14/10-93 Torsdag, på Ritorno

Ännu en vecka har nästan gått. Igår träffade jag kurskamraterna på onsdagspuben. Bara tre dök upp och dessutom hade de ändrat tiden från sju till åtta när jag hade avvikit från Wittgensteinseminariet i fredags, så jag letade länge förgäves bland alla skränande typer inne i Rotundans mörker där landskampen i fotboll visades på storbildskärm.

Sen kom de, Annika som är 39 men verkar minst tio år yngre, Pepe som är 31 (jag är inte åldersfixerad, men jag vet ju inte mycket mer om dem) och ser lite lustig ut men är väldigt trevlig, mjuk och snäll, och Johan som är 24 och som jag redan från början fått ett mindre tilltalande besserwisserintryck av. Och det håller i sig. Han förutsätter att han vet allt och jag inget när vi pratar (”Celan, med C”, sa han när jag skrev upp en artikel han rekommenderade. T.ex.) och jag kämpar för att få honom på andra tankar, men han verkar vara så uppfylld av sin egen briljans att han är oemottaglig för andras. På Wittgensteinseminariet sitter han och ställer uppstyltade, ansträngt ”välformulerade” frågor som oftast är poänglösa. Dessutom, höll jag på att skriva, men det är väl ingen personlig brist kanske, så känner han min granne Johan sen grundskolan. Jag nämnde inte att jag haft en flyktig romans med denne, för jag visste inte vem av oss stropp-Johan skulle ifrågasätta omdömet hos. Som om det spelade någon roll.

Inte mycket har jag fått pluggat än, för Magnus dök upp och därefter Nelly vars nye lille prins stod utanför medan hon lämnade sin cykelnyckel till mig eftersom jag glömde mitt lås hemma idag när jag äntligen hade skruvat ihop cykeln. Så jag var tvungen att gå ut och hälsa på honom och han var väl söt, såg lite sliten ut. Antagligen ingenting för mig, jag hann inte se så noga.