13/4-93 Tisdag, på Ritorno

Pappa har just berättat att han ska skilja sig från mamma. Det skulle aldrig hända oss. Han har träffat en annan, jag försöker hata henne som om hon bar skulden. Jag mår så illa, om jag slappnar av för ett ögonblick antingen kräks jag eller börjar gråta.

Pappa satt här och berättade och som för att skydda mig var mitt huvud fullt av obetydliga tankar och jag filade på mina formuleringar som vanligt som om jag blev intervjuad. Det kändes som om alla i lokalen hörde oss och dessutom rann tårarna på oss båda gång på gång.

Jag försöker minnas hur det var innan, när jag fortfarande hade en hel familj, eller trodde att jag hade det. Bara två timmar sedan. Då sa pappa – vad sa han? Jag minns inte. Någonting som ”jag har något att berätta, något hemskt tråkigt” och så bröts hans röst och jag tänkte att det får inte vara cancer, nej, nej, nej! Jag sa ”vad har hänt?” med svalt intresserad röst, för det fick inte vara något allvarligt. Och ingen hade dött, han skulle bara lämna mamma, och oss andra. Så jag blev lättad först.

Sen började mina händer skaka, kaos i mitt huvud, som om jag förväntades säga något särskilt, och jag kunde inte komma på vad det var. Det viktigaste verkade vara ”vem är hon?” som om svaret kunde ge mig en chans att avslöja honom, beslå honom med lögn, genomskåda hans påhitt.

Det visade sig att han skulle träffa mamma senare, hon visste inte om det. Sen skulle han träffa Gustav och Elvira var för sig. Jag var först. Mitt självömkande försökte jag dölja bakom min oro för de andra. Varje gång jag skulle säga något annat än detaljfrågor om det konkreta så började jag gråta, varje gång jag låtsades om att det var på riktigt och handlade om oss. ”Jag önskar att du inte behövde berätta det för någon annan” fick jag upprepa gång på gång innan han hörde vad jag sa, mina tårar droppade på bordet.

Jag försökte att inte låtsas om min sorg över mig själv, vad jag skulle gå miste om, jag sa bara att jag blev spyfärdig av att tänka på alla ”aldrig mer”. Då försökte han trösta mig med att vi ju skulle umgås ändå, kanske ännu mera intensivt, och att jag säkert skulle få en egen familj en vacker dag att ”rikta in mig på”, vilket jag nästan blev förolämpad av. Så beroende verkade jag väl inte, det lät ju som om jag inte skulle klara mig om inte resten av familjen höll ihop i sitt radhus. Och kanske är det så, men jag ville verka tapper och stark, mer olycklig för de andras skull än för min egen. Och jag vill inte veta att det är min mamma som han just i detta nu sitter och berättar det för.

Han pratade om den oerhörda ångest han haft och har inför detta och berättade om henne, hur hon var. Som om jag ville veta det! Men ändå, så länge han pratade om den andra så var det tillräckligt overkligt alltihop för att jag skulle kunna förtränga att det handlade om oss. Jag vill fortfarande inte annat än snudda vid vetskapen om att det är sant. Därför oroar jag mig för att Nelly ska komma hit samtidigt som jag längtar efter henne. När hon kommer så måste jag berätta och då kommer jag att gråta.

Mamma och pappa ska skiljas. Det är som om någon dött, ingen av de två men de två tillsammans. Jag står inte ut med att mamma ska få veta och sen bli lämnad ensam när pappa åker iväg till Gustav. Jag måste ringa mammas jobb sen. Jag försöker att inte tvivla på att hon är tillräckligt stark, men är ändå så orolig.

Jag försökte undvika att anklaga pappa, ställde frågorna försiktigt – hur kunde det gå så här långt? Kändes det inte fel att inleda förhållandet? När blev det allvar? Men vad jag vill veta nu är att hur i helvete kunde du låta det pågå så länge? Ni har ”känt varandra” sen i höstas, det blev allvar vid jul. Hur kunde du gå omkring hela hösten?

Vad det plågar mig att jag slösade bort tre månader i höstas med att ”bearbeta min relation” till föräldrarna genom att inte träffa dem, som om jag hade en vansinnig tro på att de skulle så förbli för evigt – föräldrarna. Inga söndagsmiddagar på hela hösten, och nu blir det aldrig några fler. Jag kan inte förlåta mig själv. Ångrar varje tillfälle då jag inte njutit till fullo av att vara med familjen, varje gång jag låtit mig irriteras.

Nu kommer smärtan allt närmre, blir fysisk. Huvudet värker, halsen värker, bröstet värker, hela kroppen börjar domna bort i smärta. Som pappa sa – att folk överlever sånt här, att de inte tar livet av sig. Han pratade förstås om sig själv. Men jag undrar också. Och jag undrar över om jag har rätt att känna såhär, är jag inte för stor för det? Jag flyttade hemifrån för fyra år sedan, ska min familjs splittring behöva vara så plågsam? Måste det kännas som det slutgiltiga övergivandet att de skiljer sig?

Vet inte vad jag ska skriva nu. Rätt åt mig att jag har något verkligt att deppa över nu, istället för mitt ändlösa gnäll över mig själv och det jag gör eller inte gör.