11/7-93 Söndag, på Ritorno

Har fikat med pappa och är gråtfärdig nu förstås. Han undrade varför jag vill älta hans synder och jag frågar mig själv detsamma. För jag vill inte helt och hållet medge att vad jag kämpar för är att han ska inse att han har fel och att det är mamma han vill ha. Varje gång jag tänker att det inte är så det är så slits mitt inre itu.

Jag önskedrömmer fortfarande om att bli lagom allvarligt sjuk så att deras gemensamma omsorg gentemot mig ska förena dem. För jag klarar inte att se detta som slutgiltigt. Jag anstränger mig för fullt nu för att inte gråta. Det gäller att inte vidröra tanken på mig som deras barn, jag måste distansera mig, inte kännas vid dem som mina föräldrar.