21/9-93 Tisdag, på Ritorno

Har fikat med pappa. Det gick bra men nu sitter jag med gråtklump i halsen. Jag behöver verkligen gråta!

De två senaste veckorna har min ångest varit grotesk. I väntan på resultatet av Nicks före detta flickväns hiv-test hann jag övertyga mig själv om att det skulle vara positivt och plågade mig själv oupphörligen med att föreställa mig konsekvenserna av det. Igår fick jag veta att det var negativt men min dödsångest har inte försvunnit spårlöst för det.

Jordbävningen inom mig rasar än, det är så mycket jag är förvirrad över. Vad vill jag, vem är jag? Inte längre abstrakta frågor utan det verkliga kaoset inombords. Vad jag vet är dock att jag inte vill ägna mig åt att förbanna finnar, fetma och annat som jag inbillat mig skiljer mig från mitt VeckoRevy-ideal av en riktig, lyckad människa. Mitt eget jag känns viktigare nu när jag ställts inför risken att förlora det. Att hålla fast vid mig själv, ta reda på vad jag vill, inte låta mig tryckas till marken av min oförmåga att tillfredsställa omvärlden. Inte nedvärdera mig själv. Men det verkar bli ett himla jobb med att få mig själv att sluta känna oförmåga att leva.