kurskamrater och bjuda hem dem till mig nästa helg. Alltså: Micke B. (som jag samtidigt kan beklaga mig för, å vad jag behöver det), Ylva, Gunilla, Johan, Keeron, Hasse, Martin, Conny, vem mer? Germanicus är det väl ingen som vet var han är. Och Anders är i Göteborg och David i Afrika. Så det blir väl bara åtta stycken. Sen ska jag prata mer med mina nuvarande kursare också, och börja med det redan imorgon.

Ingenting har det blivit av mina planer. Jag har inte ens masat mig iväg på föreläsningarna som den lättjeflicka jag är. Idag är jag på ett uruselt humör, vill bara åka hem men vet inte varför.

I fredags var vi ute och festade av Pamela på Pelikan och därefter på en källarfest vid Bjurholmsplan. Jag hällde i mig alkohol utan måtta och till all lycka sov jag över hos Doris som förmådde väcka mig och få iväg mig till servicehuset där jag irrade omkring i ett töcken fram till lunch och därefter blev väldigt bakis. Dan efter blev jag milt uppläxad av receptions-Lotta i enrum för att jag kommit till jobbet i det skicket och att jag dessutom ”stank av sprit”. Ack vad de orden fortfarande skär i mitt hjärta, vilken skam! Bortgjord för alltid känns det som.

Fan det känns precis som PMS det här och det är det ju inte. Kanske är det så att jag önskar att jag hade brevet till föräldrarna skrivet, för det kommer att bli så jobbigt att få det gjort. Särskilt som mina jeans har snört av allt blodflöde från midjan och neråt. Att jag ska vara så tjock! Jag som så gärna vill känna mig lite utmärglad. Men jag sitter ju inte i rullstol o.s.v. o.s.v.

Värst av allt är att jag ska fika med Doris här klockan halv fem och jag ORKAR bara inte sitta här så länge. Varför känns det som om jag ska börja gråta när som helst? Och var är alla de där kloka insiktsfulla självdistanserade tankarna jag tänker ibland i min ensamhet då jag lyckas känna sprudel och entusiasm?

Hemskt vad jag lider av att inte göra det jag så gärna vill och som jag skulle må så bra av, som att fota och skriva och kopiera och måla och sy. Jag avskyr verkligen mig själv för alla dagar som bara går och har gått i slöhetens tecken och förmår absolut inte uppskatta det jag faktiskt gör. Det är ju inte heller mycket. Jag tänker, umgås, läser, grubblar och avundas folk som Doris som är kreativ hela dagarna medan jag bara önskar att jag vore det.

Jag tror att jag känner trots gentemot mina studier. Idag borde jag köpa källseminarietexterna eftersom det är imorgon seminariet är, och det enda jag känner angående det är ”nä! Vill inte!”, precis som angående att åka till föreläsningarna. Och jag lider ju av att inte ha lärt känna nåt gäng än bland kurskamraterna men känner samtidigt ett surt förakt gentemot dem, ”de verkar ändå så trista och töntiga”, fast jag vet att jag är expert på att missa trevliga typer just för att jag dömer ut folk på förhand.

Jag saknar mina filosofikurskamrater så gräsligt mycket och därför plågar det mig än mer att jag inte hittat några nya roliga rara kursare. Och att jag inte ens har försökt. Jag tror väl inte längre att det är försent i och för sig, så vad gnäller jag för? För att jag är en jävla gnällspik.

Nåt kul: (det HAR varit fler kul saker på sistone, även om det inte känns så nu i mitt värkande hjärta) att Elvira och Gustav (syskonen) var hos mig på middag i förrgår igen så jag fick uppleva ännu en gång hur söta och roliga de är. Guldklimpar helt enkelt, även om jag har svårare att komma på saker att prata med Gustav om, han är ju ingen pratkvarn precis. Vilket Elvira är. Jag hoppas innerligt att hon mår så bra som hon verkar göra. Fast det retar mig förstås att hon är så himla söt och fin med helt perfekt kropp. Inte missunnar jag henne det, men när jag själv känner mig en aning missbildad och väldigt fettdallrande och pappa aldrig blivit upprörd över att jag inte äter ordentligt och dessutom inte verkar beundra mig någe vidare så är Elviras skönhet något som får mig att känna mig ännu fulare.

Ja jag känner och känner och känner, jag borde sluta med det. Om jag inte kände så himla mycket, eller om jag åtminstone inte brydde mig så mycket om det, så skulle jag få bra mycket mera gjort.

Undrar just var Nelly är någonstans, hon skulle komma vid tolv. Om hon inte kommit klockan ett så åker jag. Visst fan, jag hade tvättstugan i morse, det glömde jag. Dessutom skulle det komma folk och besiktiga lägenheten i morse inför ”sprängningar och markarbeten” och jag vaknade inte av ringklockan, så nu går väl hela lägenheten sönder och jag får stå för reparationerna själv.

Ungdomarna bakom mig pratar om en fest de ska ha på HG5 eller nåt den 12:e november där de ska ställa ut bilder, bl.a. sina egna, och jag blir ju så avundsjuk. Att det finns folk som faktiskt gör såna där roliga saker som kräver lite jobb. Själv har jag inte ens framkallat de där balettbilderna än. Vidrigt! När man tänker på vad jag skulle kunna göra om jag kämpade lite med att fota och sälja bilder. Varför gör jag inte det? Doris och Nelly har ju sagt det, att jag skulle verkligen kunna bli någonting om jag bara ansträngde mig lite mer. Och jag tänker genast att ja! Jag ska kämpa! Och fylls av idéer och entusiasm. Så slutar det alltid med att ingenting händer, jag får ingenting gjort, och känner mig allt värdelösare.

Nu kom Nelly. ”Den här dan börjar dåligt” sa hon, vilket genast muntrade upp mig betydligt.

Vad rörd jag blev av att den där mörka tjejen hade lagt märke till att jag varit borta mycket! Och gladdes med mig att jag grejat tentan! När hon och hennes kompis är så vänliga fylls jag av grämelse över att de snart kommer att inse hur hemsk jag är och ångra sig.

Har läst lite i min förra dagbok vilken i vanlig ordning är mycket bättre skriven än den nuvarande. Nelly skulle ha varit här för en halvtimme sen så jag måste ringa och väcka henne nu.

Inget svar, hon är väl på väg. Vad totalt sinnesslö jag känner mig, men rätt söt och fin för omväxlings skull i min gamla lilaprickiga klänning och min nya lugg.

Sitter i ovanligt svår väntan på Nelly eftersom jag varken har pengar till kaffe eller till tobak. Röker just en cigg ihopskrapad av de sista små torra tobaksresterna, vilket av någon anledning förde in mig på dikten ”Den sista ciggen” vilken jag nu kom på heter ”Den största dagen” tror jag. Den som inte alltid är störst, liksom.

Så oälskad och omärklig som jag fått för mig att jag är den här terminen borde jag vara sprickfärdig av lycka nu efter föreläsningen i morse som jag för en gångs skull närvarade på. T. ex. så både noterade och komplimenterade Maria min nya ”frisyr”, och dessutom satt jag med henne och Jeanette och den lilla mörkhåriga Nina, och den lille brede blonde killen och den rolige och skrattretande som heter Kalle, ja dem satt jag med på rasten på Café 6:an. Dessutom – äntligen! – kom vi överens om att ses på Valand i morgon klockan tolv, istället för på universitetet klockan tio, och ha gruppövning. Det börjar arta sig. Jag väntar bara på att överfallas av övertygelsen om att mitt beteende idag för evigt utmärkt mig som trist och korkad och synnerligen otrevlig. Fast det känns ju så tjatigt.

Nelly kom nu äntligen och hade fått låna 500:- av sin mamma, så jag fick 200:- av dem. I fattiga tider delar vi allt, t.ex. ett paket cigg som nu.