30/4-93 Fredag, på Billströms

Jag hade sett fram emot att få sitta på uteserveringen men den har inte öppnat än. Försöker trösta mig med att det inte är bra med för mycket sol och att jag redan är rätt brun, i ansiktet åtminstone.

I övrigt är mitt inre ett kaos. Oj oj oj. Den senaste veckan har varit så enormt händelserik. Att jag skrev om söndagskvällen sist berodde väl på att den låg närmast i tiden och medförde en hel del ångest. Inte bara för att jag troligtvis skämde ut mig (jag vet fortfarande inte, men ett oroande tecken är att Germanicus inte har ringt tillbaka) utan också för att Timo och jag körde lite osäkert. Det oroade mig inte då, men honom desto mer, och när han sedan inte kom till vår date så kände jag ett visst förakt för honom och insåg hur hemskt det vore om en sån tönt gjort mig på smällen. Så det var mycket att tänka på i tisdags. Dagen därpå ringde Nelly till min gynekolog åt mig och sedan fick jag komma dit och ta dagen efter-piller.

Hursomhelst är detta förklaringen till varför jag inte genast skrev om lördagskvällen. Den kom liksom i skymundan och lika bra det kanske med tanke på vilket liv jag förde dagen efter om min försvunna drömprins. Det där hade jag kunnat arbeta upp till hysteri om jag fått fortsätta.
Det var nämligen så att när Nelly, jag, Pamela, Valo och dennes väninna Lena kommit till Trash Bar så ville Nelly och jag spela biljard och kom då i samspråk med två killar varav den ene var så himla söt att jag inte vågade prata med honom förrän jag var så pass full att jag nu efteråt inte minns mer av vår konversation än att han upprepade gånger sa att han ville kyssa mig, vilket jag krävde en motivering till. Tydligen lyckades han inte övertyga mig, för det blev inget hångel. Istället tappade vi alltså bort varandra i trängseln när Nelly och jag bestämt oss för att gå till Riche. Vi stod utanför ett tag och väntade på honom, men antog sedan att han hade gått i förväg och gick iväg. Väl på Riche blev jag arg på Nelly för att hon inte ville köpa öl åt oss. Hon envisades med att hon inte hade några pengar, men jag vägrade inse detta.

De stänger fyra här och jag börjar bli så stressad att det är bäst att jag går ut och sätter mig.

Nu har jag suttit här i Vitabergsparken och bara glott rakt fram ett tag. Tankarna yr. Är det bara lite vårkänslor som kittlar i bröstet eller är jag verkligen intresserad av Anders? Jag vet bara att jag hoppas att han ringer, men det kan också ha att göra med att om han inte gör det så betyder det att jag var en besvikelse för honom igårkväll.

Att vi alls träffades igen beror på att i onsdags gick Nelly och jag ut efter att ha ätit middag och druckit vin och tittat på Beverly Hills hemma hos mig. Först gick vi till Riche och sedan till Trash Bar på jakt efter lite mer liv och rörelse. Rätt som det är känner Nelly igen Anders kompis i biljardrummet och jag tyckte att jag hade inget att förlora på att gå fram och hälsa, vilket jag gjorde. Inte bara kände han igen mig (alltid en glad överraskning när folk gör det) utan det första han sa var att Anders verkligen undrat var jag tog vägen i lördags och tjatat vidare om det ända sedan dess! Det slutade med att jag gav honom mitt telefonnummer att vidarebefordra till Anders. Sen gav jag mitt nummer även till en annan kille som var jättesöt och ville bjuda mig på middag, hur det nu blir med det. Han har inte ringt än, men hans intresse då var väldigt smickrande minsann. Sen gick jag hela dagen igår och gladde mig åt att ”drömprinsen” fäst sig vid mig och tyckte att det räckte nästan med det, han behövde inte ringa också.

Men det gjorde han på kvällen när jag låg och sov. Han lät jättegullig på meddelandet (ett krav) och sa att han skulle till Trash Bar och gärna ville att jag skulle komma dit. Så jag ringde Nelly och tvingade iväg henne till systemet och sen åkte jag hem till henne och söp. Den underbara lät sig till och med övertalas att följa med ut, för jag hade fått intrycket att Anders skulle dit med sin kompis och vägrade gå själv i så fall.

Nu måste jag ta en paus och försöka skriva Nellys Nyckelviksansökan. Kanske för att jag påminns om Anders alla nackdelar om jag ska fortsätta min story.

Gud vad deprimerad jag är. För hur det nu var så levde han knappast upp till mina förväntningar. De goda sidor han visade upp förpestas av de tillfällen jag tyckte att han var löjlig. Det enda jag kan göra är väl att ge honom en chans till, om han nu är beredd att ge mig en. Det vet jag ju inte. Varför måste han vara så smart och charmig och rolig (och söt!) också?

Men jag tycker verkligen att jag börjar lära mig konsten att ”se vad som händer” istället för att rusa åstad och hetsa fram saker hela tiden. Det här med pappa har trubbat av mig en hel del. Fast all denna manliga uppskattning jag fått på sistone har gjort mig barnsligt förtjust förstås.