3/4-93 Lördag, på tåget

På väg hem från Duved alltså. Än har inte apatiångesten överfallit mig, kanske för att jag en hel vecka varit befriad från alla gamla ”måste göra”-listor. Nu är det dock dags igen. Vad som orsakar mest magsmärta är förstås hemuppgifterna som inte är gjorda än och som Bosse skulle ha fått för två veckor sen. Jag ska genast sluta skriva om det, för de ska bara göras. Om han blir besviken över mitt brutna löfte får jag bita i det sura äpplet helt enkelt. Något jag borde ha lärt mig efter denna fjällvecka är att jag inte dör av att vara i farten hela dagarna.

Ja jösses vad skönt det har varit att slippa mitt gamla vanliga jag som mest bara såsar omkring och blir trött av att bara tänka på hur jobbigt allt är. Hoppas att jag är på väg att bli en som gör saker istället. På något sätt är det nyttigt att klampa omkring i slalompjäxor just därför, det är jobbigt men man är tvungen och gör det alltså.

Jag vill bryta mitt gamla livsmönster och nu har jag chansen. Att slappa i soffan är ändå mycket skönare efter en ansträngande dag. Vad som gäller nu för mig är att inse att jag inte är en oduglig slöfock vars problem ska förlama utan en som är fullt kapabel att göra roliga och nyttiga saker. Skrämmande är att jag för varje minut jag närmar mig Stockholm känner meningslösheten öka. Som om jag skulle vilja, men vad är det för poäng med det? Jag har tydligen svårt att motivera mig i min ensamhet, jag behöver utomstående som peppar och uppmanar och beundrar.