Sitter här och är trött och illamående men glad och tillfreds ändå. Har haft så roligt med S på sistone, sen vi stod på Flipperkonditoriets toalett och pratade om det där han hade sagt kvällen innan och som jag hade visat mitt missnöje över genom att vara lagom kylig under kvällen. Det har hursomhelst varit väldigt bra sedan dess. Han är underbar helt enkelt, jag häpnar ständigt över min tur.
Igårkväll var vi på bio och sedan på Daily’s med hippa paret John och Åsa. Henne fick jag efter ett tag en himla bra kontakt med, jag blev överlycklig, nästan kär. Vi bara babblade på och bytte knappt ett ord med killarna. När jag var på toa hade S berättat hur vi träffades, sa han efteråt, och då hade han dessutom sagt hur glad och stolt han var över att få vara med mig. Dessutom fick jag veta att han ville höra ofta att jag tycker om honom, och jag som dragit mig för att säga det på sistone av oro för att öka hans kyla. Vilken alltså inte verkar existera.
Jag längtar efter att han ska komma hit, men ändå känner jag att vi inte ska träffas så ofta. Rätt som det är dyker ledan upp igen och då kommer all min rädsla tillbaka.
Jag är så trött att jag är på vippen att somna hela tiden, ögonen vill stängas så gärna. Och jag kan knappt tänka på annat än S. Läskigt förresten att tanken på att vara gravid känns så trevlig ibland. För egentligen är den ju inte det. Och så oroar jag mig faktiskt för att han inte ska vilja träffas alls ikväll. Jag vill vara nära honom! Men kanske behöver vi få vara själva, särskilt han som inte fått en chans till det på bra länge.
Känns lite konstigt nu att jag var så motsträvig i början, och ändå så beroende av hans tydliga intresse. Det både skrämde mig och förtjuste mig. Önskar att jag passat på att njuta mer av det, nu har han ju slappnat av lite. Men som han sa när jag gnällde lite över de sällsynta kärleksbevisen: ”Jag visar ju att jag tycker om dig.” Jag känner mig väldigt töntig som behöver så många upprepningar så ofta. Och önskar att jag aldrig visat det, aldrig ältat mitt tvivel. Men ändå är det ju sån jag är. Himla knepigt problem det där, hur mycket sig själv man egentligen ska vara!
Jag frågar mig ibland huruvida han kämpat lika mycket för att få med mig hem från Makalös om han känt till den sidan hos mig.
Nu smärtar det till i min stackars idiotgympaledareskadade arm, den är helt överansträngd. Men även om jag lyckas oroa mig nästan jämt så tycker jag trots allt att vi passar häpnadsväckande bra ihop ibland. Han passar mig i alla fall. Jag var ju en barnrumpa i fredags, sårad och sur över min tolkning av vad han hade sagt på natten, undvek kroppskontakt och blickmöten och så. Jag talade dock om att jag var på dåligt humör överhuvudtaget, för det var så det kändes, att det inte var hans fel alltihopa. På Flipperkonditoriet tillkom dessutom armvärk och illamående, så jag var ju inget charmtroll direkt. Så gick jag på toa för att eventuellt spy, och när jag kom ut stod han där vid handfatet och väntade och ville prata. Och så lyssnade han och förklarade och var så tålmodig och angelägen och ombryende. Gud, jag tror att jag älskar honom. Om han kommer hit ska jag säga ”älskling”.
En sak som jag faktiskt grubblat över är om jag förmår visa honom lika mycket omsorg som han visar mig (för det mesta). Jag försöker, men det känns som om jag är en självisk solipsist någonstans innerst inne. Jag har väl reducerat mig själv till min transcendentala egensfär kan jag tro. Nä nu får jag väl återvända till Wittgenstein om det själsligas natur. Kan vara nyttigt.
Det här är ingen blogg. 