9/11-93 Tisdag, på Café 6:an

Ok, jag har fått mitt straff. I lördags blev jag kär i den korkade dvärgen och vips avtog hans intresse. Eftersom han inte längre är en tönt så kan han ju inte vara intresserad av mig, och det stämmer.

När han kom hem till mig i lördags hade han köpt ett par strumpbyxor åt mig, och han var så ruskigt söt att jag snabbt satte igång att leta efter tecken på att han hade tröttnat. Och saken är den att på söndagen verkade han en smula uttråkad av mitt sällskap, ville inte bara gå omkring och drälla hemma hos mig t. ex. Så vi spelade flipper och biljard och vid ett tillfälle tittade jag upp och då stod han och såg på mig riktigt kärt, men det gick snart över.

Och igår ringde han och kunde inte gå på bio för att han hade så mycket att göra och jag blev alldeles illamående av insikten om att han hade tröttnat. Sen ringde han i alla fall igen och ville komma över och laga sina jeans (som han förmodligen letat fram för min skull, men ändå). Och så satt vi och kollade på tv och inte tillstymmelsen till komplimang kom över hans läppar. I morse såg han gillande ut när jag satte på mig min gröna klänning och när jag bekymrade mig över att inte se tillräckligt intellektuell ut så sa han att jag inte behövde göra det för att jag såg så sexig ut. Ja jag vet inte. Egentligen är han väl inte så annorlunda mot förra veckan, även om jag föreställer mig att han verkade mer kärt nervös då. Nu ter han sig så cool och nonchalant på nåt sätt.

Ack om jag ändå fick några blommor snart. Det är bara det att jag inte längre känner mig som ”någon som han verkligen vill bjuda på saker”, som han sa på Tivoli i onsdags. Då satt han minsann och strålade. I och för sig vågar jag knappt möta hans blick numera eftersom han är så söt. Jag känner mig verkligen fenomenalt sårbar nu i och med att jag behöver hans intresse, kanske är det därför jag överfört makten på honom och får för mig att han ser mig som en klängranka. Visserligen verkar det lite underligt att skulle ha förlorat intresset för mig helt och hållet sen i lördags och han ger vissa vinkar om framtiden fortfarande (att jag kan få låna en av hans väckarklockor, att jag måste släpa mig hem till honom någon gång) men han verkar inte upplagd att ge mig presenter direkt. Fast det gjorde han inte förut heller, blommorna var ju en total överraskning.

Hursomhelst så drar jag mig för att ta initiativet till ömhetstecken och det är ju lite löjligt egentligen om vi nu sitter i varandras armar i soffan t. ex, men det känns som om jag riskerar att kväva honom om jag går för hårt fram. Usch, att jag ska behöva känna mig så efterhängsen. Det hade verkligen varit till stor hjälp igårkväll om han fått ur sig en tiondel av de intressehintar han överlämnade i lördags. Han ville åtminstone komma och lyssna på Teddybears på Kvarnen ikväll, men jag får ändå för mig att han är på vippen att tråkas ihjäl av att umgås med mig. Kan ha att göra med att jag känner mig så himla mesig nu jämfört med förra veckan.

Nä vad är det här att tjafsa om egentligen. Men jag måste få ur mig det. Jag vill att allt ska vara som förra veckan! Att det är han som vill ses och så. Och som ger mig blommor med kort där det står att han tänker på mig. Och att jag känner ett övertag istället för att projicera det på honom. Det känns som att bara för att jag är intresserad så tycker han att det inte är någe spännande längre, att jag är trist. Kanske för att jag känner mig trist, jag får sluta med det. Till ikväll måste jag arbeta fram något slags självständighet och oberoende så att jag kan distansera mig lite och umgås med honom utan att sitta och vänta på tecken och bara få dem helt enkelt. Om det inte redan är för sent. Så att han förstår att jag bara försöker verka oberörd och cool.

Lustigt att den osäkre desperate tönten plötsligt förvandlats till en självsäker och kräsen Casanova. Men så är det. Jaja, jag har bara känt honom i drygt en vecka, jag klarar mig utan honom. Det är bara det att det skulle kännas som ett fruktansvärt nederlag om han tröttnade. Att en kille som ger mig blommor och komplimanger vaknar upp och inser att jag inte var värd det annat än i hans drömmar. Att det inte var mig han föll för utan någon han såg i ett förvirrat töcken.

Ok, han har ju sagt saker som tyder på ett intresse av att ses igen, det har han. Men jag väntar ändå på att han ska säga något om att det inte är någon idé att ses igen, och varför skulle jag göra det om han inte gav sådana signaler? Fast han var rätt öm i natt, tog i mig på ett kärleksfullt sätt. Det kanske var i sömnen. Vad vet jag? Kanske han också bara försöker verka cool.

Om jag ändå inte kände mig så himla tråkig. Jag kände mig mycket mer spännande förut.