6/9-93 Måndag, på Café 6:an

Har lämnat seminarieeländet hos Bosse (läraren) vid Mariatorget och sen cyklat hit med låtsasintyg på mina futtiga fattandes poäng som jag sedan fick av den buttre indiern på institutionen. Nu sitter jag här med intyg och ångest.

Inte ens att sitta här var någe kul, alldeles för mycket folk plus att jag alldeles nyss flyttade från kanten av en surmulen spanjors bord till ett som är alldeles för långt från någon vägg och med detsamma blev en massa bord vid fönstren lediga.

Undrar bara varför denna vidriga noja dykt upp nu, en och en halv månad efteråt.

Nu på Kungstornet!
Vad gäller det sista jag skrev så påminns jag kvickt om hur jag efter att Timo inte dök upp på vår ”date” genast ordnade dagenefter-piller från min gamle gynekolog. Kan vara ett sammanträffande, men det ‘är ”lustigt” hur jag reagerar när någon jag hoppat i säng med uteblir från en träff. Fast om jag jämför med hur maniac-Micke reagerade när jag uteblev så verkar jag ganska normal ändå. Åtminstone plågar jag mig själv och inte de uteblivna. Ja jag har ju fått en massa erfarenheter under sommaren ändå.

Vad som gör att jag just för ögonblicket är rätt gladlynt är att plötsligt dök gamle idéhistorie-Kalle upp på Café 6:an, jag blev riktigt rörd av glädje och med ens stod Claes och Eleonor där också och knappt hade de hunnit sätta sig förrän även Hasse joinade sällskapet! Tur att jag av sömnbrist var för cool för att bli hysterisk av uppmärksamhetsspridandet. Dessutom har jag inte träffat Kalle på längst tid så jag ägnade mig mest åt honom. Det bästa var dock när jag insåg att jag borde ha flängt iväg till CSN för länge sen och skulle gå, för då stod Micke B. där med skägg och skinnjacka och allt! Jag blev så överrumplad att jag knappt kom mig för med att krama honom. Och till och med han verkade glad över att träffa mig! När jag efter långa haranger om London och filosofin och annat insåg att det var 20 minuter kvar tills CSN stängde så beklagade han att han bara hade en hjälm, för annars hade han kunnat skjutsa mig på motorcykeln. Vad har hänt med honom? Obegripligt. Och när jag brådstörtat sa att vi måste hitta på något snart såg han positiv ut! (Varför har jag klåda i underlivet när jag skrev det där ordet? Psykosomatiskt eller?) Så det var enormt roligt att jag träffade så många vänner därute, och ändå missade jag att registrera David L. på vägen ut förrän det var för sent.

Konstigt nog är jag inte ett dugg trött. Som sagt, ingen sömn och snabba cykelturer lättar ens hjärta. Jag slog helt klart hastighetsrekord på sträckan universitetet – CSN, svischade förbi gröngula ljus som om jag aldrig gjort annat. Bara för att trotsa mamma såklart, hon yrkade å det bestämdaste på att jag skulle åka tunnelbana idag eftersom jag är sjuk och konstigt nog var det ren slöhet som fick mig att cykla, för det är bedrövliga kommunikationer från universitetet till CSN och tillbaka och jag hade mitt tidsschema att passa med knepiga öppettider överallt. Att jag sitter här nu istället för att flänga fram och åter än en gång beror såklart på att CSN inte kunde ge mig något intyg på direkten, ja inte förrän imorgon och kanske skulle det skickas med posten ikväll. Håhåjaja. Men det var 25 tröga nummer före mig när jag trängde mig på en vilsen CSN:are i ett hörn så jag bråkade inte.

Jag ska aldrig sova mer, det här är som en briljant fylla nästan. Minus utåtriktadheten. På tal om den har jag förstås plågats av att jag överhuvudtaget haft några kontakter med det motsatta könet. Vad trodde jag egentligen hade förändrats i mitt uppskattningsbehov sedan jag var sjutton? Samma mesiga viljelösa tendenser som alltid. Förödmjukande helt enkelt. Jag vill vara en sån där tjej som aldrig skulle ligga med en kille första kvällen och jag vill vara det ALLTID, inte bara under vissa pryda perioder. Varför måste jag göra så jävla många misstag för att nå samma slags tillfälliga insikt gång på gång? Det är något lurt med mitt psyke.

Just nu är jag någorlunda som jag vill vara, rätt aktiv och målmedveten (jag ringer mina vänner, bara en sån sak!) men slipper inte mitt förflutna för det. Egentligen är jag både rätt stabil och enormt vilsen, mitt tvivel på min förmåga att leva är oändligt. Ibland känns det som om jag misslyckats fullständigt även om jag jämför mig med en jämnårig i Herzegovina. Att jag skulle skada pappa en liten smula i alla fall om jag föll igenom totalt är en klen tröst. Mamma t.ex. Trots hennes svagheter och förmåga att irritera halvt ihjäl mig kan ingen som hon ge mig glimtar av olika sätt på hur ett meningsfullt liv skulle kunna vara. Även om hon inte klarar att leva ett sånt själv för jämnan får hon mig att famla förgäves efter något jag missat chansen till. Känns det som. Ack, man är verkligen fånge i sig själv och bara för att jag skriver såhär kommer gnagandet smygande. Bäst jag cyklar iväg till posten nu.