6/11-93 Lördag, på Ritorno

Det var ett tag sen jag skrev sist, måste ha varit innan jag datade Mattias vilket för övrigt inte gick något vidare bra. Om han ändå hade verkat avguda mig, men ointresset var ömsesidigt. Förutom att jag inte hade något emot ett litet ennattsstånd, och det hade uppenbarligen han.

Men Makalös är verkligen utan sin like, för redan på lördagen så träffade jag en annan kille som av allt att döma är rätt förtjust i mig. Kanske var det för att jag var läskigt full och tedde mig som ett lätt offer, men jag var hursomhelst omgiven av pojkar natten lång, bland annat av den här som jag spanade in när jag stod i kön med Doris, David, flickvännen och Hasse, och han stod innanför fönstret.

Nu kom pappa.

Och nu är jag alldeles för snurrig inombords för att kunna plugga tyvärr. Jag har dessutom proppat i mig en macka och känner mig tjock, trots att jag ”bantat” rätt bra sen förra torsdagen. Fast jag vet inte, jag kanske lurar mig själv. Jag ska börja skriva upp allt jag äter, för att jag går omkring vrålhungrig brukar inte leda till någon viktminskning i vanliga fall.

Så, nu skrev jag vad jag ätit igår och idag i projektdelen i min Filofax. Det lilla jag åt igår visade sig vara en hel del i alla fall. Alkohol är verkligen ett problem, det är ju inte direkt kalorifattigt men utan det vill jag inte vara. Får minska på maten istället! Bakfull eller i sällskap med en kille brukar jag klara av att inte tänka på mat.

Killar ja. Den där jag spanade in fattade tycke för mig och övertalade mig att följa med hem till honom vilket jag knappt minns eftersom jag slitit hårt med mitt ölsamlande och bland annat kommit över en romåcola som jag lyckligt hällde upp i mitt glas. Vilket redan innehöll öl, jag är så rolig. Dessutom drack jag upp det.

I alla fall så vaknade jag framåt söndagseftermiddagen hemma hos den här S och han var söt och trevlig och jag gick med på att träffa honom dan därpå, men jag tyckte allt att han var rätt liten och smal. Ända tills vi träffades igen på måndagskvällen så föreställde jag mig honom som en liten blompinne, men riktigt så illa var det inte. Ett himla sött litet ansikte hade han också. Så nu har vi tillbringat två kvällar och nätter tillsammans, om man bortser från lördagen som jag ändå knappt minns, och han är trevlig och glad och söt, men jag vet inte. Ibland kan jag störa mig enormt på hans sätt att prata och vad han pratar om, han kan verka rätt barnslig och töntig. Inbillar jag mig, men kan ändå inte ge Nelly tillräckligt med exempel för att hon ska förstå vad jag menar.

Samtidigt som jag fasar för att introducera honom för mina vänner, dels för att vi ska te oss som Helan och Halvan, dels för att de ska tycka att han är korkad och töntig, så kan jag knappt bärga mig tills jag får hoppa i säng med honom igen. Och han verkar ju inte enbart töntig och korkad. Ibland är han rätt tuff och rolig och skärpt. Kanske är det att han är 29 som stör mig, att jag förväntar mig mer av någon som är så pass gammal. Eller så sitter jag bara och väntar på att grodorna ska hoppa ut ur munnen på honom, vill att de ska göra det. För problemet är ju inte att jag oroar mig över att han inte är intresserad, istället oroar jag mig över att han är för intresserad. Det tyder på desperation, att jag är hans sista chans, inte för att jag är den jag är utan för att jag råkar finnas till hands.

Intresserade killar har alltid verkat frånstötande på mig, kom jag just på. Ju mer intresserade de är, desto kyligare blir jag. I alla fall när det gällde maniac-Micke och kompositörs-Micke. Hoppas att det är därför jag misstänker att S är lite töntig, och inte för att han är det. För egentligen vill jag tycka om honom, men det gör mig också fundersam, ja kanske är det just det som är pudelns kärna. Är det för att jag faktiskt gillar honom som jag vill göra det, eller för att jag vill ha någon att gilla? Och intalar jag mig att han är töntig bara för att han är intresserad vilket jag faktiskt tror implicerar mentala störningar? Ja herregud.

Egentligen borde det inte vara något problem, det är ju bara att umgås med honom så länge jag har lust, det är bara det att han redan verkar ta det här för allvarligt. Visserligen ringde han varken i torsdags eller i fredags kväll, tur för honom. Jag kan åtminstone trösta mig med att han har annat för sig, och ändå vill träffa mig. Men klockan tre i natt ringde han, för att han ville höra min röst, och i torsdags när jag kom hem från universitetet och vi hade skilts åt samma morgon när han klev av vid Fridhemsplan, så hade han åkt tillbaka hem till mig och satt fast en blombukett vid dörrhandtaget.

Båda sakerna är typiska exempel på vad jag brukar drömma om att en kille ska göra för att det är så romantiskt och nu när en kille faktiskt gör det så tror jag att det beror på att han är en tönt. Håhåjaja. Ändå handlar det inte om min taskiga självkänsla, inte bara i alla fall, för jag oroar mig en hel del för att Nelly och kompani ska tycka att han inte är värd mig, att jag fallit för en dussinvara. Usch vad jag skriver, jag skäms. Och på kortet som följde med blommorna hade han skrivit ”Jag tänker på dig….alltså finns jag!” och det tyder ju på ett visst mått av humor. Och jag vill hoppa i säng med honom nu. Så till viss del handlar det nog ändå om att en kille som faller för mig måste vara en tönt.