14/5-93 Fredag, på Ritorno

Så har en ovanligt händelsefattig vecka gått. Vi har inte varit ute sedan i måndags, det kan förklara att tiden verkar ha gått så snabbt. De där två suparveckorna kändes som två månader. Nåväl, det är väl bra att kroppen får vila och dörrvakterna får en chans att glömma bort oss.
Nu undrar jag var Nelly är, hon trodde att hon skulle vara klar med engelskaprovet i lagom tid för att vara här klockan ett och inte är hon här inte. Bara hon inte gått hem emellan och somnat.

Jag har en ytterst svag olustdepression, mest för att jag har en så kolossalt oren hy på hakan. Jag måste gå och få ansiktsbehandling snarast möjligt och klämma ut allt äckel. Sen har ju inte Anders hörts av heller. Visserligen klarar jag mig rätt bra, jag har blivit duktig på att förtränga alla malande ”varför?” och min förtjusning gentemot honom mattas av för varje dag som går utan att vi träffas, men ändå. Jag vill att han ska ringa! Inte minst för att det känns ganska bedrövligt att jag verkar betyda så lite för honom.

Jag sitter i ännu en ny och ovan klänning och oroar mig lite för dess urringning. Den blev hiskeligt djup, men jag har ordnat till den lite med en brosch. Frågan är om det är tillräckligt.

Ingen hemma hos Nelly. Och min klänning börjar redan vecka sig kring midjan.

Jag tror i alla fall att jag kan överleva även om han inte ringer. Bara jag inte tänker på honom så. Men jag ringer inte Jakob igen, det säger jag bara.

Jag tror att jag sätter på mig något mer heltäckande och mindre tight nästa gång jag går hit så jag kan njuta av att sitta på uteserveringen utan att hela tiden rätta till klänningen och hålla in magen.