Här satt jag och njöt av friden när plötsligt cirka 80 japaner vällde in med småbarn och allt. Förkyld är jag också, blev smittad av Doris i lördags på den för övrigt superlyckade kräftskivan där jag t.o.m. lyckades få en enträgen beundrare som jag hade fullt sjå med att avvärja mig från.

Nu har jag dock svåra snorbesvär och ruskigt ont i lungorna eftersom jag hostar så mycket och så rejält. Min Cocillana Etyfen hjälpte inte ett dugg och dessutom var det bara en liten slurk kvar, så hur ska det gå i natt? Dessutom har pappa ännu en gång visat prov på mentala rubbningar så jag har en grav depression vad gäller familjen. Annars är det faktiskt ganska bra, trots att jag både slöat och ätit bra mycket mer än önskvärt den här veckan. Ändå känner jag mig någorlunda målmedveten för en gångs skull, tack vare filosofin skulle jag tro.

Nu börjar japanerna lätta och jag har pluggat flitigt om Marx’ ideologi. Vad tyst det blev! Funderar på om jag ska skriva det där brevet till Frank men tror av någon anledning att det skulle vara lättare om Elvira var med, det blir väl så personligt annars. Jag hade bara 37,1 C i morse, men å andra sidan hade jag 36,8 C häromkvällen så en viss temperaturförhöjning är det ju. Inge kul att vara så här krasslig. Inte har jag lust med någonting heller, att åka hem och slöa ter sig föga lockande eftersom jag tillbringade hela gårdagen i sängen. Egentligen vill jag bara plugga men jag har så svårt att koncentrera mig. Hoppas Frasse kommer snart så jag får ägna mig åt något annat än McLellans Ideology.

Konstigt, trots mitt förmodade ointresse av det motsatta könet är jag ändå mycket medveten om en rätt så söt kille bakom mig. Han är lite för liten (fysiskt) men har ett sött ansikte. Tror jag, jag vågade inte stirra.

På sätt och vis skulle jag vilja supa med Germanicus ikväll men samtidigt inte eftersom jag är fattig och sjuk och hursomhelst inte har gjort mig förtjänt av några förlustelser. Dessutom avskräcker senaste Trash Bar-besöket lite, trots trevligt sällskap av Nelly, Germanicus, Lotta och Vickan, för Nelly var nykter och sur och de övriga var trötta och uteserveringen var stängd, så vi kom aldrig riktigt loss. Och inte kom Nick dit heller med min bok som han lovat. Hans nonchalans är ju skrämmande. Nelly träffade honom på Pelikan kvällen efter och inte sa han ett ljud om när jag skulle få min bok. Inte har han ringt heller. Otur för honom, han ska aldrig mer få låna NÅGONTING. Bekymrar mig dock över hur jag ska få tag på boken.

Jag är inte ens hungrig, vad ska jag ta mig till? Har ju inte lust med någonting. Att återvända hem skulle te sig lite roligare om det inte var så skräpigt överallt vilket uppmuntrar till ytterligare nedskräpning snarare än städning. Kan inte Frasse komma snart? Ingen DN fick jag i morse heller och på klagomålsavdelningen tutade det ihållande upptaget, så jag är väl inte ensam. Ska åka förbi på hemvägen och utkräva ett ex.

Det gör faktiskt lite ont när jag tittar upp, enligt Nelly ett febersymptom, men det kan bero på att jag gjort det så mycket. Dock är jag fullständigt kaffeosugen efter blott en kopp. Ja jag bara gnäller, håhåjaja. Vet inte hur jag annars ska fördriva tiden. Kan ju för all del hämta en gammal veckotidning.

Kära nån, varför kommer aldrig Frasse? Missförstod han mötesplatsen eller? Men men, var det inte den där söte killen från Trash Bar i onsdags som kom in nu? I sällskap med en fotomodelliknande blondin såklart. Om det nu är han så stod han och hans kompis näst i tur på biljarden efter Nelly och mig och jag pratade lite med honom om de två jugoslavernas övermänskliga skicklighet kontra min egen uselhet och hur roligt det vore att kunna imponera genom att vara så där duktig. ”Det finns väl andra sätt att imponera på”, sa han. ”Vaddå t.ex?”, sa jag. ”Du kan ju visa dig naken”, sa han och spann vidare på detta ämne ett tag eftersom jag vägrade gå med på att någon skulle bli imponerad av en sådan syn. Men rätt smickrande i alla fall!

Nu satte sig en mycket maniacMicke-lik typ mittemot och glodde äckligt. Usch, men det var nog inte han. Struntsamma, nu kom Frasse och Maria med seminarietexterna så jag är fri att gå, men enligt dem var det vackert väder ute så jag borde sätta mig där.

Egentligen är det bra, jag har pluggat flitigt, men jag rids av en mycket otrevlig döds- och aids- och Nick-ångest i en äcklig blandning. Varför jag börjat grubbla över detta nu är obegripligt (och otrevligt), kanske för att Nick aldrig dök upp med min bok och inte har ringt och på det hela taget beter sig som en skit.

Usch. När det mesta i övrigt är så bra – egentligen inte, inga pengar, sjuk, pappa en idiot, men ändå, inte den där totala meningslöshetskänslan som rått under sommaren – varför ska jag då plåga mig själv med detta Måste jag alltid ha mer eller mindre ångest? Varför måste jag mardrömsfantisera om att nås av ryktet om att Nick är HIV-smittad? Jag funderar på om jag borde gå till en psykolog för jag verkar oförmögen att leva ett någorlunda harmoniskt liv nuförtiden (om någonsin, men första halvåret på Ringvägen framstår i mitt minne som en lycklig tid). Och framförallt verkar jag inte klara av att utnyttja min kapacitet, jag bara drömmer om allt jag skulle kunna göra, vilket som en ytterligt klen tröst får mig att se mitt liv som så pass meningslöst och outnyttjat att det inte gör något om jag dör i unga år och inte får några barn att glädja mamma med. Tankegångar som grävts upp ur våren -88, helt klart.

Men det är i alla fall så att jag inte vet vad jag ska göra med livet fast jag ändå inte tror på någon objektiv bedömare. Jag måste ju känna själv att jag lever bra, men klarar jag det själv? Just nu tror jag på en intensiv och medryckande kärlek som livräddare.

Har lämnat seminarieeländet hos Bosse (läraren) vid Mariatorget och sen cyklat hit med låtsasintyg på mina futtiga fattandes poäng som jag sedan fick av den buttre indiern på institutionen. Nu sitter jag här med intyg och ångest.

Inte ens att sitta här var någe kul, alldeles för mycket folk plus att jag alldeles nyss flyttade från kanten av en surmulen spanjors bord till ett som är alldeles för långt från någon vägg och med detsamma blev en massa bord vid fönstren lediga.

Undrar bara varför denna vidriga noja dykt upp nu, en och en halv månad efteråt.

Nu på Kungstornet!
Vad gäller det sista jag skrev så påminns jag kvickt om hur jag efter att Timo inte dök upp på vår ”date” genast ordnade dagenefter-piller från min gamle gynekolog. Kan vara ett sammanträffande, men det ‘är ”lustigt” hur jag reagerar när någon jag hoppat i säng med uteblir från en träff. Fast om jag jämför med hur maniac-Micke reagerade när jag uteblev så verkar jag ganska normal ändå. Åtminstone plågar jag mig själv och inte de uteblivna. Ja jag har ju fått en massa erfarenheter under sommaren ändå.

Vad som gör att jag just för ögonblicket är rätt gladlynt är att plötsligt dök gamle idéhistorie-Kalle upp på Café 6:an, jag blev riktigt rörd av glädje och med ens stod Claes och Eleonor där också och knappt hade de hunnit sätta sig förrän även Hasse joinade sällskapet! Tur att jag av sömnbrist var för cool för att bli hysterisk av uppmärksamhetsspridandet. Dessutom har jag inte träffat Kalle på längst tid så jag ägnade mig mest åt honom. Det bästa var dock när jag insåg att jag borde ha flängt iväg till CSN för länge sen och skulle gå, för då stod Micke B. där med skägg och skinnjacka och allt! Jag blev så överrumplad att jag knappt kom mig för med att krama honom. Och till och med han verkade glad över att träffa mig! När jag efter långa haranger om London och filosofin och annat insåg att det var 20 minuter kvar tills CSN stängde så beklagade han att han bara hade en hjälm, för annars hade han kunnat skjutsa mig på motorcykeln. Vad har hänt med honom? Obegripligt. Och när jag brådstörtat sa att vi måste hitta på något snart såg han positiv ut! (Varför har jag klåda i underlivet när jag skrev det där ordet? Psykosomatiskt eller?) Så det var enormt roligt att jag träffade så många vänner därute, och ändå missade jag att registrera David L. på vägen ut förrän det var för sent.

Konstigt nog är jag inte ett dugg trött. Som sagt, ingen sömn och snabba cykelturer lättar ens hjärta. Jag slog helt klart hastighetsrekord på sträckan universitetet – CSN, svischade förbi gröngula ljus som om jag aldrig gjort annat. Bara för att trotsa mamma såklart, hon yrkade å det bestämdaste på att jag skulle åka tunnelbana idag eftersom jag är sjuk och konstigt nog var det ren slöhet som fick mig att cykla, för det är bedrövliga kommunikationer från universitetet till CSN och tillbaka och jag hade mitt tidsschema att passa med knepiga öppettider överallt. Att jag sitter här nu istället för att flänga fram och åter än en gång beror såklart på att CSN inte kunde ge mig något intyg på direkten, ja inte förrän imorgon och kanske skulle det skickas med posten ikväll. Håhåjaja. Men det var 25 tröga nummer före mig när jag trängde mig på en vilsen CSN:are i ett hörn så jag bråkade inte.

Jag ska aldrig sova mer, det här är som en briljant fylla nästan. Minus utåtriktadheten. På tal om den har jag förstås plågats av att jag överhuvudtaget haft några kontakter med det motsatta könet. Vad trodde jag egentligen hade förändrats i mitt uppskattningsbehov sedan jag var sjutton? Samma mesiga viljelösa tendenser som alltid. Förödmjukande helt enkelt. Jag vill vara en sån där tjej som aldrig skulle ligga med en kille första kvällen och jag vill vara det ALLTID, inte bara under vissa pryda perioder. Varför måste jag göra så jävla många misstag för att nå samma slags tillfälliga insikt gång på gång? Det är något lurt med mitt psyke.

Just nu är jag någorlunda som jag vill vara, rätt aktiv och målmedveten (jag ringer mina vänner, bara en sån sak!) men slipper inte mitt förflutna för det. Egentligen är jag både rätt stabil och enormt vilsen, mitt tvivel på min förmåga att leva är oändligt. Ibland känns det som om jag misslyckats fullständigt även om jag jämför mig med en jämnårig i Herzegovina. Att jag skulle skada pappa en liten smula i alla fall om jag föll igenom totalt är en klen tröst. Mamma t.ex. Trots hennes svagheter och förmåga att irritera halvt ihjäl mig kan ingen som hon ge mig glimtar av olika sätt på hur ett meningsfullt liv skulle kunna vara. Även om hon inte klarar att leva ett sånt själv för jämnan får hon mig att famla förgäves efter något jag missat chansen till. Känns det som. Ack, man är verkligen fånge i sig själv och bara för att jag skriver såhär kommer gnagandet smygande. Bäst jag cyklar iväg till posten nu.

Har haft första litteraturseminariet som faktiskt var riktigt intressant. Murdochs engelska är både begriplig och krävande, bra blandning. På rasten satt gamla Lena och jag med några av de andra som verkade trevliga faktiskt, jag längtar redan efter att supa med dem.

Av sådant blev det dock ingenting igår som jag och Germanicus tänkt, för jag var bedrövligt hostig och trött och uträttade verkligen ingenting av värde på hela dagen.

Nu har jag minsann varit på biblioteket också och lånat Wittgensteinböcker. Måste bestämma mig för vad jag ska skriva idéhistorieuppsatsen om. Men jag känner mig inge vidare aktiv utan tvärtom seg och håglös.

Har fikat med pappa. Det gick bra men nu sitter jag med gråtklump i halsen. Jag behöver verkligen gråta!

De två senaste veckorna har min ångest varit grotesk. I väntan på resultatet av Nicks före detta flickväns hiv-test hann jag övertyga mig själv om att det skulle vara positivt och plågade mig själv oupphörligen med att föreställa mig konsekvenserna av det. Igår fick jag veta att det var negativt men min dödsångest har inte försvunnit spårlöst för det.

Jordbävningen inom mig rasar än, det är så mycket jag är förvirrad över. Vad vill jag, vem är jag? Inte längre abstrakta frågor utan det verkliga kaoset inombords. Vad jag vet är dock att jag inte vill ägna mig åt att förbanna finnar, fetma och annat som jag inbillat mig skiljer mig från mitt VeckoRevy-ideal av en riktig, lyckad människa. Mitt eget jag känns viktigare nu när jag ställts inför risken att förlora det. Att hålla fast vid mig själv, ta reda på vad jag vill, inte låta mig tryckas till marken av min oförmåga att tillfredsställa omvärlden. Inte nedvärdera mig själv. Men det verkar bli ett himla jobb med att få mig själv att sluta känna oförmåga att leva.

Att jag inte skrivit beror inte på depression tack och lov, snarare på att jag försökt plugga flitigt. Inte har jag lyckats särskilt bra, men viljan finns i alla fall!

I helgen har jag varit barnvakt i Bagis, suttit i soffhörnet i två dygn och ägnat något mer uppmärksamhet åt MTV och mat än åt Wittgenstein. Gjorde inte av med några pengar åtminstone. Igårkväll tittade jag och Gustav på både Point Break och Kramer versus Kramer, jättebra. Elvira var ute och ”tog en öl” med Jocke. Klockan ett ringde hon för tala om att hon inte skulle komma hem så tidigt, suck.

Och nu är jag här, något tidig till min träff med Doris eftersom jag missade det där med vintertiden i natt. Lika bra det, borde alltid ha klockan en timme före. Så nu blir det Wittgenstein.

Typiskt att när jag nu äntligen nått Ritorno, och inte i gryningen som jag tänkt mig, så drabbas jag nästan genast av mental utmattning och uppgivenhet. Jag är fortfarande på introduktionen av Wittgensteinboken som jag ”hållit på med” i en vecka, jag kommer ju inte framåt! Ska bära upp alla mina lättillgängliga tidningar på vinden, inget annat än nyttiga böcker får läsas hädanefter.

Germanicus kom och tog farväl, honom har jag ju inte ringt så det var väl tur att han råkade sitta här.

Synd att jag inte känner minsta städlust trots att jag är harmonisk. Mitt hem har förfallit under depressionen, lampknapparna är kladdiga och travarna är fler än nånsin. Känner stor shoppinginspiration däremot, men vet att studielånet inte räcker till sprättning. Nä, jag vill faktiskt åka hem, även om kökkenmöddingen inte är så lockande. Men jag är hungrig. Tyvärr, för jag bantar ju.

Har börjat denna soliga dag på ett något mer aktivt sätt än igår och avslutar den förhoppningsvis inte heller lika slött. Verkligen dags att jag lever som jag vill för jämnan och inte bara korta stunder. Borde ta mig sjutton ställa sängen på vinden. Hädanefter ska det i alla fall sys och läsas och pysslas på kvällarna, så det så.

Fast ikväll åker vi till Åbo, jag, Nelly, Lotta och Nina. Kul, men illa för mina pluggbehov. Förordet på Wittgensteinboken är avklarat nu i alla fall, så pass mycket uträttade jag igår. Och så läste jag en intervju med den för mig tämligen obekante Carl Eric af Geijerstam som talade så vackert om betydelsen hos det lilla i livet och eftersom jag just haft en ångestknäpp över världens fasor så lät det så lämpligt för mig att också rikta min koncentration inåt och mot de små händelserna och upplevelserna.

Jag oroar mig ofta över att jag inte förmår njuta mer av skönhet. I naturen kan jag sällan slappna av och absorbera för barren sticks och marken är hård och jag vill gå hem och äta mackor. Kanske yoga vore något för mig, en hjälp att lugna ner mig på ett inte slött utan kontemplerande sätt så jag inte flyr från strävande tankar.

Nu har jag läst en del i dagboken och det jag skrev under min dunderångestperiod fick förstås mina tankar att närma sig oro igen, vad meningslöst! Jag orkar inte oroa mig över det okända. Blir alltmer tydligt att det är jag själv som står i vägen för ett harmoniskt sinnelag. Jag känner en sådan stark livslust att allt som hotar mitt liv blir skrämmande på riktigt. Men jag klarar inte att plågas av orotvångstankar på det här viset, de gör framtiden till en börda istället för till ett äventyr.