28/10-93 Torsdag, på Ritorno

Eleonor och David har just gått och jag tycker som vanligt att jag under den korta stund som jag satt med dem babblade hejdlöst om allt som inte har med Eleonors mamma att göra. Jag vill så gärna prata med henne om det, men jag träffar henne ju aldrig på tu man hand. Jag försöker möta hennes blick på ett medkännande sätt men jag vill säga något medkännande också. Fast jag vet inte vad. Alla formuleringar ter sig så meningslösa när ingenting jag skulle kunna säga vore till någon hjälp. Jag kan inte få henne att se saken på ett annat sätt eller säga att det går över, det blir bättre sen, eller att hon kan tänka på dem som har det värre för att förringa det.

Jag frågade Claes för någon vecka sedan vad han tyckte, om jag borde ta upp det, för det känns så fel att låta bli. Det är ju ändå det enda jag tänker på när jag träffar henne. Men han tyckte att jag skulle låta henne göra det först.