28/6-93 Måndag, på Ritorno

Efter biljarden igårkväll satt jag i sängen och åt upp all mat jag tagit med mig från Bagis. Min ångest är inte av det aptitdämpande slaget. Just denna minut gör det åtminstone inte ont i mig av obeskrivlig deppighet, trots att klockan är halv fyra och jag inte lyckats ringa mina jobbiga samtal eller plugga eller någonting alls utom att sova till ett och sen mesa runt därhemma. Visserligen ringde jag SJ och Soc, men fick inget svar. Jag måste väl åka ner till SJ in person helt enkelt och fixa Kalmarbiljetterna.

Jag var stundtals riktigt skicklig på biljarden igår, det är ju glädjande. Men nu som då, ack vad jag längtar efter att supa skallen i bitar. Hoppas Nelly kommer hit och att hon fixat med chefen så att hon kan få jobba från ett istället för till. Av pur irritation över att hon inte ringde på lunchen idag så ignorerade jag hennes senare samtal, men hon sa att hon skulle hit efter jobbet i alla fall. För att deprimera mig ytterligare är hon säkert för trött för att vilja gå ut ikväll. Det är löjligt vad surmulen jag blir av minsta tecken på förnuftighet från hennes sida när det gäller att spara pengar och sköta jobbet genom att minska på utgåendet. Det är väl delvis för att hon sagt sig stå svarslös inför mina argument och finner detta obehagligt, så jag drar mig för att tjata trots att jag vill.

Varför är mitt liv så slappt och tråkigt? Det blir bara värre. Jag kommer ingenstans. Det verkar som om jag inte ens har någon lust till det heller. Men en sak är jag iskallt övertygad om, att ordna upp mitt liv innan jag involverar mig på allvar med en kille. Jag måste klara av att inspirera mig på egen hand. Men dagarna bara går. Det jag beslöt mig för att uträtta för två månader sedan är fortfarande ogjort. Det spelar tydligen ingen roll hur stark min entusiasm är inför något projekt, jag skjuter ändå upp det till tidens ände.

Men en sak jag vill just nu är att vara med i VeckoRevyns novelltävling. Att Tom Hjelte vunnit den ryckte upp mig ur likgiltigheten, för det känns som en skymf att den där ordblinde ointressante tönten kunnat överträffa någon. Jag vill visa den där juryn hur det ska gå till. Och att bli läst av Bengt Ohlsson vore inte helt fel, fast han också är lite självupptaget töntig. Dessutom var bidragen som vann dagbokstävlingen bedrövligt dåliga, så varför ska jag låta mig hindras av prestationsångest och orimliga kvalitetskrav?

Jag önskar att vi kunde gå ut ikväll, måndagar brukar vara roliga lustigt nog. Men om jag frågar Nelly så kommer hon att verka alltför ogillande bara för att verkligen övertyga mig och hejda eventuellt tjat och då kommer jag att bli smått förkrossad och dessutom känna mig som en klängrankig suput. Jag måste ha något alternativ till Nelly framöver, men Doris ska också jobba och Karin har jag fortfarande inte ringt och förklarat min frånvaro på midsommarafton för. I själva verket såg jag henne cykla framför mig på Götgatan igår och höll helt fegt största möjliga avstånd.

Jag är så trött. Hur ska jag orka göra någonting nyttigt? Att mina problem skulle te sig försumbara om de vore någon annans hjälper ju inte mig så värst.

Jaha, nu är i alla fall den här dagboken slut. Fyra månaders gnäll att ställa i raden av gamla dagböcker.

Nu ska jag läsa lite ogenomtränglig Kant och Wittgenstein. Tänk att min entusiasm och kämpaglöd inför att bearbeta ett så krångligt ämne byts mot en lika starkt brinnande uppskjutarlust så fort jag öppnar böckerna.