Här igen. Hade en mycket trevlig fikning med Elvira igår då vi författade brevet till Frank och skrek av skratt ideligen. Annars går jag runt och dagdrömmer om London och hur kul jag ska ha där (jag ska åka till Paris i vår med en stor kärlek t.ex.) istället för att grunna på filosofiska problem, vad min uppsats ska handla om och så.

Nelly vill gå ut ikväll och jag vill också men det är ju så att kabeltv:n inte direkt fått mig att plugga flitigare. Det går tvärtom förunderligt trögt.

Måste gubben framför ligga utfläkt i sin stol, det stör.

Jag har nu läst alla 98 paragraferna i Filosofiska Undersökningar som vi har till på fredag. Och jag har läst dem noggrant! Jag är så stolt över mig själv. Intressant var det också, äntligen känner jag en viss sammanhängande förståelse för vad den gode Wittgenstein säger. Här ska det bli uppsats banne mig! Fast nu ska jag fortsätta mitt utmärkta jobb med att läsa om introduktionstexten till imorgon. Att det gick så bra! Att jag får så mycket läst bara jag skärper mig! Det var länge sedan jag erfor något dylikt. (Varför har jag inte suttit såhär varenda dag? O.s.v. o.s.v.) Ger viss förhoppning om att jag ska klara av att läsa de massor jag missat.

Dear Frank!

We hope that you enjoyed your stay in Spain and that you’re healthy and fine.

We regret that we didn’t get the chance to say goodbye to you properly. When we couldn’t find you in in your bedroom in the morning, we went downstairs into the pub to look for you. You were nowhere to be found, so we left a note with our addresses in case you would like to come and visit us.

Suddenly the alarm went off, and we didn’t know what to do. As we had to catch the train we couldn’t wait for you. We are awfully sorry if we caused you any trouble.

However, despite of that accident, we are fine. We miss London a lot though, and can’t wait to get back. In fact, I (A) am thinking of moving to London i January as I will be able to write my p.e. abroad. Unfortunately, Elvira can’t come along as she must continue her studies at home. She’ll come and visit me though.

We intended to write to you sooner, we thought that maybe you wanted an explanation to our dramatic departure. When we got back to Stockholm we actually phoned the operator i London to get your number, but neither Devonshire Arms nor your name were registered.
We will enclose some pictures, you look really good with those lightbulbs, don’t you think?

Lots of love, A and Elvira

Känner mig ganska glad efter att ha fikat med pappa, förutom att det var trevligt så blev jag lovad skobidrag, fast jag fick en rejäl ångestknäpp mitt i när jag plötsligt kände mig så hejdlöst misslyckad som fotograf, att alla mina publicerade bilder var värdelösa och skulle hindra en eventuell framtida karriär totalt. Försöker dämpa denna ruelse nu. Jag får komma igen helt enkelt.

Det sitter en JÄTTESÖT kille bakom mig, jag blev kär. Dessutom är jag nästan kär i Claes (Doris kräftskiveromans), på ett vänskapligt sätt förstås. I torsdags tillbringade jag en underbar dag med honom efter att ha kämpat mig igenom litteraturseminariet så bakfull att jag faktiskt sa saker. Kvällen innan var vi på Trash Bar och därifrån drog jag med mig en väldigt söt kille som hette David och på vars arm jag fick sova efter att ha klargjort (flera gånger) att jag inte orkade idka sexuellt umgänge. Han var charmig, men jag sprang av tunnelbanan vid Odenplan med ett glatt ”krya på dig” syftandes på hans bakfylla utan att något sagts om framtida möten, för att en kille pratar om hur full han var igår när han får se en på morgonen tolkar jag enbart som ointresse och själv orkar jag inte bry mig faktiskt. Det ska vara någon som är mer intresserad än jag.

Sen i alla fall så hämtade jag Claes på biblioteket och vi gick och fikade på Bistron ett par timmar. Han föreslog en promenad i Stora skuggan och jag gick med på det med föga entusiasm men det visade sig mot min förmodan att jag älskar att promenera i skogen, speciellt när det har regnat och löven luktar. Vid strandkanten blev vi kvar ett bra tag och kastade macka, även det ett nöje jag tidigare varit omedveten om. Det enda som störde (förutom att min mage dallrade varje gång jag slängde iväg en sten) var att jag oroade mig för att Claes skulle vara intresserad av mig nu när han och Doris brutit, men nu vet jag att hans intresse är enbart vänskapligt och sexuellt.

Sen åkte vi i alla fall in till stan och satt på Mamas and Tapas mellan halv fem och tolv. Sju öl var klämde vi i oss, min föresats att åka hem tidigt och plugga Wittgenstein för att slippa ännu ett bakfullt seminarium kom på skam. Jaha, och så formligen drog han mig med sig hem och efter att ha gett mig salamimackor och spelat egna visor på gitarr för mig så gav han mig en nattskjorta och så somnade vi vackert omslingrade. Mer än en sval godnattpuss blev det inte, tack vare mig skulle jag vilja säga.

Nu har jag i och för sig inget emot att hoppa i säng med honom, fast det har jag egentligen. Det vore dumt. Men det vore så kul att göra det med någon som tycker så mycket om mig utan att vara kär i mig. Det är helt fantastiskt egentligen hur han verkar uppskatta min person, både mitt intellekt och min personlighet och mitt utseende. Det sistnämnda efter sju öl åtminstone.

Jag kan hålla med Doris om att han är lite mossig på vissa sätt, men på det hela taget är han underbar. Tur att han är flint, annars skulle jag nog falla dit. Just det här att jag kan prata med honom oförställt och känna att det går fram, att han förstår och är intresserad, det är fantastiskt! Om jag ska försöka jämföra med Germanicus så är det i dennes fall ett mycket större avstånd oss emellan. Jag tror att det kan bero på att han har ett behov av att hävda sig, att subtilt imponera, som Claes saknar. Med mig i alla fall. Germanicus skulle aldrig beskriva sig själv som en mjukiskille t. ex.

Men var jag bakfull på Wittgensteinseminariet! Jag höll på att somna, det var en vidrig kamp jag förde med mina ögonlock.

Klarade bara två av mina tre ”uppdrag” idag, att gå till gynekologen och att fika med Nelly. Däremellan skulle jag ha kopierat på Teknis, framförallt bilderna till Frank som är en liten del av mina Londonförberedelser, men efter att ha köpt ett par skor (underbara!) var jag så svimfärdigt trött att jag var tvungen att åka hem och sova, något annat gick inte.

Så jag har petat in Teknis bland morgondagens aktiviteter som bland annat inbegriper att supa med Claes. Kanske är det positivt att jag på sistone varit omåttligt stressad över att behöva gå ut med vännerna istället för att plugga. Att jag faktiskt stannade hemma på kvällarna vore i och för sig något mer positivt.

Förresten är jag en smula nervös över huruvida Claes kommer att ringa ikväll eller ej. Jag har bestämt mig för att inte ringa själv, för jag är inte sådär lugnt och säkert övertygad om att han tycker om mig längre, efter att ha tillbringat så mycket tid med mig i torsdags. Han hade ju sån ångest för att vi sovit tillsammans (det skulle inte ge Doris ett seriöst intryck av honom) och nu kanske jag har blivit ångestframkallande för honom eller nåt. Vem vet. Synd att jag skulle börja tvivla såhär, det underbaraste förut var ju att jag inte gjorde det, att jag hade haft trevligt och kul med någon som inte å sin sida hade lidit. Jaja. Nu ska jag plugga. Dagarna går så fort och jag är så stressad.

Idag är det precis ett halvår sen som jag satt här med pappa den där gången. Det har gått fort.

Igår var jag ute med Claes på blott ett par öl. Han ringde inte själv så jag försökte se honom som en Germanicus för att slippa ängslas för att verka påträngande. Jag undrar varför han inte ringde, för han verkade inte ha något emot att ses. Men jag var förstås alltför medveten om att det var jag som velat mest och kände mig inte alls avslappnad och bra som jag är. Speciellt som han bestämt yrkade på att vara hemma vid halv elva för att orka upp på morgonen. Desto nöjdare blev jag när klockan var elva i ett litet nafs, det är märkligt hur fort tiden går med honom. Så kanske hatar han mig inte ändå, även om han inte verkade direkt desperat att ses igen.

Men gud vad jag är självupptagen. Att han var på dåligt humör och föga partysugen berodde ju snarare på att Eleonors mamma är döende i cancer än på mig. När han berättade att läkaren sagt att det efter operationen visat sig vara ”mer eller mindre kört”, då rämnade en del av världen. Hur kan något så hemskt hända en vän? Det finns ingenting att säga, jag klarar inte av att tänka på det, tårarna börjar redan sippra fram. Men ändå vill jag berätta det för Nelly, att något så hemskt händer någon annan jagar min egen oro på flykten litegrann. Samtidigt som det ökar den.

Ännu en vecka har nästan gått. Igår träffade jag kurskamraterna på onsdagspuben. Bara tre dök upp och dessutom hade de ändrat tiden från sju till åtta när jag hade avvikit från Wittgensteinseminariet i fredags, så jag letade länge förgäves bland alla skränande typer inne i Rotundans mörker där landskampen i fotboll visades på storbildskärm.

Sen kom de, Annika som är 39 men verkar minst tio år yngre, Pepe som är 31 (jag är inte åldersfixerad, men jag vet ju inte mycket mer om dem) och ser lite lustig ut men är väldigt trevlig, mjuk och snäll, och Johan som är 24 och som jag redan från början fått ett mindre tilltalande besserwisserintryck av. Och det håller i sig. Han förutsätter att han vet allt och jag inget när vi pratar (”Celan, med C”, sa han när jag skrev upp en artikel han rekommenderade. T.ex.) och jag kämpar för att få honom på andra tankar, men han verkar vara så uppfylld av sin egen briljans att han är oemottaglig för andras. På Wittgensteinseminariet sitter han och ställer uppstyltade, ansträngt ”välformulerade” frågor som oftast är poänglösa. Dessutom, höll jag på att skriva, men det är väl ingen personlig brist kanske, så känner han min granne Johan sen grundskolan. Jag nämnde inte att jag haft en flyktig romans med denne, för jag visste inte vem av oss stropp-Johan skulle ifrågasätta omdömet hos. Som om det spelade någon roll.

Inte mycket har jag fått pluggat än, för Magnus dök upp och därefter Nelly vars nye lille prins stod utanför medan hon lämnade sin cykelnyckel till mig eftersom jag glömde mitt lås hemma idag när jag äntligen hade skruvat ihop cykeln. Så jag var tvungen att gå ut och hälsa på honom och han var väl söt, såg lite sliten ut. Antagligen ingenting för mig, jag hann inte se så noga.

Nelly har just gått. Eftersom jag försov mig (Gustavs M. Pigg-klocka ringde inte) så hann vi inte fika så länge. Nu måste jag gå på toa.

Annars har ingenting särskilt hänt. I torsdags träffades Nelly, Doris och jag på Tranan och plötsligt dök Thomas (Nellys nye) upp så jag fick chansen att lära känna honom lite närmare. När vi gått till Trash Bar och spelade biljard sa jag till Nelly att Thomas var så söt att jag nästan blev kär. Hon sa att hon visste inte vad som var värst, att jag hatade Nicklas eller nästan var kär i Thomas. Sen satt de och var rätt så söta och jag kände mig lonesome and blue, så när de gick hem fortsatte jag på egen hand till Makalös. Varken den söte killen som vi spelat biljard mot eller Nick var där, faktiskt kände jag inte en människa, men jag lyckades ha rätt trevligt ändå. Garderobskillen från Tranan var där, en gåta hur han lyckats bli så fantastiskt full sen jag sist såg honom. Överhuvudtaget var folk väldigt fulla, jag kände mig riktigt nykter trots all rom som jag fått av Thomas att hälla i min cola inne på toaletten och trots att jag fick två öl till priset av en tack vare bartenderns virrighet.

Hade kunnat få ihop ett helt gäng killar att sova på armen hos men åkte hem ensam, ytterligare luttrad och övertygad om manssläktets enkom sexuella intresse av mig. Om ens det.

Pluggar, och det går rätt bra. Intressant är det också, så varför är mina effektiva pluggstunder så sällsynta? Meningslöst att älta detta, jag får väl vara glad att de dyker upp överhuvudtaget och med all kraft bekämpa de sinnesstämningar som omöjliggör allt annat än sängliggande och tv-tittande.

Brevet till Frank är nu klart att skickas iväg, det är banne mig det första minimala lilla steget mot min Londonvistelse som jag tagit hittills. Tiden går för fort! (Det gör den när man inte fyller den med spännande, nyttiga, berikande aktiviteter.)

Oroar mig lite för att Claes inte verkar ha något intresse av att umgås med mig längre, fast det vill jag inte låtsas om egentligen. Att Nelly är mitt i en liten Love story är både kul och beklämmande, det påminner mig om min egen ensamhet och beundrarlöshet. Det ter sig rätt obegripligt ibland för oss båda att inte fler (att knappt några) killar märkbart faller i trance inför våra fantastiska uppenbarelser. Eller är det kanske just det de gör? Nä vad jag saknar är deras initiativ. Claes tyckte t. ex. inte alls att det var något fantastiskt med att Thomas fixat Nellys nummer och ringt upp o.s.v., enligt honom känner de flesta killar krav på sig att vara den som tar första steget. Vilket torde betyda att jag inte lyckats attrahera någon. Vad är det i så fall för fel på mig? Jag kan visserligen räkna upp ett antal, men så anskrämlig kan jag väl inte vara?

När jag åkte hem på nattbussen efter Konstfack förra fredagen t. ex. (efter att ha skilts från Soma som inte verkade ha någonting emot att slå följe med mig. Att han inte gjorde det berodde – inbillar jag mig – på att jag efter två nätter i rad med pilska karlar i sängen när allt jag ville var att sova var i starkt behov av en säng för mig själv. Fast nu ångrar jag mig förstås.) så satte sig en karl bredvid mig och glodde länge medan jag stirrade rakt fram och försökte se omedveten ut ända tills han inledde en konversation som avslutades med att han tyckte att jag var ”fin” (inget av mina favoritomdömen direkt) och att han sett mig förut lite varstans. Sen klev han av, och lämnade mig lite gladare.

Och Claes prisade ju mig och kom med skämtsamma(?) lovemakingförslag. Tyvärr har båda dessa komplimanggivare det gemensamt att de vid nämnda tillfällen var berusade. Till och med jag själv brukar tycka att jag är rätt söt när jag är full. För övrigt känner jag mig för det mesta attraktiv enkom för töntar.

Plötsligt dök Nelly upp, och sen Christian, jättekul! Dessutom sitter det en fet tjej mittemot så jag får känna mig ovanligt späd, trots att Nelly återigen har magrat. Och hennes Thomas ringde igårkväll. Grrr. Bara jag som inte har nån! Hoppas innerligt att åtminstone Doris håller mig sällskap i singeltillståndet framöver.

Har suttit här sen halv nio, först med pappa och sen med Blackburntexten som Lena och jag ska hålla inledning på imorgon. Jag har kämpat med den hela veckan (som därför känts som ”en hel vecka” fast det trots allt bara gått tre dagar) och börjar faktiskt få kläm på den nu. Lena ska komma snart, vi hann inte med att gå igenom hela igår.

Pappa verkar för övrigt bisarrt intresserad av mitt liv, den här gången engagerade han sig bl. a. i mitt problem med Germanicus vars löjligt kaxiga och spänt provocerande attityd antagligen beror på komplex för testosteronhalten. Pappa trodde att spännigheten berodde på att han ville vara mer än kompis med mig och det vet jag väl att han vill, om inte ett förhållande så vill han ju i alla fall ha sex, men nog borde han ha märkt att jag finner det omåttligt avtändande med poserande killar? Det var nog något jag framkallade genom min säkerhet på vår relations gränser, trodde pappa.

Har suttit här sen halv nio, först med pappa och sen med Blackburntexten som Lena och jag ska hålla inledning på imorgon. Jag har kämpat med den hela veckan (som därför känts som ”en hel vecka” fast det trots allt bara gått tre dagar) och börjar faktiskt få kläm på den nu. Lena ska komma snart, vi hann inte med att gå igenom hela igår.

Äcklar mig nästan att låta honom få inblick i mitt liv. Vadan detta plötsliga intresse egentligen?

 

Har just haft Wittgensteinseminarium. Gunnar, han bara mal och mal. Ibland sticker den där Johan in små fjantiga och ansträngda frågor som bara han själv, men desto mer, verkar imponerad av. För övrigt vill Gunnar prata själv. Även efter två timmars mässande orkar han inte låta de mer försynta avsluta sina frågor. Varje invändning mot Wittgenstein verkar vara både en skymf och en bekräftelse på att Gunnar själv är den ende som verkligen förstår Den Store. Jag brukar inbilla mig att jag har nytta av att gå på seminarierna, för uppsatsens skull, men när jag väl sitter där blir jag så trött på Wittgenstein att jag vill skriva om något annat. Nästa vecka börjar Husserl- och logikmomenten så jag bör ägna mig åt dem istället.

Min inledning på litteraturseminariet igår gick inte strålande direkt. Helt oväntat blev jag chocknervös när jag väl började läsa från anteckningarna, trots att jag utan problem babblat på under Lenas del. Jag blev katastrofalt andfådd och räddades enbart av att en diskussion bröt ut rätt snart, under vilken jag lyckades samla mig. Men jag fortsatte vara helt förvirrad, som om jag aldrig läst texten.

Jag ska gå och gympa sen. Trist att jag verkligen måste tvinga mig själv till motion numera, som att cykla hit t. ex. Det kan te sig så vidrigt att jag blir gråtfärdig. Nu har jag ändå varit disciplinerad och duktig när det gäller pluggandet, har gått upp halv sju varje morgon den här veckan och kämpat som besatt med Blackburntexten. Vilket ter sig rätt onödigt nu efteråt. Jag borde ha gjort bättre ifrån mig.

Stötte ihop med idéhistorie-Niklas nyss, och när jag just avslutat beskrivningen av min B-uppsatsångest och att jag missat seminarierna och fasade så smått för att stöta på Bosse (läraren), vem kommer då gående om inte Bosse själv. Som jag inte sett skymten av på hela terminen. Han verkade inte alltför besviken.

Nu hejade jag lite på en annan kille från idéhistorian och vi utbytte information om nuvarande kurser. Han började skratta högt och nervöst när jag sa att jag gick C-kursen i filosofi. Att det var teoretisk knäckte honom nästan. Ja det är sånt som ger lön för mödan.

Hursomhelst ska jag följa med Niklas och Kalle (som jag borde ha ringt) på premiären ikväll på Wittgensteinfilmen, om det finns biljetter. Ska bli kul, jag har inte varit på bio på ett år ungefär, och dessutom är det kul att göra någonting en kväll som varken är fikande eller supande.

Men en rejäl fylla har jag gjort mig förtjänt av i helgen. Två tillfällen med Nelly har jag nobbat, både för att kunna plugga och för att få sova. Ändå kände jag mig inte ett dugg påpluggad och var dessutom supertrött. Jag verkar aldrig tjäna någonting på att inte supa.

Tänk att dagboken snart är slut! Det känns som om jag inte haft den så länge, men det har jag ju. Sen i början på juli, tre och en halv månad. Jag har massa såna här svarta böcker i dagbokshyllan nu. Alla bär spår av att ha blivit medsläpade överallt.

Ska nu läsa lite ur Essäer om Wittgenstein. Ett himla tjat om honom, men det är den enda bok jag har med mig förutom Filosofiska undersökningar. Och den är jag less på.

I lördags slog vi runt lite, först på Trash Bar där jag återigen impade på killarna med min biljardtalang (istället för att klä av mig naken), jag började med att stöta i fyra kulor på raken! Sen gick vi till Makalös och där kände jag mig lite deprimerad över att vara ute med två söta par (Nelly + Thomas och Lotta + Janne) och gick fram till några killar och tvingade mig på genom att be om eld. Två av dem gick efter att tag, men den tredje som var den som jag först spanat in, fast bara bakifrån, stannade kvar. Vi snodde öl hejvilt (framförallt jag) så mitt minne är en aning vagt, men jag verkade ha väldigt trevligt. Och han också. Han gjorde mig sällskap på nattbussen fast den gick åt helt fel håll och jag gjorde klart att han inte fick följa med mig hem men att vi kunde byta telefonnummer (jag förutsätter att det var mitt förslag) och tjatade därefter om att han måste ringa först och gud vet om vad mer, det var ju en rätt lång resa och jag minns inget annat.

I söndags, måndags och tisdags utgick jag från att han varit jättesöt och att jag hade gjort bort mig och att han inte skulle ringa. Sen kom jag hem från en videokväll hos Nelly igår och han hade ringt. Vad konstigare var, han lät varken sinnessjuk eller socialt misslyckad. Men jag är rätt viss om att han var ful, förstås. Nåt fel måste det ju vara på honom! Enligt Nelly såg han bra ut, men det tycker hon ju inte bara om Soma och César och dylika utan även om Niklas. Han hade mörkt hår i hästsvans, det minns jag i alla fall.

Bara för det sitter just nu en kille som stämmer in på den beskrivningen rakt framför mig, men vad skulle han göra här? Och är det han så spelar det ändå ingen roll, han har fula skor.

Jaha, det verkar som om jag måste ringa honom ikväll. Det är väl lika bra. Men hemskt jobbigt känns det. Så bekymren med att han inte ringde förbyttes efter en minut av glada skutt och utrop mot nya bekymmer. Särskilt om det går så långt att vi ska träffas. För det första: kommer jag att känna igen honom? Tänk om han är helt avtändande i så fall? För det andra: hur ska jag, utan att vara redlös, slippa vara övertygad om att han finner mig helt avtändande? Förstår inte hur Nelly klarade av det här för ett par veckor sen, dessutom spik nykter hela tiden.

Ska nu till CSN.

Eleonor och David har just gått och jag tycker som vanligt att jag under den korta stund som jag satt med dem babblade hejdlöst om allt som inte har med Eleonors mamma att göra. Jag vill så gärna prata med henne om det, men jag träffar henne ju aldrig på tu man hand. Jag försöker möta hennes blick på ett medkännande sätt men jag vill säga något medkännande också. Fast jag vet inte vad. Alla formuleringar ter sig så meningslösa när ingenting jag skulle kunna säga vore till någon hjälp. Jag kan inte få henne att se saken på ett annat sätt eller säga att det går över, det blir bättre sen, eller att hon kan tänka på dem som har det värre för att förringa det.

Jag frågade Claes för någon vecka sedan vad han tyckte, om jag borde ta upp det, för det känns så fel att låta bli. Det är ju ändå det enda jag tänker på när jag träffar henne. Men han tyckte att jag skulle låta henne göra det först.