Det var ett tag sen jag skrev sist, måste ha varit innan jag datade Mattias vilket för övrigt inte gick något vidare bra. Om han ändå hade verkat avguda mig, men ointresset var ömsesidigt. Förutom att jag inte hade något emot ett litet ennattsstånd, och det hade uppenbarligen han.

Men Makalös är verkligen utan sin like, för redan på lördagen så träffade jag en annan kille som av allt att döma är rätt förtjust i mig. Kanske var det för att jag var läskigt full och tedde mig som ett lätt offer, men jag var hursomhelst omgiven av pojkar natten lång, bland annat av den här som jag spanade in när jag stod i kön med Doris, David, flickvännen och Hasse, och han stod innanför fönstret.

Nu kom pappa.

Och nu är jag alldeles för snurrig inombords för att kunna plugga tyvärr. Jag har dessutom proppat i mig en macka och känner mig tjock, trots att jag ”bantat” rätt bra sen förra torsdagen. Fast jag vet inte, jag kanske lurar mig själv. Jag ska börja skriva upp allt jag äter, för att jag går omkring vrålhungrig brukar inte leda till någon viktminskning i vanliga fall.

Så, nu skrev jag vad jag ätit igår och idag i projektdelen i min Filofax. Det lilla jag åt igår visade sig vara en hel del i alla fall. Alkohol är verkligen ett problem, det är ju inte direkt kalorifattigt men utan det vill jag inte vara. Får minska på maten istället! Bakfull eller i sällskap med en kille brukar jag klara av att inte tänka på mat.

Killar ja. Den där jag spanade in fattade tycke för mig och övertalade mig att följa med hem till honom vilket jag knappt minns eftersom jag slitit hårt med mitt ölsamlande och bland annat kommit över en romåcola som jag lyckligt hällde upp i mitt glas. Vilket redan innehöll öl, jag är så rolig. Dessutom drack jag upp det.

I alla fall så vaknade jag framåt söndagseftermiddagen hemma hos den här S och han var söt och trevlig och jag gick med på att träffa honom dan därpå, men jag tyckte allt att han var rätt liten och smal. Ända tills vi träffades igen på måndagskvällen så föreställde jag mig honom som en liten blompinne, men riktigt så illa var det inte. Ett himla sött litet ansikte hade han också. Så nu har vi tillbringat två kvällar och nätter tillsammans, om man bortser från lördagen som jag ändå knappt minns, och han är trevlig och glad och söt, men jag vet inte. Ibland kan jag störa mig enormt på hans sätt att prata och vad han pratar om, han kan verka rätt barnslig och töntig. Inbillar jag mig, men kan ändå inte ge Nelly tillräckligt med exempel för att hon ska förstå vad jag menar.

Samtidigt som jag fasar för att introducera honom för mina vänner, dels för att vi ska te oss som Helan och Halvan, dels för att de ska tycka att han är korkad och töntig, så kan jag knappt bärga mig tills jag får hoppa i säng med honom igen. Och han verkar ju inte enbart töntig och korkad. Ibland är han rätt tuff och rolig och skärpt. Kanske är det att han är 29 som stör mig, att jag förväntar mig mer av någon som är så pass gammal. Eller så sitter jag bara och väntar på att grodorna ska hoppa ut ur munnen på honom, vill att de ska göra det. För problemet är ju inte att jag oroar mig över att han inte är intresserad, istället oroar jag mig över att han är för intresserad. Det tyder på desperation, att jag är hans sista chans, inte för att jag är den jag är utan för att jag råkar finnas till hands.

Intresserade killar har alltid verkat frånstötande på mig, kom jag just på. Ju mer intresserade de är, desto kyligare blir jag. I alla fall när det gällde maniac-Micke och kompositörs-Micke. Hoppas att det är därför jag misstänker att S är lite töntig, och inte för att han är det. För egentligen vill jag tycka om honom, men det gör mig också fundersam, ja kanske är det just det som är pudelns kärna. Är det för att jag faktiskt gillar honom som jag vill göra det, eller för att jag vill ha någon att gilla? Och intalar jag mig att han är töntig bara för att han är intresserad vilket jag faktiskt tror implicerar mentala störningar? Ja herregud.

Egentligen borde det inte vara något problem, det är ju bara att umgås med honom så länge jag har lust, det är bara det att han redan verkar ta det här för allvarligt. Visserligen ringde han varken i torsdags eller i fredags kväll, tur för honom. Jag kan åtminstone trösta mig med att han har annat för sig, och ändå vill träffa mig. Men klockan tre i natt ringde han, för att han ville höra min röst, och i torsdags när jag kom hem från universitetet och vi hade skilts åt samma morgon när han klev av vid Fridhemsplan, så hade han åkt tillbaka hem till mig och satt fast en blombukett vid dörrhandtaget.

Båda sakerna är typiska exempel på vad jag brukar drömma om att en kille ska göra för att det är så romantiskt och nu när en kille faktiskt gör det så tror jag att det beror på att han är en tönt. Håhåjaja. Ändå handlar det inte om min taskiga självkänsla, inte bara i alla fall, för jag oroar mig en hel del för att Nelly och kompani ska tycka att han inte är värd mig, att jag fallit för en dussinvara. Usch vad jag skriver, jag skäms. Och på kortet som följde med blommorna hade han skrivit ”Jag tänker på dig….alltså finns jag!” och det tyder ju på ett visst mått av humor. Och jag vill hoppa i säng med honom nu. Så till viss del handlar det nog ändå om att en kille som faller för mig måste vara en tönt.

SPECIELL…här är jag, gliiider in på Trash Bar i (nästan) ylletröja och (nästan) halsduk. När jag sedan går på toa kommer jag (nästan) inte in igen! Vi spelar biljard och vinner till slut.

Nu är klockan över två och alla har svart och långt hååår utom jag!

A sitter bredvid och röker, tittar ut i stimmet, slänger ciggen och tar en klunk öl. Varför har inte jag långt hår?

Ok, jag har fått mitt straff. I lördags blev jag kär i den korkade dvärgen och vips avtog hans intresse. Eftersom han inte längre är en tönt så kan han ju inte vara intresserad av mig, och det stämmer.

När han kom hem till mig i lördags hade han köpt ett par strumpbyxor åt mig, och han var så ruskigt söt att jag snabbt satte igång att leta efter tecken på att han hade tröttnat. Och saken är den att på söndagen verkade han en smula uttråkad av mitt sällskap, ville inte bara gå omkring och drälla hemma hos mig t. ex. Så vi spelade flipper och biljard och vid ett tillfälle tittade jag upp och då stod han och såg på mig riktigt kärt, men det gick snart över.

Och igår ringde han och kunde inte gå på bio för att han hade så mycket att göra och jag blev alldeles illamående av insikten om att han hade tröttnat. Sen ringde han i alla fall igen och ville komma över och laga sina jeans (som han förmodligen letat fram för min skull, men ändå). Och så satt vi och kollade på tv och inte tillstymmelsen till komplimang kom över hans läppar. I morse såg han gillande ut när jag satte på mig min gröna klänning och när jag bekymrade mig över att inte se tillräckligt intellektuell ut så sa han att jag inte behövde göra det för att jag såg så sexig ut. Ja jag vet inte. Egentligen är han väl inte så annorlunda mot förra veckan, även om jag föreställer mig att han verkade mer kärt nervös då. Nu ter han sig så cool och nonchalant på nåt sätt.

Ack om jag ändå fick några blommor snart. Det är bara det att jag inte längre känner mig som ”någon som han verkligen vill bjuda på saker”, som han sa på Tivoli i onsdags. Då satt han minsann och strålade. I och för sig vågar jag knappt möta hans blick numera eftersom han är så söt. Jag känner mig verkligen fenomenalt sårbar nu i och med att jag behöver hans intresse, kanske är det därför jag överfört makten på honom och får för mig att han ser mig som en klängranka. Visserligen verkar det lite underligt att skulle ha förlorat intresset för mig helt och hållet sen i lördags och han ger vissa vinkar om framtiden fortfarande (att jag kan få låna en av hans väckarklockor, att jag måste släpa mig hem till honom någon gång) men han verkar inte upplagd att ge mig presenter direkt. Fast det gjorde han inte förut heller, blommorna var ju en total överraskning.

Hursomhelst så drar jag mig för att ta initiativet till ömhetstecken och det är ju lite löjligt egentligen om vi nu sitter i varandras armar i soffan t. ex, men det känns som om jag riskerar att kväva honom om jag går för hårt fram. Usch, att jag ska behöva känna mig så efterhängsen. Det hade verkligen varit till stor hjälp igårkväll om han fått ur sig en tiondel av de intressehintar han överlämnade i lördags. Han ville åtminstone komma och lyssna på Teddybears på Kvarnen ikväll, men jag får ändå för mig att han är på vippen att tråkas ihjäl av att umgås med mig. Kan ha att göra med att jag känner mig så himla mesig nu jämfört med förra veckan.

Nä vad är det här att tjafsa om egentligen. Men jag måste få ur mig det. Jag vill att allt ska vara som förra veckan! Att det är han som vill ses och så. Och som ger mig blommor med kort där det står att han tänker på mig. Och att jag känner ett övertag istället för att projicera det på honom. Det känns som att bara för att jag är intresserad så tycker han att det inte är någe spännande längre, att jag är trist. Kanske för att jag känner mig trist, jag får sluta med det. Till ikväll måste jag arbeta fram något slags självständighet och oberoende så att jag kan distansera mig lite och umgås med honom utan att sitta och vänta på tecken och bara få dem helt enkelt. Om det inte redan är för sent. Så att han förstår att jag bara försöker verka oberörd och cool.

Lustigt att den osäkre desperate tönten plötsligt förvandlats till en självsäker och kräsen Casanova. Men så är det. Jaja, jag har bara känt honom i drygt en vecka, jag klarar mig utan honom. Det är bara det att det skulle kännas som ett fruktansvärt nederlag om han tröttnade. Att en kille som ger mig blommor och komplimanger vaknar upp och inser att jag inte var värd det annat än i hans drömmar. Att det inte var mig han föll för utan någon han såg i ett förvirrat töcken.

Ok, han har ju sagt saker som tyder på ett intresse av att ses igen, det har han. Men jag väntar ändå på att han ska säga något om att det inte är någon idé att ses igen, och varför skulle jag göra det om han inte gav sådana signaler? Fast han var rätt öm i natt, tog i mig på ett kärleksfullt sätt. Det kanske var i sömnen. Vad vet jag? Kanske han också bara försöker verka cool.

Om jag ändå inte kände mig så himla tråkig. Jag kände mig mycket mer spännande förut.

Hade en hektisk gårkväll på Kvarnen. Nelly drack, Elvira var med, bekanta sprang omkring och S stod i baren med sina kompisar. Jag som hade räknat med att han inte ens skulle dyka upp, men det gjorde han och intresserad verkade han till och med. Så kvällen slutade hemma hos honom där han hävde ur sig kärleksförklaringar utan like. Åtminstone att han ville ha ett förhållande med mig. Kompisen Nikko verkade lite surmulen av sig, han var i och för sig spik nykter och jag ska försöka att inte bekymra mig.

Har nog aldrig varit på universitetet såhär tidigt, det är väldigt lugnt och stilla. S skulle till jobbet och jag har inget emot att sitta här och samla mig innan Husserl och Quine. Men en liten macka måste jag nog ha trots allt.

Servitörgalningarna sitter och garvar med sina kompisar, annars är det lugnt och skönt här. Klockan är halv elva, ”bara” tänkte jag skriva men det hade känts duktigare om den var nio eller nåt.

Jaha, nu verkar S intresserad igen. Alltså är jag lite mer cool och distanserad. Hemma hos honom efter flipper på Tivoli i tisdags så pratade vi, bland annat om vad vi haft för oss med det motsatta könet sedan våra respektive långa förhållanden tagit slut. För hans del hade det inte varit mycket, en arbetskamrat från Pressbyrån som han datat och en lärarkollega i 40-årsåldern som förfört honom efter en personalfest. Vad som varit innan dem mindes han knappt, påstod han. Och så sa han att jag var den första han träffat som han ville ha ett förhållande med, oj oj oj! Är snubben desperat eller vad? Så att han inte ringde vare sig på onsdagen eller torsdagen var inte så mycket oroande som irriterande, jag ville ju träffa honom.

Däremot ringde jag, för första gången, och pratade med hans telefonsvarare igårkväll, men han ringde inte tillbaka innan jag stack till Pelikan där jag satt och surade en smula tills jag upptäckte att Magnus kompis är sambo med filosofi-Anders och pianist i hans band Diamond Dogs vilket gjorde mig helt exalterad. Att han verkade småstöta på mig genom att föreslå biljardspel och preliminärinbjuda mig till deras releaseparty tog jag med ro eftersom tjejen bredvid honom verkade vara hans flickvän. Tyvärr visade det sig att de bara var vänner och då hade jag redan gett honom mitt nummer. Men det är nog ingen fara, jag är ju en sån tönt att det lyser lång väg!

Men hursomhelst har jag märkt en viss förändring hos karlkräken nu på sistone, en inte så stor men ändå. När jag satt på 6:an i tisdags och ältade S:s ointresse så verkade killen vid samma bord väldigt angelägen om att inleda en konversation, frågade vad jag skrev och ville låna pennan och klagade lite över de trista texter han skulle läsa och så, trots att jag satt där i min dagbokskokong och var extremt asocial. Och på Trash Bar igår spelade Vickan och jag bland annat mot två amerikaner varav den ena när vi skakade hand efter matchen ville veta vad jag hette och pratade på om att han jobbade i Kista som dataforskare. Sen dök sångaren i In the Colonnades upp och slog sina lovar väldigt envist utan att säga ett ljud, och när jag skulle påminna Vickan om hur han stött på mig i sin fylla en annan gång så började hon yla högljutt om att han ju gick omkring som en annan hök nu runt mig och spanade. Finns inte en chans att hennes röst undgick honom.

Men varför jag rabblar allt detta är inte enbart för att smörja mitt ego, för det är ju knappast några märkvärdiga uppskattningsbevis det är frågan om, utan mer för att jag tycker att det är rätt lustigt att det dyker upp killar med viss initiativförmåga nu. När de hållit sig undan så länge alltså. Men jag mottar gärna fler indikationer på att S:s förtjusning inte beror på desperation och ”man tar vad man får”. Lite gillande från den där Nikko skulle ju inte skada t. ex.

Just det, när jag kom hem igår natt så hade S ringt två gånger och han lät så himmelens söt att jag faktiskt sparade hans meddelanden för att Nelly ska kunna lyssna om hon har lust. Fast vad jag tycker om honom vet jag inte. Nelly frågade fordrande om jag var kär, men det är jag ju inte. När vi satt på Pelikan och innan dess också för den delen kändes det som att jag längtade efter honom, men sen på Trash Bar försökte jag känna efter hur det skulle vara om han plötsligt kom in där och då var jag rätt likgiltig. Men också koncentrerad på biljarden förstås. Och nu längtar jag mycket efter honom, det gör jag, och i morse lyssnade jag på hans meddelanden två gånger, men jag kan ändå inte påstå att jag är fullständigt panikslagen av saknad. Vi får väl se, ikväll träffas vi antagligen. Men att han inte läser några böcker oroar mig redan.

Nu har jag som en annan tönt i stort sett tvingat Nelly att gå och lyssna av min telefonsvarare för att hon ska höra hur gullig S lät. Annars har vi väldigt trevligt suttit och pratat barndoms- och Londonminnen. Snart ska hon gå och jobba igen och jag ska fortsätta plugga Husserl som skriver så hisnande svårbegripligt och vackert. Jag blir alldeles kosmisk inombords.

Har just skilts åt från S som skulle till skolan, och tyvärr är jag galen i honom. Han är den sötaste och sexigaste och underbaraste i världen och jag är övertygad om att han är på väg att tröttna. Verkade han inte lite likgiltig i morse? Fast det gjorde han väl inte egentligen, förutom att han ville åka till jobbet tidigare än nödvändigt, och att han eventuellt ville vara hemma och ta det lugnt ikväll, alltså inte träffa mig. Men han verkade en aning tveksam när vi stod på perrongen och tog farväl.

Problemet är ju att även om han verkat minst sagt intresserad de senaste dagarna så får jag ändå för mig att han när som helst kan inse att jag inte är mycket att ha. Det känns som om jag på inget sätt kan motsvara hur underbar han är. Jag känner mig fulare än någonsin till exempel. Och löjligare, framförallt när jag försöker pressa fram kärleksbevis. I lördags på Makalös började jag bråka på honom om att han bara visade att han tyckte om mig när han var full. Herregud. Det kan bara skyllas på att timmen var sen och ölknyckarskörden varit god. Det slutade med att vi stod i kylan utanför, lutade mot ett skyltfönster, och jämförde hur osäkra vi känt oss på den andres intresse.

Tidigare på kvällen som för övrigt var himla kul, bortsett från att jag som vanligt tycker att jag betedde mig fjantigt, men det går väl över med tiden, så hade han pratat om att vi borde åka bort tillsammans en helg, nästnästa till exempel. Och när vi varit ute har han väldigt flitigt hållit om mig och pussat mig och så. Och igårkväll, efter lite sömn i helgen och en tolvtimmars arbetsdag så traskade han hem till mig p.g.a. pur längtan. Så han verkar ju en smula intresserad, men vad jag grubblar över är om jag visar mitt intresse tillräckligt mycket. Jag är ju en aning livrädd för att visa mest intresse och besvarar hellre hans än tar egna initiativ, ängslig att de ska bemötas med kyla.

Dessutom är han ju så fruktansvärt söt att det tar emot att titta på honom med vetskapen om att det är mig han ser när han tittar tillbaka. Måste vara en himla kontrast mellan våra upplevelser. Ack ack ack, vad olidligt att inte vara säker på hans kärlek. Och det kan jag väl inte bli förrän han vill tillbringa varje sekund av dygnet med mig. Dessutom denna oro över att inte ha ansträngt mig nog i hans sällskap, att ha tagit honom för given understundom.

Ha, till Nelly har jag minsann sagt att det hör till att oroa sig och vara osäker. I mitt eget fall är det dock svårare att se detta som en förälskelsedetalj. Nu förstår jag precis vad hon menar med att varje gång man skiljs åt så tror man att man aldrig får se röken av honom igen. Eller snarare att nästa gång så har fjällen fallit från hans ögon och vad det än är som attraherat honom hos mig så är det väck. Jag får väl helt enkelt säga samma sak till mig själv som jag sagt till Nelly: ”njut så länge det varar”. Och nu måste jag plugga.

Jag står inte ut, jag är alldeles kollrig av kärlek och längtan, som det är nu verkar det inte bli något London för min del i vår. Jag kollade just när han har namnsdag och det är tack och lov ganska snart, den 26:e december, och tanken på att fortfarande umgås med honom då, vid jul, gjorde mig alldeles lealös av lycka. Och då kom jag att tänka på det där med London, för i fredags så avslöjade jag till sist mina planer och då sa han att han tyckte det var tråkigt för hans skull, och jag sa att han inte kunde veta hur han skulle känna för mig om två månader. Just då kände jag mig behagligt avslappnad för egen del.

Och nu kom Magnus och Vickan som jag fördrivit en trevlig stund med genom grönavågen-drömmerier, u-landspolitikkritik och Trash Bar-funderingar. Vad jag tänkte skriva var att då kändes det helt ok att lämna S för London, uppblandat med att jag ville testa honom, se om han brydde sig. Och det verkade han ju göra.

Sitter här mol allena eftersom Nelly är på toa och sätter på sig kläderna hon lånade av mig. Jag rullade 22 cigg medan hon stod och försökte övertala folk i telefon att komma hit. Nu är hon tebaka.

Känner mig jätteful egentligen, men en mildögd sötnos vid baren mötte min blick flera gånger. Eller jag hans, det var han som började. 

Var håller Elvira hus? Spelar mig ingen roll att sitta här själv, det var riktigt mysigt faktiskt. 

S ringde precis innan jag gick. ”Jag ligger i badet och tänker på dig”, sa han. ”Problemet” är bara att jag får för mig att han överdriver för att övertyga mig om sitt intresse, fast då blir det ju rätt iallafall, antar jag. I natt när jag gnällde över att inte kunna fatta vad han såg hos mig o.s.v. så sa han bland mycket annat att ”om jag var snyggare så skulle jag nog vara ihop med någon annan”. Jag blev arg såklart och krävde en förklaring men den minns jag inte tyvärr. Han var visserligen rätt full, men ändå! 

Innan på Trash Bar så var han dock underbart gullig, satt med Elvira på andra sidan bordet och diskuterade hur himla söt jag var med strålande ögon och fånigt (ljuvligt) flin. Och när vi spelade biljard hela gänget (jag, han, Nelly, Vickan, Magnus, Elvira) var vi enligt Nelly så söta att hon var säker på att ”det där kommer att hålla”. 

Var är Elvira? I och för sig skönt om jag slipper bli utseendemässigt jämförd med henne, men jag vill ju träffa henne. Hon har väl aldrig gått vilse? Vad gäller min exceptionella fulhet så kom jag just på att jag antagligen skulle både vara och känna mig snyggare om jag inte sovit och ätit så dåligt på sistone. Håhåjaja, jag vill ju så gärna att S ska tycka att jag är söt. Ja han säger ju att han gör det, men jag vill veta att jag är det. Vilket jag lustigt nog tyckte bra mycket mer innan jag träffade S, vars intresse numera är ganska svårt att missta sig på. Egentligen är han för bra för att vara sann, de saker han säger ibland är underbara (jag kommer inte på något särskilt just nu, men ska banne mig skriva ner dem hädanefter. Jösses vad bra musik de spelar. Jag skulle kunna tänka mig att sitta kvar här istället för att gå till Flipperkonditoriet faktiskt.) och han har gett mig blommor och strumpbyxor (fast det var ju en vecka sen sist!) och han är så himla rolig och bra att prata med. Så ut trädde den korkade dvärgen och in the man of my dreams. Av någon anledning fick den här 21-kronorsölen mig att bli en aning berusad. Kan bero på att jag idag ätit två kesomackor, lite yoghurt och några vindruvor. Och en öl. Så nu går jag på toa, ringer Bagis och hör var Elvira är, och går.

Sitter här och läser ”Problems of Mind” och är så himmelens TRÖTT. Vill bara sova, men måste visa lite flit, inte minst efter onsdagens sömn- och ätorgie. Att jag fortfarande är ganska fläskig irriterar mig. Jag skulle vara nöjd med mig själv om jag inte ser en knubbig rulta i spegeln istället för den kurviga men slanka uppenbarelse jag vill vara. Och trots vissa magmuskler har jag en korv av fett på magen. Jisses vad slarvigt jag skriver. Synd bara att ju mer jag gillar S desto mer betvivlar jag att han gillar mig. Fast jag inte behöver. Nu kom Nelly.

Jag mår lite illa faktiskt, men det kan bero på att jag har en smula graviditetsångest. Så osäkert som vi har kört. Känner mig överhuvudtaget konstig, bomull i huvudet och stum i kroppen. 

Men, men. Jag ska plugga Husserl nu ett tag och sedan kommer S, bara för att bli avlöst av Nelly. Jag är nog kär i honom, men önskar att han kunde säga igen att han älskar mig så jag slipper oroa mig för att mitt beteende under dunderfyllan i lördags fått honom att tycka om mig mindre. 

En lustig detalj vad gäller lördagen, som var underbar ända tills jag fick ett frihetsryck framåt morgonen, är att killen jag pratade med på Makalös och av någon anledning bytte telefonnummer med, faktiskt ringde igår. Till telefonsvararen tack och lov. Men han är sålunda den tredje på raken som mött mig mitt i en blackout och ändå velat träffa mig igen. Jag finner det högst besynnerligt må jag säga. Särskilt med tanke på att väldigt få av dem som möter mig i ett något mera medvetet tillstånd tar kontakt med mig igen. Aspackad på Makalös är jag tydligen som mest attraktiv. 

Jag måste bara skriva att jag är faktiskt osäker på om jag är mogen för ett förhållande. Mitt Houdinibeteende i lördags var ju en aning desperat. Otyglade A på nya äventyr. Så vi får väl se hur det går. Men det känns som att jag vill ha honom och behöver honom. Helt fantastiskt att ha någon att krama i soffan! Och jag vill att han ska älska mig. I går morse uppmärksammade han en annons för förlovningsringar! 

S, när han missade början av reklamen för Braun Handymixer eftersom han var upptagen med att klämma på mig: ”Tänk att man kan göra allt det där med en tandborste!” Men var är han? Varför kommer han inte? Har det hänt något? Klockan är ett och han slutade skolan tio över elva! Jag är arg.