19/5-93 Onsdag, på Ritorno

Solen skiner. Jag mår illa, kan vara en rest av gårdagens baksmälla. Vad gäller Anders är det rörigare än någonsin. Och jag som trodde att gränsen redan var nådd. Men det ska jag inte älta nu, istället ska jag ägna mig åt karriären. D.v.s. den gamle Heidegger.

Så, nu har jag läst hela paragraf 32 väldigt noggrant och begriper ungefär hälften. Skönt att det är skugga nu, solen är bakom trädet. Mindre skönt att jag känner mig sjuk och att Nelly inte har kommit än och att

Nu ringde Nelly, hon är på väg. Vad jag tänkt fortsätta med är att Anders inte ringde igår som han sa att han skulle göra och jag måste ju inte tolka det som ett tecken på ointresse, det kan ju ha kommit något annat emellan eller så glömde han bort det. Fast dessa alternativ tyder också på ett slags ointresse. Varför ska jag tänka så mycket på honom och han så lite på mig? Ska det vara såhär jämt? Om han nu någonsin hör av sig igen alltså. Jag tänker då inte ringa och tjata.

Jag måste säga att jag blivit rätt cool av mig ändå, jämfört med tidigare i alla fall. Fast om jag var riktigt cool så skulle jag inte ha ringt Anders alls förstås. Och två gånger har jag ringt Jakob och tjatat. Usch. Fast som Nelly sa på Riche förra måndagen när jag tvekade om huruvida jag skulle ringa Jakob eller ej, verklig stolthet är att våga stå för sina känslor. Önskar bara att Anders kunde göra det lite mer. Om det nu inte är det han gör förstås, genom att inte ringa. Jag kan inte låta bli att fråga mig varför han ringde så ofta i början, för att par veckor sedan, och så sällan numera.

Nog tjatat om detta. Nu kom Nelly och Jens. Jens sa att det varit en ny upplevelse för honom att gå på Trash Bar med oss i fredags. När han gick dit med sina kompisar brukade de ägna sig åt ”andra aktiviteter”. Andra än öl- och ciggtiggande kan man förmoda.