6/5 -93, torsdag på Ritorno

Igår efter gympan köpte jag läppstift och strumpbyxor, om han skulle ringa. Sen led jag mig igenom pizzamiddagen med pappa och småsyskonen (det var inte deras fel att jag led, det berodde på männen i mitt liv) och tittade på Beverly Hills ovanligt håglöst och okoncentrerat och ringde Nelly efteråt, inte för att diskutera intrigen utan för att klaga min nöd. (Nu kom mustaschkillen ut och ropade mitt namn för att det var telefon till mig, Nelly såklart. Då önskade jag hett att jag satt på mig en något mindre genomskinlig klänning.)

I alla fall, när de älskade syskonen gått åt jag pizzarester till tröst och gick sedan och la mig, arg som ett bi över att ännu en gång ha blivit förd bakom ljuset av en i själva verket ointresserad kille som säger att han ska ringa. Mitt i en obehaglig dröm om en galen pygméfamilj på Café Opera så ringde telefonen. Och det var Anders. Var befann han sig om inte på Trash Bar, med en deprimerad barndomskompis som förlorat sin bror alldeles nyligen.

Att han ringde mitt i natten berodde på att han ville veta vad jag hade för mig i helgen och jag började babbla osammanhängande om landet och familjen och god mat och liknande. (Nu kom en grovhuggen karl och satte sig vid mitt bord. Störande.) ”Det ska ju bli så fint väder i helgen”, sa Anders, ”så det vore kul att åka ut på Djurgården och ha picknick med mat och vin och så.” Djurgården! Picknick! Han och jag! Att jag inte dog av lycka. Min plikt att följa med till landet tedde sig med ens hemskt obetydlig, så han ska ringa igen idag. (Ny väntan….)

Problemet är att vi ska ut ikväll och jag har ju fortfarande inte Anders nummer – den hänsyn han visar sin före detta flickvän och nuvarande sambo gör mig lite orolig. Hursomhelst, han lyckades också klämma till med att han skulle vilja träffa mig genast, men insåg att det var lite för sent för det.

Inte kunde jag somna om efter detta. Först ringde jag och väckte Nelly för att berätta och skämdes genast över det och sen var jag tvungen att sitta uppe och vara glad tills jag blivit klarvaken igen och till slut stoppade lite ris i min hungriga mage för att kunna somna. Då var klockan fyra, och åtta ringde Nelly och även om jag piggande till lite av att få återge nattens samtal var jag för en gångs skull förnuftig nog att inse mitt behov av lite mer sömn.

Nu har jag badat och ringt på den där annonsen om frilansfotografer då jag fick prata med en lustig karl som prisade mitt vackra namn och frågade om jag trodde på astrologi. Det var tydligen bra att jag inte gjorde det. Jag gjorde väl ett någorlunda bra intryck, inte minst genom att heta som jag gör, men det verkade nog lite ineffektivt att jag inte hade någon penna till hands när jag fick den adress som jag ska skicka lite arbetsprover till. Det har jag självklart skjutit upp till imorgon, min duktighet har sina gränser.

Lite oroande är det att det var enormt jobbigt att cykla hit, jag kan ju inte ens skylla på för lite mat just nu. Gympan igår var också plågsam, jag får väl helt enkelt inse att min kropp tagit stryk av mitt nuvarande leverne. Min handstil likaså tydligen, jag får ingen pli på den.

Som vanligt ingår problem i allt det roliga som händer, denna gång hur jag ska undvika 1) landet och 2) Mickes middag. Det senare är nästan värst, eftersom jag inte ens kan vara säker på att jag inte lät otrevlig och knäpp när han ringde i måndags och antagligen framstår ännu mer som det om jag ringer och skyller på förhinder. Usch, han som skulle göra sig sånt besvär med vin och allt. Det bästa vore ju förstås om jag kunde skjuta upp det ett par veckor tills jag vet hur det går med Anders. Han var ju rätt söt ändå den där Micke. Känns dumt att bränna några broar. Nä vad dum jag är, men det vore synd att finna sig ha mist båda två framöver.

Det här med Anders samboskap är föga förtroendeingivande trots allt. Egentligen kan jag ju prata om det med honom, har han berättat om sin barndom i detalj och sina släktingars olika öden kan väl inte det verka för närgånget. Det har med intresset att göra förstås, hur mycket jag vill visa. Vi är ju inte förlovade bara för att han ringt igen trots allt. Det är samma dilemma som alltid, att det som tänks och tycks på egen hand förmår påverka ens uppfattning av hela situationen så till den milda grad. Bara för att jag övertygat mig om hans ointresse när han inte ringde så tolkar jag det gärna som tecken på stark kärlek att han faktiskt ringde till slut. Efter alla turer hit och dit vet jag knappt vad i min bild av honom som är framsprunget ur mitt ältande i ensamhet och vad som inte är det.