15/6-93 Tisdag, på Ritorno

I väntan på Nelly. En kille pratade om Trash Bar borta i hörnet och nervöst vände jag mig ditåt. Men det såg inte ut att vara något gammalt fyllehångel.

Idag skulle mina filosofipoäng ha varit fixade så att jag kan få förtur till hösten men med hjälp av ett besynnerligt effektivt förträngande senaste veckan så har jag inte ordnat vare sig Heidegger eller Wittgenstein. Så det får väl bli C-filosofi, och inte mig emot egentligen. Men jag ville verkligen få välja det själv.

Skulle kunna gråta över min totala brist på effektivitet. Som vanligt. Det verkade bli en förbättring för någon månad sedan när jag trots konstant bakfylla var ovanligt aktiv. Men nu rinner dagarna igen och utan att jag riktigt märker hur det går till blir allt jag borde göra ignorerat. Som att söka jobb och sånt.

Och inga killar ringer längre. Vilket borde få mig att ägna mig åt nyttigare ting, förutom att jag knappast ägnat mig åt karlar på sistone mer än att grubbla över dem.

Men när ska mitt självständiga, aktiva liv börja egentligen? Med mer kontinuitet än nu alltså. Nu är jag ständigt på väg att tippa nerför branten. Min drivkraft verkar inte vara en del av mig utan något som slumpartat dyker upp ibland. Jag vill vara exalterat uppslukad av mitt skapande, som Doris, jag vill kämpa för det med all min kraft. Men kommer knappt ur sängen. I och för sig är det så fantastiskt stökigt och skitigt och geggigt hemma nu vilket dämpar allt utom mitt sömnbehov.

Dåligt väder har det varit också, ingenting att sitta utomhus och pyssla i. Och jag har ätit, ätit, ätit. När vi söp som bäst Nelly och jag upplevde jag en sällsynt period av relativt ointresse för mat, men nu är det tvärtom. Men jag ska väl ta mig ur det här, trots pengaångesten med mera.

Anders saknar jag bara när jag är full, då frågar jag Nelly om hon tycker att jag ska ringa och be honom komma till Trash Bar. Då säger hon att jag ska tänka efter om det är vad jag kommer att vilja imorgon bitti, och det kan man ju fråga sig. Jag har hittills klarat mig från frestelsen.

Vad som hände med Micke-med-middagen kan man undra, helt plötsligt slutade han att ringa mitt i natten. Och svartsjuke Micke har inte heller hörts av igen. Och Erik-Micke ringde inte igen, som han sa. Honom vill jag faktiskt träffa, men jag vill inte ringa själv. Han får ta hand om det. Lite får de väl kämpa. Vilket jag aldrig vågar tro att de vill i och för sig.

Nu har Nelly gått hem. Karin dök upp ett tag! Solbränd och blond och söt efter Spanien. Sara har också suttit här med lillasystern och ungen hon är barnflicka åt. Nu kom Ångan-Åsa! Massa bekanta man har.