5/9-93 Söndag, på Thélins

Egentligen är det bra, jag har pluggat flitigt, men jag rids av en mycket otrevlig döds- och aids- och Nick-ångest i en äcklig blandning. Varför jag börjat grubbla över detta nu är obegripligt (och otrevligt), kanske för att Nick aldrig dök upp med min bok och inte har ringt och på det hela taget beter sig som en skit.

Usch. När det mesta i övrigt är så bra – egentligen inte, inga pengar, sjuk, pappa en idiot, men ändå, inte den där totala meningslöshetskänslan som rått under sommaren – varför ska jag då plåga mig själv med detta Måste jag alltid ha mer eller mindre ångest? Varför måste jag mardrömsfantisera om att nås av ryktet om att Nick är HIV-smittad? Jag funderar på om jag borde gå till en psykolog för jag verkar oförmögen att leva ett någorlunda harmoniskt liv nuförtiden (om någonsin, men första halvåret på Ringvägen framstår i mitt minne som en lycklig tid). Och framförallt verkar jag inte klara av att utnyttja min kapacitet, jag bara drömmer om allt jag skulle kunna göra, vilket som en ytterligt klen tröst får mig att se mitt liv som så pass meningslöst och outnyttjat att det inte gör något om jag dör i unga år och inte får några barn att glädja mamma med. Tankegångar som grävts upp ur våren -88, helt klart.

Men det är i alla fall så att jag inte vet vad jag ska göra med livet fast jag ändå inte tror på någon objektiv bedömare. Jag måste ju känna själv att jag lever bra, men klarar jag det själv? Just nu tror jag på en intensiv och medryckande kärlek som livräddare.