27/6-93 Söndag, på Kungstornet

Först är jag på väg att skriva 80-nånting som årtal, sen skriver jag att jag är på Ritorno istället för på Kungstornet. Grav sinnesförvirring tydligen.

Jag har en förfärlig depression. Det kan bero på att jag inte har någonting vettigt som jag är tvungen att göra, det kan vara PMS (hoppas det), det kan vara för att jag ständigt misslyckas i mitt medlande mellan föräldrarna. Och det är också dömt att misslyckas, vilket sliter mig i bitar. Jag är så enormt less på allt. Kanske det går över när jag företar mig något nyttigt eller om jag träffar roliga människor lite oftare. Jag har kommit på ett allvarligt fel hos mig själv nämligen, att jag så sällan har roligt. Jag är så förtvivlat seriös och allvarstyngd, ständigt upptagen av vad för intryck jag månde göra på folk.

De senaste dagarna har jag haft tårar i ögonen ofta, men jag har svårt för att släppa spärren och gråta på riktigt. Och ständigt längtar jag efter det, att få gråta ut i en stark tröstande famn, gärna någon killes. Som det är nu är jag faktiskt orolig för att plötsligt inte kunna behärska mig, att den klump av smärtsam sorg jag bär omkring på ska explodera och spridas över omgivningen.

Det var därför jag inte klarade av att åka till midsommarfesten på Lidingö. På Gamla stans perrong kände jag att jag omöjligtvis kunde utsätta mig för festglada okända människor med vidriga Anna B. som grädde på moset. Jag var tvungen att vara själv.

Nu känner jag nästan tvärtom, ett stort behov av sällskap. Frågan är om bittra, såriga mamma är vad jag bör utsätta mig för, men hellre åker jag till Bagis nu och får det avklarat än hör hennes besvikna förebrående röst när jag ringer och ställer in.

Vad jag borde inse helt och hållet nu är att allt det här går över. Snart sitter jag säkert ”sorglös” och glad i goda vänners lag igen och gnäller förstrött om mina fettvalkar och finnar. Men just nu känns livet så slut. Och allting förstärker den känslan, AIDS-artiklar, andras lycka, andras sommarjobb, vädret, min oförmåga att komma en endaste liten bit framåt.

Men jag ska sluta klaga över det, jag ska kämpa för att ändra på det. Gå upp tidigt, ringa de jobbiga samtalen, sitta på Ritorno och skriva. Så mycket mer behövs inte. Och så ska jag gympa, det har jag faktiskt längtat efter hela helgen. Jag ska hålla mig undan från matdroger. Och inte sova bort hela dagarna även om det känns som att mitt liv hänger på det. Får se hur det går imorgon, måndagar brukar av någon anledning bli helt hopplösa.

Läste nu lite av det jag skrev i maj, om Anders och middags-Micke och så. Det känns avlägset men lyckades ändå få mig på lite bättre humör. Hoppet om att en dag bli glad igen ökar. Tyvärr känns det som att ett återupptagande av den destruktiva livsstil vi förde då är ett måste. Att sorg- och hejdlöst supa vilt, utan planering och omdöme. Men det verkar omöjligt nu när Nelly jobbar heltid. Nu kan vi inte bara stolpa iväg till Systemet hursomhelst längre. Det är bedrövligt.

Så är också det att jag är helt beroende av Nelly när det gäller festande. Kanske är det blott en vana som går att bryta, kanske inte. En annan sak är ju att jag inte haft så himla kul de senaste Trash Bar-gångerna. Jag har fallit tillbaka litegrann i mitt lättirriterade självupptagna beteende från i höstas och varit upptagen mer av vad andra kan tänkas tycka om mig än av att själv upptäcka folk. Som ett förkroppsligande av vad jag förutsätter att andra dömer ut mig för har jag gått runt. Ack om jag hade en smula av Elviras omisstänksamma, gladlynta sätt.