5/5-93 Onsdag, på Café 6:an

Det har ju hänt så mycket på sistone att hälften vore nog. Jag vet knappt var jag ska börja. I måndags satt jag i alla fall hos Nelly och vi hällde i oss vin (nu kom gamle Heideggerexperten Ruin och satte sig hos killen vid bordet bredvid vilken jag redan känt igen som f.d. kurskamrat på det momentet).

Till slut lyckades hon övertala mig att ringa Jakob, för hon framställde ett eventuellt samtal med honom som tillräckligt avslappnat och lättsamt för att jag skulle slippa känna mig efterhängsen och plågsam. Så jag ringde, och det gick väl bra. Han visste vem jag var till exempel. Han lovade att vidarebefordra att vi skulle till Trash Bar och sa ingenting som tydde på att Anders sagt något ofördelaktigt om mig.

Så cyklade Nelly och jag till Trash Bar och satt där och hällde i oss öl och diskuterade vår relation. Sen kom Lotta och sen kom Jakob. Utan Anders. Han hade tydligen inte gått att få tag på och hans nummer kunde jag inte få, eftersom han fortfarande bodde ihop med sin före detta flickvän. Suspekt, minst sagt.

Sen tillbringade jag resten av kvällen med att skämma ut mig å det grövsta genom att dels prata om Anders flummiga utsvävningar och dels försöka klämma Jakob på vad han trodde att Anders tyckte om mig och vad han enligt Jakob själv borde tycka om mig. Det slutade med att Jakob efter att upprepade gånger ha försökt fly från mitt malande tog mig på brösten vilket visade sig vara effektivt. Jag ställde mig och skrek åt honom och marscherade sedan därifrån och hem.

När jag med munnen full av smörgås satt i min säng ringde telefonen, långt efter midnatt. Det visade sig vara Micke, den sötnos som bett om mitt nummer på Trash Bar i onsdags och som jag redan gett upp hoppet om. Men han ville bjuda mig på middag. Förutom att jag började med att muttra ”vilken Micke” så lät jag dessutom antagligen helt sinnesförvirrad, jag var ju en aning kalasfull fortfarande. Det verkade dock inte avskräcka honom, för han gav mig sitt nummer och tyckte att vi skulle höras på torsdag för att fastslå detaljerna. Han till och med frågade vilket vin jag ville dricka. Så sött.

För att komplicera mitt liv ytterligare så ringde Anders igårkväll, vilket jag inte väntat mig. Jag bedömde risken som rätt stor att tillräckligt mycket av mitt babbel med Jakob skulle ha nått hans öron för att jag aldrig mer skulle få höra av honom igen. Men han ville träffa mig på Kristallen, så jag ringde Nelly för att berätta, slängde på mig en klänning och cyklade dit.

Får verkligen hoppas att han inte tycker att svett är äckligt, jag var blank och blöt i ansiktet när jag kom fram och såg honom stå i baren. Alldeles intill stod Peter som verkade bli överlycklig när han såg mig. Är det något som gör mig förvirrad så är det en sådan där rollspelskrock som uppstår när man stöter ihop med två olika bekanta på samma gång. Jag knackade Anders på axeln och märkte knappt hans glada min och kram för Peter stod ju precis bakom och krävde uppmärksamhet. Jag presenterade dem för varandra och ingenting katastrofalt inträffade förrän Peter lyckades bräka ”Är det han den där killen som du träffade nyligen?” varpå jag stod och försökte se ut som om jag inte kände någon av dem, vilket Peter beundransvärt snabbt lyckades uppfatta. ”Ja, det ska man kanske inte fråga om ”, sa han och det hade han ju helt rätt i. Så det var en fin inledning på daten, med förvirring och pinsamheter. Usch, jag förlåter honom aldrig.

Min förvissning om att Anders insett att jag var ett pucko höll väl i sig mer eller mindre hela kvällen, men det gick rätt bra ändå. Vi pratade om barndom och välfärdssamhället och andeväsen så jag blev alldeles metafysisk till slut. Tyvärr insåg jag att han var så ruskigt söt att han absolut inte kunde vara intresserad av en solarietjockis som jag. Han sprang iväg vid ett tillfälle för att prata med en kändisbarnbekant och jag kände mig måttligt beundrad och försökte dölja det genom att prata med en full ung man som var alldeles för intresserad av vem mitt sällskap var. Anders var tack och lov inte borta så länge. Vi funderade på att följa med bekantingen till Riche men fick inte plats i taxin så vi gick iväg till min cykel vid Skanstull där han först gav mig en engagerad kram som skulle ha varit lovande om den inte varit så kort. Sen pussade han mig några gånger och det är möjligt att han fått för sig att jag håller på mig ovanligt noggrant, men jag tolkade givetvis det uteblivna kyssandet som ointresse. Sen sa han att han skulle ringa imorgon, alltså idag, om jag ville. Och visst vill jag det, men har svaga förhoppningar.

Tidigare hade jag frågat honom varför han ringt på kvällen, mest för att luska ut varför han inte ringt tidigare. Han svarade att det var för att han ville träffa mig och för att jag tjatat så på Jakob kvällen innan. Vilket elände, nu har jag visat alldeles för mycket intresse. Att jag aldrig lär mig. Inte vet jag om det är en skyddsmekanism, men jag har fått svårt att tänka mig oss i några mer ömma och passionerade situationer än de vi redan haft. Och inte vet jag om jag känner på mig det rätta, men det ska mycket till för att jag ska tro att han är intresserad. Om han inte ringer ikväll så ska jag glömma honom. Genast, höll jag på att tillägga, men det kommer nog att dröja ett tag innan jag lyckats komma över att jag är för tråkig och ful för en så söt kille.

Jaha, om han inte ringer så kan jag åtminstone äta middag med Micke utan några större komplikationer. Och ikväll kommer småsyskonen och pappa. Han ringde igår morse och jag lyckades få ur mig både att jag inte velat träffa honom och att det berodde delvis på hans outhärdliga självcentrering, vilket han förstås ignorerade genom att direkt mala igång om sina känslor för mamma och för Inger (den nya) och så vidare. Mina kommentarer såg han som hånfulla. Ja herre gud. Sätter han igång ikväll igen så kör jag honom på dörren, utan tvekan.

Jag ska åka och gympa nu, det var två veckor sedan och jag dallrar oerhört. Fan, varför ska jag vara så övertygad om att Anders tappat intresset? Och varför ska jag plåga mig med självanklagelser? Jag var som jag var, och förutom det där med Peter så flöt det ju rätt bra. Tror jag. Han kanske leddes halvt ihjäl. Att han frågade om jag visste vad klockan var mitt i alltihop är ju illavarslande. Önskar att mitt begär att kyssa honom slapp grumlas av misstankarna om hans ointresse.

Jaja, hur det än går så har jag i alla fall fått en osannolikt stor dos uppskattning av det motsatta könet de senaste tio dagarna. Synd bara att det känns som mitt öde att intresset för mig minskar i takt med att mannen ifråga lär känna mig.

Nåväl, bara elva timmar kvar av denna dag av väntan på hans telefonsamtal. Sen vet jag. Vad jobbigt det är att inte längre tro att han är en tönt. Vore han det så skulle jag i alla fall kunna tro att han är intresserad.