Nu har jag varit på en polisstation och anmält min väska och det var ju rätt kul på sätt och vis. Förutom att svetten rann längs ryggen och att jag blev en aning generad när killen bakom disken ville veta omständigheterna runt stölden. Tidpunkt och plats och så, jag som inte minns någonting. Sen fick jag rabbla upp väskans innehåll och nu har jag just läst igenom anmälningssammandraget där mina förlorade ägodelar är prydligt uppspaltade. Jag blir alldeles varm av tillfredsställelse över att någonting i mitt liv kan vara så överblickbart och ordnat.
Jag har dessutom hämtat cykeln bakom Riche där den stått i drygt en vecka och kunde inte låta bli att önska mig bakåt i tiden till när jag sist såg den. Då skulle jag inte ha stjälpt i mig några Screwdrivers inte, hur bjudna på de än hade varit. Man lär sig.
Är för tillfället ganska samlad. Kanske för att jag sträckläst underbart bra Bangkåserier som inspirerat min ande, tyvärr inte min skrivförmåga.
Men klarar jag bara att komma upp i tid för att ringa Soc imorgon så ska jag väl klara resten också. Fast nu blev jag påmind om att jag ska fixa mörkrum och flyttbil också, mitt mod sjönk genast. En sekund i taget får jag ta.
Och nu ska jag läsa om någon som har det värre i ”Ett ögonblick i sänder”, jättebra.
Tillägg 11/2 22:
Det bör förklaras varför jag anmälde min ”stulna” väska. Efter en sedvanligt intensiv kväll på Trash Bar släpade jag med mig en kille hem till Fredhäll. Han betalade taxin. När jag ska låsa upp porten upptäcker jag att jag inte har någon väska och alltså inga nycklar. Vi åker hem till honom i Alvik istället.
Där bjuder han på varm choklad och är trevlig. Tills det går upp för honom att jag inte tänker ha sex med honom, då kör han ut mig. Jag irrar omkring i Alvik i gryningen utan att hitta till tunnelbanan, så till slut kliver jag in i ett hus och ringer på dörren till en lägenhet på bottenvåningen. En ung, tjock kille öppnar, åtföljd av sin stora hund. Han är vänlig nog att förklara hur jag tar mig till tunnelbanan. Jag lyckas ändå inte hitta dit utan börjar trava över Alviksbron. Detta tröttnar jag snart på, så jag sträcker upp tummen i vädret när det kommer en bil. Den stannar och jag får lift av en medelålders karl ända hem till Nelly. Hon har sällskap av sitt Trash Bar-fynd, en kille vars frisyr och klädsel får honom att se ut som en medlem i Hep Stars.
Vi dricker kaffe och går igenom gårdagskvällens bravader. När jag ringer Trash bar påstår de att min väska tyvärr inte finns där, så framåt lunch åker jag hem och tar emot en låssmed.
Och några veckor senare ringer någon från Trash Bar, min väska var tydligen kvarglömd där trots allt.
Det här är ingen blogg. 