3/12-93 Fredag, på Thelins

Det höll på att bli en totaldeprimerad dag med mat och sömn eftersom jag var så olycklig i morse, jag har fortfarande inte lärt mig att sådant bara ökar eländet. Men trots att jag låg i sängen och kände mig tjock och hopplös och hade kunnat somna om bara för att slippa ifrån, så kände jag ett tillräckligt starkt behov av att skriva för att hasta iväg hit innan gympan. Men att jag inte kunde ha givit mig av redan i morse. Visserligen behöver jag sömn, men jag behöver känna mig produktiv och ambitiös än mer, må jag säga. Antagligen har jag PMS, hoppas det.

Hursomhelst så har jag haft S-ångest hela veckan, dels för vad som hände i lördags och dels för att han verkat tycka mindre om mig sedan dess. Enligt mina mått mätt alltså. Och i natt när vi kom hem efter en riktigt lyckad och trevlig kväll på Enkehusklubben där Nikko inte alls var sig lik utan en riktig charmknutte och klämde på mig såfort han kom åt, så sa S att han kände sig orolig för att vakna en morgon och inte vara kär i mig längre. Han betygade att han var säker och bestämd angående mig nu, men ändå som sagt orolig för att plötsligt upptäcka att vi inte alls passar ihop. Jippi. Precis vad jag behövde höra. 

I morse hann han dock säga att han pratat en massa strunt som jag inte skulle uppförstora, som om det skulle behövas, det är ju illa nog ändå. Så jag är så less på det här, att känna hjärtesmärtor av oro och gråt i halsen och ilska för att jag tagit hans kärlek för given. Vilket jag egentligen inte alls har, men han har ju varit så kolossalt underbar och totalt kärleksfull tidigare och jag har ändå lyckats hitta anledningar att tvivla och vara missnöjd. Förra veckan ville han minsann köpa ett smycke åt mig, men det har han inte nämnt sen dess. Istället pratar han om att han behöver vara för sig själv ibland. Så när vi ses ikväll kommer jag kanske att vara en smula kylig mot honom, för att han ska visa mest intresse och för att jag är arg på honom för att han får mig att känna mig så misslyckad.

Knappt har jag hunnit vänja mig vid att någon tycker så mycket om mig helt besinningslöst förrän han slutar göra det och istället går och funderar kritiskt på huruvida vi har någon chans tillsammans. Kanske ett tecken på hans seriösa avsikter, vad vet jag, men varför ska vi vara så otajmade? När nu jag själv nästan slutat granska vårt förhållande sådär kritiskt och är på vippen att kunna säga att jag älskar honom. 

Jag vet inte om jag vill träffa honom ikväll faktiskt, på något sätt vill jag aldrig träffa honom igen. Det är alldeles för plågsamt, jag orkar inte med hans tvivel. Jag har ju varit osäker på hans kärlek hela tiden, väntat mig att den ska gå över, att han ska tröttna när som helst, men han har alltid bedyrat mig motsatsen, sagt att han bestämt sig för mig. Men tydligen är han inte lika säker längre. 

Jag försöker låta bli att förbanna mig själv för att jag blev så full och dum i lördags, efter vår för övrigt helt underbara dag tillsammans. Jag var visserligen inte mig själv, hoppas jag, men om han nu älskade mig som han sa, så kan han väl inte sluta göra det bara för att han sett mig som en aspackad idiot? Är hans kärlek, eller var rättare sagt, inte starkare än så, så var den väl inte mycket att ha. 

Fan, jag mår illa. Jag måste sluta med att matdöva min oro och tristess. Min viktminskning är nog ett minne blott också, att kindbenen fortfarande syns mer beror nog snarast på ett hektiskt uteliv. Det är mycket lättare att inte behöva äta när man känner sig älskad. Jag måste nog låta bli att träffa honom ett tag, både för att han ska om möjligt längta efter mig och för att jag iallafall just nu vill förebrå honom för att han inte tycker tillräckligt mycket om mig. 

Jag visste att det var för bra för att vara sant, att en kille kunde gilla mig så pass trots att jag var mig själv. Jag önskar att jag låtit bli att vara så besvärlig med en massa tjat och tvivel och nycker. Jag har god lust att gråta nu och jag tycker verkligen synd om mig själv. Och jag kan ju se att jag klamrar mig fast vid det han sa i natt som om det var det enda han någonsin sagt, precis som jag gjort tidigare, hängt upp mig på allt som kan tolkas negativt. Så det är väl så att jag inte är mogen för ett vuxet, seriöst förhållande. Det verkar som om jag bara är ute efter att få mitt ego smort. Jag har lite svårt att verkligen fatta att han är en riktig människa och inte bara någon som placerats på jordytan för att tillfredsställa mig. 

Just det här att jag känner för att göra slut för att slippa hans gnutta av osäkerhet hellre än att ta emot hans kärlek som den är, som jag ger honom min. Jag är verkligen en självupptagen barnunge. 

Nu funderar jag på att ringa till Germanicus och föreslå en barrunda istället för att spela flipper och biljard med S och Nikko ikväll. Det beror på om S har ringt min telefonsvarare när jag har gympat klart. Och det beror på om jag kan luska ut huruvida jag inte vill träffa honom ikväll för att jag vill straffa honom eller för att jag verkligen behöver vara ifrån honom ett tag. Vi har trots allt träffats varenda dag på sistone. 

Det känns som om jag har suttit här i evigheter och ältat, men det har bara gått en timme faktiskt. När jag sov nu på dagen så drömde jag att jag en morgon helt spontant tog tåget till Barcelona för att kasta mig ut i världen ett tag. Väl där irrade jag omkring på ett varuhus och hade lite ångest över att jag spenderat så mycket pengar (575:-) på biljetten dit, när jag nu egentligen skulle till London. Rätt som det var befann jag mig dock på Öland där jag desperat försökte undkomma mormor som gick och ryckte ogräs på grannen Evas uppfartsväg. Sen var jag hemma i Fredhäll igen, även om det såg lite annorlunda ut, och där var även S och Nikko, den senare glad och charmig som igårkväll, och jag gjorde mitt yttersta för att vinna hans uppskattning. Jag blev dock ständigt avbruten av att Eva och hennes barn och en massa andra människor sprang omkring, bland annat pappa som belamrade mitt skrivbord med sina grejer och bytte ut mina tavlor mot sina egna. När jag protesterade och sa att det inte var hans hem så blev han arg och menade att han hade lika stor rätt till lägenheten som jag eftersom han pendlade dit ibland. Sen dök fyra små svarta kattungar upp i köket och när jag öppnade frysdörren så slank de in där och vägrade komma ut trots att de snabbt blev alldeles vita av frost. Av någon anledning hällde jag en massa vatten på golvet för att få ut dem, tills Elvira eller nån plötsligt skrek att när vattnet nådde upp till frysen så skulle den explodera. Då var det försent, vattnet rann ohejdbart och alla sprang ut ur lägenheten i panik. Jag och Elvira försökte hitta en telefonkiosk för att ringa brandkåren, men det gick så långsamt, så när vi väl nått fram brann det redan därhemma och brandsoldaterna var där med sina slangar och folk rusade ut och in i lägenheten för att rädda saker som jag inte alls kände igen. Just som jag skrek som bäst om mina dagböcker så vaknade jag, tände en cigg med en tändsticka och märkte efter ett tag att jag råkat kasta den utanför askfatet och dessutom brinnande. Rätt stora lågor slickade ciggpaketet och hade gjort ett hål i duken innan jag kvickt som sjutton släckt dem genom att banka och blåsa. Läskigt! Nu ska jag gå och gympa.

6/12-93 Måndag, på Ritorno

Sitter här och är trött och illamående men glad och tillfreds ändå. Har haft så roligt med S på sistone, sen vi stod på Flipperkonditoriets toalett och pratade om det där han hade sagt kvällen innan och som jag hade visat mitt missnöje över genom att vara lagom kylig under kvällen. Det har hursomhelst varit väldigt bra sedan dess. Han är underbar helt enkelt, jag häpnar ständigt över min tur. 

Igårkväll var vi på bio och sedan på Daily’s med hippa paret John och Åsa. Henne fick jag efter ett tag en himla bra kontakt med, jag blev överlycklig, nästan kär. Vi bara babblade på och bytte knappt ett ord med killarna. När jag var på toa hade S berättat hur vi träffades, sa han efteråt, och då hade han dessutom sagt hur glad och stolt han var över att få vara med mig. Dessutom fick jag veta att han ville höra ofta att jag tycker om honom, och jag som dragit mig för att säga det på sistone av oro för att öka hans kyla. Vilken alltså inte verkar existera. 

Jag längtar efter att han ska komma hit, men ändå känner jag att vi inte ska träffas så ofta. Rätt som det är dyker ledan upp igen och då kommer all min rädsla tillbaka. 

Jag är så trött att jag är på vippen att somna hela tiden, ögonen vill stängas så gärna. Och jag kan knappt tänka på annat än S. Läskigt förresten att tanken på att vara gravid känns så trevlig ibland. För egentligen är den ju inte det. Och så oroar jag mig faktiskt för att han inte ska vilja träffas alls ikväll. Jag vill vara nära honom! Men kanske behöver vi få vara själva, särskilt han som inte fått en chans till det på bra länge. 

Känns lite konstigt nu att jag var så motsträvig i början, och ändå så beroende av hans tydliga intresse. Det både skrämde mig och förtjuste mig. Önskar att jag passat på att njuta mer av det, nu har han ju slappnat av lite. Men som han sa när jag gnällde lite över de sällsynta kärleksbevisen: ”Jag visar ju att jag tycker om dig.” Jag känner mig väldigt töntig som behöver så många upprepningar så ofta. Och önskar att jag aldrig visat det, aldrig ältat mitt tvivel. Men ändå är det ju sån jag är. Himla knepigt problem det där, hur mycket sig själv man egentligen ska vara! 

Jag frågar mig ibland huruvida han kämpat lika mycket för att få med mig hem från Makalös om han känt till den sidan hos mig. 

Nu smärtar det till i min stackars idiotgympaledareskadade arm, den är helt överansträngd. Men även om jag lyckas oroa mig nästan jämt så tycker jag trots allt att vi passar häpnadsväckande bra ihop ibland. Han passar mig i alla fall. Jag var ju en barnrumpa i fredags, sårad och sur över min tolkning av vad han hade sagt på natten, undvek kroppskontakt och blickmöten och så. Jag talade dock om att jag var på dåligt humör överhuvudtaget, för det var så det kändes, att det inte var hans fel alltihopa. På Flipperkonditoriet tillkom dessutom armvärk och illamående, så jag var ju inget charmtroll direkt. Så gick jag på toa för att eventuellt spy, och när jag kom ut stod han där vid handfatet och väntade och ville prata. Och så lyssnade han och förklarade och var så tålmodig och angelägen och ombryende. Gud, jag tror att jag älskar honom. Om han kommer hit ska jag säga ”älskling”. 

En sak som jag faktiskt grubblat över är om jag förmår visa honom lika mycket omsorg som han visar mig (för det mesta). Jag försöker, men det känns som om jag är en självisk solipsist någonstans innerst inne. Jag har väl reducerat mig själv till min transcendentala egensfär kan jag tro. Nä nu får jag väl återvända till Wittgenstein om det själsligas natur. Kan vara nyttigt.

6/11-93 Lördag, på Ritorno

Det var ett tag sen jag skrev sist, måste ha varit innan jag datade Mattias vilket för övrigt inte gick något vidare bra. Om han ändå hade verkat avguda mig, men ointresset var ömsesidigt. Förutom att jag inte hade något emot ett litet ennattsstånd, och det hade uppenbarligen han.

Men Makalös är verkligen utan sin like, för redan på lördagen så träffade jag en annan kille som av allt att döma är rätt förtjust i mig. Kanske var det för att jag var läskigt full och tedde mig som ett lätt offer, men jag var hursomhelst omgiven av pojkar natten lång, bland annat av den här som jag spanade in när jag stod i kön med Doris, David, flickvännen och Hasse, och han stod innanför fönstret.

Nu kom pappa.

Och nu är jag alldeles för snurrig inombords för att kunna plugga tyvärr. Jag har dessutom proppat i mig en macka och känner mig tjock, trots att jag ”bantat” rätt bra sen förra torsdagen. Fast jag vet inte, jag kanske lurar mig själv. Jag ska börja skriva upp allt jag äter, för att jag går omkring vrålhungrig brukar inte leda till någon viktminskning i vanliga fall.

Så, nu skrev jag vad jag ätit igår och idag i projektdelen i min Filofax. Det lilla jag åt igår visade sig vara en hel del i alla fall. Alkohol är verkligen ett problem, det är ju inte direkt kalorifattigt men utan det vill jag inte vara. Får minska på maten istället! Bakfull eller i sällskap med en kille brukar jag klara av att inte tänka på mat.

Killar ja. Den där jag spanade in fattade tycke för mig och övertalade mig att följa med hem till honom vilket jag knappt minns eftersom jag slitit hårt med mitt ölsamlande och bland annat kommit över en romåcola som jag lyckligt hällde upp i mitt glas. Vilket redan innehöll öl, jag är så rolig. Dessutom drack jag upp det.

I alla fall så vaknade jag framåt söndagseftermiddagen hemma hos den här S och han var söt och trevlig och jag gick med på att träffa honom dan därpå, men jag tyckte allt att han var rätt liten och smal. Ända tills vi träffades igen på måndagskvällen så föreställde jag mig honom som en liten blompinne, men riktigt så illa var det inte. Ett himla sött litet ansikte hade han också. Så nu har vi tillbringat två kvällar och nätter tillsammans, om man bortser från lördagen som jag ändå knappt minns, och han är trevlig och glad och söt, men jag vet inte. Ibland kan jag störa mig enormt på hans sätt att prata och vad han pratar om, han kan verka rätt barnslig och töntig. Inbillar jag mig, men kan ändå inte ge Nelly tillräckligt med exempel för att hon ska förstå vad jag menar.

Samtidigt som jag fasar för att introducera honom för mina vänner, dels för att vi ska te oss som Helan och Halvan, dels för att de ska tycka att han är korkad och töntig, så kan jag knappt bärga mig tills jag får hoppa i säng med honom igen. Och han verkar ju inte enbart töntig och korkad. Ibland är han rätt tuff och rolig och skärpt. Kanske är det att han är 29 som stör mig, att jag förväntar mig mer av någon som är så pass gammal. Eller så sitter jag bara och väntar på att grodorna ska hoppa ut ur munnen på honom, vill att de ska göra det. För problemet är ju inte att jag oroar mig över att han inte är intresserad, istället oroar jag mig över att han är för intresserad. Det tyder på desperation, att jag är hans sista chans, inte för att jag är den jag är utan för att jag råkar finnas till hands.

Intresserade killar har alltid verkat frånstötande på mig, kom jag just på. Ju mer intresserade de är, desto kyligare blir jag. I alla fall när det gällde maniac-Micke och kompositörs-Micke. Hoppas att det är därför jag misstänker att S är lite töntig, och inte för att han är det. För egentligen vill jag tycka om honom, men det gör mig också fundersam, ja kanske är det just det som är pudelns kärna. Är det för att jag faktiskt gillar honom som jag vill göra det, eller för att jag vill ha någon att gilla? Och intalar jag mig att han är töntig bara för att han är intresserad vilket jag faktiskt tror implicerar mentala störningar? Ja herregud.

Egentligen borde det inte vara något problem, det är ju bara att umgås med honom så länge jag har lust, det är bara det att han redan verkar ta det här för allvarligt. Visserligen ringde han varken i torsdags eller i fredags kväll, tur för honom. Jag kan åtminstone trösta mig med att han har annat för sig, och ändå vill träffa mig. Men klockan tre i natt ringde han, för att han ville höra min röst, och i torsdags när jag kom hem från universitetet och vi hade skilts åt samma morgon när han klev av vid Fridhemsplan, så hade han åkt tillbaka hem till mig och satt fast en blombukett vid dörrhandtaget.

Båda sakerna är typiska exempel på vad jag brukar drömma om att en kille ska göra för att det är så romantiskt och nu när en kille faktiskt gör det så tror jag att det beror på att han är en tönt. Håhåjaja. Ändå handlar det inte om min taskiga självkänsla, inte bara i alla fall, för jag oroar mig en hel del för att Nelly och kompani ska tycka att han inte är värd mig, att jag fallit för en dussinvara. Usch vad jag skriver, jag skäms. Och på kortet som följde med blommorna hade han skrivit ”Jag tänker på dig….alltså finns jag!” och det tyder ju på ett visst mått av humor. Och jag vill hoppa i säng med honom nu. Så till viss del handlar det nog ändå om att en kille som faller för mig måste vara en tönt.

6/11-93 Nelly, på Trash Bar

SPECIELL…här är jag, gliiider in på Trash Bar i (nästan) ylletröja och (nästan) halsduk. När jag sedan går på toa kommer jag (nästan) inte in igen! Vi spelar biljard och vinner till slut.

Nu är klockan över två och alla har svart och långt hååår utom jag!

A sitter bredvid och röker, tittar ut i stimmet, slänger ciggen och tar en klunk öl. Varför har inte jag långt hår?

9/11-93 Tisdag, på Café 6:an

Ok, jag har fått mitt straff. I lördags blev jag kär i den korkade dvärgen och vips avtog hans intresse. Eftersom han inte längre är en tönt så kan han ju inte vara intresserad av mig, och det stämmer.

När han kom hem till mig i lördags hade han köpt ett par strumpbyxor åt mig, och han var så ruskigt söt att jag snabbt satte igång att leta efter tecken på att han hade tröttnat. Och saken är den att på söndagen verkade han en smula uttråkad av mitt sällskap, ville inte bara gå omkring och drälla hemma hos mig t. ex. Så vi spelade flipper och biljard och vid ett tillfälle tittade jag upp och då stod han och såg på mig riktigt kärt, men det gick snart över.

Och igår ringde han och kunde inte gå på bio för att han hade så mycket att göra och jag blev alldeles illamående av insikten om att han hade tröttnat. Sen ringde han i alla fall igen och ville komma över och laga sina jeans (som han förmodligen letat fram för min skull, men ändå). Och så satt vi och kollade på tv och inte tillstymmelsen till komplimang kom över hans läppar. I morse såg han gillande ut när jag satte på mig min gröna klänning och när jag bekymrade mig över att inte se tillräckligt intellektuell ut så sa han att jag inte behövde göra det för att jag såg så sexig ut. Ja jag vet inte. Egentligen är han väl inte annorlunda mot förra veckan, även om jag föreställer mig att han verkade mer kärt nervös då. Nu ter han sig så cool och nonchalant på nåt sätt.

Ack om jag ändå fick några blommor snart. Det är bara det att jag inte längre känner mig som ”någon som han verkligen vill bjuda på saker”, som han sa på Tivoli i onsdags. Då satt han minsann och strålade. I och för sig vågar jag knappt möta hans blick numera eftersom han är så söt. Jag känner mig verkligen fenomenalt sårbar nu i och med att jag behöver hans intresse, kanske är det därför jag överfört makten på honom och får för mig att han ser mig som en klängranka. Visserligen verkar det lite underligt att skulle ha förlorat intresset för mig helt och hållet sen i lördags och han ger vissa vinkar om framtiden fortfarande (att jag kan få låna en av hans väckarklockor, att jag måste släpa mig hem till honom någon gång) men han verkar inte upplagd att ge mig presenter direkt. Fast det gjorde han inte förut heller, blommorna var ju en total överraskning.

Hursomhelst så drar jag mig för att ta initiativet till ömhetstecken och det är ju lite löjligt egentligen om vi nu sitter i varandras armar i soffan t. ex, men det känns som om jag riskerar att kväva honom om jag går för hårt fram. Usch, att jag ska behöva känna mig så efterhängsen. Det hade verkligen varit till stor hjälp igårkväll om han fått ur sig en tiondel av de intressehintar han överlämnade i lördags. Han ville åtminstone komma och lyssna på Teddybears på Kvarnen ikväll, men jag får ändå för mig att han är på vippen att tråkas ihjäl av att umgås med mig. Kan ha att göra med att jag känner mig så himla mesig nu jämfört med förra veckan.

Nä vad är det här att tjafsa om egentligen. Men jag måste få ur mig det. Jag vill att allt ska vara som förra veckan! Att det är han som vill ses och så. Och som ger mig blommor med kort där det står att han tänker på mig. Och att jag känner ett övertag istället för att projicera det på honom. Det känns som att bara för att jag är intresserad så tycker han att det inte är någe spännande längre, att jag är trist. Kanske för att jag känner mig trist, jag får sluta med det. Till ikväll måste jag arbeta fram något slags självständighet och oberoende så att jag kan distansera mig lite och umgås med honom utan att sitta och vänta på tecken och bara få dem helt enkelt. Om det inte redan är för sent. Så att han förstår att jag bara försöker verka oberörd och cool.

Lustigt att den osäkre desperate tönten plötsligt förvandlats till en självsäker och kräsen Casanova. Men så är det. Jaja, jag har bara känt honom i drygt en vecka, jag klarar mig utan honom. Det är bara det att det skulle kännas som ett fruktansvärt nederlag om han tröttnade. Att en kille som ger mig blommor och komplimanger vaknar upp och inser att jag inte var värd det annat än i hans drömmar. Att det inte var mig han föll för utan någon han såg i ett förvirrat töcken.

Ok, han har ju sagt saker som tyder på ett intresse av att ses igen, det har han. Men jag väntar ändå på att han ska säga något om att det inte är någon idé att ses igen, och varför skulle jag göra det om han inte gav sådana signaler? Fast han var rätt öm i natt, tog i mig på ett kärleksfullt sätt. Det kanske var i sömnen. Vad vet jag? Kanske han också bara försöker verka cool.

Om jag ändå inte kände mig så himla tråkig. Jag kände mig mycket mer spännande förut.

10/11-93 Onsdag, på 3:an

Hade en hektisk gårkväll på Kvarnen. Nelly drack, Elvira var med, bekanta sprang omkring och S stod i baren med sina kompisar. Jag som hade räknat med att han inte ens skulle dyka upp, men det gjorde han och intresserad verkade han till och med. Så kvällen slutade hemma hos honom där han hävde ur sig kärleksförklaringar utan like. Åtminstone att han ville ha ett förhållande med mig. Kompisen Nikko verkade lite surmulen av sig, han var i och för sig spik nykter och jag ska försöka att inte bekymra mig.

Har nog aldrig varit på universitetet såhär tidigt, det är väldigt lugnt och stilla. S skulle till jobbet och jag har inget emot att sitta här och samla mig innan Husserl och Quine. Men en liten macka måste jag nog ha trots allt.

12/11-93 Fredag, på Ritorno

Servitörgalningarna sitter och garvar med sina kompisar, annars är det lugnt och skönt här. Klockan är halv elva, ”bara” tänkte jag skriva men det hade känts duktigare om den var nio eller nåt.

Jaha, nu verkar S intresserad igen. Alltså är jag lite mer cool och distanserad. Hemma hos honom efter flipper på Tivoli i tisdags så pratade vi, bland annat om vad vi haft för oss med det motsatta könet sedan våra respektive långa förhållanden tagit slut. För hans del hade det inte varit mycket, en arbetskamrat från Pressbyrån som han datat och en lärarkollega i 40-årsåldern som förfört honom efter en personalfest. Vad som varit innan dem mindes han knappt, påstod han. Och så sa han att jag var den första han träffat som han ville ha ett förhållande med, oj oj oj! Är snubben desperat eller vad? Så att han inte ringde vare sig på onsdagen eller torsdagen var inte så mycket oroande som irriterande, jag ville ju träffa honom.

Däremot ringde jag, för första gången, och pratade med hans telefonsvarare igårkväll, men han ringde inte tillbaka innan jag stack till Pelikan där jag satt och surade en smula tills jag upptäckte att Magnus kompis är sambo med filosofi-Anders och pianist i hans band Diamond Dogs vilket gjorde mig helt exalterad. Att han verkade småstöta på mig genom att föreslå biljardspel och preliminärinbjuda mig till deras releaseparty tog jag med ro eftersom tjejen bredvid honom verkade vara hans flickvän. Tyvärr visade det sig att de bara var vänner och då hade jag redan gett honom mitt nummer. Men det är nog ingen fara, jag är ju en sån tönt att det lyser lång väg!

Men hursomhelst har jag märkt en viss förändring hos karlkräken nu på sistone, en inte så stor men ändå. När jag satt på 6:an i tisdags och ältade S:s ointresse så verkade killen vid samma bord väldigt angelägen om att inleda en konversation, frågade vad jag skrev och ville låna pennan och klagade lite över de trista texter han skulle läsa och så, trots att jag satt där i min dagbokskokong och var extremt asocial. Och på Trash Bar igår spelade Vickan och jag bland annat mot två amerikaner varav den ena när vi skakade hand efter matchen ville veta vad jag hette och pratade på om att han jobbade i Kista som dataforskare. Sen dök sångaren i In the Colonnades upp och slog sina lovar väldigt envist utan att säga ett ljud, och när jag skulle påminna Vickan om hur han stött på mig i sin fylla en annan gång så började hon yla högljutt om att han ju gick omkring som en annan hök nu runt mig och spanade. Finns inte en chans att hennes röst undgick honom.

Men varför jag rabblar allt detta är inte enbart för att smörja mitt ego, för det är ju knappast några märkvärdiga uppskattningsbevis det är frågan om, utan mer för att jag tycker att det är rätt lustigt att det dyker upp killar med viss initiativförmåga nu. När de hållit sig undan så länge alltså. Men jag mottar gärna fler indikationer på att S:s förtjusning inte beror på desperation och ”man tar vad man får”. Lite gillande från den där Nikko skulle ju inte skada t. ex.

Just det, när jag kom hem igår natt så hade S ringt två gånger och han lät så himmelens söt att jag faktiskt sparade hans meddelanden för att Nelly ska kunna lyssna om hon har lust. Fast vad jag tycker om honom vet jag inte. Nelly frågade fordrande om jag var kär, men det är jag ju inte. När vi satt på Pelikan och innan dess också för den delen kändes det som att jag längtade efter honom, men sen på Trash Bar försökte jag känna efter hur det skulle vara om han plötsligt kom in där och då var jag rätt likgiltig. Men också koncentrerad på biljarden förstås. Och nu längtar jag mycket efter honom, det gör jag, och i morse lyssnade jag på hans meddelanden två gånger, men jag kan ändå inte påstå att jag är fullständigt panikslagen av saknad. Vi får väl se, ikväll träffas vi antagligen. Men att han inte läser några böcker oroar mig redan.

Nu har jag som en annan tönt i stort sett tvingat Nelly att gå och lyssna av min telefonsvarare för att hon ska höra hur gullig S lät. Annars har vi väldigt trevligt suttit och pratat barndoms- och Londonminnen. Snart ska hon gå och jobba igen och jag ska fortsätta plugga Husserl som skriver så hisnande svårbegripligt och vackert. Jag blir alldeles kosmisk inombords.

Sångaren i In the Colonnades!

16/11-93 Tisdag, på Ritorno

Har just skilts åt från S som skulle till skolan, och tyvärr är jag galen i honom. Han är den sötaste och sexigaste och underbaraste i världen och jag är övertygad om att han är på väg att tröttna. Verkade han inte lite likgiltig i morse? Fast det gjorde han väl inte egentligen, förutom att han ville åka till jobbet tidigare än nödvändigt, och att han eventuellt ville vara hemma och ta det lugnt ikväll, alltså inte träffa mig. Men han verkade en aning tveksam när vi stod på perrongen och tog farväl.

Problemet är ju att även om han verkat minst sagt intresserad de senaste dagarna så får jag ändå för mig att han när som helst kan inse att jag inte är mycket att ha. Det känns som om jag på inget sätt kan motsvara hur underbar han är. Jag känner mig fulare än någonsin till exempel. Och löjligare, framförallt när jag försöker pressa fram kärleksbevis. I lördags på Makalös började jag bråka på honom om att han bara visade att han tyckte om mig när han var full. Herregud. Det kan bara skyllas på att timmen var sen och ölknyckarskörden varit god. Det slutade med att vi stod i kylan utanför, lutade mot ett skyltfönster, och jämförde hur osäkra vi känt oss på den andres intresse.

Tidigare på kvällen som för övrigt var himla kul, bortsett från att jag som vanligt tycker att jag betedde mig fjantigt, men det går väl över med tiden, så hade han pratat om att vi borde åka bort tillsammans en helg, nästnästa till exempel. Och när vi varit ute har han väldigt flitigt hållit om mig och pussat mig och så. Och igårkväll, efter lite sömn i helgen och en tolvtimmars arbetsdag så traskade han hem till mig p.g.a. pur längtan. Så han verkar ju en smula intresserad, men vad jag grubblar över är om jag visar mitt intresse tillräckligt mycket. Jag är ju en aning livrädd för att visa mest intresse och besvarar hellre hans än tar egna initiativ, ängslig att de ska bemötas med kyla.

Dessutom är han ju så fruktansvärt söt att det tar emot att titta på honom med vetskapen om att det är mig han ser när han tittar tillbaka. Måste vara en himla kontrast mellan våra upplevelser. Ack ack ack, vad olidligt att inte vara säker på hans kärlek. Och det kan jag väl inte bli förrän han vill tillbringa varje sekund av dygnet med mig. Dessutom denna oro över att inte ha ansträngt mig nog i hans sällskap, att ha tagit honom för given understundom.

Ha, till Nelly har jag minsann sagt att det hör till att oroa sig och vara osäker. I mitt eget fall är det dock svårare att se detta som en förälskelsedetalj. Nu förstår jag precis vad hon menar med att varje gång man skiljs åt så tror man att man aldrig får se röken av honom igen. Eller snarare att nästa gång så har fjällen fallit från hans ögon och vad det än är som attraherat honom hos mig så är det väck. Jag får väl helt enkelt säga samma sak till mig själv som jag sagt till Nelly: ”njut så länge det varar”. Och nu måste jag plugga.

Jag står inte ut, jag är alldeles kollrig av kärlek och längtan, som det är nu verkar det inte bli något London för min del i vår. Jag kollade just när han har namnsdag och det är tack och lov ganska snart, den 26:e december, och tanken på att fortfarande umgås med honom då, vid jul, gjorde mig alldeles lealös av lycka. Och då kom jag att tänka på det där med London, för i fredags så avslöjade jag till sist mina planer och då sa han att han tyckte det var tråkigt för hans skull, och jag sa att han inte kunde veta hur han skulle känna för mig om två månader. Just då kände jag mig behagligt avslappnad för egen del.

Och nu kom Magnus och Vickan som jag fördrivit en trevlig stund med genom grönavågen-drömmerier, u-landspolitikkritik och Trash Bar-funderingar. Vad jag tänkte skriva var att då kändes det helt ok att lämna S för London, uppblandat med att jag ville testa honom, se om han brydde sig. Och det verkade han ju göra.

19/11-93 Fredag, på Cityhallen

Känner mig jätteful egentligen, men en mildögd sötnos vid baren mötte min blick flera gånger. Eller jag hans, det var han som började. 

Var håller Elvira hus? Spelar mig ingen roll att sitta här själv, det var riktigt mysigt faktiskt. 

S ringde precis innan jag gick. ”Jag ligger i badet och tänker på dig”, sa han. ”Problemet” är bara att jag får för mig att han överdriver för att övertyga mig om sitt intresse, fast då blir det ju rätt iallafall, antar jag. I natt när jag gnällde över att inte kunna fatta vad han såg hos mig o.s.v. så sa han bland mycket annat att ”om jag var snyggare så skulle jag nog vara ihop med någon annan”. Jag blev arg såklart och krävde en förklaring men den minns jag inte tyvärr. Han var visserligen rätt full, men ändå! 

Innan på Trash Bar så var han dock underbart gullig, satt med Elvira på andra sidan bordet och diskuterade hur himla söt jag var med strålande ögon och fånigt (ljuvligt) flin. Och när vi spelade biljard hela gänget (jag, han, Nelly, Vickan, Magnus, Elvira) var vi enligt Nelly så söta att hon var säker på att ”det där kommer att hålla”. 

Var är Elvira? I och för sig skönt om jag slipper bli utseendemässigt jämförd med henne, men jag vill ju träffa henne. Hon har väl aldrig gått vilse? Vad gäller min exceptionella fulhet så kom jag just på att jag antagligen skulle både vara och känna mig snyggare om jag inte sovit och ätit så dåligt på sistone. Håhåjaja, jag vill ju så gärna att S ska tycka att jag är söt. Ja han säger ju att han gör det, men jag vill veta att jag är det. Vilket jag lustigt nog tyckte bra mycket mer innan jag träffade S, vars intresse numera är ganska svårt att missta sig på. Egentligen är han för bra för att vara sann, de saker han säger ibland är underbara (jag kommer inte på något särskilt just nu, men ska banne mig skriva ner dem hädanefter. Jösses vad bra musik de spelar. Jag skulle kunna tänka mig att sitta kvar här istället för att gå till Flipperkonditoriet faktiskt.) och han har gett mig blommor och strumpbyxor (fast det var ju en vecka sen sist!) och han är så himla rolig och bra att prata med. Så ut trädde den korkade dvärgen och in the man of my dreams. Av någon anledning fick den här 21-kronorsölen mig att bli en aning berusad. Kan bero på att jag idag ätit två kesomackor, lite yoghurt och några vindruvor. Och en öl. Så nu går jag på toa, ringer Bagis och hör var Elvira är, och går.

26/11-93 Fredag, på Ritorno

Sitter här och läser ”Problems of Mind” och är så himmelens TRÖTT. Vill bara sova, men måste visa lite flit, inte minst efter onsdagens sömn- och ätorgie. Att jag fortfarande är ganska fläskig irriterar mig. Jag skulle vara nöjd med mig själv om jag inte ser en knubbig rulta i spegeln istället för den kurviga men slanka uppenbarelse jag vill vara. Och trots vissa magmuskler har jag en korv av fett på magen. Jisses vad slarvigt jag skriver. Synd bara att ju mer jag gillar S desto mer betvivlar jag att han gillar mig. Fast jag inte behöver. Nu kom Nelly.

30/11-93 Tisdag, på Ritorno

Jag mår lite illa faktiskt, men det kan bero på att jag har en smula graviditetsångest. Så osäkert som vi har kört. Känner mig överhuvudtaget konstig, bomull i huvudet och stum i kroppen. 

Men, men. Jag ska plugga Husserl nu ett tag och sedan kommer S, bara för att bli avlöst av Nelly. Jag är nog kär i honom, men önskar att han kunde säga igen att han älskar mig så jag slipper oroa mig för att mitt beteende under dunderfyllan i lördags fått honom att tycka om mig mindre. 

En lustig detalj vad gäller lördagen, som var underbar ända tills jag fick ett frihetsryck framåt morgonen, är att killen jag pratade med på Makalös och av någon anledning bytte telefonnummer med, faktiskt ringde igår. Till telefonsvararen tack och lov. Men han är sålunda den tredje på raken som mött mig mitt i en blackout och ändå velat träffa mig igen. Jag finner det högst besynnerligt må jag säga. Särskilt med tanke på att väldigt få av dem som möter mig i ett något mera medvetet tillstånd tar kontakt med mig igen. Aspackad på Makalös är jag tydligen som mest attraktiv. 

Jag måste bara skriva att jag är faktiskt osäker på om jag är mogen för ett förhållande. Mitt Houdinibeteende i lördags var ju en aning desperat. Otyglade A på nya äventyr. Så vi får väl se hur det går. Men det känns som att jag vill ha honom och behöver honom. Helt fantastiskt att ha någon att krama i soffan! Och jag vill att han ska älska mig. I går morse uppmärksammade han en annons för förlovningsringar! 

S, när han missade början av reklamen för Braun Handymixer eftersom han var upptagen med att klämma på mig: ”Tänk att man kan göra allt det där med en tandborste!” Men var är han? Varför kommer han inte? Har det hänt något? Klockan är ett och han slutade skolan tio över elva! Jag är arg.

6/10-93 Onsdag, på Ritorno

Här igen. Hade en mycket trevlig fikning med Elvira igår då vi författade brevet till Frank och skrek av skratt ideligen. Annars går jag runt och dagdrömmer om London och hur kul jag ska ha där (jag ska åka till Paris i vår med en stor kärlek t.ex.) istället för att grunna på filosofiska problem, vad min uppsats ska handla om och så.

Nelly vill gå ut ikväll och jag vill också men det är ju så att kabeltv:n inte direkt fått mig att plugga flitigare. Det går tvärtom förunderligt trögt.

Måste gubben framför ligga utfläkt i sin stol, det stör.

Jag har nu läst alla 98 paragraferna i Filosofiska Undersökningar som vi har till på fredag. Och jag har läst dem noggrant! Jag är så stolt över mig själv. Intressant var det också, äntligen känner jag en viss sammanhängande förståelse för vad den gode Wittgenstein säger. Här ska det bli uppsats banne mig! Fast nu ska jag fortsätta mitt utmärkta jobb med att läsa om introduktionstexten till imorgon. Att det gick så bra! Att jag får så mycket läst bara jag skärper mig! Det var länge sedan jag erfor något dylikt. (Varför har jag inte suttit såhär varenda dag? O.s.v. o.s.v.) Ger viss förhoppning om att jag ska klara av att läsa de massor jag missat.

Brev till Frank

Dear Frank!

We hope that you enjoyed your stay in Spain and that you’re healthy and fine.

We regret that we didn’t get the chance to say goodbye to you properly. When we couldn’t find you in in your bedroom in the morning, we went downstairs into the pub to look for you. You were nowhere to be found, so we left a note with our addresses in case you would like to come and visit us.

Suddenly the alarm went off, and we didn’t know what to do. As we had to catch the train we couldn’t wait for you. We are awfully sorry if we caused you any trouble.

However, despite of that accident, we are fine. We miss London a lot though, and can’t wait to get back. In fact, I (A) am thinking of moving to London i January as I will be able to write my p.e. abroad. Unfortunately, Elvira can’t come along as she must continue her studies at home. She’ll come and visit me though.

We intended to write to you sooner, we thought that maybe you wanted an explanation to our dramatic departure. When we got back to Stockholm we actually phoned the operator i London to get your number, but neither Devonshire Arms nor your name were registered.
We will enclose some pictures, you look really good with those lightbulbs, don’t you think?

Lots of love, A and Elvira

Frank.

10/10-93 Söndag, på Ritorno

Känner mig ganska glad efter att ha fikat med pappa, förutom att det var trevligt så blev jag lovad skobidrag, fast jag fick en rejäl ångestknäpp mitt i när jag plötsligt kände mig så hejdlöst misslyckad som fotograf, att alla mina publicerade bilder var värdelösa och skulle hindra en eventuell framtida karriär totalt. Försöker dämpa denna ruelse nu. Jag får komma igen helt enkelt.

Det sitter en JÄTTESÖT kille bakom mig, jag blev kär. Dessutom är jag nästan kär i Claes (Doris kräftskiveromans), på ett vänskapligt sätt förstås. I torsdags tillbringade jag en underbar dag med honom efter att ha kämpat mig igenom litteraturseminariet så bakfull att jag faktiskt sa saker. Kvällen innan var vi på Trash Bar och därifrån drog jag med mig en väldigt söt kille som hette David och på vars arm jag fick sova efter att ha klargjort (flera gånger) att jag inte orkade idka sexuellt umgänge. Han var charmig, men jag sprang av tunnelbanan vid Odenplan med ett glatt ”krya på dig” syftandes på hans bakfylla utan att något sagts om framtida möten, för att en kille pratar om hur full han var igår när han får se en på morgonen tolkar jag enbart som ointresse och själv orkar jag inte bry mig faktiskt. Det ska vara någon som är mer intresserad än jag.

Sen i alla fall så hämtade jag Claes på biblioteket och vi gick och fikade på Bistron ett par timmar. Han föreslog en promenad i Stora skuggan och jag gick med på det med föga entusiasm men det visade sig mot min förmodan att jag älskar att promenera i skogen, speciellt när det har regnat och löven luktar. Vid strandkanten blev vi kvar ett bra tag och kastade macka, även det ett nöje jag tidigare varit omedveten om. Det enda som störde (förutom att min mage dallrade varje gång jag slängde iväg en sten) var att jag oroade mig för att Claes skulle vara intresserad av mig nu när han och Doris brutit, men nu vet jag att hans intresse är enbart vänskapligt och sexuellt.

Sen åkte vi i alla fall in till stan och satt på Mamas and Tapas mellan halv fem och tolv. Sju öl var klämde vi i oss, min föresats att åka hem tidigt och plugga Wittgenstein för att slippa ännu ett bakfullt seminarium kom på skam. Jaha, och så formligen drog han mig med sig hem och efter att ha gett mig salamimackor och spelat egna visor på gitarr för mig så gav han mig en nattskjorta och så somnade vi vackert omslingrade. Mer än en sval godnattpuss blev det inte, tack vare mig skulle jag vilja säga.

Nu har jag i och för sig inget emot att hoppa i säng med honom, fast det har jag egentligen. Det vore dumt. Men det vore så kul att göra det med någon som tycker så mycket om mig utan att vara kär i mig. Det är helt fantastiskt egentligen hur han verkar uppskatta min person, både mitt intellekt och min personlighet och mitt utseende. Det sistnämnda efter sju öl åtminstone.

Jag kan hålla med Doris om att han är lite mossig på vissa sätt, men på det hela taget är han underbar. Tur att han är flint, annars skulle jag nog falla dit. Just det här att jag kan prata med honom oförställt och känna att det går fram, att han förstår och är intresserad, det är fantastiskt! Om jag ska försöka jämföra med Germanicus så är det i dennes fall ett mycket större avstånd oss emellan. Jag tror att det kan bero på att han har ett behov av att hävda sig, att subtilt imponera, som Claes saknar. Med mig i alla fall. Germanicus skulle aldrig beskriva sig själv som en mjukiskille t. ex.

Men var jag bakfull på Wittgensteinseminariet! Jag höll på att somna, det var en vidrig kamp jag förde med mina ögonlock.

11/10-93 Måndag, på Ritorno

Klarade bara två av mina tre ”uppdrag” idag, att gå till gynekologen och att fika med Nelly. Däremellan skulle jag ha kopierat på Teknis, framförallt bilderna till Frank som är en liten del av mina Londonförberedelser, men efter att ha köpt ett par skor (underbara!) var jag så svimfärdigt trött att jag var tvungen att åka hem och sova, något annat gick inte.

Så jag har petat in Teknis bland morgondagens aktiviteter som bland annat inbegriper att supa med Claes. Kanske är det positivt att jag på sistone varit omåttligt stressad över att behöva gå ut med vännerna istället för att plugga. Att jag faktiskt stannade hemma på kvällarna vore i och för sig något mer positivt.

Förresten är jag en smula nervös över huruvida Claes kommer att ringa ikväll eller ej. Jag har bestämt mig för att inte ringa själv, för jag är inte sådär lugnt och säkert övertygad om att han tycker om mig längre, efter att ha tillbringat så mycket tid med mig i torsdags. Han hade ju sån ångest för att vi sovit tillsammans (det skulle inte ge Doris ett seriöst intryck av honom) och nu kanske jag har blivit ångestframkallande för honom eller nåt. Vem vet. Synd att jag skulle börja tvivla såhär, det underbaraste förut var ju att jag inte gjorde det, att jag hade haft trevligt och kul med någon som inte å sin sida hade lidit. Jaja. Nu ska jag plugga. Dagarna går så fort och jag är så stressad.

13/10-93 Onsdag, på Ritorno

Idag är det precis ett halvår sen som jag satt här med pappa den där gången. Det har gått fort.

Igår var jag ute med Claes på blott ett par öl. Han ringde inte själv så jag försökte se honom som en Germanicus för att slippa ängslas för att verka påträngande. Jag undrar varför han inte ringde, för han verkade inte ha något emot att ses. Men jag var förstås alltför medveten om att det var jag som velat mest och kände mig inte alls avslappnad och bra som jag är. Speciellt som han bestämt yrkade på att vara hemma vid halv elva för att orka upp på morgonen. Desto nöjdare blev jag när klockan var elva i ett litet nafs, det är märkligt hur fort tiden går med honom. Så kanske hatar han mig inte ändå, även om han inte verkade direkt desperat att ses igen.

Men gud vad jag är självupptagen. Att han var på dåligt humör och föga partysugen berodde ju snarare på att Eleonors mamma är döende i cancer än på mig. När han berättade att läkaren sagt att det efter operationen visat sig vara ”mer eller mindre kört”, då rämnade en del av världen. Hur kan något så hemskt hända en vän? Det finns ingenting att säga, jag klarar inte av att tänka på det, tårarna börjar redan sippra fram. Men ändå vill jag berätta det för Nelly, att något så hemskt händer någon annan jagar min egen oro på flykten litegrann. Samtidigt som det ökar den.

14/10-93 Torsdag, på Ritorno

Ännu en vecka har nästan gått. Igår träffade jag kurskamraterna på onsdagspuben. Bara tre dök upp och dessutom hade de ändrat tiden från sju till åtta när jag hade avvikit från Wittgensteinseminariet i fredags, så jag letade länge förgäves bland alla skränande typer inne i Rotundans mörker där landskampen i fotboll visades på storbildskärm.

Sen kom de, Annika som är 39 men verkar minst tio år yngre, Pepe som är 31 (jag är inte åldersfixerad, men jag vet ju inte mycket mer om dem) och ser lite lustig ut men är väldigt trevlig, mjuk och snäll, och Johan som är 24 och som jag redan från början fått ett mindre tilltalande besserwisserintryck av. Och det håller i sig. Han förutsätter att han vet allt och jag inget när vi pratar (”Celan, med C”, sa han när jag skrev upp en artikel han rekommenderade. T.ex.) och jag kämpar för att få honom på andra tankar, men han verkar vara så uppfylld av sin egen briljans att han är oemottaglig för andras. På Wittgensteinseminariet sitter han och ställer uppstyltade, ansträngt ”välformulerade” frågor som oftast är poänglösa. Dessutom, höll jag på att skriva, men det är väl ingen personlig brist kanske, så känner han min granne Johan sen grundskolan. Jag nämnde inte att jag haft en flyktig romans med denne, för jag visste inte vem av oss stropp-Johan skulle ifrågasätta omdömet hos. Som om det spelade någon roll.

Inte mycket har jag fått pluggat än, för Magnus dök upp och därefter Nelly vars nye lille prins stod utanför medan hon lämnade sin cykelnyckel till mig eftersom jag glömde mitt lås hemma idag när jag äntligen hade skruvat ihop cykeln. Så jag var tvungen att gå ut och hälsa på honom och han var väl söt, såg lite sliten ut. Antagligen ingenting för mig, jag hann inte se så noga.

16/10-93 Lördag, på Ritorno

Nelly har just gått. Eftersom jag försov mig (Gustavs M. Pigg-klocka ringde inte) så hann vi inte fika så länge. Nu måste jag gå på toa.

Annars har ingenting särskilt hänt. I torsdags träffades Nelly, Doris och jag på Tranan och plötsligt dök Thomas (Nellys nye) upp så jag fick chansen att lära känna honom lite närmare. När vi gått till Trash Bar och spelade biljard sa jag till Nelly att Thomas var så söt att jag nästan blev kär. Hon sa att hon visste inte vad som var värst, att jag hatade Nicklas eller nästan var kär i Thomas. Sen satt de och var rätt så söta och jag kände mig lonesome and blue, så när de gick hem fortsatte jag på egen hand till Makalös. Varken den söte killen som vi spelat biljard mot eller Nick var där, faktiskt kände jag inte en människa, men jag lyckades ha rätt trevligt ändå. Garderobskillen från Tranan var där, en gåta hur han lyckats bli så fantastiskt full sen jag sist såg honom. Överhuvudtaget var folk väldigt fulla, jag kände mig riktigt nykter trots all rom som jag fått av Thomas att hälla i min cola inne på toaletten och trots att jag fick två öl till priset av en tack vare bartenderns virrighet.

Hade kunnat få ihop ett helt gäng killar att sova på armen hos men åkte hem ensam, ytterligare luttrad och övertygad om manssläktets enkom sexuella intresse av mig. Om ens det.

18/10-93 Måndag, på Ritorno

Pluggar, och det går rätt bra. Intressant är det också, så varför är mina effektiva pluggstunder så sällsynta? Meningslöst att älta detta, jag får väl vara glad att de dyker upp överhuvudtaget och med all kraft bekämpa de sinnesstämningar som omöjliggör allt annat än sängliggande och tv-tittande.

Brevet till Frank är nu klart att skickas iväg, det är banne mig det första minimala lilla steget mot min Londonvistelse som jag tagit hittills. Tiden går för fort! (Det gör den när man inte fyller den med spännande, nyttiga, berikande aktiviteter.)

Oroar mig lite för att Claes inte verkar ha något intresse av att umgås med mig längre, fast det vill jag inte låtsas om egentligen. Att Nelly är mitt i en liten Love story är både kul och beklämmande, det påminner mig om min egen ensamhet och beundrarlöshet. Det ter sig rätt obegripligt ibland för oss båda att inte fler (att knappt några) killar märkbart faller i trance inför våra fantastiska uppenbarelser. Eller är det kanske just det de gör? Nä vad jag saknar är deras initiativ. Claes tyckte t. ex. inte alls att det var något fantastiskt med att Thomas fixat Nellys nummer och ringt upp o.s.v., enligt honom känner de flesta killar krav på sig att vara den som tar första steget. Vilket torde betyda att jag inte lyckats attrahera någon. Vad är det i så fall för fel på mig? Jag kan visserligen räkna upp ett antal, men anskrämlig kan jag väl inte vara?

När jag åkte hem på nattbussen efter Konstfack förra fredagen t. ex. (efter att ha skilts från Soma som inte verkade ha någonting emot att slå följe med mig. Att han inte gjorde det berodde – inbillar jag mig – på att jag efter två nätter i rad med pilska karlar i sängen när allt jag ville var att sova var i starkt behov av en säng för mig själv. Fast nu ångrar jag mig förstås.) så satte sig en karl bredvid mig och glodde länge medan jag stirrade rakt fram och försökte se omedveten ut ända tills han inledde en konversation som avslutades med att han tyckte att jag var ”fin” (inget av mina favoritomdömen direkt) och att han sett mig förut lite varstans. Sen klev han av, och lämnade mig lite gladare.

Och Claes prisade ju mig och kom med skämtsamma(?) lovemakingförslag. Tyvärr har båda dessa komplimanggivare det gemensamt att de vid nämnda tillfällen var berusade. Till och med jag själv brukar tycka att jag är rätt söt när jag är full. För övrigt känner jag mig för det mesta attraktiv enkom för töntar.

Plötsligt dök Nelly upp, och sen Christian, jättekul! Dessutom sitter det en fet tjej mittemot så jag får känna mig ovanligt späd, trots att Nelly återigen har magrat. Och hennes Thomas ringde igårkväll. Grrr. Bara jag som inte har nån! Hoppas innerligt att åtminstone Doris håller mig sällskap i singeltillståndet framöver.

20/10-93 Onsdag, på Ritorno

Har suttit här sen halv nio, först med pappa och sen med Blackburntexten som Lena och jag ska hålla inledning på imorgon. Jag har kämpat med den hela veckan (som därför känts som ”en hel vecka” fast det trots allt bara gått tre dagar) och börjar faktiskt få kläm på den nu. Lena ska komma snart, vi hann inte med att gå igenom hela igår.

Pappa verkar för övrigt bisarrt intresserad av mitt liv, den här gången engagerade han sig bl. a. i mitt problem med Germanicus vars löjligt kaxiga och spänt provocerande attityd antagligen beror på komplex för testosteronhalten. Pappa trodde att spännigheten berodde på att han ville vara mer än kompis med mig och det vet jag väl att han vill, om inte ett förhållande så vill han ju i alla fall ha sex, men nog borde han ha märkt att jag finner det omåttligt avtändande med poserande killar? Det var nog något jag framkallade genom min säkerhet på vår relations gränser, trodde pappa.

Har suttit här sen halv nio, först med pappa och sen med Blackburntexten som Lena och jag ska hålla inledning på imorgon. Jag har kämpat med den hela veckan (som därför känts som ”en hel vecka” fast det trots allt bara gått tre dagar) och börjar faktiskt få kläm på den nu. Lena ska komma snart, vi hann inte med att gå igenom hela igår.

Äcklar mig nästan att låta honom få inblick i mitt liv. Vadan detta plötsliga intresse egentligen?

 

22/10-93 Fredag, på Café 6:an

Har just haft Wittgensteinseminarium. Gunnar, han bara mal och mal. Ibland sticker den där Johan in små fjantiga och ansträngda frågor som bara han själv, men desto mer, verkar imponerad av. För övrigt vill Gunnar prata själv. Även efter två timmars mässande orkar han inte låta de mer försynta avsluta sina frågor. Varje invändning mot Wittgenstein verkar vara både en skymf och en bekräftelse på att Gunnar själv är den ende som verkligen förstår Den Store. Jag brukar inbilla mig att jag har nytta av att gå på seminarierna, för uppsatsens skull, men när jag väl sitter där blir jag så trött på Wittgenstein att jag vill skriva om något annat. Nästa vecka börjar Husserl- och logikmomenten så jag bör ägna mig åt dem istället.

Min inledning på litteraturseminariet igår gick inte strålande direkt. Helt oväntat blev jag chocknervös när jag väl började läsa från anteckningarna, trots att jag utan problem babblat på under Lenas del. Jag blev katastrofalt andfådd och räddades enbart av att en diskussion bröt ut rätt snart, under vilken jag lyckades samla mig. Men jag fortsatte vara helt förvirrad, som om jag aldrig läst texten.

Jag ska gå och gympa sen. Trist att jag verkligen måste tvinga mig själv till motion numera, som att cykla hit t. ex. Det kan te sig så vidrigt att jag blir gråtfärdig. Nu har jag ändå varit disciplinerad och duktig när det gäller pluggandet, har gått upp halv sju varje morgon den här veckan och kämpat som besatt med Blackburntexten. Vilket ter sig rätt onödigt nu efteråt. Jag borde ha gjort bättre ifrån mig.

Stötte ihop med idéhistorie-Niklas nyss, och när jag just avslutat beskrivningen av min B-uppsatsångest och att jag missat seminarierna och fasade så smått för att stöta på Bosse (läraren), vem kommer då gående om inte Bosse själv. Som jag inte sett skymten av på hela terminen. Han verkade inte alltför besviken.

Nu hejade jag lite på en annan kille från idéhistorian och vi utbytte information om nuvarande kurser. Han började skratta högt och nervöst när jag sa att jag gick C-kursen i filosofi. Att det var teoretisk knäckte honom nästan. Ja det är sånt som ger lön för mödan.

Hursomhelst ska jag följa med Niklas och Kalle (som jag borde ha ringt) på premiären ikväll på Wittgensteinfilmen, om det finns biljetter. Ska bli kul, jag har inte varit på bio på ett år ungefär, och dessutom är det kul att göra någonting en kväll som varken är fikande eller supande.

Men en rejäl fylla har jag gjort mig förtjänt av i helgen. Två tillfällen med Nelly har jag nobbat, både för att kunna plugga och för att få sova. Ändå kände jag mig inte ett dugg påpluggad och var dessutom supertrött. Jag verkar aldrig tjäna någonting på att inte supa.

Tänk att dagboken snart är slut! Det känns som om jag inte haft den så länge, men det har jag ju. Sen i början på juli, tre och en halv månad. Jag har massa såna här svarta böcker i dagbokshyllan nu. Alla bär spår av att ha blivit medsläpade överallt.

Ska nu läsa lite ur Essäer om Wittgenstein. Ett himla tjat om honom, men det är den enda bok jag har med mig förutom Filosofiska undersökningar. Och den är jag less på.

27/10-93 Onsdag, på Ritorno

I lördags slog vi runt lite, först på Trash Bar där jag återigen impade på killarna med min biljardtalang (istället för att klä av mig naken), jag började med att stöta i fyra kulor på raken! Sen gick vi till Makalös och där kände jag mig lite deprimerad över att vara ute med två söta par (Nelly + Thomas och Lotta + Janne) och gick fram till några killar och tvingade mig på genom att be om eld. Två av dem gick efter att tag, men den tredje som var den som jag först spanat in, fast bara bakifrån, stannade kvar. Vi snodde öl hejvilt (framförallt jag) så mitt minne är en aning vagt, men jag verkade ha väldigt trevligt. Och han också. Han gjorde mig sällskap på nattbussen fast den gick åt helt fel håll och jag gjorde klart att han inte fick följa med mig hem men att vi kunde byta telefonnummer (jag förutsätter att det var mitt förslag) och tjatade därefter om att han måste ringa först och gud vet om vad mer, det var ju en rätt lång resa och jag minns inget annat.

I söndags, måndags och tisdags utgick jag från att han varit jättesöt och att jag hade gjort bort mig och att han inte skulle ringa. Sen kom jag hem från en videokväll hos Nelly igår och han hade ringt. Vad konstigare var, han lät varken sinnessjuk eller socialt misslyckad. Men jag är rätt viss om att han var ful, förstås. Nåt fel måste det ju vara på honom! Enligt Nelly såg han bra ut, men det tycker hon ju inte bara om Soma och César och dylika utan även om Niklas. Han hade mörkt hår i hästsvans, det minns jag i alla fall.

Bara för det sitter just nu en kille som stämmer in på den beskrivningen rakt framför mig, men vad skulle han göra här? Och är det han så spelar det ändå ingen roll, han har fula skor.

Jaha, det verkar som om jag måste ringa honom ikväll. Det är väl lika bra. Men hemskt jobbigt känns det. Så bekymren med att han inte ringde förbyttes efter en minut av glada skutt och utrop mot nya bekymmer. Särskilt om det går så långt att vi ska träffas. För det första: kommer jag att känna igen honom? Tänk om han är helt avtändande i så fall? För det andra: hur ska jag, utan att vara redlös, slippa vara övertygad om att han finner mig helt avtändande? Förstår inte hur Nelly klarade av det här för ett par veckor sen, dessutom spik nykter hela tiden.

Ska nu till CSN.

28/10-93 Torsdag, på Ritorno

Eleonor och David har just gått och jag tycker som vanligt att jag under den korta stund som jag satt med dem babblade hejdlöst om allt som inte har med Eleonors mamma att göra. Jag vill så gärna prata med henne om det, men jag träffar henne ju aldrig på tu man hand. Jag försöker möta hennes blick på ett medkännande sätt men jag vill säga något medkännande också. Fast jag vet inte vad. Alla formuleringar ter sig så meningslösa när ingenting jag skulle kunna säga vore till någon hjälp. Jag kan inte få henne att se saken på ett annat sätt eller säga att det går över, det blir bättre sen, eller att hon kan tänka på dem som har det värre för att förringa det.

Jag frågade Claes för någon vecka sedan vad han tyckte, om jag borde ta upp det, för det känns så fel att låta bli. Det är ju ändå det enda jag tänker på när jag träffar henne. Men han tyckte att jag skulle låta henne göra det först.

4/9-93 Lördag, på Ritorno

Här satt jag och njöt av friden när plötsligt cirka 80 japaner vällde in med småbarn och allt. Förkyld är jag också, blev smittad av Doris i lördags på den för övrigt superlyckade kräftskivan där jag t.o.m. lyckades få en enträgen beundrare som jag hade fullt sjå med att avvärja mig från.

Nu har jag dock svåra snorbesvär och ruskigt ont i lungorna eftersom jag hostar så mycket och så rejält. Min Cocillana Etyfen hjälpte inte ett dugg och dessutom var det bara en liten slurk kvar, så hur ska det gå i natt? Dessutom har pappa ännu en gång visat prov på mentala rubbningar så jag har en grav depression vad gäller familjen. Annars är det faktiskt ganska bra, trots att jag både slöat och ätit bra mycket mer än önskvärt den här veckan. Ändå känner jag mig någorlunda målmedveten för en gångs skull, tack vare filosofin skulle jag tro.

Nu börjar japanerna lätta och jag har pluggat flitigt om Marx’ ideologi. Vad tyst det blev! Funderar på om jag ska skriva det där brevet till Frank men tror av någon anledning att det skulle vara lättare om Elvira var med, det blir väl så personligt annars. Jag hade bara 37,1 C i morse, men å andra sidan hade jag 36,8 C häromkvällen så en viss temperaturförhöjning är det ju. Inge kul att vara så här krasslig. Inte har jag lust med någonting heller, att åka hem och slöa ter sig föga lockande eftersom jag tillbringade hela gårdagen i sängen. Egentligen vill jag bara plugga men jag har så svårt att koncentrera mig. Hoppas Frasse kommer snart så jag får ägna mig åt något annat än McLellans Ideology.

Konstigt, trots mitt förmodade ointresse av det motsatta könet är jag ändå mycket medveten om en rätt så söt kille bakom mig. Han är lite för liten (fysiskt) men har ett sött ansikte. Tror jag, jag vågade inte stirra.

På sätt och vis skulle jag vilja supa med Germanicus ikväll men samtidigt inte eftersom jag är fattig och sjuk och hursomhelst inte har gjort mig förtjänt av några förlustelser. Dessutom avskräcker senaste Trash Bar-besöket lite, trots trevligt sällskap av Nelly, Germanicus, Lotta och Vickan, för Nelly var nykter och sur och de övriga var trötta och uteserveringen var stängd, så vi kom aldrig riktigt loss. Och inte kom Nick dit heller med min bok som han lovat. Hans nonchalans är ju skrämmande. Nelly träffade honom på Pelikan kvällen efter och inte sa han ett ljud om när jag skulle få min bok. Inte har han ringt heller. Otur för honom, han ska aldrig mer få låna NÅGONTING. Bekymrar mig dock över hur jag ska få tag på boken.

Jag är inte ens hungrig, vad ska jag ta mig till? Har ju inte lust med någonting. Att återvända hem skulle te sig lite roligare om det inte var så skräpigt överallt vilket uppmuntrar till ytterligare nedskräpning snarare än städning. Kan inte Frasse komma snart? Ingen DN fick jag i morse heller och på klagomålsavdelningen tutade det ihållande upptaget, så jag är väl inte ensam. Ska åka förbi på hemvägen och utkräva ett ex.

Det gör faktiskt lite ont när jag tittar upp, enligt Nelly ett febersymptom, men det kan bero på att jag gjort det så mycket. Dock är jag fullständigt kaffeosugen efter blott en kopp. Ja jag bara gnäller, håhåjaja. Vet inte hur jag annars ska fördriva tiden. Kan ju för all del hämta en gammal veckotidning.

Kära nån, varför kommer aldrig Frasse? Missförstod han mötesplatsen eller? Men men, var det inte den där söte killen från Trash Bar i onsdags som kom in nu? I sällskap med en fotomodelliknande blondin såklart. Om det nu är han så stod han och hans kompis näst i tur på biljarden efter Nelly och mig och jag pratade lite med honom om de två jugoslavernas övermänskliga skicklighet kontra min egen uselhet och hur roligt det vore att kunna imponera genom att vara så där duktig. ”Det finns väl andra sätt att imponera på”, sa han. ”Vaddå t.ex?”, sa jag. ”Du kan ju visa dig naken”, sa han och spann vidare på detta ämne ett tag eftersom jag vägrade gå med på att någon skulle bli imponerad av en sådan syn. Men rätt smickrande i alla fall!

Nu satte sig en mycket maniacMicke-lik typ mittemot och glodde äckligt. Usch, men det var nog inte han. Struntsamma, nu kom Frasse och Maria med seminarietexterna så jag är fri att gå, men enligt dem var det vackert väder ute så jag borde sätta mig där.