Det höll på att bli en totaldeprimerad dag med mat och sömn eftersom jag var så olycklig i morse, jag har fortfarande inte lärt mig att sådant bara ökar eländet. Men trots att jag låg i sängen och kände mig tjock och hopplös och hade kunnat somna om bara för att slippa ifrån, så kände jag ett tillräckligt starkt behov av att skriva för att hasta iväg hit innan gympan. Men att jag inte kunde ha givit mig av redan i morse. Visserligen behöver jag sömn, men jag behöver känna mig produktiv och ambitiös än mer, må jag säga. Antagligen har jag PMS, hoppas det.

Hursomhelst så har jag haft S-ångest hela veckan, dels för vad som hände i lördags och dels för att han verkat tycka mindre om mig sedan dess. Enligt mina mått mätt alltså. Och i natt när vi kom hem efter en riktigt lyckad och trevlig kväll på Enkehusklubben där Nikko inte alls var sig lik utan en riktig charmknutte och klämde på mig såfort han kom åt, så sa S att han kände sig orolig för att vakna en morgon och inte vara kär i mig längre. Han betygade att han var säker och bestämd angående mig nu, men ändå som sagt orolig för att plötsligt upptäcka att vi inte alls passar ihop. Jippi. Precis vad jag behövde höra. 

I morse hann han dock säga att han pratat en massa strunt som jag inte skulle uppförstora, som om det skulle behövas, det är ju illa nog ändå. Så jag är så less på det här, att känna hjärtesmärtor av oro och gråt i halsen och ilska för att jag tagit hans kärlek för given. Vilket jag egentligen inte alls har, men han har ju varit så kolossalt underbar och totalt kärleksfull tidigare och jag har ändå lyckats hitta anledningar att tvivla och vara missnöjd. Förra veckan ville han minsann köpa ett smycke åt mig, men det har han inte nämnt sen dess. Istället pratar han om att han behöver vara för sig själv ibland. Så när vi ses ikväll kommer jag kanske att vara en smula kylig mot honom, för att han ska visa mest intresse och för att jag är arg på honom för att han får mig att känna mig så misslyckad.

Knappt har jag hunnit vänja mig vid att någon tycker så mycket om mig helt besinningslöst förrän han slutar göra det och istället går och funderar kritiskt på huruvida vi har någon chans tillsammans. Kanske ett tecken på hans seriösa avsikter, vad vet jag, men varför ska vi vara så otajmade? När nu jag själv nästan slutat granska vårt förhållande sådär kritiskt och är på vippen att kunna säga att jag älskar honom. 

Jag vet inte om jag vill träffa honom ikväll faktiskt, på något sätt vill jag aldrig träffa honom igen. Det är alldeles för plågsamt, jag orkar inte med hans tvivel. Jag har ju varit osäker på hans kärlek hela tiden, väntat mig att den ska gå över, att han ska tröttna när som helst, men han har alltid bedyrat mig motsatsen, sagt att han bestämt sig för mig. Men tydligen är han inte lika säker längre. 

Jag försöker låta bli att förbanna mig själv för att jag blev så full och dum i lördags, efter vår för övrigt helt underbara dag tillsammans. Jag var visserligen inte mig själv, hoppas jag, men om han nu älskade mig som han sa, så kan han väl inte sluta göra det bara för att han sett mig som en aspackad idiot? Är hans kärlek, eller var rättare sagt, inte starkare än så, så var den väl inte mycket att ha. 

Fan, jag mår illa. Jag måste sluta med att matdöva min oro och tristess. Min viktminskning är nog ett minne blott också, att kindbenen fortfarande syns mer beror nog snarast på ett hektiskt uteliv. Det är mycket lättare att inte behöva äta när man känner sig älskad. Jag måste nog låta bli att träffa honom ett tag, både för att han ska om möjligt längta efter mig och för att jag iallafall just nu vill förebrå honom för att han inte tycker tillräckligt mycket om mig. 

Jag visste att det var för bra för att vara sant, att en kille kunde gilla mig så pass trots att jag var mig själv. Jag önskar att jag låtit bli att vara så besvärlig med en massa tjat och tvivel och nycker. Jag har god lust att gråta nu och jag tycker verkligen synd om mig själv. Och jag kan ju se att jag klamrar mig fast vid det han sa i natt som om det var det enda han någonsin sagt, precis som jag gjort tidigare, hängt upp mig på allt som kan tolkas negativt. Så det är väl så att jag inte är mogen för ett vuxet, seriöst förhållande. Det verkar som om jag bara är ute efter att få mitt ego smort. Jag har lite svårt att verkligen fatta att han är en riktig människa och inte bara någon som placerats på jordytan för att tillfredsställa mig. 

Just det här att jag känner för att göra slut för att slippa hans gnutta av osäkerhet hellre än att ta emot hans kärlek som den är, som jag ger honom min. Jag är verkligen en självupptagen barnunge. 

Nu funderar jag på att ringa till Germanicus och föreslå en barrunda istället för att spela flipper och biljard med S och Nikko ikväll. Det beror på om S har ringt min telefonsvarare när jag har gympat klart. Och det beror på om jag kan luska ut huruvida jag inte vill träffa honom ikväll för att jag vill straffa honom eller för att jag verkligen behöver vara ifrån honom ett tag. Vi har trots allt träffats varenda dag på sistone. 

Det känns som om jag har suttit här i evigheter och ältat, men det har bara gått en timme faktiskt. När jag sov nu på dagen så drömde jag att jag en morgon helt spontant tog tåget till Barcelona för att kasta mig ut i världen ett tag. Väl där irrade jag omkring på ett varuhus och hade lite ångest över att jag spenderat så mycket pengar (575:-) på biljetten dit, när jag nu egentligen skulle till London. Rätt som det var befann jag mig dock på Öland där jag desperat försökte undkomma mormor som gick och ryckte ogräs på grannen Evas uppfartsväg. Sen var jag hemma i Fredhäll igen, även om det såg lite annorlunda ut, och där var även S och Nikko, den senare glad och charmig som igårkväll, och jag gjorde mitt yttersta för att vinna hans uppskattning. Jag blev dock ständigt avbruten av att Eva och hennes barn och en massa andra människor sprang omkring, bland annat pappa som belamrade mitt skrivbord med sina grejer och bytte ut mina tavlor mot sina egna. När jag protesterade och sa att det inte var hans hem så blev han arg och menade att han hade lika stor rätt till lägenheten som jag eftersom han pendlade dit ibland. Sen dök fyra små svarta kattungar upp i köket och när jag öppnade frysdörren så slank de in där och vägrade komma ut trots att de snabbt blev alldeles vita av frost. Av någon anledning hällde jag en massa vatten på golvet för att få ut dem, tills Elvira eller nån plötsligt skrek att när vattnet nådde upp till frysen så skulle den explodera. Då var det försent, vattnet rann ohejdbart och alla sprang ut ur lägenheten i panik. Jag och Elvira försökte hitta en telefonkiosk för att ringa brandkåren, men det gick så långsamt, så när vi väl nått fram brann det redan därhemma och brandsoldaterna var där med sina slangar och folk rusade ut och in i lägenheten för att rädda saker som jag inte alls kände igen. Just som jag skrek som bäst om mina dagböcker så vaknade jag, tände en cigg med en tändsticka och märkte efter ett tag att jag råkat kasta den utanför askfatet och dessutom brinnande. Rätt stora lågor slickade ciggpaketet och hade gjort ett hål i duken innan jag kvickt som sjutton släckt dem genom att banka och blåsa. Läskigt! Nu ska jag gå och gympa.

Sitter här och är trött och illamående men glad och tillfreds ändå. Har haft så roligt med S på sistone, sen vi stod på Flipperkonditoriets toalett och pratade om det där han hade sagt kvällen innan och som jag hade visat mitt missnöje över genom att vara lagom kylig under kvällen. Det har hursomhelst varit väldigt bra sedan dess. Han är underbar helt enkelt, jag häpnar ständigt över min tur. 

Igårkväll var vi på bio och sedan på Daily’s med hippa paret John och Åsa. Henne fick jag efter ett tag en himla bra kontakt med, jag blev överlycklig, nästan kär. Vi bara babblade på och bytte knappt ett ord med killarna. När jag var på toa hade S berättat hur vi träffades, sa han efteråt, och då hade han dessutom sagt hur glad och stolt han var över att få vara med mig. Dessutom fick jag veta att han ville höra ofta att jag tycker om honom, och jag som dragit mig för att säga det på sistone av oro för att öka hans kyla. Vilken alltså inte verkar existera. 

Jag längtar efter att han ska komma hit, men ändå känner jag att vi inte ska träffas så ofta. Rätt som det är dyker ledan upp igen och då kommer all min rädsla tillbaka. 

Jag är så trött att jag är på vippen att somna hela tiden, ögonen vill stängas så gärna. Och jag kan knappt tänka på annat än S. Läskigt förresten att tanken på att vara gravid känns så trevlig ibland. För egentligen är den ju inte det. Och så oroar jag mig faktiskt för att han inte ska vilja träffas alls ikväll. Jag vill vara nära honom! Men kanske behöver vi få vara själva, särskilt han som inte fått en chans till det på bra länge. 

Känns lite konstigt nu att jag var så motsträvig i början, och ändå så beroende av hans tydliga intresse. Det både skrämde mig och förtjuste mig. Önskar att jag passat på att njuta mer av det, nu har han ju slappnat av lite. Men som han sa när jag gnällde lite över de sällsynta kärleksbevisen: ”Jag visar ju att jag tycker om dig.” Jag känner mig väldigt töntig som behöver så många upprepningar så ofta. Och önskar att jag aldrig visat det, aldrig ältat mitt tvivel. Men ändå är det ju sån jag är. Himla knepigt problem det där, hur mycket sig själv man egentligen ska vara! 

Jag frågar mig ibland huruvida han kämpat lika mycket för att få med mig hem från Makalös om han känt till den sidan hos mig. 

Nu smärtar det till i min stackars idiotgympaledareskadade arm, den är helt överansträngd. Men även om jag lyckas oroa mig nästan jämt så tycker jag trots allt att vi passar häpnadsväckande bra ihop ibland. Han passar mig i alla fall. Jag var ju en barnrumpa i fredags, sårad och sur över min tolkning av vad han hade sagt på natten, undvek kroppskontakt och blickmöten och så. Jag talade dock om att jag var på dåligt humör överhuvudtaget, för det var så det kändes, att det inte var hans fel alltihopa. På Flipperkonditoriet tillkom dessutom armvärk och illamående, så jag var ju inget charmtroll direkt. Så gick jag på toa för att eventuellt spy, och när jag kom ut stod han där vid handfatet och väntade och ville prata. Och så lyssnade han och förklarade och var så tålmodig och angelägen och ombryende. Gud, jag tror att jag älskar honom. Om han kommer hit ska jag säga ”älskling”. 

En sak som jag faktiskt grubblat över är om jag förmår visa honom lika mycket omsorg som han visar mig (för det mesta). Jag försöker, men det känns som om jag är en självisk solipsist någonstans innerst inne. Jag har väl reducerat mig själv till min transcendentala egensfär kan jag tro. Nä nu får jag väl återvända till Wittgenstein om det själsligas natur. Kan vara nyttigt.