Har mest sovit på sistone. Nu ska jag träffa pappa här, är orolig. Vill inte sitta sur, men är ju sur. Eller snarare arg, ledsen, besviken, förbannad. Har tydligen lyckats förtränga allt detta rätt bra den senaste tiden, men nu har det återvänt. Inte minst i och med mitt besök i Bagis i söndags. Tanken på min avmagrade, förtvivlade men ändå tappra mamma får min avsky mot pappa att kännas oändlig.

Har mycket duktigt varit ute på universitetet och ordnat saker.

Igårkväll ringde Andreas som jag träffade på Trash Bar förra veckan. Han inbjöd mig till ett releaseparty ikväll.

Vad jag tydligen glömt att bevara till eftervärlden är att för ett par veckor sedan ringde det någon och sa: ”Hej, det är Micke. Vi träffades på Trash Bar”, vilket var väldigt lustigt eftersom jag träffat minst tre olika Mickar och en Michael där. Jag lyckades dock luska ut att det var den första Micken, den svartsjuke, och han ville ”fika eller nånting” och han skulle ringa igen torsdagen en vecka senare. Då låg jag och sov i vanlig ordning hela förmiddagen. Jag hade stängt av telefonsvararen för att hinna svara, men inte ens det förmådde få upp mig ur sängen. Det är klart att det kanske inte var han som ringde cirka fem gånger, och han har inte hörts av sedan dess. Nelly tror att med tanke på hans svartsjuka läggning på Trash Bar så blev han antagligen tillräckligt upprörd vid min bekännelse att jag inte riktigt visste vem han var (jag kom inte på något mer finkänsligt sätt att få veta) för att inte ringa.

Vem vet, och vem bryr sig höll jag på att skriva. Kul att han ringde en gång i alla fall. Nu kom Nelly.

Följde med en kille hem efter Trash Bar i söndags och har inte så mycket ångest över det, knappt nåt hände, som över att jag malde i evigheter om att han hellre skulle ha velat ha Nelly med sig, trots att han förnekade det. På morgonen orkade jag inte ligga och vänta på att han skulle sova färdigt utan åkte hem. Det jobbiga är att han verkade väldigt rar och trevlig medan jag betedde mig så himla töntigt att jag inte vill stöta ihop med honom igen, samtidigt som jag vill det. Men han kan ju knappast vilja det. Usch.

I fredags var det kul, på det där releasepartyt. En av kompositörerna blev väldigt intresserad av mig, trots att han var gift. Andreas som bjöd in mig hade bara ögon för Nelly vilket inte hindrade henne från att börja hångla med mitt gamla fyllehångel hemma i Andreas säng, medan både han och jag låg på ömse sidor om dem. Jag hade just somnat tack och lov, annars hade jag nog blivit lika sur som Andreas som körde iväg oss.

I söndags var det också kul trots allt. Vi var omgivna av killar hela kvällen och träffade massor av bekanta! Mattias, Lindas expojkvän Christer, Vera från Södra Latin och bäst av allt, gamle filosofi-Anders! Och sen kom den där killen, Lintan, som vi började prata med för att vi kände igen honom så väl, från Pelikan bland annat. Så risken är ju stor att vi ses igen. Hoppas innerligt att jag i så fall är i stånd att verka trevlig.

Har just fikat med pappa och det gick väl på det hela taget bättre än senast. Kände mig både besvärad och glad när han hörde sig för lite om eventuella karlar i mitt liv. Kunde för en gångs skull ge honom rätt i att jag blir ganska mycket uppvaktad.

I torsdags hade t. ex. Erik Michael (kompositören från releasepartyt) ringt när jag kom hem från ännu en lyckad afton på Trash Bar. Han ville träffas, och rabblade olika nummer på vilka han kunde nås under fredagen, ”eller så försöker jag få tag på dig”. Så får det bli, tänkte jag, men han har inte hört av sig igen. Därför slits jag mellan att inte vilja verka som om jag skiter i honom, och därför borde jag kanske ringa, och att inte vilja verka intresserad och därför utgå från att han inte kan ge upp så lätt.
Dessutom är jag inte speciellt intresserad av annat än att just träffa honom en gång till, förutom att han är gift. Håhåjaja.

Annars är det väl inget nytt på pojkfronten, utom att jag fick komplimanger och skamliga anbud av både Anders kompis Jakob och Nellys gamla fyllehångel David, som förresten visade sig vara enormt söt, på Trash Bar i onsdags. Då inledde vi kvällen med en picknick i Humlegården. Nelly hade inviterat en massa löst folk, bland andra Jonas från releasepartyt som hört av sig kvällen innan till Nellys besvikelse. Han tog med sig Andreas storebror Jens, vilken framåt natten försvann hemåt i sällskap med Nellys kompis Anna K, äckligt vacker för övrigt.

Så det händer saker i alla fall, trots att jag mest sover på dagarna. Nu måste jag ta mig an Heidegger för 111:e gången.

I väntan på Nelly. En kille pratade om Trash Bar borta i hörnet och nervöst vände jag mig ditåt. Men det såg inte ut att vara något gammalt fyllehångel.

Idag skulle mina filosofipoäng ha varit fixade så att jag kan få förtur till hösten men med hjälp av ett besynnerligt effektivt förträngande senaste veckan så har jag inte ordnat vare sig Heidegger eller Wittgenstein. Så det får väl bli C-filosofi, och inte mig emot egentligen. Men jag ville verkligen få välja det själv.

Skulle kunna gråta över min totala brist på effektivitet. Som vanligt. Det verkade bli en förbättring för någon månad sedan när jag trots konstant bakfylla var ovanligt aktiv. Men nu rinner dagarna igen och utan att jag riktigt märker hur det går till blir allt jag borde göra ignorerat. Som att söka jobb och sånt.

Och inga killar ringer längre. Vilket borde få mig att ägna mig åt nyttigare ting, förutom att jag knappast ägnat mig åt karlar på sistone mer än att grubbla över dem.

Men när ska mitt självständiga, aktiva liv börja egentligen? Med mer kontinuitet än nu alltså. Nu är jag ständigt på väg att tippa nerför branten. Min drivkraft verkar inte vara en del av mig utan något som slumpartat dyker upp ibland. Jag vill vara exalterat uppslukad av mitt skapande, som Doris, jag vill kämpa för det med all min kraft. Men kommer knappt ur sängen. I och för sig är det så fantastiskt stökigt och skitigt och geggigt hemma nu vilket dämpar allt utom mitt sömnbehov.

Dåligt väder har det varit också, ingenting att sitta utomhus och pyssla i. Och jag har ätit, ätit, ätit. När vi söp som bäst Nelly och jag upplevde jag en sällsynt period av relativt ointresse för mat, men nu är det tvärtom. Men jag ska väl ta mig ur det här, trots pengaångesten med mera.

Anders saknar jag bara när jag är full, då frågar jag Nelly om hon tycker att jag ska ringa och be honom komma till Trash Bar. Då säger hon att jag ska tänka efter om det är vad jag kommer att vilja imorgon bitti, och det kan man ju fråga sig. Jag har hittills klarat mig från frestelsen.

Vad som hände med Micke-med-middagen kan man undra, helt plötsligt slutade han att ringa mitt i natten. Och svartsjuke Micke har inte heller hörts av igen. Och Erik-Micke ringde inte igen, som han sa. Honom vill jag faktiskt träffa, men jag vill inte ringa själv. Han får ta hand om det. Lite får de väl kämpa. Vilket jag aldrig vågar tro att de vill i och för sig.

Nu har Nelly gått hem. Karin dök upp ett tag! Solbränd och blond och söt efter Spanien. Sara har också suttit här med lillasystern och ungen hon är barnflicka åt. Nu kom Ångan-Åsa! Massa bekanta man har.

Nu ska Nelly och jag gå till Trash Bar! Nu sa Nelly: ”Hey, baby! This baby won’t be drunk tomorrow!” medan hon pekade på sig själv, efter att jag sagt att hon inte fick ringa Dagen härifrån utan kunde ringa hemifrån sig själv imorgon. Nu måste vi gå.

Nelly:

”Life’s a waste of time.
Time is a waste of life.
So let’s get wasted & have the time of our life.

Detta är min fyllesida. Vi har just förlorat biljardspelet mot Benka – the true gentleman. Men skam för den som ger tapp. Därför köar vi för ytterligare ett spel.

Du gnäller för att jag varit ”grinig” vilket inte alls är sant. Du är alldeles för känslig. Att vara en känslig varmhjärtad, älskvärd kvinna är att beundra & det är du.
Jag har verkligen inte varit grinig. Inte vad jag menat iallafall. Jag älskar dig nåt besynnerligt!
Men min mage putar & urringningen är monstruös. Om bröstvårtorna syns är jag ej att häpna. Jag försöker övertala Benkas nuvarande motståndare att låta oss gå före i kön eftersom jag anar att jag kommer att vara alltför full om vi behöver vänta ytterligare ett spel.

Here we go again. Killen jag snackar med har jag tydligen träffat tidigare. Han vet att jag gillar The Who. I hans knä somna jag en gång. Troligen den gången jag erfor en black-out.
Jag skriver likt min mor när jag är nykter & mycket likt min far när jag är viceversa. Helt oläsligt det vill säga.”

Hemsk dag idag. Jag klarade inte av att träffa svartsjuke Micke på Ritorno som jag av någon anledning gått med på i fyllan på Trash Bar, innan han lyckades tjata sig till att få följa med mig hem. Så jag sket i det. Hemskt taskigt, men tanken på att bli sedd med honom på mitt stammisfik var outhärdlig.

När jag kom hem efter att ha lämnat in teaterfilmerna(!) hade han ringt två gånger och låtit sur. Så stod jag i köket och donade när någon plötsligt bankar på fönstret i rummet. Det måste vara han! Så jag står skakande i hallen och hör honom bulta vidare, både i rummet och i köket. Till slut ringer telefonen igen och jag inser att jag måste bita i äpplet och svarar.

Nu kom Nelly. Får fortsätta detta elände sen.

”Gör ditt yttersta att glömma den här grabben. Men det kan ju under omständigheterna bli en svår uppgift. Säg till honom det jag redan sagt till dig, om honom, att du lärt känna honom tillräckligt de här få gångerna för att vara helt säker på att aldrig vilja träffa honom igen.

Kan han inte förstå att ett knull är ett knull då är det ett problem han får ta itu med. Om han tror att man älskar någon efter andra gången man träffas (eller ”tar för givet” är mer korrekt uttryckt) så misstar han sig. Och han borde förklara sin känslighet inför denna akt innan han låter sig gå igenom den. Den som är med i leken får leken tåla borde du oxå säga honom.

Och om han tror att det sätt han behandlat dig på är en del av leken kan du ju förklara reglerna & överskrider man dom då blir det allvar.”

Livet har varit lite av en plåga på sistone. Ingenting av värde har jag gjort. Bara supit, spelat biljard, fikat och sovit.

Mammas och pappas krig sliter sönder mig och min egen oförmåga att ta itu med vad som måste göras är skrämmande. Idag kände jag bara för att hänga mig. Sen proppade jag magen full och sov. Vägrade vakna. Därför var jag tvungen att ringa runt till alla som sökt mig under dagen vilket delvis piggade upp.

Trash Bar igår var ett elände. Att Doris på Bistro B. innan visat totalt ointresse för vad som hänt Nelly och mig medan hon var i Portugal och att det gick uruselt på biljarden knäckte mitt humör. Som kronan på verket blev Nelly beundrad och bjuden på öl av en jättesöt kille och vägrade därför gå till Riche som vi bestämt. Och ingen visade mig något intresse vilket antagligen berodde en hel del på att jag stolpade runt enormt missnöjd med allt.

Det var länge sedan jag var så här less på tillvaron. Det går väl över, men jag måste kämpa mer. Söka jobb, ringa soc, ringa regissören Erik o.s.v. Börja skriva B-uppsatsen. Jag måste sträva efter självuppskattning och självrespekt som är grundad på mer än mitt utseende, och andras uppskattning av det. Som det är nu känner jag mig bara som en ytlig bluff utan innehåll. Jag vill uträtta mer än att ragga upp fulla killar på Trash Bar. Maniac-Micke var nog ett straff och en varning och ett tecken.

Sitter nu på Biljardpalatset i väntan på Nelly. Har gympat och det känns väldigt skönt, inte minst med tanke på mitt kaloriintag idag.

Nu stack Nelly iväg till Konsum med 100 spänn som hon lånade av mig för att kunna köpa Södermannakorv. Vad gör man inte för en vän som tagit med sig Asterix och Tintin till mig? Livet är kanske uthärdligt ändå.

Men tänk att jag aldrig inser att aktiviteter (nyttiga sådana framförallt) gör susen mot depressioner, förrän efteråt. När jag satt i sängen och bölade i morse efter ännu ett uppslitande samtal med mamma om pappa så funderade jag på att åka till Ritorno för att sitta bland folk och deppa åtminstone, men valde ändå den depressionsökande sömnflyktmetoden.

Det var skönt att sitta och älta föräldrarna med Elvira på Thelins förut. Ingen kan förstå vårat elände som vi. Nu ska hon åka till Gotland.

Först är jag på väg att skriva 80-nånting som årtal, sen skriver jag att jag är på Ritorno istället för på Kungstornet. Grav sinnesförvirring tydligen.

Jag har en förfärlig depression. Det kan bero på att jag inte har någonting vettigt som jag är tvungen att göra, det kan vara PMS (hoppas det), det kan vara för att jag ständigt misslyckas i mitt medlande mellan föräldrarna. Och det är också dömt att misslyckas, vilket sliter mig i bitar. Jag är så enormt less på allt. Kanske det går över när jag företar mig något nyttigt eller om jag träffar roliga människor lite oftare. Jag har kommit på ett allvarligt fel hos mig själv nämligen, att jag så sällan har roligt. Jag är så förtvivlat seriös och allvarstyngd, ständigt upptagen av vad för intryck jag månde göra på folk.

De senaste dagarna har jag haft tårar i ögonen ofta, men jag har svårt för att släppa spärren och gråta på riktigt. Och ständigt längtar jag efter det, att få gråta ut i en stark tröstande famn, gärna någon killes. Som det är nu är jag faktiskt orolig för att plötsligt inte kunna behärska mig, att den klump av smärtsam sorg jag bär omkring på ska explodera och spridas över omgivningen.

Det var därför jag inte klarade av att åka till midsommarfesten på Lidingö. På Gamla stans perrong kände jag att jag omöjligtvis kunde utsätta mig för festglada okända människor med vidriga Anna B. som grädde på moset. Jag var tvungen att vara själv.

Nu känner jag nästan tvärtom, ett stort behov av sällskap. Frågan är om bittra, såriga mamma är vad jag bör utsätta mig för, men hellre åker jag till Bagis nu och får det avklarat än hör hennes besvikna förebrående röst när jag ringer och ställer in.

Vad jag borde inse helt och hållet nu är att allt det här går över. Snart sitter jag säkert ”sorglös” och glad i goda vänners lag igen och gnäller förstrött om mina fettvalkar och finnar. Men just nu känns livet så slut. Och allting förstärker den känslan, AIDS-artiklar, andras lycka, andras sommarjobb, vädret, min oförmåga att komma en endaste liten bit framåt.

Men jag ska sluta klaga över det, jag ska kämpa för att ändra på det. Gå upp tidigt, ringa de jobbiga samtalen, sitta på Ritorno och skriva. Så mycket mer behövs inte. Och så ska jag gympa, det har jag faktiskt längtat efter hela helgen. Jag ska hålla mig undan från matdroger. Och inte sova bort hela dagarna även om det känns som att mitt liv hänger på det. Får se hur det går imorgon, måndagar brukar av någon anledning bli helt hopplösa.

Läste nu lite av det jag skrev i maj, om Anders och middags-Micke och så. Det känns avlägset men lyckades ändå få mig på lite bättre humör. Hoppet om att en dag bli glad igen ökar. Tyvärr känns det som att ett återupptagande av den destruktiva livsstil vi förde då är ett måste. Att sorg- och hejdlöst supa vilt, utan planering och omdöme. Men det verkar omöjligt nu när Nelly jobbar heltid. Nu kan vi inte bara stolpa iväg till Systemet hursomhelst längre. Det är bedrövligt.

Så är också det att jag är helt beroende av Nelly när det gäller festande. Kanske är det blott en vana som går att bryta, kanske inte. En annan sak är ju att jag inte haft så himla kul de senaste Trash Bar-gångerna. Jag har fallit tillbaka litegrann i mitt lättirriterade självupptagna beteende från i höstas och varit upptagen mer av vad andra kan tänkas tycka om mig än av att själv upptäcka folk. Som ett förkroppsligande av vad jag förutsätter att andra dömer ut mig för har jag gått runt. Ack om jag hade en smula av Elviras omisstänksamma, gladlynta sätt.

Efter biljarden igårkväll satt jag i sängen och åt upp all mat jag tagit med mig från Bagis. Min ångest är inte av det aptitdämpande slaget. Just denna minut gör det åtminstone inte ont i mig av obeskrivlig deppighet, trots att klockan är halv fyra och jag inte lyckats ringa mina jobbiga samtal eller plugga eller någonting alls utom att sova till ett och sen mesa runt därhemma. Visserligen ringde jag SJ och Soc, men fick inget svar. Jag måste väl åka ner till SJ in person helt enkelt och fixa Kalmarbiljetterna.

Jag var stundtals riktigt skicklig på biljarden igår, det är ju glädjande. Men nu som då, ack vad jag längtar efter att supa skallen i bitar. Hoppas Nelly kommer hit och att hon fixat med chefen så att hon kan få jobba från ett istället för till. Av pur irritation över att hon inte ringde på lunchen idag så ignorerade jag hennes senare samtal, men hon sa att hon skulle hit efter jobbet i alla fall. För att deprimera mig ytterligare är hon säkert för trött för att vilja gå ut ikväll. Det är löjligt vad surmulen jag blir av minsta tecken på förnuftighet från hennes sida när det gäller att spara pengar och sköta jobbet genom att minska på utgåendet. Det är väl delvis för att hon sagt sig stå svarslös inför mina argument och finner detta obehagligt, så jag drar mig för att tjata trots att jag vill.

Varför är mitt liv så slappt och tråkigt? Det blir bara värre. Jag kommer ingenstans. Det verkar som om jag inte ens har någon lust till det heller. Men en sak är jag iskallt övertygad om, att ordna upp mitt liv innan jag involverar mig på allvar med en kille. Jag måste klara av att inspirera mig på egen hand. Men dagarna bara går. Det jag beslöt mig för att uträtta för två månader sedan är fortfarande ogjort. Det spelar tydligen ingen roll hur stark min entusiasm är inför något projekt, jag skjuter ändå upp det till tidens ände.

Men en sak jag vill just nu är att vara med i VeckoRevyns novelltävling. Att Tom Hjelte vunnit den ryckte upp mig ur likgiltigheten, för det känns som en skymf att den där ordblinde ointressante tönten kunnat överträffa någon. Jag vill visa den där juryn hur det ska gå till. Och att bli läst av Bengt Ohlsson vore inte helt fel, fast han också är lite självupptaget töntig. Dessutom var bidragen som vann dagbokstävlingen bedrövligt dåliga, så varför ska jag låta mig hindras av prestationsångest och orimliga kvalitetskrav?

Jag önskar att vi kunde gå ut ikväll, måndagar brukar vara roliga lustigt nog. Men om jag frågar Nelly så kommer hon att verka alltför ogillande bara för att verkligen övertyga mig och hejda eventuellt tjat och då kommer jag att bli smått förkrossad och dessutom känna mig som en klängrankig suput. Jag måste ha något alternativ till Nelly framöver, men Doris ska också jobba och Karin har jag fortfarande inte ringt och förklarat min frånvaro på midsommarafton för. I själva verket såg jag henne cykla framför mig på Götgatan igår och höll helt fegt största möjliga avstånd.

Jag är så trött. Hur ska jag orka göra någonting nyttigt? Att mina problem skulle te sig försumbara om de vore någon annans hjälper ju inte mig så värst.

Jaha, nu är i alla fall den här dagboken slut. Fyra månaders gnäll att ställa i raden av gamla dagböcker.

Nu ska jag läsa lite ogenomtränglig Kant och Wittgenstein. Tänk att min entusiasm och kämpaglöd inför att bearbeta ett så krångligt ämne byts mot en lika starkt brinnande uppskjutarlust så fort jag öppnar böckerna.