Bebisarna skriker i högan sky. Fullsmockat som vanligt. Jonas Gardell med pojkvän kom just hit. Nu gick de igen, ledandes varsin cykel. Jag har en pytteliten cigg rullad av min sista tobak och jag glömde köpa ny och måste vänta tills Nelly eller Doris kommer hit.

Min mage putar i denna osmickrande klänning. Varför är jag inte smal? Gympat har jag inte gjort på nästan två veckor så jag får väl skylla mig själv. Nelly har visserligen rätt i att jag haft orsaker att inte gympa, förutom att jag inte tycker att de är helt och hållet giltiga. Förra veckan var jag dunderförkyld (och är så än) och eftersom jag hade på mig mammas jättefina men för små skor i söndags så fick jag skavsår över hela fötterna och en enorm blodfylld blåsa på ena trampdynan som just slutat smärta.

Jag är på dåligt humör, men nu kom Doris.

Det borde vara tröst nog att jag kom iväg hit så tidigt och har fått kaffe och en god smörgås men just nu känner jag mig på vippen att börja gråta. Och vet knappt varför. Jag har en finne på hakan som är så svullen och stor att jag ser helt deformerad ut och Anders har inte ringt, men ändå. Det borde jag överleva. Pappa är ett jävla äckel mer än någonsin, men det väcker min ilska snarare än sorg. Så jag fattar inte varför det känns som att hjärtat ska brista. Är det Heideggers fel eller?

Men det här med Anders ger mig trots allt lite ångest fast jag också känner att jag inte orkar bekymra mig, jag vill bara vara ifred. Men när jag kom hem från Riche i fredags så hade han ringt och tyckte att det vore ”jätteskoj” om jag kom till Trash Bar. Jag hade ju lämnat Nelly, Doris och Pamela besvikna när jag for hem vilket jag inte skulle ha utsatt mig eller dem för om jag inte varit fruktansvärt trött med tydliga spår av mitt supande både fysiskt och psykiskt så när jag äntligen nått hemmet hade knappt Gud Fader själv fått ut mig i Valborgsstöket igen. Alltså stannade jag hemma och somnade tvärt. Jag var ju förvissad om att han skulle ringa igen, så dum kunde han väl inte vara att han tolkade det som ointressse att jag inte dök upp? Jag kunde ju faktiskt ha haft annat för mig. Men så dum är han tydligen, eller så träffade han någon ny tjej i fredags eller så vill han inte verka för intresserad eller så är han inte intresserad. Vad vet jag. Han har iallafall inte ringt igen.

Nu gick jag ut och satte mig för jag tänkte att jag kanske blev lite gladare av att ha folk omkring mig men det första som hände var att två tjejer snodde det enda lediga bordet precis innan jag hann dit så nu måste jag sitta med boken i knät. Det är vackert väder, men inte ens ett eget bord får man. Det måste vara hormonerna.

Förra veckan kände jag mig behagligt lugn, trots all yttre kalabalik, och innan dess också. Det kändes som att jag nått något slags insikt, vad den nu bestod av. Men jag lät inte småsaker påverka mig lika mycket längre, jag hade bestämt mig för att vara cool och sluta ägna så mycket uppmärksamhet åt små bekymmer. Det här med pappa fick mig att vilja använda min styrka till annat än mitt inre kaos på något sätt.

Förvirrat det här, men vad jag kände var att jag inte ville låta något komma åt mig. Framförallt inte någon kille. Jag hade annat att tänka på. Jag vet inte varför jag försöker beskriva det här som om det redan var över, för det är det nog inte, det är bara det att jag av PMS eller något annat känner mig så svag och olycklig. Men också, just därför, så ointresserad av omvärlden.

Nu blev äntligen ett bord ledigt. Min tobak är slut så jag måste köpa cigg sen, men det kan gott vänta eftersom jag röker mest för att söka tröst, till ingen nytta. Ett sådant tillfälle då jag ska tända en cigg och märker att jag redan har en i handen.

Egentligen har jag inte alls någon lust att gå ut ikväll, men å andra sidan har jag inte lust med någonting alls. Nyss mådde jag illa vid anblicken av en medelålders sportigt klädd karl som stod och gapade i sin mobiltelefon vid bordet intill. Nu har han satt sig med sin blonda donna och jag reagerade lite på hans sätt att hela tiden säga ”men Sussi” som om han talade om någon icke närvarande eller stod på en scen. När han sedan klämde i med ”men Sussi, jag gör ju det här för din skull” som om han skulle söka till Scenskolan så fick jag nästan ett slaganfall.
Nu är mitt bord ockupperat av en snyltare men det verkar vara en trevlig tjej som sitter lite halvbortvänd och inte inkräktar på min privata sfär.

”Men fixa det här nu” sa karln till den blonda. Det verkar vara ett spännande drama på gång. Pengar och släktingar är inblandade, har jag snappat upp. ”Det är du som bestämmer, Sussi. Jag har sträckt ut handen.” Det här blir bättre och bättre (till skillnad från min handstil). Nu gick de åt varsitt håll och nästa akt lär jag väl inte få följa.

Då återgår jag väl till mitt eget spännande liv. Min obeskrivbara finne har en av huvudrollerna måste jag säga. Fy fan.

Igårkväll föreslog Nelly att jag skulle ringa till Anders kompis, Jakob, vars nummer han lämnade första gången han ringde eftersom han skulle dit innan Trash Bar. Vad som oroat mig är att han kanske förväntat sig att jag skulle ringa dit och meddela varför jag inte dök upp i fredags och tar att jag inte gjorde det som ett dåligt tecken. Så Nelly tyckte att jag kunde ringa Jakob och bara lämna ett meddelande om vart vi ska gå ikväll och igår kunde jag knappt vänta på att få göra det, men nu är jag tveksam.

Det här att han inte har ringt igen har ju fått mig att grubbla över det mer än över vad jag själv vill och nu är jag inte säker på att jag vill visa såpass mycket intresse som jag gör genom att ringa honom. Ändå är jag lite ledsen över att han inte har ringt. Men jag tror att jag tänker fortsätta vänta på att han gör det, för vad begär han? Dels kan han inte förvänta sig att jag faktiskt skrev ner Jakobs nummer och dels, om jag hade gjort det (vilket jag ju har) så verkar det konstigt att han skulle tolka det som totalt ointresse att jag inte söker honom hos hans kompis, när det nu är han själv som har mitt nummer.

Såja, nu har jag skrivit en massa om en kille som jag inte bryr mig om alls, eller hur? Han är ju en tönt. Fast ju mindre han hör av sig desto otöntigare blir han, det är ju lustigt. När ska jag sluta att förstå killars intresse av mig som att de har mentala störningar?

Det har ju hänt så mycket på sistone att hälften vore nog. Jag vet knappt var jag ska börja. I måndags satt jag i alla fall hos Nelly och vi hällde i oss vin (nu kom gamle Heideggerexperten Ruin och satte sig hos killen vid bordet bredvid vilken jag redan känt igen som f.d. kurskamrat på det momentet).

Till slut lyckades hon övertala mig att ringa Jakob, för hon framställde ett eventuellt samtal med honom som tillräckligt avslappnat och lättsamt för att jag skulle slippa känna mig efterhängsen och plågsam. Så jag ringde, och det gick väl bra. Han visste vem jag var till exempel. Han lovade att vidarebefordra att vi skulle till Trash Bar och sa ingenting som tydde på att Anders sagt något ofördelaktigt om mig.

Så cyklade Nelly och jag till Trash Bar och satt där och hällde i oss öl och diskuterade vår relation. Sen kom Lotta och sen kom Jakob. Utan Anders. Han hade tydligen inte gått att få tag på och hans nummer kunde jag inte få, eftersom han fortfarande bodde ihop med sin före detta flickvän. Suspekt, minst sagt.

Sen tillbringade jag resten av kvällen med att skämma ut mig å det grövsta genom att dels prata om Anders flummiga utsvävningar och dels försöka klämma Jakob på vad han trodde att Anders tyckte om mig och vad han enligt Jakob själv borde tycka om mig. Det slutade med att Jakob efter att upprepade gånger ha försökt fly från mitt malande tog mig på brösten vilket visade sig vara effektivt. Jag ställde mig och skrek åt honom och marscherade sedan därifrån och hem.

När jag med munnen full av smörgås satt i min säng ringde telefonen, långt efter midnatt. Det visade sig vara Micke, den sötnos som bett om mitt nummer på Trash Bar i onsdags och som jag redan gett upp hoppet om. Men han ville bjuda mig på middag. Förutom att jag började med att muttra ”vilken Micke” så lät jag dessutom antagligen helt sinnesförvirrad, jag var ju en aning kalasfull fortfarande. Det verkade dock inte avskräcka honom, för han gav mig sitt nummer och tyckte att vi skulle höras på torsdag för att fastslå detaljerna. Han till och med frågade vilket vin jag ville dricka. Så sött.

För att komplicera mitt liv ytterligare så ringde Anders igårkväll, vilket jag inte väntat mig. Jag bedömde risken som rätt stor att tillräckligt mycket av mitt babbel med Jakob skulle ha nått hans öron för att jag aldrig mer skulle få höra av honom igen. Men han ville träffa mig på Kristallen, så jag ringde Nelly för att berätta, slängde på mig en klänning och cyklade dit.

Får verkligen hoppas att han inte tycker att svett är äckligt, jag var blank och blöt i ansiktet när jag kom fram och såg honom stå i baren. Alldeles intill stod Peter som verkade bli överlycklig när han såg mig. Är det något som gör mig förvirrad så är det en sådan där rollspelskrock som uppstår när man stöter ihop med två olika bekanta på samma gång. Jag knackade Anders på axeln och märkte knappt hans glada min och kram för Peter stod ju precis bakom och krävde uppmärksamhet. Jag presenterade dem för varandra och ingenting katastrofalt inträffade förrän Peter lyckades bräka ”Är det han den där killen som du träffade nyligen?” varpå jag stod och försökte se ut som om jag inte kände någon av dem, vilket Peter beundransvärt snabbt lyckades uppfatta. ”Ja, det ska man kanske inte fråga om ”, sa han och det hade han ju helt rätt i. Så det var en fin inledning på daten, med förvirring och pinsamheter. Usch, jag förlåter honom aldrig.

Min förvissning om att Anders insett att jag var ett pucko höll väl i sig mer eller mindre hela kvällen, men det gick rätt bra ändå. Vi pratade om barndom och välfärdssamhället och andeväsen så jag blev alldeles metafysisk till slut. Tyvärr insåg jag att han var så ruskigt söt att han absolut inte kunde vara intresserad av en solarietjockis som jag. Han sprang iväg vid ett tillfälle för att prata med en kändisbarnbekant och jag kände mig måttligt beundrad och försökte dölja det genom att prata med en full ung man som var alldeles för intresserad av vem mitt sällskap var. Anders var tack och lov inte borta så länge. Vi funderade på att följa med bekantingen till Riche men fick inte plats i taxin så vi gick iväg till min cykel vid Skanstull där han först gav mig en engagerad kram som skulle ha varit lovande om den inte varit så kort. Sen pussade han mig några gånger och det är möjligt att han fått för sig att jag håller på mig ovanligt noggrant, men jag tolkade givetvis det uteblivna kyssandet som ointresse. Sen sa han att han skulle ringa imorgon, alltså idag, om jag ville. Och visst vill jag det, men har svaga förhoppningar.

Tidigare hade jag frågat honom varför han ringt på kvällen, mest för att luska ut varför han inte ringt tidigare. Han svarade att det var för att han ville träffa mig och för att jag tjatat så på Jakob kvällen innan. Vilket elände, nu har jag visat alldeles för mycket intresse. Att jag aldrig lär mig. Inte vet jag om det är en skyddsmekanism, men jag har fått svårt att tänka mig oss i några mer ömma och passionerade situationer än de vi redan haft. Och inte vet jag om jag känner på mig det rätta, men det ska mycket till för att jag ska tro att han är intresserad. Om han inte ringer ikväll så ska jag glömma honom. Genast, höll jag på att tillägga, men det kommer nog att dröja ett tag innan jag lyckats komma över att jag är för tråkig och ful för en så söt kille.

Jaha, om han inte ringer så kan jag åtminstone äta middag med Micke utan några större komplikationer. Och ikväll kommer småsyskonen och pappa. Han ringde igår morse och jag lyckades få ur mig både att jag inte velat träffa honom och att det berodde delvis på hans outhärdliga självcentrering, vilket han förstås ignorerade genom att direkt mala igång om sina känslor för mamma och för Inger (den nya) och så vidare. Mina kommentarer såg han som hånfulla. Ja herre gud. Sätter han igång ikväll igen så kör jag honom på dörren, utan tvekan.

Jag ska åka och gympa nu, det var två veckor sedan och jag dallrar oerhört. Fan, varför ska jag vara så övertygad om att Anders tappat intresset? Och varför ska jag plåga mig med självanklagelser? Jag var som jag var, och förutom det där med Peter så flöt det ju rätt bra. Tror jag. Han kanske leddes halvt ihjäl. Att han frågade om jag visste vad klockan var mitt i alltihop är ju illavarslande. Önskar att mitt begär att kyssa honom slapp grumlas av misstankarna om hans ointresse.

Jaja, hur det än går så har jag i alla fall fått en osannolikt stor dos uppskattning av det motsatta könet de senaste tio dagarna. Synd bara att det känns som mitt öde att intresset för mig minskar i takt med att mannen ifråga lär känna mig.

Nåväl, bara elva timmar kvar av denna dag av väntan på hans telefonsamtal. Sen vet jag. Vad jobbigt det är att inte längre tro att han är en tönt. Vore han det så skulle jag i alla fall kunna tro att han är intresserad.

Igår efter gympan köpte jag läppstift och strumpbyxor, om han skulle ringa. Sen led jag mig igenom pizzamiddagen med pappa och småsyskonen (det var inte deras fel att jag led, det berodde på männen i mitt liv) och tittade på Beverly Hills ovanligt håglöst och okoncentrerat och ringde Nelly efteråt, inte för att diskutera intrigen utan för att klaga min nöd. (Nu kom mustaschkillen ut och ropade mitt namn för att det var telefon till mig, Nelly såklart. Då önskade jag hett att jag satt på mig en något mindre genomskinlig klänning.)

I alla fall, när de älskade syskonen gått åt jag pizzarester till tröst och gick sedan och la mig, arg som ett bi över att ännu en gång ha blivit förd bakom ljuset av en i själva verket ointresserad kille som säger att han ska ringa. Mitt i en obehaglig dröm om en galen pygméfamilj på Café Opera så ringde telefonen. Och det var Anders. Var befann han sig om inte på Trash Bar, med en deprimerad barndomskompis som förlorat sin bror alldeles nyligen.

Att han ringde mitt i natten berodde på att han ville veta vad jag hade för mig i helgen och jag började babbla osammanhängande om landet och familjen och god mat och liknande. (Nu kom en grovhuggen karl och satte sig vid mitt bord. Störande.) ”Det ska ju bli så fint väder i helgen”, sa Anders, ”så det vore kul att åka ut på Djurgården och ha picknick med mat och vin och så.” Djurgården! Picknick! Han och jag! Att jag inte dog av lycka. Min plikt att följa med till landet tedde sig med ens hemskt obetydlig, så han ska ringa igen idag. (Ny väntan….)

Problemet är att vi ska ut ikväll och jag har ju fortfarande inte Anders nummer – den hänsyn han visar sin före detta flickvän och nuvarande sambo gör mig lite orolig. Hursomhelst, han lyckades också klämma till med att han skulle vilja träffa mig genast, men insåg att det var lite för sent för det.

Inte kunde jag somna om efter detta. Först ringde jag och väckte Nelly för att berätta och skämdes genast över det och sen var jag tvungen att sitta uppe och vara glad tills jag blivit klarvaken igen och till slut stoppade lite ris i min hungriga mage för att kunna somna. Då var klockan fyra, och åtta ringde Nelly och även om jag piggande till lite av att få återge nattens samtal var jag för en gångs skull förnuftig nog att inse mitt behov av lite mer sömn.

Nu har jag badat och ringt på den där annonsen om frilansfotografer då jag fick prata med en lustig karl som prisade mitt vackra namn och frågade om jag trodde på astrologi. Det var tydligen bra att jag inte gjorde det. Jag gjorde väl ett någorlunda bra intryck, inte minst genom att heta som jag gör, men det verkade nog lite ineffektivt att jag inte hade någon penna till hands när jag fick den adress som jag ska skicka lite arbetsprover till. Det har jag självklart skjutit upp till imorgon, min duktighet har sina gränser.

Lite oroande är det att det var enormt jobbigt att cykla hit, jag kan ju inte ens skylla på för lite mat just nu. Gympan igår var också plågsam, jag får väl helt enkelt inse att min kropp tagit stryk av mitt nuvarande leverne. Min handstil likaså tydligen, jag får ingen pli på den.

Som vanligt ingår problem i allt det roliga som händer, denna gång hur jag ska undvika 1) landet och 2) Mickes middag. Det senare är nästan värst, eftersom jag inte ens kan vara säker på att jag inte lät otrevlig och knäpp när han ringde i måndags och antagligen framstår ännu mer som det om jag ringer och skyller på förhinder. Usch, han som skulle göra sig sånt besvär med vin och allt. Det bästa vore ju förstås om jag kunde skjuta upp det ett par veckor tills jag vet hur det går med Anders. Han var ju rätt söt ändå den där Micke. Känns dumt att bränna några broar. Nä vad dum jag är, men det vore synd att finna sig ha mist båda två framöver.

Det här med Anders samboskap är föga förtroendeingivande trots allt. Egentligen kan jag ju prata om det med honom, har han berättat om sin barndom i detalj och sina släktingars olika öden kan väl inte det verka för närgånget. Det har med intresset att göra förstås, hur mycket jag vill visa. Vi är ju inte förlovade bara för att han ringt igen trots allt. Det är samma dilemma som alltid, att det som tänks och tycks på egen hand förmår påverka ens uppfattning av hela situationen så till den milda grad. Bara för att jag övertygat mig om hans ointresse när han inte ringde så tolkar jag det gärna som tecken på stark kärlek att han faktiskt ringde till slut. Efter alla turer hit och dit vet jag knappt vad i min bild av honom som är framsprunget ur mitt ältande i ensamhet och vad som inte är det.

Jag är så ledsen. Han har antagligen inte ringt. Det är väl ingen tonvalstelefon de har här men när jag tryckte ner min kodsiffra så kom det bara ett pip, vilket kan betyda att det inte var några meddelanden på telefonsvararen. Jag visste att jag skulle bli deppig och därför väntade jag in i det längsta med att ringa hem. Mycket riktigt, jag blev trots mina föresatser tvungen att lämna sällskapet, töntigt nog utan att säga något.

Tänk om han har hoppat i Nybroviken, det kan han väl inte ha gjort. Men varför har han inte ringt? För att han har sett mig naken antagligen.

Det värsta är att min haka är täckt av finnar och pormaskar, det ser helt vidrigt ut. Jag gick hit hemifrån och nu värker trampdynorna och små svettpärlor rinner i ansiktet. Men vad spelar det för roll när man har en massa ACNE.

Och inte har Anders hörts av heller. Ganska obegripligt med tanke på hur gullig han var sist vi sågs. Men vad tjänar det till att undra, han är inte intresserad helt enkelt och så är det med det.

Känns tyvärr meningslöst att satsa på den där Micke, som för övrigt gjorde mig hemskt besviken när han ringde i fredags natt genom att inte vara Anders, för han har bara sett mig i skum belysning en kort stund och är det något jag inte känner mig med alla dessa vidriga finnar så är det ett dugg attraktiv.

Om torsdagskvällen och allt som därpå följde finns ju en del att skriva om, men det känns just nu ganska meningslöst. Jag är trött (mentalt) och sur och småfryser här inne (inga bord lediga ute som vanligt) och att supa skulle kännas något mer lockande om jag inte helst ville tillbringa resten av dagen med att gömma mina finnar. Jag ska inte klämma mer, jag lovar!

Jag har väldigt ont i diverse muskler i ryggen och midjan vilket antagligen kommer sig av mitt idoga jordskyfflande på landet. Där var det trevligt förstås, men särskilt på lördagen kände jag mig så tillknäppt och socialt orkeslös att jag sedan var övertygad om att alla tyckte att jag var en otrevlig tråkmåns. Men mammas ångest blandad med min egen gjorde att jag helst hade velat sitta för mig själv med en massa sprit och glo in i väggen. Ja blir det inget med Nelly ikväll så är det just så jag vill tillbringa resten av dagen. Begrunda denna sorgliga tillvaro med ett glas vin i handen. Och Clearasil på hakan.

Varför kommer inte Nelly? Visserligen är det meningslöst att älta min acneångest med henne. Fan, utan dessa oräkneliga röda upphöjningarna i ansiktet skulle det vara så mycket lättare att känna sig som en djup och självständig och intellektuell och kreativ och självutvecklande människa.

Nu kom Nelly och hon sa att hon inte ens såg dem.

Allena sitter jag på Riche för du har gått till bankomaten (& toaletten). Det är ovanligt tänt. Och Anders gick precis in. Jag vinkade & beredde honom säte men han gick vidare?! Visst du.

(VAD?) Senare på Trashbar. Ödemark o ödemark. Här är öde. Du den enda, är på toa.

Sitter i solen med prickiga klänningen på. Vilka rynkor jag kommer att få framöver, som jag sitter och kisar mot detta reflexbord. Har ingenting gjort idag utom att sova och lägga upp klänningen som nu är en smula lättare att cykla i.

Jag har fått en viss ångest nu över måndagskvällen. Inte nog med att jag blev så sagolikt full utan jag drog ju med mig en kille hem också. Inte så farligt kanske, han var väldigt söt och det hände knappt nåt, men jag är himla orolig för att jag ska ha hånglat med honom på Trash Bar och att någon av Anders vänner ska ha sett det. Att fråga Nelly om detta tjänar ingenting till, hon minns inte heller mycket. Inte vet jag om Anders skulle bry sig om han fick veta, men…

Usch, att inte minnas! Jaja, det är väl ingen idé att oroa sig än, jag får väl vänta och se om han ringer ”i veckan”. När Nelly och jag satt på Riche fick jag nämligen nog av att han aldrig ringde och ringde själv till Jakob för att fråga om Anders levde. Han hade ju uttryckt vissa önskemål om att hoppa i Nybroviken sist vi sågs. Jakob påpekade hur full jag varit förra måndagen och sen hade jag plötsligt Anders själv i luren. Han ursäktade sig med att han haft så mycket att göra och frågade var jag fanns någonstans, om jag skulle stanna länge till och om han fick komma dit ett tag ”innan jag går hem och lägger mig”. Jojo. Sen var jag tvungen att luta mig mot räcket bredvid telefonen ett tag för att bli kvitt mitt stora fånleende.

Det gick inte många minuter förrän han hade tagit sig från Skanstull till Riche och i början var jag en aning kylig men när jag äntligen med överdrivet menande blickar fått tyst på Nellys oavbrutna babblande och hon masat sig iväg till toaletten för att lämna mig och Anders ifred så förklarade jag för honom att han fick ju ringa när och om han ville men om han hade sagt en viss tidpunkt och sen inte hördes av på flera dagar så är det inte konstigt att man börjar undra. Själv hade jag ju undrat om han var antingen ointresserad eller död, vilket han skakade på huvudet åt. Hursomhelst så förklarade han att han tyvärr var en väldigt lättdistraherad person, och att han antagligen inte hade tid att träffas annat än på helgerna framöver eftersom den där pjäsen han repar tar så mycket tid.

Nåväl, sen gick han hem och la sig efter att ha sagt att han skulle ringa ”i veckan”. Sen gick Nelly och jag till Trash Bar där Nelly lyckades få en kille att bjuda oss på lakritsshots och efter det är mitt minne väldigt luddigt. Jag sprang omkring och tiggde cigg i alla fall, bland annat av den här Micke (ännu en!). Jag har absolut inget minne av något fyllehångel men man kan ju aldrig så noga veta. Han erbjöd sig att betala taxin hem till mig om han fick sova över och det tyckte jag var en bra idé.

Sen minns jag i alla fall att vi höll på i soffan och att jag berömde hans muskler och att han spelade J. Joplin och Imperiet. På morgonen vaknade jag av att han tryckte sin kropp mot min med stor intensitet och först låg jag och försökte minnas hur det kom sig att Anders följt med mig hem trots allt. Hade han kommit till Trash Bar? Sen förstod jag att det var någon annan som låg bredvid mig och inte brydde jag mig så värst mycket om det inte. Tvärtom hade jag det ruskigt trevligt. Han var faktiskt väldigt rar och kelig av sig och dessutom såg han ut som Jon Bon Jovi, inte så dumt.

Men nu har jag ju en sådan där dagen efter-dagen efterångest. Tänk om någon av Anders bröder var där och såg mig i något slags intim situation med Micke! Tänk om den andra Micke, han som skulle bjuda på middag, var där! Jag ska dröja med att gå till Trash Bar igen. Och Nelly känner nog likadant, hon lät sig raggas upp av dörrvakten som sedan visade sig bara ha skojat med henne. Ja herregud, vi borde verkligen inte supa så kolossalt. Fast det är ju så himla kul, det är det som är problemet. Bara jag slapp dessa blackoutar.

Christian kom förbi på sin moppe och satt med mig ett tag, och nu kom det en söt kille fram och frågade om jag kände honom väl vilket jag svarade ”rätt så” på. Det visade sig att den här söte ville köpa Christians hjälm och han gav mig en lapp med sitt namn och telefonnummer. Sen bad han mig några gånger att inte glömma bort att ge Christian lappen, och det ska jag verkligen inte. Det händer verkligen mer när det är vackert väder. Synd att lappen inte var till mig bara. Visserligen har jag bara Anders i hjärtat, men som Doris har påpekat och som jag tänkte igår när Micke hade gått, man ska inte lägga alla ägg i samma korg och sådär. Dessutom kan man knappast kalla mitt och Anders förhållande för fast. Man kan inte ens kalla det för ett förhållande.

Nelly påstår att inga andra tjejer super så hejdlöst som vi. Jag kan hålla med om att vi är i en klass för sig, men än sen? Jag tycker inte att det är så farligt, fast det är synd att vi inte klarar av att bli stammisar någonstans utan att skämma ut oss.

Jag hoppas att Nelly kommer förbi snart. Hon jobbar idag men borde sluta snart. I och för sig vet hon inte att jag sitter här, men hon kan ju gissa. Jag vill älta min oro och höra om jag ser fet och hemsk ut i klänningen. Jag ska bara fråga det en gång, jag lovar. Överhuvudtaget tycker jag rätt bra om mig själv just nu, trots finnarna. Att jag är solbränd och äter ganska lite gör väl sitt till, men fast jag vägrar så räknas också det att jag haft sådan framgång hos det motsatta könet på sistone. Relativt sett alltså. Vad jag vill vägra räkna in är Micke häromkvällen, jag vill inte känna mig lyckad för att jag i halvt medvetslöst tillstånd lyckas få med mig en kille hem. Även om han är ruskigt söt och lagom muskulös. Det får bli ett slut på det här med att fyllehångla med folk vars namn och ålder jag är tvungen att fråga tio gånger om för att fatta.

Nelly kom!

Pappa hade ringt igår och ville fika idag och skulle ringa igen på morgonen vilket han mycket riktigt gjorde, tre gånger. Då talade han om dels att han sett min cykel utanför huset och att jag alltså borde vara hemma (han förnekar sig aldrig, den lille snokaren!) och dels att det vore schysstare av mig om jag kunde säga direkt till honom att jag inte vill träffa honom och isåfall varför. Lustigt att höra honom prata om ”schyssthet”. För en gångs skull ger det mig inte en smula ångest att han anser sig ha något i mitt beteende att anmärka på. Tvärtom gläder det mig nästan.

Jag är fortfarande så enormt äcklad av honom, känner knappt någonting utom vämjelse och förakt. Inte bara för att han sårat mamma å det grövsta utan också för hans enorma självupptagenhet som fått råda tvärs igenom hela denna smutsiga historia. Han har ljugit för och bedragit oss alla och sedan lämnat oss i dyn för att slicka sina egna sår. Behöver han verkligen fråga om jag vill träffa honom?

Bortsett från att han äcklar mig så har jag svårt att förstå poängen med att träffas. Jag har varken lust att kallprata med honom eller tvinga till mig utrymme att fördöma hans beteende och förklara hur jag känner bara för att höra hans ointresserade ”mmm” till svar. ”Du har ju redan förklarat ganska väl hur du känner det” sa han häromveckan när han ville träffa oss barn hemma hos mig och undrade varför jag inte ringt tillbaka och jag sa att jag inte orkade med hans självupptagenhet. Jo, när vi satt på Ritorno och jag i ett tillstånd av chock suttit och gråtit, då fick jag faktiskt uttrycka min sorg över att han vill skiljas från mamma. Typiskt honom att det inte faller honom in att jag kan känna annat än sorg, och framförallt att det inte bara är skilsmässan i sig som jag har känslor gentemot. Men han är ju helt oemottaglig för kritik. Och den mannen har jag kämpat för, eller snarare känt mig ständigt otillräcklig inför.

Om två cigg är mina tändstickor slut, då går jag. Det sitter dessutom ett högljutt grabbgäng här och stör. Lite längre bort sitter gamle popstjärne-Peter med en söt tjej som han pussar på ibland, kul för honom. Mig har han som vanligt inte sett.

Lustigt hur jag både känner mig rätt fet och skrynklig och objektivt sett ganska hopplös, och samtidigt tror att alla karlar stirrar på mig. Ikväll är det Beverly Hills iallafall, alltid något. Jag är visserligen inte ett dugg hungrig, men jag känner för att köpa något gott att äta. Jag ska fortsätta med att äta bara vad jag känner för, inom rimliga gränser.

Varför kommer inte Nelly? Jag börjar lessna på att sitta här nu, det blåser och solen är bakom trädet. Nåja, tre timmar kan ju räcka. Jag ska gå till posten och kopiera av lite publicerade bilder för den där frilansansökningen och sen ska jag äntligen gå till någon av de där second handaffärerna på St. Eriksgatan och kolla efter Church och Four Tops. Måste ju vara lite aktiv nu när jag ännu en gång inte kom iväg till seminariet. Jag var sannerligen gräsligt trött på förmiddagen. Allt sudd tog ut sin rätt.

Så har en ovanligt händelsefattig vecka gått. Vi har inte varit ute sedan i måndags, det kan förklara att tiden verkar ha gått så snabbt. De där två suparveckorna kändes som två månader. Nåväl, det är väl bra att kroppen får vila och dörrvakterna får en chans att glömma bort oss.
Nu undrar jag var Nelly är, hon trodde att hon skulle vara klar med engelskaprovet i lagom tid för att vara här klockan ett och inte är hon här inte. Bara hon inte gått hem emellan och somnat.

Jag har en ytterst svag olustdepression, mest för att jag har en så kolossalt oren hy på hakan. Jag måste gå och få ansiktsbehandling snarast möjligt och klämma ut allt äckel. Sen har ju inte Anders hörts av heller. Visserligen klarar jag mig rätt bra, jag har blivit duktig på att förtränga alla malande ”varför?” och min förtjusning gentemot honom mattas av för varje dag som går utan att vi träffas, men ändå. Jag vill att han ska ringa! Inte minst för att det känns ganska bedrövligt att jag verkar betyda så lite för honom.

Jag sitter i ännu en ny och ovan klänning och oroar mig lite för dess urringning. Den blev hiskeligt djup, men jag har ordnat till den lite med en brosch. Frågan är om det är tillräckligt.

Ingen hemma hos Nelly. Och min klänning börjar redan vecka sig kring midjan.

Jag tror i alla fall att jag kan överleva även om han inte ringer. Bara jag inte tänker på honom så. Men jag ringer inte Jakob igen, det säger jag bara.

Jag tror att jag sätter på mig något mer heltäckande och mindre tight nästa gång jag går hit så jag kan njuta av att sitta på uteserveringen utan att hela tiden rätta till klänningen och hålla in magen.

Solen skiner. Jag mår illa, kan vara en rest av gårdagens baksmälla. Vad gäller Anders är det rörigare än någonsin. Och jag som trodde att gränsen redan var nådd. Men det ska jag inte älta nu, istället ska jag ägna mig åt karriären. D.v.s. den gamle Heidegger.

Så, nu har jag läst hela paragraf 32 väldigt noggrant och begriper ungefär hälften. Skönt att det är skugga nu, solen är bakom trädet. Mindre skönt att jag känner mig sjuk och att Nelly inte har kommit än och att

Nu ringde Nelly, hon är på väg. Vad jag tänkt fortsätta med är att Anders inte ringde igår som han sa att han skulle göra och jag måste ju inte tolka det som ett tecken på ointresse, det kan ju ha kommit något annat emellan eller så glömde han bort det. Fast dessa alternativ tyder också på ett slags ointresse. Varför ska jag tänka så mycket på honom och han så lite på mig? Ska det vara såhär jämt? Om han nu någonsin hör av sig igen alltså. Jag tänker då inte ringa och tjata.

Jag måste säga att jag blivit rätt cool av mig ändå, jämfört med tidigare i alla fall. Fast om jag var riktigt cool så skulle jag inte ha ringt Anders alls förstås. Och två gånger har jag ringt Jakob och tjatat. Usch. Fast som Nelly sa på Riche förra måndagen när jag tvekade om huruvida jag skulle ringa Jakob eller ej, verklig stolthet är att våga stå för sina känslor. Önskar bara att Anders kunde göra det lite mer. Om det nu inte är det han gör förstås, genom att inte ringa. Jag kan inte låta bli att fråga mig varför han ringde så ofta i början, för att par veckor sedan, och så sällan numera.

Nog tjatat om detta. Nu kom Nelly och Jens. Jens sa att det varit en ny upplevelse för honom att gå på Trash Bar med oss i fredags. När han gick dit med sina kompisar brukade de ägna sig åt ”andra aktiviteter”. Andra än öl- och ciggtiggande kan man förmoda.

Sitter här och ska läsa Tractatusuppsatsen som jag och Frasse ska opponera på. Jag känner mig lite krasslig, men illamåendet och yrseln och halsontet kan ju bero på mitt osunda leverne på sistone.

Vad gäller Anders så är senaste nytt på den fronten att jag ringde honom i fredags när jag hade fotoskolekompisarna hos mig, och då var han inte hemma. Hans sambo skulle hälsa att jag ringt, men jag hade inga förhoppningar. När jag kom hem från Trash Bar vid tre på natten så ringde han dock och kom dessutom hem till mig. Det var trevligt, men alla dessa dagar av väntan på att han ska höra av sig gör att jag har svårt att slappna av när jag väl träffar honom. Jag har ju ingen aning om vad han egentligen tycker om mig, och själv säger han ingenting.

När vi skildes åt på lördagen för att han skulle repa och jag skulle handla mat inför min födelsedagsmiddag åt mamma, så sa han att han skulle ringa samma kväll, om han ”fick”. ”Ja, om du tror att du klarar det”, sa jag. Det gjorde han uppenbarligen inte. Men jag är inte den som sitter hemma och väntar en solig söndag. Håhåjaja. Antingen vill jag bli övertygad om hans intresse så jag slipper vara blyg och spänd, eller så får det vara.

Anders, hemma hos mig.