28/9-93 Tisdag, på Ritorno

Har börjat denna soliga dag på ett något mer aktivt sätt än igår och avslutar den förhoppningsvis inte heller lika slött. Verkligen dags att jag lever som jag vill för jämnan och inte bara korta stunder. Borde ta mig sjutton ställa sängen på vinden. Hädanefter ska det i alla fall sys och läsas och pysslas på kvällarna, så det så.

Fast ikväll åker vi till Åbo, jag, Nelly, Lotta och Nina. Kul, men illa för mina pluggbehov. Förordet på Wittgensteinboken är avklarat nu i alla fall, så pass mycket uträttade jag igår. Och så läste jag en intervju med den för mig tämligen obekante Carl Eric af Geijerstam som talade så vackert om betydelsen hos det lilla i livet och eftersom jag just haft en ångestknäpp över världens fasor så lät det så lämpligt för mig att också rikta min koncentration inåt och mot de små händelserna och upplevelserna.

Jag oroar mig ofta över att jag inte förmår njuta mer av skönhet. I naturen kan jag sällan slappna av och absorbera för barren sticks och marken är hård och jag vill gå hem och äta mackor. Kanske yoga vore något för mig, en hjälp att lugna ner mig på ett inte slött utan kontemplerande sätt så jag inte flyr från strävande tankar.

Nu har jag läst en del i dagboken och det jag skrev under min dunderångestperiod fick förstås mina tankar att närma sig oro igen, vad meningslöst! Jag orkar inte oroa mig över det okända. Blir alltmer tydligt att det är jag själv som står i vägen för ett harmoniskt sinnelag. Jag känner en sådan stark livslust att allt som hotar mitt liv blir skrämmande på riktigt. Men jag klarar inte att plågas av orotvångstankar på det här viset, de gör framtiden till en börda istället för till ett äventyr.