3/5-93 Måndag, på Ritorno

Det borde vara tröst nog att jag kom iväg hit så tidigt och har fått kaffe och en god smörgås men just nu känner jag mig på vippen att börja gråta. Och vet knappt varför. Jag har en finne på hakan som är så svullen och stor att jag ser helt deformerad ut och Anders har inte ringt, men ändå. Det borde jag överleva. Pappa är ett jävla äckel mer än någonsin, men det väcker min ilska snarare än sorg. Så jag fattar inte varför det känns som att hjärtat ska brista. Är det Heideggers fel eller?

Men det här med Anders ger mig trots allt lite ångest fast jag också känner att jag inte orkar bekymra mig, jag vill bara vara ifred. Men när jag kom hem från Riche i fredags så hade han ringt och tyckte att det vore ”jätteskoj” om jag kom till Trash Bar. Jag hade ju lämnat Nelly, Doris och Pamela besvikna när jag for hem vilket jag inte skulle ha utsatt mig eller dem för om jag inte varit fruktansvärt trött med tydliga spår av mitt supande både fysiskt och psykiskt så när jag äntligen nått hemmet hade knappt Gud Fader själv fått ut mig i Valborgsstöket igen. Alltså stannade jag hemma och somnade tvärt. Jag var ju förvissad om att han skulle ringa igen, så dum kunde han väl inte vara att han tolkade det som ointressse att jag inte dök upp? Jag kunde ju faktiskt ha haft annat för mig. Men så dum är han tydligen, eller så träffade han någon ny tjej i fredags eller så vill han inte verka för intresserad eller så är han inte intresserad. Vad vet jag. Han har iallafall inte ringt igen.

Nu gick jag ut och satte mig för jag tänkte att jag kanske blev lite gladare av att ha folk omkring mig men det första som hände var att två tjejer snodde det enda lediga bordet precis innan jag hann dit så nu måste jag sitta med boken i knät. Det är vackert väder, men inte ens ett eget bord får man. Det måste vara hormonerna.

Förra veckan kände jag mig behagligt lugn, trots all yttre kalabalik, och innan dess också. Det kändes som att jag nått något slags insikt, vad den nu bestod av. Men jag lät inte småsaker påverka mig lika mycket längre, jag hade bestämt mig för att vara cool och sluta ägna så mycket uppmärksamhet åt små bekymmer. Det här med pappa fick mig att vilja använda min styrka till annat än mitt inre kaos på något sätt.

Förvirrat det här, men vad jag kände var att jag inte ville låta något komma åt mig. Framförallt inte någon kille. Jag hade annat att tänka på. Jag vet inte varför jag försöker beskriva det här som om det redan var över, för det är det nog inte, det är bara det att jag av PMS eller något annat känner mig så svag och olycklig. Men också, just därför, så ointresserad av omvärlden.

Nu blev äntligen ett bord ledigt. Min tobak är slut så jag måste köpa cigg sen, men det kan gott vänta eftersom jag röker mest för att söka tröst, till ingen nytta. Ett sådant tillfälle då jag ska tända en cigg och märker att jag redan har en i handen.

Egentligen har jag inte alls någon lust att gå ut ikväll, men å andra sidan har jag inte lust med någonting alls. Nyss mådde jag illa vid anblicken av en medelålders sportigt klädd karl som stod och gapade i sin mobiltelefon vid bordet intill. Nu har han satt sig med sin blonda donna och jag reagerade lite på hans sätt att hela tiden säga ”men Sussi” som om han talade om någon icke närvarande eller stod på en scen. När han sedan klämde i med ”men Sussi, jag gör ju det här för din skull” som om han skulle söka till Scenskolan så fick jag nästan ett slaganfall.
Nu är mitt bord ockupperat av en snyltare men det verkar vara en trevlig tjej som sitter lite halvbortvänd och inte inkräktar på min privata sfär.

”Men fixa det här nu” sa karln till den blonda. Det verkar vara ett spännande drama på gång. Pengar och släktingar är inblandade, har jag snappat upp. ”Det är du som bestämmer, Sussi. Jag har sträckt ut handen.” Det här blir bättre och bättre (till skillnad från min handstil). Nu gick de åt varsitt håll och nästa akt lär jag väl inte få följa.

Då återgår jag väl till mitt eget spännande liv. Min obeskrivbara finne har en av huvudrollerna måste jag säga. Fy fan.

Igårkväll föreslog Nelly att jag skulle ringa till Anders kompis, Jakob, vars nummer han lämnade första gången han ringde eftersom han skulle dit innan Trash Bar. Vad som oroat mig är att han kanske förväntat sig att jag skulle ringa dit och meddela varför jag inte dök upp i fredags och tar att jag inte gjorde det som ett dåligt tecken. Så Nelly tyckte att jag kunde ringa Jakob och bara lämna ett meddelande om vart vi ska gå ikväll och igår kunde jag knappt vänta på att få göra det, men nu är jag tveksam.

Det här att han inte har ringt igen har ju fått mig att grubbla över det mer än över vad jag själv vill och nu är jag inte säker på att jag vill visa såpass mycket intresse som jag gör genom att ringa honom. Ändå är jag lite ledsen över att han inte har ringt. Men jag tror att jag tänker fortsätta vänta på att han gör det, för vad begär han? Dels kan han inte förvänta sig att jag faktiskt skrev ner Jakobs nummer och dels, om jag hade gjort det (vilket jag ju har) så verkar det konstigt att han skulle tolka det som totalt ointresse att jag inte söker honom hos hans kompis, när det nu är han själv som har mitt nummer.

Såja, nu har jag skrivit en massa om en kille som jag inte bryr mig om alls, eller hur? Han är ju en tönt. Fast ju mindre han hör av sig desto otöntigare blir han, det är ju lustigt. När ska jag sluta att förstå killars intresse av mig som att de har mentala störningar?