12/5-93 Onsdag, på Ritorno

Sitter i solen med prickiga klänningen på. Vilka rynkor jag kommer att få framöver, som jag sitter och kisar mot detta reflexbord. Har ingenting gjort idag utom att sova och lägga upp klänningen som nu är en smula lättare att cykla i.

Jag har fått en viss ångest nu över måndagskvällen. Inte nog med att jag blev så sagolikt full utan jag drog ju med mig en kille hem också. Inte så farligt kanske, han var väldigt söt och det hände knappt nåt, men jag är himla orolig för att jag ska ha hånglat med honom på Trash Bar och att någon av Anders vänner ska ha sett det. Att fråga Nelly om detta tjänar ingenting till, hon minns inte heller mycket. Inte vet jag om Anders skulle bry sig om han fick veta, men…

Usch, att inte minnas! Jaja, det är väl ingen idé att oroa sig än, jag får väl vänta och se om han ringer ”i veckan”. När Nelly och jag satt på Riche fick jag nämligen nog av att han aldrig ringde och ringde själv till Jakob för att fråga om Anders levde. Han hade ju uttryckt vissa önskemål om att hoppa i Nybroviken sist vi sågs. Jakob påpekade hur full jag varit förra måndagen och sen hade jag plötsligt Anders själv i luren. Han ursäktade sig med att han haft så mycket att göra och frågade var jag fanns någonstans, om jag skulle stanna länge till och om han fick komma dit ett tag ”innan jag går hem och lägger mig”. Jojo. Sen var jag tvungen att luta mig mot räcket bredvid telefonen ett tag för att bli kvitt mitt stora fånleende.

Det gick inte många minuter förrän han hade tagit sig från Skanstull till Riche och i början var jag en aning kylig men när jag äntligen med överdrivet menande blickar fått tyst på Nellys oavbrutna babblande och hon masat sig iväg till toaletten för att lämna mig och Anders ifred så förklarade jag för honom att han fick ju ringa när och om han ville men om han hade sagt en viss tidpunkt och sen inte hördes av på flera dagar så är det inte konstigt att man börjar undra. Själv hade jag ju undrat om han var antingen ointresserad eller död, vilket han skakade på huvudet åt. Hursomhelst så förklarade han att han tyvärr var en väldigt lättdistraherad person, och att han antagligen inte hade tid att träffas annat än på helgerna framöver eftersom den där pjäsen han repar tar så mycket tid.

Nåväl, sen gick han hem och la sig efter att ha sagt att han skulle ringa ”i veckan”. Sen gick Nelly och jag till Trash Bar där Nelly lyckades få en kille att bjuda oss på lakritsshots och efter det är mitt minne väldigt luddigt. Jag sprang omkring och tiggde cigg i alla fall, bland annat av den här Micke (ännu en!). Jag har absolut inget minne av något fyllehångel men man kan ju aldrig så noga veta. Han erbjöd sig att betala taxin hem till mig om han fick sova över och det tyckte jag var en bra idé.

Sen minns jag i alla fall att vi höll på i soffan och att jag berömde hans muskler och att han spelade J. Joplin och Imperiet. På morgonen vaknade jag av att han tryckte sin kropp mot min med stor intensitet och först låg jag och försökte minnas hur det kom sig att Anders följt med mig hem trots allt. Hade han kommit till Trash Bar? Sen förstod jag att det var någon annan som låg bredvid mig och inte brydde jag mig så värst mycket om det inte. Tvärtom hade jag det ruskigt trevligt. Han var faktiskt väldigt rar och kelig av sig och dessutom såg han ut som Jon Bon Jovi, inte så dumt.

Men nu har jag ju en sådan där dagen efter-dagen efterångest. Tänk om någon av Anders bröder var där och såg mig i något slags intim situation med Micke! Tänk om den andra Micke, han som skulle bjuda på middag, var där! Jag ska dröja med att gå till Trash Bar igen. Och Nelly känner nog likadant, hon lät sig raggas upp av dörrvakten som sedan visade sig bara ha skojat med henne. Ja herregud, vi borde verkligen inte supa så kolossalt. Fast det är ju så himla kul, det är det som är problemet. Bara jag slapp dessa blackoutar.

Christian kom förbi på sin moppe och satt med mig ett tag, och nu kom det en söt kille fram och frågade om jag kände honom väl vilket jag svarade ”rätt så” på. Det visade sig att den här söte ville köpa Christians hjälm och han gav mig en lapp med sitt namn och telefonnummer. Sen bad han mig några gånger att inte glömma bort att ge Christian lappen, och det ska jag verkligen inte. Det händer verkligen mer när det är vackert väder. Synd att lappen inte var till mig bara. Visserligen har jag bara Anders i hjärtat, men som Doris har påpekat och som jag tänkte igår när Micke hade gått, man ska inte lägga alla ägg i samma korg och sådär. Dessutom kan man knappast kalla mitt och Anders förhållande för fast. Man kan inte ens kalla det för ett förhållande.

Nelly påstår att inga andra tjejer super så hejdlöst som vi. Jag kan hålla med om att vi är i en klass för sig, men än sen? Jag tycker inte att det är så farligt, fast det är synd att vi inte klarar av att bli stammisar någonstans utan att skämma ut oss.

Jag hoppas att Nelly kommer förbi snart. Hon jobbar idag men borde sluta snart. I och för sig vet hon inte att jag sitter här, men hon kan ju gissa. Jag vill älta min oro och höra om jag ser fet och hemsk ut i klänningen. Jag ska bara fråga det en gång, jag lovar. Överhuvudtaget tycker jag rätt bra om mig själv just nu, trots finnarna. Att jag är solbränd och äter ganska lite gör väl sitt till, men fast jag vägrar så räknas också det att jag haft sådan framgång hos det motsatta könet på sistone. Relativt sett alltså. Vad jag vill vägra räkna in är Micke häromkvällen, jag vill inte känna mig lyckad för att jag i halvt medvetslöst tillstånd lyckas få med mig en kille hem. Även om han är ruskigt söt och lagom muskulös. Det får bli ett slut på det här med att fyllehångla med folk vars namn och ålder jag är tvungen att fråga tio gånger om för att fatta.

Nelly kom!

Pappa hade ringt igår och ville fika idag och skulle ringa igen på morgonen vilket han mycket riktigt gjorde, tre gånger. Då talade han om dels att han sett min cykel utanför huset och att jag alltså borde vara hemma (han förnekar sig aldrig, den lille snokaren!) och dels att det vore schysstare av mig om jag kunde säga direkt till honom att jag inte vill träffa honom och isåfall varför. Lustigt att höra honom prata om ”schyssthet”. För en gångs skull ger det mig inte en smula ångest att han anser sig ha något i mitt beteende att anmärka på. Tvärtom gläder det mig nästan.

Jag är fortfarande så enormt äcklad av honom, känner knappt någonting utom vämjelse och förakt. Inte bara för att han sårat mamma å det grövsta utan också för hans enorma självupptagenhet som fått råda tvärs igenom hela denna smutsiga historia. Han har ljugit för och bedragit oss alla och sedan lämnat oss i dyn för att slicka sina egna sår. Behöver han verkligen fråga om jag vill träffa honom?

Bortsett från att han äcklar mig så har jag svårt att förstå poängen med att träffas. Jag har varken lust att kallprata med honom eller tvinga till mig utrymme att fördöma hans beteende och förklara hur jag känner bara för att höra hans ointresserade ”mmm” till svar. ”Du har ju redan förklarat ganska väl hur du känner det” sa han häromveckan när han ville träffa oss barn hemma hos mig och undrade varför jag inte ringt tillbaka och jag sa att jag inte orkade med hans självupptagenhet. Jo, när vi satt på Ritorno och jag i ett tillstånd av chock suttit och gråtit, då fick jag faktiskt uttrycka min sorg över att han vill skiljas från mamma. Typiskt honom att det inte faller honom in att jag kan känna annat än sorg, och framförallt att det inte bara är skilsmässan i sig som jag har känslor gentemot. Men han är ju helt oemottaglig för kritik. Och den mannen har jag kämpat för, eller snarare känt mig ständigt otillräcklig inför.

Om två cigg är mina tändstickor slut, då går jag. Det sitter dessutom ett högljutt grabbgäng här och stör. Lite längre bort sitter gamle popstjärne-Peter med en söt tjej som han pussar på ibland, kul för honom. Mig har han som vanligt inte sett.

Lustigt hur jag både känner mig rätt fet och skrynklig och objektivt sett ganska hopplös, och samtidigt tror att alla karlar stirrar på mig. Ikväll är det Beverly Hills iallafall, alltid något. Jag är visserligen inte ett dugg hungrig, men jag känner för att köpa något gott att äta. Jag ska fortsätta med att äta bara vad jag känner för, inom rimliga gränser.

Varför kommer inte Nelly? Jag börjar lessna på att sitta här nu, det blåser och solen är bakom trädet. Nåja, tre timmar kan ju räcka. Jag ska gå till posten och kopiera av lite publicerade bilder för den där frilansansökningen och sen ska jag äntligen gå till någon av de där second handaffärerna på St. Eriksgatan och kolla efter Church och Four Tops. Måste ju vara lite aktiv nu när jag ännu en gång inte kom iväg till seminariet. Jag var sannerligen gräsligt trött på förmiddagen. Allt sudd tog ut sin rätt.