13/10-93 Onsdag, på Ritorno

Idag är det precis ett halvår sen som jag satt här med pappa den där gången. Det har gått fort.

Igår var jag ute med Claes på blott ett par öl. Han ringde inte själv så jag försökte se honom som en Germanicus för att slippa ängslas för att verka påträngande. Jag undrar varför han inte ringde, för han verkade inte ha något emot att ses. Men jag var förstås alltför medveten om att det var jag som velat mest och kände mig inte alls avslappnad och bra som jag är. Speciellt som han bestämt yrkade på att vara hemma vid halv elva för att orka upp på morgonen. Desto nöjdare blev jag när klockan var elva i ett litet nafs, det är märkligt hur fort tiden går med honom. Så kanske hatar han mig inte ändå, även om han inte verkade direkt desperat att ses igen.

Men gud vad jag är självupptagen. Att han var på dåligt humör och föga partysugen berodde ju snarare på att Eleonors mamma är döende i cancer än på mig. När han berättade att läkaren sagt att det efter operationen visat sig vara ”mer eller mindre kört”, då rämnade en del av världen. Hur kan något så hemskt hända en vän? Det finns ingenting att säga, jag klarar inte av att tänka på det, tårarna börjar redan sippra fram. Men ändå vill jag berätta det för Nelly, att något så hemskt händer någon annan jagar min egen oro på flykten litegrann. Samtidigt som det ökar den.