Har just fikat med pappa och det gick väl på det hela taget bättre än senast. Kände mig både besvärad och glad när han hörde sig för lite om eventuella karlar i mitt liv. Kunde för en gångs skull ge honom rätt i att jag blir ganska mycket uppvaktad.

I torsdags hade t. ex. Erik Michael (kompositören från releasepartyt) ringt när jag kom hem från ännu en lyckad afton på Trash Bar. Han ville träffas, och rabblade olika nummer på vilka han kunde nås under fredagen, ”eller så försöker jag få tag på dig”. Så får det bli, tänkte jag, men han har inte hört av sig igen. Därför slits jag mellan att inte vilja verka som om jag skiter i honom, och därför borde jag kanske ringa, och att inte vilja verka intresserad och därför utgå från att han inte kan ge upp så lätt.
Dessutom är jag inte speciellt intresserad av annat än att just träffa honom en gång till, förutom att han är gift. Håhåjaja.

Annars är det väl inget nytt på pojkfronten, utom att jag fick komplimanger och skamliga anbud av både Anders kompis Jakob och Nellys gamla fyllehångel David, som förresten visade sig vara enormt söt, på Trash Bar i onsdags. Då inledde vi kvällen med en picknick i Humlegården. Nelly hade inviterat en massa löst folk, bland andra Jonas från releasepartyt som hört av sig kvällen innan till Nellys besvikelse. Han tog med sig Andreas storebror Jens, vilken framåt natten försvann hemåt i sällskap med Nellys kompis Anna K, äckligt vacker för övrigt.

Så det händer saker i alla fall, trots att jag mest sover på dagarna. Nu måste jag ta mig an Heidegger för 111:e gången.

I väntan på Nelly. En kille pratade om Trash Bar borta i hörnet och nervöst vände jag mig ditåt. Men det såg inte ut att vara något gammalt fyllehångel.

Idag skulle mina filosofipoäng ha varit fixade så att jag kan få förtur till hösten men med hjälp av ett besynnerligt effektivt förträngande senaste veckan så har jag inte ordnat vare sig Heidegger eller Wittgenstein. Så det får väl bli C-filosofi, och inte mig emot egentligen. Men jag ville verkligen få välja det själv.

Skulle kunna gråta över min totala brist på effektivitet. Som vanligt. Det verkade bli en förbättring för någon månad sedan när jag trots konstant bakfylla var ovanligt aktiv. Men nu rinner dagarna igen och utan att jag riktigt märker hur det går till blir allt jag borde göra ignorerat. Som att söka jobb och sånt.

Och inga killar ringer längre. Vilket borde få mig att ägna mig åt nyttigare ting, förutom att jag knappast ägnat mig åt karlar på sistone mer än att grubbla över dem.

Men när ska mitt självständiga, aktiva liv börja egentligen? Med mer kontinuitet än nu alltså. Nu är jag ständigt på väg att tippa nerför branten. Min drivkraft verkar inte vara en del av mig utan något som slumpartat dyker upp ibland. Jag vill vara exalterat uppslukad av mitt skapande, som Doris, jag vill kämpa för det med all min kraft. Men kommer knappt ur sängen. I och för sig är det så fantastiskt stökigt och skitigt och geggigt hemma nu vilket dämpar allt utom mitt sömnbehov.

Dåligt väder har det varit också, ingenting att sitta utomhus och pyssla i. Och jag har ätit, ätit, ätit. När vi söp som bäst Nelly och jag upplevde jag en sällsynt period av relativt ointresse för mat, men nu är det tvärtom. Men jag ska väl ta mig ur det här, trots pengaångesten med mera.

Anders saknar jag bara när jag är full, då frågar jag Nelly om hon tycker att jag ska ringa och be honom komma till Trash Bar. Då säger hon att jag ska tänka efter om det är vad jag kommer att vilja imorgon bitti, och det kan man ju fråga sig. Jag har hittills klarat mig från frestelsen.

Vad som hände med Micke-med-middagen kan man undra, helt plötsligt slutade han att ringa mitt i natten. Och svartsjuke Micke har inte heller hörts av igen. Och Erik-Micke ringde inte igen, som han sa. Honom vill jag faktiskt träffa, men jag vill inte ringa själv. Han får ta hand om det. Lite får de väl kämpa. Vilket jag aldrig vågar tro att de vill i och för sig.

Nu har Nelly gått hem. Karin dök upp ett tag! Solbränd och blond och söt efter Spanien. Sara har också suttit här med lillasystern och ungen hon är barnflicka åt. Nu kom Ångan-Åsa! Massa bekanta man har.

Nu ska Nelly och jag gå till Trash Bar! Nu sa Nelly: ”Hey, baby! This baby won’t be drunk tomorrow!” medan hon pekade på sig själv, efter att jag sagt att hon inte fick ringa Dagen härifrån utan kunde ringa hemifrån sig själv imorgon. Nu måste vi gå.

Nelly:

”Life’s a waste of time.
Time is a waste of life.
So let’s get wasted & have the time of our life.

Detta är min fyllesida. Vi har just förlorat biljardspelet mot Benka – the true gentleman. Men skam för den som ger tapp. Därför köar vi för ytterligare ett spel.

Du gnäller för att jag varit ”grinig” vilket inte alls är sant. Du är alldeles för känslig. Att vara en känslig varmhjärtad, älskvärd kvinna är att beundra & det är du.
Jag har verkligen inte varit grinig. Inte vad jag menat iallafall. Jag älskar dig nåt besynnerligt!
Men min mage putar & urringningen är monstruös. Om bröstvårtorna syns är jag ej att häpna. Jag försöker övertala Benkas nuvarande motståndare att låta oss gå före i kön eftersom jag anar att jag kommer att vara alltför full om vi behöver vänta ytterligare ett spel.

Here we go again. Killen jag snackar med har jag tydligen träffat tidigare. Han vet att jag gillar The Who. I hans knä somna jag en gång. Troligen den gången jag erfor en black-out.
Jag skriver likt min mor när jag är nykter & mycket likt min far när jag är viceversa. Helt oläsligt det vill säga.”

Hemsk dag idag. Jag klarade inte av att träffa svartsjuke Micke på Ritorno som jag av någon anledning gått med på i fyllan på Trash Bar, innan han lyckades tjata sig till att få följa med mig hem. Så jag sket i det. Hemskt taskigt, men tanken på att bli sedd med honom på mitt stammisfik var outhärdlig.

När jag kom hem efter att ha lämnat in teaterfilmerna(!) hade han ringt två gånger och låtit sur. Så stod jag i köket och donade när någon plötsligt bankar på fönstret i rummet. Det måste vara han! Så jag står skakande i hallen och hör honom bulta vidare, både i rummet och i köket. Till slut ringer telefonen igen och jag inser att jag måste bita i äpplet och svarar.

Nu kom Nelly. Får fortsätta detta elände sen.

”Gör ditt yttersta att glömma den här grabben. Men det kan ju under omständigheterna bli en svår uppgift. Säg till honom det jag redan sagt till dig, om honom, att du lärt känna honom tillräckligt de här få gångerna för att vara helt säker på att aldrig vilja träffa honom igen.

Kan han inte förstå att ett knull är ett knull då är det ett problem han får ta itu med. Om han tror att man älskar någon efter andra gången man träffas (eller ”tar för givet” är mer korrekt uttryckt) så misstar han sig. Och han borde förklara sin känslighet inför denna akt innan han låter sig gå igenom den. Den som är med i leken får leken tåla borde du oxå säga honom.

Och om han tror att det sätt han behandlat dig på är en del av leken kan du ju förklara reglerna & överskrider man dom då blir det allvar.”

Livet har varit lite av en plåga på sistone. Ingenting av värde har jag gjort. Bara supit, spelat biljard, fikat och sovit.

Mammas och pappas krig sliter sönder mig och min egen oförmåga att ta itu med vad som måste göras är skrämmande. Idag kände jag bara för att hänga mig. Sen proppade jag magen full och sov. Vägrade vakna. Därför var jag tvungen att ringa runt till alla som sökt mig under dagen vilket delvis piggade upp.

Trash Bar igår var ett elände. Att Doris på Bistro B. innan visat totalt ointresse för vad som hänt Nelly och mig medan hon var i Portugal och att det gick uruselt på biljarden knäckte mitt humör. Som kronan på verket blev Nelly beundrad och bjuden på öl av en jättesöt kille och vägrade därför gå till Riche som vi bestämt. Och ingen visade mig något intresse vilket antagligen berodde en hel del på att jag stolpade runt enormt missnöjd med allt.

Det var länge sedan jag var så här less på tillvaron. Det går väl över, men jag måste kämpa mer. Söka jobb, ringa soc, ringa regissören Erik o.s.v. Börja skriva B-uppsatsen. Jag måste sträva efter självuppskattning och självrespekt som är grundad på mer än mitt utseende, och andras uppskattning av det. Som det är nu känner jag mig bara som en ytlig bluff utan innehåll. Jag vill uträtta mer än att ragga upp fulla killar på Trash Bar. Maniac-Micke var nog ett straff och en varning och ett tecken.

Sitter nu på Biljardpalatset i väntan på Nelly. Har gympat och det känns väldigt skönt, inte minst med tanke på mitt kaloriintag idag.

Nu stack Nelly iväg till Konsum med 100 spänn som hon lånade av mig för att kunna köpa Södermannakorv. Vad gör man inte för en vän som tagit med sig Asterix och Tintin till mig? Livet är kanske uthärdligt ändå.

Men tänk att jag aldrig inser att aktiviteter (nyttiga sådana framförallt) gör susen mot depressioner, förrän efteråt. När jag satt i sängen och bölade i morse efter ännu ett uppslitande samtal med mamma om pappa så funderade jag på att åka till Ritorno för att sitta bland folk och deppa åtminstone, men valde ändå den depressionsökande sömnflyktmetoden.

Det var skönt att sitta och älta föräldrarna med Elvira på Thelins förut. Ingen kan förstå vårat elände som vi. Nu ska hon åka till Gotland.

Först är jag på väg att skriva 80-nånting som årtal, sen skriver jag att jag är på Ritorno istället för på Kungstornet. Grav sinnesförvirring tydligen.

Jag har en förfärlig depression. Det kan bero på att jag inte har någonting vettigt som jag är tvungen att göra, det kan vara PMS (hoppas det), det kan vara för att jag ständigt misslyckas i mitt medlande mellan föräldrarna. Och det är också dömt att misslyckas, vilket sliter mig i bitar. Jag är så enormt less på allt. Kanske det går över när jag företar mig något nyttigt eller om jag träffar roliga människor lite oftare. Jag har kommit på ett allvarligt fel hos mig själv nämligen, att jag så sällan har roligt. Jag är så förtvivlat seriös och allvarstyngd, ständigt upptagen av vad för intryck jag månde göra på folk.

De senaste dagarna har jag haft tårar i ögonen ofta, men jag har svårt för att släppa spärren och gråta på riktigt. Och ständigt längtar jag efter det, att få gråta ut i en stark tröstande famn, gärna någon killes. Som det är nu är jag faktiskt orolig för att plötsligt inte kunna behärska mig, att den klump av smärtsam sorg jag bär omkring på ska explodera och spridas över omgivningen.

Det var därför jag inte klarade av att åka till midsommarfesten på Lidingö. På Gamla stans perrong kände jag att jag omöjligtvis kunde utsätta mig för festglada okända människor med vidriga Anna B. som grädde på moset. Jag var tvungen att vara själv.

Nu känner jag nästan tvärtom, ett stort behov av sällskap. Frågan är om bittra, såriga mamma är vad jag bör utsätta mig för, men hellre åker jag till Bagis nu och får det avklarat än hör hennes besvikna förebrående röst när jag ringer och ställer in.

Vad jag borde inse helt och hållet nu är att allt det här går över. Snart sitter jag säkert ”sorglös” och glad i goda vänners lag igen och gnäller förstrött om mina fettvalkar och finnar. Men just nu känns livet så slut. Och allting förstärker den känslan, AIDS-artiklar, andras lycka, andras sommarjobb, vädret, min oförmåga att komma en endaste liten bit framåt.

Men jag ska sluta klaga över det, jag ska kämpa för att ändra på det. Gå upp tidigt, ringa de jobbiga samtalen, sitta på Ritorno och skriva. Så mycket mer behövs inte. Och så ska jag gympa, det har jag faktiskt längtat efter hela helgen. Jag ska hålla mig undan från matdroger. Och inte sova bort hela dagarna även om det känns som att mitt liv hänger på det. Får se hur det går imorgon, måndagar brukar av någon anledning bli helt hopplösa.

Läste nu lite av det jag skrev i maj, om Anders och middags-Micke och så. Det känns avlägset men lyckades ändå få mig på lite bättre humör. Hoppet om att en dag bli glad igen ökar. Tyvärr känns det som att ett återupptagande av den destruktiva livsstil vi förde då är ett måste. Att sorg- och hejdlöst supa vilt, utan planering och omdöme. Men det verkar omöjligt nu när Nelly jobbar heltid. Nu kan vi inte bara stolpa iväg till Systemet hursomhelst längre. Det är bedrövligt.

Så är också det att jag är helt beroende av Nelly när det gäller festande. Kanske är det blott en vana som går att bryta, kanske inte. En annan sak är ju att jag inte haft så himla kul de senaste Trash Bar-gångerna. Jag har fallit tillbaka litegrann i mitt lättirriterade självupptagna beteende från i höstas och varit upptagen mer av vad andra kan tänkas tycka om mig än av att själv upptäcka folk. Som ett förkroppsligande av vad jag förutsätter att andra dömer ut mig för har jag gått runt. Ack om jag hade en smula av Elviras omisstänksamma, gladlynta sätt.

Efter biljarden igårkväll satt jag i sängen och åt upp all mat jag tagit med mig från Bagis. Min ångest är inte av det aptitdämpande slaget. Just denna minut gör det åtminstone inte ont i mig av obeskrivlig deppighet, trots att klockan är halv fyra och jag inte lyckats ringa mina jobbiga samtal eller plugga eller någonting alls utom att sova till ett och sen mesa runt därhemma. Visserligen ringde jag SJ och Soc, men fick inget svar. Jag måste väl åka ner till SJ in person helt enkelt och fixa Kalmarbiljetterna.

Jag var stundtals riktigt skicklig på biljarden igår, det är ju glädjande. Men nu som då, ack vad jag längtar efter att supa skallen i bitar. Hoppas Nelly kommer hit och att hon fixat med chefen så att hon kan få jobba från ett istället för till. Av pur irritation över att hon inte ringde på lunchen idag så ignorerade jag hennes senare samtal, men hon sa att hon skulle hit efter jobbet i alla fall. För att deprimera mig ytterligare är hon säkert för trött för att vilja gå ut ikväll. Det är löjligt vad surmulen jag blir av minsta tecken på förnuftighet från hennes sida när det gäller att spara pengar och sköta jobbet genom att minska på utgåendet. Det är väl delvis för att hon sagt sig stå svarslös inför mina argument och finner detta obehagligt, så jag drar mig för att tjata trots att jag vill.

Varför är mitt liv så slappt och tråkigt? Det blir bara värre. Jag kommer ingenstans. Det verkar som om jag inte ens har någon lust till det heller. Men en sak är jag iskallt övertygad om, att ordna upp mitt liv innan jag involverar mig på allvar med en kille. Jag måste klara av att inspirera mig på egen hand. Men dagarna bara går. Det jag beslöt mig för att uträtta för två månader sedan är fortfarande ogjort. Det spelar tydligen ingen roll hur stark min entusiasm är inför något projekt, jag skjuter ändå upp det till tidens ände.

Men en sak jag vill just nu är att vara med i VeckoRevyns novelltävling. Att Tom Hjelte vunnit den ryckte upp mig ur likgiltigheten, för det känns som en skymf att den där ordblinde ointressante tönten kunnat överträffa någon. Jag vill visa den där juryn hur det ska gå till. Och att bli läst av Bengt Ohlsson vore inte helt fel, fast han också är lite självupptaget töntig. Dessutom var bidragen som vann dagbokstävlingen bedrövligt dåliga, så varför ska jag låta mig hindras av prestationsångest och orimliga kvalitetskrav?

Jag önskar att vi kunde gå ut ikväll, måndagar brukar vara roliga lustigt nog. Men om jag frågar Nelly så kommer hon att verka alltför ogillande bara för att verkligen övertyga mig och hejda eventuellt tjat och då kommer jag att bli smått förkrossad och dessutom känna mig som en klängrankig suput. Jag måste ha något alternativ till Nelly framöver, men Doris ska också jobba och Karin har jag fortfarande inte ringt och förklarat min frånvaro på midsommarafton för. I själva verket såg jag henne cykla framför mig på Götgatan igår och höll helt fegt största möjliga avstånd.

Jag är så trött. Hur ska jag orka göra någonting nyttigt? Att mina problem skulle te sig försumbara om de vore någon annans hjälper ju inte mig så värst.

Jaha, nu är i alla fall den här dagboken slut. Fyra månaders gnäll att ställa i raden av gamla dagböcker.

Nu ska jag läsa lite ogenomtränglig Kant och Wittgenstein. Tänk att min entusiasm och kämpaglöd inför att bearbeta ett så krångligt ämne byts mot en lika starkt brinnande uppskjutarlust så fort jag öppnar böckerna.

Bebisarna skriker i högan sky. Fullsmockat som vanligt. Jonas Gardell med pojkvän kom just hit. Nu gick de igen, ledandes varsin cykel. Jag har en pytteliten cigg rullad av min sista tobak och jag glömde köpa ny och måste vänta tills Nelly eller Doris kommer hit.

Min mage putar i denna osmickrande klänning. Varför är jag inte smal? Gympat har jag inte gjort på nästan två veckor så jag får väl skylla mig själv. Nelly har visserligen rätt i att jag haft orsaker att inte gympa, förutom att jag inte tycker att de är helt och hållet giltiga. Förra veckan var jag dunderförkyld (och är så än) och eftersom jag hade på mig mammas jättefina men för små skor i söndags så fick jag skavsår över hela fötterna och en enorm blodfylld blåsa på ena trampdynan som just slutat smärta.

Jag är på dåligt humör, men nu kom Doris.

Det borde vara tröst nog att jag kom iväg hit så tidigt och har fått kaffe och en god smörgås men just nu känner jag mig på vippen att börja gråta. Och vet knappt varför. Jag har en finne på hakan som är så svullen och stor att jag ser helt deformerad ut och Anders har inte ringt, men ändå. Det borde jag överleva. Pappa är ett jävla äckel mer än någonsin, men det väcker min ilska snarare än sorg. Så jag fattar inte varför det känns som att hjärtat ska brista. Är det Heideggers fel eller?

Men det här med Anders ger mig trots allt lite ångest fast jag också känner att jag inte orkar bekymra mig, jag vill bara vara ifred. Men när jag kom hem från Riche i fredags så hade han ringt och tyckte att det vore ”jätteskoj” om jag kom till Trash Bar. Jag hade ju lämnat Nelly, Doris och Pamela besvikna när jag for hem vilket jag inte skulle ha utsatt mig eller dem för om jag inte varit fruktansvärt trött med tydliga spår av mitt supande både fysiskt och psykiskt så när jag äntligen nått hemmet hade knappt Gud Fader själv fått ut mig i Valborgsstöket igen. Alltså stannade jag hemma och somnade tvärt. Jag var ju förvissad om att han skulle ringa igen, så dum kunde han väl inte vara att han tolkade det som ointressse att jag inte dök upp? Jag kunde ju faktiskt ha haft annat för mig. Men så dum är han tydligen, eller så träffade han någon ny tjej i fredags eller så vill han inte verka för intresserad eller så är han inte intresserad. Vad vet jag. Han har iallafall inte ringt igen.

Nu gick jag ut och satte mig för jag tänkte att jag kanske blev lite gladare av att ha folk omkring mig men det första som hände var att två tjejer snodde det enda lediga bordet precis innan jag hann dit så nu måste jag sitta med boken i knät. Det är vackert väder, men inte ens ett eget bord får man. Det måste vara hormonerna.

Förra veckan kände jag mig behagligt lugn, trots all yttre kalabalik, och innan dess också. Det kändes som att jag nått något slags insikt, vad den nu bestod av. Men jag lät inte småsaker påverka mig lika mycket längre, jag hade bestämt mig för att vara cool och sluta ägna så mycket uppmärksamhet åt små bekymmer. Det här med pappa fick mig att vilja använda min styrka till annat än mitt inre kaos på något sätt.

Förvirrat det här, men vad jag kände var att jag inte ville låta något komma åt mig. Framförallt inte någon kille. Jag hade annat att tänka på. Jag vet inte varför jag försöker beskriva det här som om det redan var över, för det är det nog inte, det är bara det att jag av PMS eller något annat känner mig så svag och olycklig. Men också, just därför, så ointresserad av omvärlden.

Nu blev äntligen ett bord ledigt. Min tobak är slut så jag måste köpa cigg sen, men det kan gott vänta eftersom jag röker mest för att söka tröst, till ingen nytta. Ett sådant tillfälle då jag ska tända en cigg och märker att jag redan har en i handen.

Egentligen har jag inte alls någon lust att gå ut ikväll, men å andra sidan har jag inte lust med någonting alls. Nyss mådde jag illa vid anblicken av en medelålders sportigt klädd karl som stod och gapade i sin mobiltelefon vid bordet intill. Nu har han satt sig med sin blonda donna och jag reagerade lite på hans sätt att hela tiden säga ”men Sussi” som om han talade om någon icke närvarande eller stod på en scen. När han sedan klämde i med ”men Sussi, jag gör ju det här för din skull” som om han skulle söka till Scenskolan så fick jag nästan ett slaganfall.
Nu är mitt bord ockupperat av en snyltare men det verkar vara en trevlig tjej som sitter lite halvbortvänd och inte inkräktar på min privata sfär.

”Men fixa det här nu” sa karln till den blonda. Det verkar vara ett spännande drama på gång. Pengar och släktingar är inblandade, har jag snappat upp. ”Det är du som bestämmer, Sussi. Jag har sträckt ut handen.” Det här blir bättre och bättre (till skillnad från min handstil). Nu gick de åt varsitt håll och nästa akt lär jag väl inte få följa.

Då återgår jag väl till mitt eget spännande liv. Min obeskrivbara finne har en av huvudrollerna måste jag säga. Fy fan.

Igårkväll föreslog Nelly att jag skulle ringa till Anders kompis, Jakob, vars nummer han lämnade första gången han ringde eftersom han skulle dit innan Trash Bar. Vad som oroat mig är att han kanske förväntat sig att jag skulle ringa dit och meddela varför jag inte dök upp i fredags och tar att jag inte gjorde det som ett dåligt tecken. Så Nelly tyckte att jag kunde ringa Jakob och bara lämna ett meddelande om vart vi ska gå ikväll och igår kunde jag knappt vänta på att få göra det, men nu är jag tveksam.

Det här att han inte har ringt igen har ju fått mig att grubbla över det mer än över vad jag själv vill och nu är jag inte säker på att jag vill visa såpass mycket intresse som jag gör genom att ringa honom. Ändå är jag lite ledsen över att han inte har ringt. Men jag tror att jag tänker fortsätta vänta på att han gör det, för vad begär han? Dels kan han inte förvänta sig att jag faktiskt skrev ner Jakobs nummer och dels, om jag hade gjort det (vilket jag ju har) så verkar det konstigt att han skulle tolka det som totalt ointresse att jag inte söker honom hos hans kompis, när det nu är han själv som har mitt nummer.

Såja, nu har jag skrivit en massa om en kille som jag inte bryr mig om alls, eller hur? Han är ju en tönt. Fast ju mindre han hör av sig desto otöntigare blir han, det är ju lustigt. När ska jag sluta att förstå killars intresse av mig som att de har mentala störningar?

Det har ju hänt så mycket på sistone att hälften vore nog. Jag vet knappt var jag ska börja. I måndags satt jag i alla fall hos Nelly och vi hällde i oss vin (nu kom gamle Heideggerexperten Ruin och satte sig hos killen vid bordet bredvid vilken jag redan känt igen som f.d. kurskamrat på det momentet).

Till slut lyckades hon övertala mig att ringa Jakob, för hon framställde ett eventuellt samtal med honom som tillräckligt avslappnat och lättsamt för att jag skulle slippa känna mig efterhängsen och plågsam. Så jag ringde, och det gick väl bra. Han visste vem jag var till exempel. Han lovade att vidarebefordra att vi skulle till Trash Bar och sa ingenting som tydde på att Anders sagt något ofördelaktigt om mig.

Så cyklade Nelly och jag till Trash Bar och satt där och hällde i oss öl och diskuterade vår relation. Sen kom Lotta och sen kom Jakob. Utan Anders. Han hade tydligen inte gått att få tag på och hans nummer kunde jag inte få, eftersom han fortfarande bodde ihop med sin före detta flickvän. Suspekt, minst sagt.

Sen tillbringade jag resten av kvällen med att skämma ut mig å det grövsta genom att dels prata om Anders flummiga utsvävningar och dels försöka klämma Jakob på vad han trodde att Anders tyckte om mig och vad han enligt Jakob själv borde tycka om mig. Det slutade med att Jakob efter att upprepade gånger ha försökt fly från mitt malande tog mig på brösten vilket visade sig vara effektivt. Jag ställde mig och skrek åt honom och marscherade sedan därifrån och hem.

När jag med munnen full av smörgås satt i min säng ringde telefonen, långt efter midnatt. Det visade sig vara Micke, den sötnos som bett om mitt nummer på Trash Bar i onsdags och som jag redan gett upp hoppet om. Men han ville bjuda mig på middag. Förutom att jag började med att muttra ”vilken Micke” så lät jag dessutom antagligen helt sinnesförvirrad, jag var ju en aning kalasfull fortfarande. Det verkade dock inte avskräcka honom, för han gav mig sitt nummer och tyckte att vi skulle höras på torsdag för att fastslå detaljerna. Han till och med frågade vilket vin jag ville dricka. Så sött.

För att komplicera mitt liv ytterligare så ringde Anders igårkväll, vilket jag inte väntat mig. Jag bedömde risken som rätt stor att tillräckligt mycket av mitt babbel med Jakob skulle ha nått hans öron för att jag aldrig mer skulle få höra av honom igen. Men han ville träffa mig på Kristallen, så jag ringde Nelly för att berätta, slängde på mig en klänning och cyklade dit.

Får verkligen hoppas att han inte tycker att svett är äckligt, jag var blank och blöt i ansiktet när jag kom fram och såg honom stå i baren. Alldeles intill stod Peter som verkade bli överlycklig när han såg mig. Är det något som gör mig förvirrad så är det en sådan där rollspelskrock som uppstår när man stöter ihop med två olika bekanta på samma gång. Jag knackade Anders på axeln och märkte knappt hans glada min och kram för Peter stod ju precis bakom och krävde uppmärksamhet. Jag presenterade dem för varandra och ingenting katastrofalt inträffade förrän Peter lyckades bräka ”Är det han den där killen som du träffade nyligen?” varpå jag stod och försökte se ut som om jag inte kände någon av dem, vilket Peter beundransvärt snabbt lyckades uppfatta. ”Ja, det ska man kanske inte fråga om ”, sa han och det hade han ju helt rätt i. Så det var en fin inledning på daten, med förvirring och pinsamheter. Usch, jag förlåter honom aldrig.

Min förvissning om att Anders insett att jag var ett pucko höll väl i sig mer eller mindre hela kvällen, men det gick rätt bra ändå. Vi pratade om barndom och välfärdssamhället och andeväsen så jag blev alldeles metafysisk till slut. Tyvärr insåg jag att han var så ruskigt söt att han absolut inte kunde vara intresserad av en solarietjockis som jag. Han sprang iväg vid ett tillfälle för att prata med en kändisbarnbekant och jag kände mig måttligt beundrad och försökte dölja det genom att prata med en full ung man som var alldeles för intresserad av vem mitt sällskap var. Anders var tack och lov inte borta så länge. Vi funderade på att följa med bekantingen till Riche men fick inte plats i taxin så vi gick iväg till min cykel vid Skanstull där han först gav mig en engagerad kram som skulle ha varit lovande om den inte varit så kort. Sen pussade han mig några gånger och det är möjligt att han fått för sig att jag håller på mig ovanligt noggrant, men jag tolkade givetvis det uteblivna kyssandet som ointresse. Sen sa han att han skulle ringa imorgon, alltså idag, om jag ville. Och visst vill jag det, men har svaga förhoppningar.

Tidigare hade jag frågat honom varför han ringt på kvällen, mest för att luska ut varför han inte ringt tidigare. Han svarade att det var för att han ville träffa mig och för att jag tjatat så på Jakob kvällen innan. Vilket elände, nu har jag visat alldeles för mycket intresse. Att jag aldrig lär mig. Inte vet jag om det är en skyddsmekanism, men jag har fått svårt att tänka mig oss i några mer ömma och passionerade situationer än de vi redan haft. Och inte vet jag om jag känner på mig det rätta, men det ska mycket till för att jag ska tro att han är intresserad. Om han inte ringer ikväll så ska jag glömma honom. Genast, höll jag på att tillägga, men det kommer nog att dröja ett tag innan jag lyckats komma över att jag är för tråkig och ful för en så söt kille.

Jaha, om han inte ringer så kan jag åtminstone äta middag med Micke utan några större komplikationer. Och ikväll kommer småsyskonen och pappa. Han ringde igår morse och jag lyckades få ur mig både att jag inte velat träffa honom och att det berodde delvis på hans outhärdliga självcentrering, vilket han förstås ignorerade genom att direkt mala igång om sina känslor för mamma och för Inger (den nya) och så vidare. Mina kommentarer såg han som hånfulla. Ja herre gud. Sätter han igång ikväll igen så kör jag honom på dörren, utan tvekan.

Jag ska åka och gympa nu, det var två veckor sedan och jag dallrar oerhört. Fan, varför ska jag vara så övertygad om att Anders tappat intresset? Och varför ska jag plåga mig med självanklagelser? Jag var som jag var, och förutom det där med Peter så flöt det ju rätt bra. Tror jag. Han kanske leddes halvt ihjäl. Att han frågade om jag visste vad klockan var mitt i alltihop är ju illavarslande. Önskar att mitt begär att kyssa honom slapp grumlas av misstankarna om hans ointresse.

Jaja, hur det än går så har jag i alla fall fått en osannolikt stor dos uppskattning av det motsatta könet de senaste tio dagarna. Synd bara att det känns som mitt öde att intresset för mig minskar i takt med att mannen ifråga lär känna mig.

Nåväl, bara elva timmar kvar av denna dag av väntan på hans telefonsamtal. Sen vet jag. Vad jobbigt det är att inte längre tro att han är en tönt. Vore han det så skulle jag i alla fall kunna tro att han är intresserad.

Igår efter gympan köpte jag läppstift och strumpbyxor, om han skulle ringa. Sen led jag mig igenom pizzamiddagen med pappa och småsyskonen (det var inte deras fel att jag led, det berodde på männen i mitt liv) och tittade på Beverly Hills ovanligt håglöst och okoncentrerat och ringde Nelly efteråt, inte för att diskutera intrigen utan för att klaga min nöd. (Nu kom mustaschkillen ut och ropade mitt namn för att det var telefon till mig, Nelly såklart. Då önskade jag hett att jag satt på mig en något mindre genomskinlig klänning.)

I alla fall, när de älskade syskonen gått åt jag pizzarester till tröst och gick sedan och la mig, arg som ett bi över att ännu en gång ha blivit förd bakom ljuset av en i själva verket ointresserad kille som säger att han ska ringa. Mitt i en obehaglig dröm om en galen pygméfamilj på Café Opera så ringde telefonen. Och det var Anders. Var befann han sig om inte på Trash Bar, med en deprimerad barndomskompis som förlorat sin bror alldeles nyligen.

Att han ringde mitt i natten berodde på att han ville veta vad jag hade för mig i helgen och jag började babbla osammanhängande om landet och familjen och god mat och liknande. (Nu kom en grovhuggen karl och satte sig vid mitt bord. Störande.) ”Det ska ju bli så fint väder i helgen”, sa Anders, ”så det vore kul att åka ut på Djurgården och ha picknick med mat och vin och så.” Djurgården! Picknick! Han och jag! Att jag inte dog av lycka. Min plikt att följa med till landet tedde sig med ens hemskt obetydlig, så han ska ringa igen idag. (Ny väntan….)

Problemet är att vi ska ut ikväll och jag har ju fortfarande inte Anders nummer – den hänsyn han visar sin före detta flickvän och nuvarande sambo gör mig lite orolig. Hursomhelst, han lyckades också klämma till med att han skulle vilja träffa mig genast, men insåg att det var lite för sent för det.

Inte kunde jag somna om efter detta. Först ringde jag och väckte Nelly för att berätta och skämdes genast över det och sen var jag tvungen att sitta uppe och vara glad tills jag blivit klarvaken igen och till slut stoppade lite ris i min hungriga mage för att kunna somna. Då var klockan fyra, och åtta ringde Nelly och även om jag piggande till lite av att få återge nattens samtal var jag för en gångs skull förnuftig nog att inse mitt behov av lite mer sömn.

Nu har jag badat och ringt på den där annonsen om frilansfotografer då jag fick prata med en lustig karl som prisade mitt vackra namn och frågade om jag trodde på astrologi. Det var tydligen bra att jag inte gjorde det. Jag gjorde väl ett någorlunda bra intryck, inte minst genom att heta som jag gör, men det verkade nog lite ineffektivt att jag inte hade någon penna till hands när jag fick den adress som jag ska skicka lite arbetsprover till. Det har jag självklart skjutit upp till imorgon, min duktighet har sina gränser.

Lite oroande är det att det var enormt jobbigt att cykla hit, jag kan ju inte ens skylla på för lite mat just nu. Gympan igår var också plågsam, jag får väl helt enkelt inse att min kropp tagit stryk av mitt nuvarande leverne. Min handstil likaså tydligen, jag får ingen pli på den.

Som vanligt ingår problem i allt det roliga som händer, denna gång hur jag ska undvika 1) landet och 2) Mickes middag. Det senare är nästan värst, eftersom jag inte ens kan vara säker på att jag inte lät otrevlig och knäpp när han ringde i måndags och antagligen framstår ännu mer som det om jag ringer och skyller på förhinder. Usch, han som skulle göra sig sånt besvär med vin och allt. Det bästa vore ju förstås om jag kunde skjuta upp det ett par veckor tills jag vet hur det går med Anders. Han var ju rätt söt ändå den där Micke. Känns dumt att bränna några broar. Nä vad dum jag är, men det vore synd att finna sig ha mist båda två framöver.

Det här med Anders samboskap är föga förtroendeingivande trots allt. Egentligen kan jag ju prata om det med honom, har han berättat om sin barndom i detalj och sina släktingars olika öden kan väl inte det verka för närgånget. Det har med intresset att göra förstås, hur mycket jag vill visa. Vi är ju inte förlovade bara för att han ringt igen trots allt. Det är samma dilemma som alltid, att det som tänks och tycks på egen hand förmår påverka ens uppfattning av hela situationen så till den milda grad. Bara för att jag övertygat mig om hans ointresse när han inte ringde så tolkar jag det gärna som tecken på stark kärlek att han faktiskt ringde till slut. Efter alla turer hit och dit vet jag knappt vad i min bild av honom som är framsprunget ur mitt ältande i ensamhet och vad som inte är det.

Jag är så ledsen. Han har antagligen inte ringt. Det är väl ingen tonvalstelefon de har här men när jag tryckte ner min kodsiffra så kom det bara ett pip, vilket kan betyda att det inte var några meddelanden på telefonsvararen. Jag visste att jag skulle bli deppig och därför väntade jag in i det längsta med att ringa hem. Mycket riktigt, jag blev trots mina föresatser tvungen att lämna sällskapet, töntigt nog utan att säga något.

Tänk om han har hoppat i Nybroviken, det kan han väl inte ha gjort. Men varför har han inte ringt? För att han har sett mig naken antagligen.

Det värsta är att min haka är täckt av finnar och pormaskar, det ser helt vidrigt ut. Jag gick hit hemifrån och nu värker trampdynorna och små svettpärlor rinner i ansiktet. Men vad spelar det för roll när man har en massa ACNE.

Och inte har Anders hörts av heller. Ganska obegripligt med tanke på hur gullig han var sist vi sågs. Men vad tjänar det till att undra, han är inte intresserad helt enkelt och så är det med det.

Känns tyvärr meningslöst att satsa på den där Micke, som för övrigt gjorde mig hemskt besviken när han ringde i fredags natt genom att inte vara Anders, för han har bara sett mig i skum belysning en kort stund och är det något jag inte känner mig med alla dessa vidriga finnar så är det ett dugg attraktiv.

Om torsdagskvällen och allt som därpå följde finns ju en del att skriva om, men det känns just nu ganska meningslöst. Jag är trött (mentalt) och sur och småfryser här inne (inga bord lediga ute som vanligt) och att supa skulle kännas något mer lockande om jag inte helst ville tillbringa resten av dagen med att gömma mina finnar. Jag ska inte klämma mer, jag lovar!

Jag har väldigt ont i diverse muskler i ryggen och midjan vilket antagligen kommer sig av mitt idoga jordskyfflande på landet. Där var det trevligt förstås, men särskilt på lördagen kände jag mig så tillknäppt och socialt orkeslös att jag sedan var övertygad om att alla tyckte att jag var en otrevlig tråkmåns. Men mammas ångest blandad med min egen gjorde att jag helst hade velat sitta för mig själv med en massa sprit och glo in i väggen. Ja blir det inget med Nelly ikväll så är det just så jag vill tillbringa resten av dagen. Begrunda denna sorgliga tillvaro med ett glas vin i handen. Och Clearasil på hakan.

Varför kommer inte Nelly? Visserligen är det meningslöst att älta min acneångest med henne. Fan, utan dessa oräkneliga röda upphöjningarna i ansiktet skulle det vara så mycket lättare att känna sig som en djup och självständig och intellektuell och kreativ och självutvecklande människa.

Nu kom Nelly och hon sa att hon inte ens såg dem.

Allena sitter jag på Riche för du har gått till bankomaten (& toaletten). Det är ovanligt tänt. Och Anders gick precis in. Jag vinkade & beredde honom säte men han gick vidare?! Visst du.

(VAD?) Senare på Trashbar. Ödemark o ödemark. Här är öde. Du den enda, är på toa.

Sitter i solen med prickiga klänningen på. Vilka rynkor jag kommer att få framöver, som jag sitter och kisar mot detta reflexbord. Har ingenting gjort idag utom att sova och lägga upp klänningen som nu är en smula lättare att cykla i.

Jag har fått en viss ångest nu över måndagskvällen. Inte nog med att jag blev så sagolikt full utan jag drog ju med mig en kille hem också. Inte så farligt kanske, han var väldigt söt och det hände knappt nåt, men jag är himla orolig för att jag ska ha hånglat med honom på Trash Bar och att någon av Anders vänner ska ha sett det. Att fråga Nelly om detta tjänar ingenting till, hon minns inte heller mycket. Inte vet jag om Anders skulle bry sig om han fick veta, men…

Usch, att inte minnas! Jaja, det är väl ingen idé att oroa sig än, jag får väl vänta och se om han ringer ”i veckan”. När Nelly och jag satt på Riche fick jag nämligen nog av att han aldrig ringde och ringde själv till Jakob för att fråga om Anders levde. Han hade ju uttryckt vissa önskemål om att hoppa i Nybroviken sist vi sågs. Jakob påpekade hur full jag varit förra måndagen och sen hade jag plötsligt Anders själv i luren. Han ursäktade sig med att han haft så mycket att göra och frågade var jag fanns någonstans, om jag skulle stanna länge till och om han fick komma dit ett tag ”innan jag går hem och lägger mig”. Jojo. Sen var jag tvungen att luta mig mot räcket bredvid telefonen ett tag för att bli kvitt mitt stora fånleende.

Det gick inte många minuter förrän han hade tagit sig från Skanstull till Riche och i början var jag en aning kylig men när jag äntligen med överdrivet menande blickar fått tyst på Nellys oavbrutna babblande och hon masat sig iväg till toaletten för att lämna mig och Anders ifred så förklarade jag för honom att han fick ju ringa när och om han ville men om han hade sagt en viss tidpunkt och sen inte hördes av på flera dagar så är det inte konstigt att man börjar undra. Själv hade jag ju undrat om han var antingen ointresserad eller död, vilket han skakade på huvudet åt. Hursomhelst så förklarade han att han tyvärr var en väldigt lättdistraherad person, och att han antagligen inte hade tid att träffas annat än på helgerna framöver eftersom den där pjäsen han repar tar så mycket tid.

Nåväl, sen gick han hem och la sig efter att ha sagt att han skulle ringa ”i veckan”. Sen gick Nelly och jag till Trash Bar där Nelly lyckades få en kille att bjuda oss på lakritsshots och efter det är mitt minne väldigt luddigt. Jag sprang omkring och tiggde cigg i alla fall, bland annat av den här Micke (ännu en!). Jag har absolut inget minne av något fyllehångel men man kan ju aldrig så noga veta. Han erbjöd sig att betala taxin hem till mig om han fick sova över och det tyckte jag var en bra idé.

Sen minns jag i alla fall att vi höll på i soffan och att jag berömde hans muskler och att han spelade J. Joplin och Imperiet. På morgonen vaknade jag av att han tryckte sin kropp mot min med stor intensitet och först låg jag och försökte minnas hur det kom sig att Anders följt med mig hem trots allt. Hade han kommit till Trash Bar? Sen förstod jag att det var någon annan som låg bredvid mig och inte brydde jag mig så värst mycket om det inte. Tvärtom hade jag det ruskigt trevligt. Han var faktiskt väldigt rar och kelig av sig och dessutom såg han ut som Jon Bon Jovi, inte så dumt.

Men nu har jag ju en sådan där dagen efter-dagen efterångest. Tänk om någon av Anders bröder var där och såg mig i något slags intim situation med Micke! Tänk om den andra Micke, han som skulle bjuda på middag, var där! Jag ska dröja med att gå till Trash Bar igen. Och Nelly känner nog likadant, hon lät sig raggas upp av dörrvakten som sedan visade sig bara ha skojat med henne. Ja herregud, vi borde verkligen inte supa så kolossalt. Fast det är ju så himla kul, det är det som är problemet. Bara jag slapp dessa blackoutar.

Christian kom förbi på sin moppe och satt med mig ett tag, och nu kom det en söt kille fram och frågade om jag kände honom väl vilket jag svarade ”rätt så” på. Det visade sig att den här söte ville köpa Christians hjälm och han gav mig en lapp med sitt namn och telefonnummer. Sen bad han mig några gånger att inte glömma bort att ge Christian lappen, och det ska jag verkligen inte. Det händer verkligen mer när det är vackert väder. Synd att lappen inte var till mig bara. Visserligen har jag bara Anders i hjärtat, men som Doris har påpekat och som jag tänkte igår när Micke hade gått, man ska inte lägga alla ägg i samma korg och sådär. Dessutom kan man knappast kalla mitt och Anders förhållande för fast. Man kan inte ens kalla det för ett förhållande.

Nelly påstår att inga andra tjejer super så hejdlöst som vi. Jag kan hålla med om att vi är i en klass för sig, men än sen? Jag tycker inte att det är så farligt, fast det är synd att vi inte klarar av att bli stammisar någonstans utan att skämma ut oss.

Jag hoppas att Nelly kommer förbi snart. Hon jobbar idag men borde sluta snart. I och för sig vet hon inte att jag sitter här, men hon kan ju gissa. Jag vill älta min oro och höra om jag ser fet och hemsk ut i klänningen. Jag ska bara fråga det en gång, jag lovar. Överhuvudtaget tycker jag rätt bra om mig själv just nu, trots finnarna. Att jag är solbränd och äter ganska lite gör väl sitt till, men fast jag vägrar så räknas också det att jag haft sådan framgång hos det motsatta könet på sistone. Relativt sett alltså. Vad jag vill vägra räkna in är Micke häromkvällen, jag vill inte känna mig lyckad för att jag i halvt medvetslöst tillstånd lyckas få med mig en kille hem. Även om han är ruskigt söt och lagom muskulös. Det får bli ett slut på det här med att fyllehångla med folk vars namn och ålder jag är tvungen att fråga tio gånger om för att fatta.

Nelly kom!

Pappa hade ringt igår och ville fika idag och skulle ringa igen på morgonen vilket han mycket riktigt gjorde, tre gånger. Då talade han om dels att han sett min cykel utanför huset och att jag alltså borde vara hemma (han förnekar sig aldrig, den lille snokaren!) och dels att det vore schysstare av mig om jag kunde säga direkt till honom att jag inte vill träffa honom och isåfall varför. Lustigt att höra honom prata om ”schyssthet”. För en gångs skull ger det mig inte en smula ångest att han anser sig ha något i mitt beteende att anmärka på. Tvärtom gläder det mig nästan.

Jag är fortfarande så enormt äcklad av honom, känner knappt någonting utom vämjelse och förakt. Inte bara för att han sårat mamma å det grövsta utan också för hans enorma självupptagenhet som fått råda tvärs igenom hela denna smutsiga historia. Han har ljugit för och bedragit oss alla och sedan lämnat oss i dyn för att slicka sina egna sår. Behöver han verkligen fråga om jag vill träffa honom?

Bortsett från att han äcklar mig så har jag svårt att förstå poängen med att träffas. Jag har varken lust att kallprata med honom eller tvinga till mig utrymme att fördöma hans beteende och förklara hur jag känner bara för att höra hans ointresserade ”mmm” till svar. ”Du har ju redan förklarat ganska väl hur du känner det” sa han häromveckan när han ville träffa oss barn hemma hos mig och undrade varför jag inte ringt tillbaka och jag sa att jag inte orkade med hans självupptagenhet. Jo, när vi satt på Ritorno och jag i ett tillstånd av chock suttit och gråtit, då fick jag faktiskt uttrycka min sorg över att han vill skiljas från mamma. Typiskt honom att det inte faller honom in att jag kan känna annat än sorg, och framförallt att det inte bara är skilsmässan i sig som jag har känslor gentemot. Men han är ju helt oemottaglig för kritik. Och den mannen har jag kämpat för, eller snarare känt mig ständigt otillräcklig inför.

Om två cigg är mina tändstickor slut, då går jag. Det sitter dessutom ett högljutt grabbgäng här och stör. Lite längre bort sitter gamle popstjärne-Peter med en söt tjej som han pussar på ibland, kul för honom. Mig har han som vanligt inte sett.

Lustigt hur jag både känner mig rätt fet och skrynklig och objektivt sett ganska hopplös, och samtidigt tror att alla karlar stirrar på mig. Ikväll är det Beverly Hills iallafall, alltid något. Jag är visserligen inte ett dugg hungrig, men jag känner för att köpa något gott att äta. Jag ska fortsätta med att äta bara vad jag känner för, inom rimliga gränser.

Varför kommer inte Nelly? Jag börjar lessna på att sitta här nu, det blåser och solen är bakom trädet. Nåja, tre timmar kan ju räcka. Jag ska gå till posten och kopiera av lite publicerade bilder för den där frilansansökningen och sen ska jag äntligen gå till någon av de där second handaffärerna på St. Eriksgatan och kolla efter Church och Four Tops. Måste ju vara lite aktiv nu när jag ännu en gång inte kom iväg till seminariet. Jag var sannerligen gräsligt trött på förmiddagen. Allt sudd tog ut sin rätt.

Så har en ovanligt händelsefattig vecka gått. Vi har inte varit ute sedan i måndags, det kan förklara att tiden verkar ha gått så snabbt. De där två suparveckorna kändes som två månader. Nåväl, det är väl bra att kroppen får vila och dörrvakterna får en chans att glömma bort oss.
Nu undrar jag var Nelly är, hon trodde att hon skulle vara klar med engelskaprovet i lagom tid för att vara här klockan ett och inte är hon här inte. Bara hon inte gått hem emellan och somnat.

Jag har en ytterst svag olustdepression, mest för att jag har en så kolossalt oren hy på hakan. Jag måste gå och få ansiktsbehandling snarast möjligt och klämma ut allt äckel. Sen har ju inte Anders hörts av heller. Visserligen klarar jag mig rätt bra, jag har blivit duktig på att förtränga alla malande ”varför?” och min förtjusning gentemot honom mattas av för varje dag som går utan att vi träffas, men ändå. Jag vill att han ska ringa! Inte minst för att det känns ganska bedrövligt att jag verkar betyda så lite för honom.

Jag sitter i ännu en ny och ovan klänning och oroar mig lite för dess urringning. Den blev hiskeligt djup, men jag har ordnat till den lite med en brosch. Frågan är om det är tillräckligt.

Ingen hemma hos Nelly. Och min klänning börjar redan vecka sig kring midjan.

Jag tror i alla fall att jag kan överleva även om han inte ringer. Bara jag inte tänker på honom så. Men jag ringer inte Jakob igen, det säger jag bara.

Jag tror att jag sätter på mig något mer heltäckande och mindre tight nästa gång jag går hit så jag kan njuta av att sitta på uteserveringen utan att hela tiden rätta till klänningen och hålla in magen.

Solen skiner. Jag mår illa, kan vara en rest av gårdagens baksmälla. Vad gäller Anders är det rörigare än någonsin. Och jag som trodde att gränsen redan var nådd. Men det ska jag inte älta nu, istället ska jag ägna mig åt karriären. D.v.s. den gamle Heidegger.

Så, nu har jag läst hela paragraf 32 väldigt noggrant och begriper ungefär hälften. Skönt att det är skugga nu, solen är bakom trädet. Mindre skönt att jag känner mig sjuk och att Nelly inte har kommit än och att

Nu ringde Nelly, hon är på väg. Vad jag tänkt fortsätta med är att Anders inte ringde igår som han sa att han skulle göra och jag måste ju inte tolka det som ett tecken på ointresse, det kan ju ha kommit något annat emellan eller så glömde han bort det. Fast dessa alternativ tyder också på ett slags ointresse. Varför ska jag tänka så mycket på honom och han så lite på mig? Ska det vara såhär jämt? Om han nu någonsin hör av sig igen alltså. Jag tänker då inte ringa och tjata.

Jag måste säga att jag blivit rätt cool av mig ändå, jämfört med tidigare i alla fall. Fast om jag var riktigt cool så skulle jag inte ha ringt Anders alls förstås. Och två gånger har jag ringt Jakob och tjatat. Usch. Fast som Nelly sa på Riche förra måndagen när jag tvekade om huruvida jag skulle ringa Jakob eller ej, verklig stolthet är att våga stå för sina känslor. Önskar bara att Anders kunde göra det lite mer. Om det nu inte är det han gör förstås, genom att inte ringa. Jag kan inte låta bli att fråga mig varför han ringde så ofta i början, för att par veckor sedan, och så sällan numera.

Nog tjatat om detta. Nu kom Nelly och Jens. Jens sa att det varit en ny upplevelse för honom att gå på Trash Bar med oss i fredags. När han gick dit med sina kompisar brukade de ägna sig åt ”andra aktiviteter”. Andra än öl- och ciggtiggande kan man förmoda.

Sitter här och ska läsa Tractatusuppsatsen som jag och Frasse ska opponera på. Jag känner mig lite krasslig, men illamåendet och yrseln och halsontet kan ju bero på mitt osunda leverne på sistone.

Vad gäller Anders så är senaste nytt på den fronten att jag ringde honom i fredags när jag hade fotoskolekompisarna hos mig, och då var han inte hemma. Hans sambo skulle hälsa att jag ringt, men jag hade inga förhoppningar. När jag kom hem från Trash Bar vid tre på natten så ringde han dock och kom dessutom hem till mig. Det var trevligt, men alla dessa dagar av väntan på att han ska höra av sig gör att jag har svårt att slappna av när jag väl träffar honom. Jag har ju ingen aning om vad han egentligen tycker om mig, och själv säger han ingenting.

När vi skildes åt på lördagen för att han skulle repa och jag skulle handla mat inför min födelsedagsmiddag åt mamma, så sa han att han skulle ringa samma kväll, om han ”fick”. ”Ja, om du tror att du klarar det”, sa jag. Det gjorde han uppenbarligen inte. Men jag är inte den som sitter hemma och väntar en solig söndag. Håhåjaja. Antingen vill jag bli övertygad om hans intresse så jag slipper vara blyg och spänd, eller så får det vara.

Anders, hemma hos mig.

På väg hem från Duved alltså. Än har inte apatiångesten överfallit mig, kanske för att jag en hel vecka varit befriad från alla gamla ”måste göra”-listor. Nu är det dock dags igen. Vad som orsakar mest magsmärta är förstås hemuppgifterna som inte är gjorda än och som Bosse skulle ha fått för två veckor sen. Jag ska genast sluta skriva om det, för de ska bara göras. Om han blir besviken över mitt brutna löfte får jag bita i det sura äpplet helt enkelt. Något jag borde ha lärt mig efter denna fjällvecka är att jag inte dör av att vara i farten hela dagarna.

Ja jösses vad skönt det har varit att slippa mitt gamla vanliga jag som mest bara såsar omkring och blir trött av att bara tänka på hur jobbigt allt är. Hoppas att jag är på väg att bli en som gör saker istället. På något sätt är det nyttigt att klampa omkring i slalompjäxor just därför, det är jobbigt men man är tvungen och gör det alltså.

Jag vill bryta mitt gamla livsmönster och nu har jag chansen. Att slappa i soffan är ändå mycket skönare efter en ansträngande dag. Vad som gäller nu för mig är att inse att jag inte är en oduglig slöfock vars problem ska förlama utan en som är fullt kapabel att göra roliga och nyttiga saker. Skrämmande är att jag för varje minut jag närmar mig Stockholm känner meningslösheten öka. Som om jag skulle vilja, men vad är det för poäng med det? Jag har tydligen svårt att motivera mig i min ensamhet, jag behöver utomstående som peppar och uppmanar och beundrar.

Pappa har just berättat att han ska skilja sig från mamma. Det skulle aldrig hända oss. Han har träffat en annan, jag försöker hata henne som om hon bar skulden. Jag mår så illa, om jag slappnar av för ett ögonblick antingen kräks jag eller börjar gråta.

Pappa satt här och berättade och som för att skydda mig var mitt huvud fullt av obetydliga tankar och jag filade på mina formuleringar som vanligt som om jag blev intervjuad. Det kändes som om alla i lokalen hörde oss och dessutom rann tårarna på oss båda gång på gång.

Jag försöker minnas hur det var innan, när jag fortfarande hade en hel familj, eller trodde att jag hade det. Bara två timmar sedan. Då sa pappa – vad sa han? Jag minns inte. Någonting som ”jag har något att berätta, något hemskt tråkigt” och så bröts hans röst och jag tänkte att det får inte vara cancer, nej, nej, nej! Jag sa ”vad har hänt?” med svalt intresserad röst, för det fick inte vara något allvarligt. Och ingen hade dött, han skulle bara lämna mamma, och oss andra. Så jag blev lättad först.

Sen började mina händer skaka, kaos i mitt huvud, som om jag förväntades säga något särskilt, och jag kunde inte komma på vad det var. Det viktigaste verkade vara ”vem är hon?” som om svaret kunde ge mig en chans att avslöja honom, beslå honom med lögn, genomskåda hans påhitt.

Det visade sig att han skulle träffa mamma senare, hon visste inte om det. Sen skulle han träffa Gustav och Elvira var för sig. Jag var först. Mitt självömkande försökte jag dölja bakom min oro för de andra. Varje gång jag skulle säga något annat än detaljfrågor om det konkreta så började jag gråta, varje gång jag låtsades om att det var på riktigt och handlade om oss. ”Jag önskar att du inte behövde berätta det för någon annan” fick jag upprepa gång på gång innan han hörde vad jag sa, mina tårar droppade på bordet.

Jag försökte att inte låtsas om min sorg över mig själv, vad jag skulle gå miste om, jag sa bara att jag blev spyfärdig av att tänka på alla ”aldrig mer”. Då försökte han trösta mig med att vi ju skulle umgås ändå, kanske ännu mera intensivt, och att jag säkert skulle få en egen familj en vacker dag att ”rikta in mig på”, vilket jag nästan blev förolämpad av. Så beroende verkade jag väl inte, det lät ju som om jag inte skulle klara mig om inte resten av familjen höll ihop i sitt radhus. Och kanske är det så, men jag ville verka tapper och stark, mer olycklig för de andras skull än för min egen. Och jag vill inte veta att det är min mamma som han just i detta nu sitter och berättar det för.

Han pratade om den oerhörda ångest han haft och har inför detta och berättade om henne, hur hon var. Som om jag ville veta det! Men ändå, så länge han pratade om den andra så var det tillräckligt overkligt alltihop för att jag skulle kunna förtränga att det handlade om oss. Jag vill fortfarande inte annat än snudda vid vetskapen om att det är sant. Därför oroar jag mig för att Nelly ska komma hit samtidigt som jag längtar efter henne. När hon kommer så måste jag berätta och då kommer jag att gråta.

Mamma och pappa ska skiljas. Det är som om någon dött, ingen av de två men de två tillsammans. Jag står inte ut med att mamma ska få veta och sen bli lämnad ensam när pappa åker iväg till Gustav. Jag måste ringa mammas jobb sen. Jag försöker att inte tvivla på att hon är tillräckligt stark, men är ändå så orolig.

Jag försökte undvika att anklaga pappa, ställde frågorna försiktigt – hur kunde det gå så här långt? Kändes det inte fel att inleda förhållandet? När blev det allvar? Men vad jag vill veta nu är att hur i helvete kunde du låta det pågå så länge? Ni har ”känt varandra” sen i höstas, det blev allvar vid jul. Hur kunde du gå omkring hela hösten?

Vad det plågar mig att jag slösade bort tre månader i höstas med att ”bearbeta min relation” till föräldrarna genom att inte träffa dem, som om jag hade en vansinnig tro på att de skulle så förbli för evigt – föräldrarna. Inga söndagsmiddagar på hela hösten, och nu blir det aldrig några fler. Jag kan inte förlåta mig själv. Ångrar varje tillfälle då jag inte njutit till fullo av att vara med familjen, varje gång jag låtit mig irriteras.

Nu kommer smärtan allt närmre, blir fysisk. Huvudet värker, halsen värker, bröstet värker, hela kroppen börjar domna bort i smärta. Som pappa sa – att folk överlever sånt här, att de inte tar livet av sig. Han pratade förstås om sig själv. Men jag undrar också. Och jag undrar över om jag har rätt att känna såhär, är jag inte för stor för det? Jag flyttade hemifrån för fyra år sedan, ska min familjs splittring behöva vara så plågsam? Måste det kännas som det slutgiltiga övergivandet att de skiljer sig?

Vet inte vad jag ska skriva nu. Rätt åt mig att jag har något verkligt att deppa över nu, istället för mitt ändlösa gnäll över mig själv och det jag gör eller inte gör.

Sitter på en urinstinkande pizzeria och har just beställt en calzone med lite skinka men mycket ost åt Nelly som är på posten och hämtar pengar åt min studieräkning. Min ångest är för övrigt stor över vilken dålig fotograf jag är o.s.v.

På sistone har jag varit rätt aktiv ändå, pluggat och gympat och lite av varje. Tydligen gäller det att inte känna efter så himla mycket utan bestämma sig och sen bara göra det. Jag känner igen detta resonemang, men jag får väl vara nöjd om jag kan tänka så någon gång.

Vilken äckligt klämkäck ton. Jag mår dock rätt bra när allt kommer omkring. Förkyld men än sen. Framförallt har det på något lustigt vis känts så himla skönt att sjunka in i mig själv och mitt grubbel när jag är ute på stan. Tyvärr börjar mina medvetna ansiktsuttryck komma tillbaka nu – ”jag syns, och jag bryr mig, fast det ska jag inte låtsas om”.

Jag sitter på den rökfria avdelningen, för enda lediga platserna i övrigt var precis där Doris-Nicke satt vilket jag inte låtsades om att jag såg. Och mig gör det inget om han tror att jag undviker honom för att Doris berättat vilken tönt han är. Nä, vad intolerant och människofientlig och ogin jag är. Killar är också människor.

Hursomhelst kan jag trots min längtan inte röka nu. Att det luktar gott här är till föga tröst. Och nu börjar det flockas folk här där jag sitter också. Snart har man väl någon i knät.

Ett litet ämne att glädjas över är att bankkassörskan tydligen missade att jag betalade min terminsavgift med ohyggligt liten marginal till nästa termins början, och alltså slapp jag förseningsavgiften på hundra spänn. Helt underbart, då kan jag gå på Ritorno imorgon – var jag just på vippen att säga, men det är ju seminarium.

Kan min tydligen otyglade handstil bero på en hel termos kaffe på fastande mage eller? Nu kom det en oborstad karl och satte sig mittemot. Han frågade i och för sig, men nu sitter han och dricker öl och sånt gör mig nervös. Snart blir han väl social också, hemska tanke.

Som om jag inte suttit för mig själv länge nog idag. Han dök alltså inte upp på String, den där knölen. Tydligen är killar med page som älskar intensivt ingenting att lita på. Nu vet jag det. Och mer har jag knappast att tillägga i denna fråga, utom att det verkar lite besynnerligt att han föreslog att vi skulle fika om han nu inte ville träffa mig igen.

Nu ställde karln sin ölburk på bordet och märkligt nog äcklades jag enormt av den svaga alkoholstanken, jag menar som jag hällt i mig på sistone. Jag måste verkligen ringa Germanicus ikväll, för jag har stora minnesluckor i tiden jag tillbringade med honom och hans vänner i söndags. Och jag måste få veta om jag gjorde mig till åtlöje. Den där Timo och hans frånvaro på vår date bryr jag mig inte om, men om jag var full och otrevlig mot hans vänner så blir det hela mer förödmjukande. Om jag ”betedde” mig så förtjänar jag att struntas i, liksom. Äsch. Han får skylla sig själv, så ser jag det faktiskt för en gångs skull.

Men det irriterar mig att jag knappt minns någonting när jag nu träffade lite nytt folk. Om jag har trevligt så vill jag ju minnas det. Jag minns i alla fall att jag lyckades roa mig själv rätt bra, men troligtvis ingen annan, på Trash Bar. Sällan har jag blivit så överöst med smicker, en del visserligen framtvingat men ändå. Stackars Germanicus till exempel beklagade jag min fulhet en hel del inför. Stora håven blev flitigt använd. Usch, han som verkade tycka bra om mig.

Han sa i alla fall bland annat att hans långhårige kompis visat intresse för mig, och gud vet vad jag gjorde av detta. Babblade väl oupphörligt om det på den där Kebabbaren som vi gick till sen, kan jag tro. Med där var också Timo och den långhåriges kusin, och henne är jag också lite orolig för vad slags intryck jag kan ha gjort. Jag befarar det värsta, eftersom jag minns att jag svartsjukt trodde att Timo var intresserad av henne.

Sen var det då den här Micke som kommit fram till mig och Nelly i början av kvällen för att få sällskap. Trots sin fattigdom bjöd han på lite öl och var trevlig, men när sedan jag och Nelly sprang omkring och tiggde mera öl av folk så blev han gramse. Helt plötsligt kommer han fram när jag bearbetar en snåljåp som bäst och är jättesur för att jag inte vill sitta hos honom. Sen ursäktade han sig med att han blivit så förtjust i mig o.s.v, men när jag därefter ägnade mig åt Germanicus och kompani så började han bråka om att jag skulle följa med honom hem! Vilket jag vägrade. Det lustiga är att när jag två dagar senare är på väg till daten med Timo och har stannat för rött vid korsningen Renstiernas-Folkungagatan, vem kommer då fram och hejar om inte han! Bad om ursäkt för sitt beteende gjorde han också, men tog avsked med ett ”vi hörs!” som förbryllar mig – gav jag honom mitt nummer? Och kommer han att ringa?

Jag hade sett fram emot att få sitta på uteserveringen men den har inte öppnat än. Försöker trösta mig med att det inte är bra med för mycket sol och att jag redan är rätt brun, i ansiktet åtminstone.

I övrigt är mitt inre ett kaos. Oj oj oj. Den senaste veckan har varit så enormt händelserik. Att jag skrev om söndagskvällen sist berodde väl på att den låg närmast i tiden och medförde en hel del ångest. Inte bara för att jag troligtvis skämde ut mig (jag vet fortfarande inte, men ett oroande tecken är att Germanicus inte har ringt tillbaka) utan också för att Timo och jag körde lite osäkert. Det oroade mig inte då, men honom desto mer, och när han sedan inte kom till vår date så kände jag ett visst förakt för honom och insåg hur hemskt det vore om en sån tönt gjort mig på smällen. Så det var mycket att tänka på i tisdags. Dagen därpå ringde Nelly till min gynekolog åt mig och sedan fick jag komma dit och ta dagen efter-piller.

Hursomhelst är detta förklaringen till varför jag inte genast skrev om lördagskvällen. Den kom liksom i skymundan och lika bra det kanske med tanke på vilket liv jag förde dagen efter om min försvunna drömprins. Det där hade jag kunnat arbeta upp till hysteri om jag fått fortsätta.
Det var nämligen så att när Nelly, jag, Pamela, Valo och dennes väninna Lena kommit till Trash Bar så ville Nelly och jag spela biljard och kom då i samspråk med två killar varav den ene var så himla söt att jag inte vågade prata med honom förrän jag var så pass full att jag nu efteråt inte minns mer av vår konversation än att han upprepade gånger sa att han ville kyssa mig, vilket jag krävde en motivering till. Tydligen lyckades han inte övertyga mig, för det blev inget hångel. Istället tappade vi alltså bort varandra i trängseln när Nelly och jag bestämt oss för att gå till Riche. Vi stod utanför ett tag och väntade på honom, men antog sedan att han hade gått i förväg och gick iväg. Väl på Riche blev jag arg på Nelly för att hon inte ville köpa öl åt oss. Hon envisades med att hon inte hade några pengar, men jag vägrade inse detta.

De stänger fyra här och jag börjar bli så stressad att det är bäst att jag går ut och sätter mig.

Nu har jag suttit här i Vitabergsparken och bara glott rakt fram ett tag. Tankarna yr. Är det bara lite vårkänslor som kittlar i bröstet eller är jag verkligen intresserad av Anders? Jag vet bara att jag hoppas att han ringer, men det kan också ha att göra med att om han inte gör det så betyder det att jag var en besvikelse för honom igårkväll.

Att vi alls träffades igen beror på att i onsdags gick Nelly och jag ut efter att ha ätit middag och druckit vin och tittat på Beverly Hills hemma hos mig. Först gick vi till Riche och sedan till Trash Bar på jakt efter lite mer liv och rörelse. Rätt som det är känner Nelly igen Anders kompis i biljardrummet och jag tyckte att jag hade inget att förlora på att gå fram och hälsa, vilket jag gjorde. Inte bara kände han igen mig (alltid en glad överraskning när folk gör det) utan det första han sa var att Anders verkligen undrat var jag tog vägen i lördags och tjatat vidare om det ända sedan dess! Det slutade med att jag gav honom mitt telefonnummer att vidarebefordra till Anders. Sen gav jag mitt nummer även till en annan kille som var jättesöt och ville bjuda mig på middag, hur det nu blir med det. Han har inte ringt än, men hans intresse då var väldigt smickrande minsann. Sen gick jag hela dagen igår och gladde mig åt att ”drömprinsen” fäst sig vid mig och tyckte att det räckte nästan med det, han behövde inte ringa också.

Men det gjorde han på kvällen när jag låg och sov. Han lät jättegullig på meddelandet (ett krav) och sa att han skulle till Trash Bar och gärna ville att jag skulle komma dit. Så jag ringde Nelly och tvingade iväg henne till systemet och sen åkte jag hem till henne och söp. Den underbara lät sig till och med övertalas att följa med ut, för jag hade fått intrycket att Anders skulle dit med sin kompis och vägrade gå själv i så fall.

Nu måste jag ta en paus och försöka skriva Nellys Nyckelviksansökan. Kanske för att jag påminns om Anders alla nackdelar om jag ska fortsätta min story.

Gud vad deprimerad jag är. För hur det nu var så levde han knappast upp till mina förväntningar. De goda sidor han visade upp förpestas av de tillfällen jag tyckte att han var löjlig. Det enda jag kan göra är väl att ge honom en chans till, om han nu är beredd att ge mig en. Det vet jag ju inte. Varför måste han vara så smart och charmig och rolig (och söt!) också?

Men jag tycker verkligen att jag börjar lära mig konsten att ”se vad som händer” istället för att rusa åstad och hetsa fram saker hela tiden. Det här med pappa har trubbat av mig en hel del. Fast all denna manliga uppskattning jag fått på sistone har gjort mig barnsligt förtjust förstås.