16/11-93 Tisdag, på Ritorno

Har just skilts åt från S som skulle till skolan, och tyvärr är jag galen i honom. Han är den sötaste och sexigaste och underbaraste i världen och jag är övertygad om att han är på väg att tröttna. Verkade han inte lite likgiltig i morse? Fast det gjorde han väl inte egentligen, förutom att han ville åka till jobbet tidigare än nödvändigt, och att han eventuellt ville vara hemma och ta det lugnt ikväll, alltså inte träffa mig. Men han verkade en aning tveksam när vi stod på perrongen och tog farväl.

Problemet är ju att även om han verkat minst sagt intresserad de senaste dagarna så får jag ändå för mig att han när som helst kan inse att jag inte är mycket att ha. Det känns som om jag på inget sätt kan motsvara hur underbar han är. Jag känner mig fulare än någonsin till exempel. Och löjligare, framförallt när jag försöker pressa fram kärleksbevis. I lördags på Makalös började jag bråka på honom om att han bara visade att han tyckte om mig när han var full. Herregud. Det kan bara skyllas på att timmen var sen och ölknyckarskörden varit god. Det slutade med att vi stod i kylan utanför, lutade mot ett skyltfönster, och jämförde hur osäkra vi känt oss på den andres intresse.

Tidigare på kvällen som för övrigt var himla kul, bortsett från att jag som vanligt tycker att jag betedde mig fjantigt, men det går väl över med tiden, så hade han pratat om att vi borde åka bort tillsammans en helg, nästnästa till exempel. Och när vi varit ute har han väldigt flitigt hållit om mig och pussat mig och så. Och igårkväll, efter lite sömn i helgen och en tolvtimmars arbetsdag så traskade han hem till mig p.g.a. pur längtan. Så han verkar ju en smula intresserad, men vad jag grubblar över är om jag visar mitt intresse tillräckligt mycket. Jag är ju en aning livrädd för att visa mest intresse och besvarar hellre hans än tar egna initiativ, ängslig att de ska bemötas med kyla.

Dessutom är han ju så fruktansvärt söt att det tar emot att titta på honom med vetskapen om att det är mig han ser när han tittar tillbaka. Måste vara en himla kontrast mellan våra upplevelser. Ack ack ack, vad olidligt att inte vara säker på hans kärlek. Och det kan jag väl inte bli förrän han vill tillbringa varje sekund av dygnet med mig. Dessutom denna oro över att inte ha ansträngt mig nog i hans sällskap, att ha tagit honom för given understundom.

Ha, till Nelly har jag minsann sagt att det hör till att oroa sig och vara osäker. I mitt eget fall är det dock svårare att se detta som en förälskelsedetalj. Nu förstår jag precis vad hon menar med att varje gång man skiljs åt så tror man att man aldrig får se röken av honom igen. Eller snarare att nästa gång så har fjällen fallit från hans ögon och vad det än är som attraherat honom hos mig så är det väck. Jag får väl helt enkelt säga samma sak till mig själv som jag sagt till Nelly: ”njut så länge det varar”. Och nu måste jag plugga.

Jag står inte ut, jag är alldeles kollrig av kärlek och längtan, som det är nu verkar det inte bli något London för min del i vår. Jag kollade just när han har namnsdag och det är tack och lov ganska snart, den 26:e december, och tanken på att fortfarande umgås med honom då, vid jul, gjorde mig alldeles lealös av lycka. Och då kom jag att tänka på det där med London, för i fredags så avslöjade jag till sist mina planer och då sa han att han tyckte det var tråkigt för hans skull, och jag sa att han inte kunde veta hur han skulle känna för mig om två månader. Just då kände jag mig behagligt avslappnad för egen del.

Och nu kom Magnus och Vickan som jag fördrivit en trevlig stund med genom grönavågen-drömmerier, u-landspolitikkritik och Trash Bar-funderingar. Vad jag tänkte skriva var att då kändes det helt ok att lämna S för London, uppblandat med att jag ville testa honom, se om han brydde sig. Och det verkade han ju göra.